Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det sägs att många populärkulturella företeelser på bio och TV föddes som en följd av kalla kriget mellan NATO och Warszawapakten, med intrigerna i James Bond-filmerna och andra agentspektakel som paradexempel. Gäller det klingonerna i Star Trek också? De dök väl upp mitt under kalla kriget?

Mig veterligen har det inte gjorts några större akademiska undersökningar om bakgrunden till klingonernas utseende och övriga karaktäristika, men det står helt klart att de medvetet skapades (närmare bestämt 1967, av manusförfattaren Gene L. Coon) inom ramen för det allmänna tema som Gene Roddenberry hade för sin rymdserie. Ett av de viktigaste syftena med Star Trek var att behandla samtidsproblem genom ett science fiction-filter, eftersom ämnena kunde vara svåra att hantera i sin korrekta historiska miljö. Roddenberry har själv påpekat att han inspirerades av hur Jonathan Swift problematiserade sin samtid i Gullivers resor. De 1960-talsavsnitt i vilka klingonerna medverkade fokuserade på typiska kalla kriget-scenarier, med spioner, sabotage, kapprustning och territoriella konflikter mellan stormaktsblock.

Om vi studerar originalklingonerna närmare – de påminner föga om klingonerna i senare tiders filmer och TV-serier – är deras asiatiska drag tydliga. 1960-talets klingoner ser ut ungefär som jordbor men har något annorlunda hudfärg och riklig ansiktsbehåring. De kan beskrivas som en kombination av japaner från andra världskriget och sovjetiska officerare från efterkrigstiden, som de uppfattades i USA. Det ursprungliga klingonska imperiet var en schablonmässig, mycket aggressiv, rymdversion av Sovjetunionen utan några djupare kulturella nyanser. Klingonerna spelade helt enkelt rollen som fiender i framtiden på samma sätt som ryssarna spelade rollen som fiender i agentfilmerna.

Dick Harrison

Det cirkulerar uppgifter om att fransmännen försökte kolonisera Antarktis under renässansepoken och till och med grundade en koloni som fick namnet France Antarctique. Ligger det något bakom detta uppenbarligen absurda rykte?

Kolonin har existerat, men den låg på ett betydligt varmare ställe än Antarktis, närmare bestämt vid nuvarande Rio de Janeiro. Bakgrunden var det koloniala maktvakuum som rådde i största delen av Sydamerika, eftersom portugiserna ännu inte lagt under sig hela den brasilianska kusten. Franska upptäcktsresande och köpmän kände väl till det blivande Brasilien redan i början av 1500-talet och importerade stora mängder brasiljeträd, som användes för att färga textilier röda. År 1555 övergick handelsintresset i regelrätt kolonisering vid det blivande Rio de Janeiro, närmast på initiativ av hugenotter i franska flottan som drömde om att upprätta egna protestantiska utposter i Nya världen. Liknande försök gjordes även på andra håll i Amerika, exempelvis i Florida. Den by som skulle utgöra fransmännens huvudbosättning på fastlandet i Guanabarabukten döptes till Henriville efter kung Henrik II.

Bristen på portugisiska konkurrenter gjorde att fransmännen till en början kunde befästa sina positioner och utvidga väldet över de närmaste bygderna. Ytterligare skepp anlände 1557 med hundratals entusiastiska kalvinister som ville bygga sig ett nytt land och sprida sin tro i Sydamerika. Det dröjde inte länge förrän nybyggarna började gräla inbördes om religiösa ting, vilket ledde till att många återvände till Europa.

Det som krossade France Antarctique var dock portugisernas beslut att kasta ut nykomlingarna från regionen. Ett första lyckat angrepp genomfördes 1560, men de franska kolonisterna klarade sig genom att fly till indianerna. I nästa portugisiska offensiv, år 1565, grundades Rio de Janeiro, men fransmännen höll ut i ytterligare två år. Först i januari 1567 blev de sista franska trupperna slutgiltigt besegrade och tvingades lämna landet.

Fransmännen gav inte upp drömmen om att kolonisera ännu icke-portugisiska delar av Brasiliens kust, men de hade aldrig lyckan med sig permanent. I början av 1600-talet sökte de förgäves skapa en koloni vid namn France Équinoxiale i norra Brasilien, vid dagens São Luis. År 1711 erövrade franska trupper Rio de Janeiro, men staden återlämnades sedermera till portugiserna.

Dick Harrison

Igår kunde man läsa en understreckare i Svenska Dagbladet av Anders Piltz, som ger ett bittert omdöme om epoken från 400-talet till decennierna kring 800. Jag citerar: ”Sannolikt hade Europas befolkning minskat alltsedan 100-talet, en trend som kulminerade med pest och missväxt på 500-talet. Kontinenten var öde land och täckt av stora skogar. Skelettfynd talar om undernäring. Vid 700-talets slut bröts denna dystra utveckling. Karl den stores regering (748–814) blev en nystart för ekonomi, politik och kultur.” Framför allt hävdar Anders Piltz att det gick utför med den bokliga bildningen och att det var tack vare Karl den store som skolväsendet och latinet fick en ny chans.

Jag var inte den ende som reagerade över texten. Är detta verkligen sant? Nej, absolut inte. Även om vi förlåter dateringsmissen (Karl den store började regera 768, inte 748) går Piltz helt emot de senaste tre decenniernas historievetenskapliga och arkeologiska forskning, bland annat den forskning som på 1990-talet bedrevs inom ramen för ESF-projektet The Transformation of the Roman World. Det kan därför vara värt att göra några kritiska påpekanden.

Framför allt har vi inga belägg för en folkminskning. Förr ville man förvisso gärna göra gällande att romarrikets fall ägde rum parallellt med en demografisk katastrof, men det var länge sedan forskarvärlden gav upp denna obevisbara hypotes.

Exempel: inom äldre forskning (till exempel av Josiah Cox Russell) hävdades det gärna att den ”justinianska” pesten på 500-talet resulterade i en omfattande befolkningsnedgång för hela Europa, men argumenten håller inte för en granskning, såsom jag har redogjort för i en tidigare blogg. De förändringar i kulturlandskapet som bevisligen ägde rum var snarare av kulturell karaktär. Ett bra exempel är Gotland, där husbyggnadstekniken förändrades från sten- till träkonstruktioner. Ett annat exempel är de många bosättningsförskjutningarna. På 600- och 700-talen flyttades många anglosaxiska bosättningar i England till bättre jordar. I stora delar av Mellaneuropa flyttade folk upp på kullar, och dessa boplatser övergavs i sin tur några sekler senare. Att stora romerska gårdsanläggningar (villae) försvann innebär alltså inte att bönderna dog utan att de flyttade till andra jordbruksenheter.

Mer konkret, hur väl stämmer det att analfabetismen och okunnigheten om latinet bredde ut sig i Europa efter Västroms fall? Fanns det inte incitament till att låta de romerska skolorna leva vidare?

Jo, det fanns det, låt vara att källorna är för få för att vi skall våga oss på generella omdömen om hela Västeuropa. Såvitt dokument och krönikor låter oss se var flertalet medlemmar av de politiskt betydande samhällsskikten i frankernas rike vad Gregorius av Tours på 500-talet konstaterade om tronpretendenten Gundovald: litteris eruditus (”utbildad i att läsa och skriva”). De merovingiska kungarna kunde bevisligen skriva. Vissa av deras autografer har överlevt som dokumentsignaturer. Som tydligt framgår i bevarade brevsamlingar existerade litterata hovkretsar av både kyrkomän och världsliga stormän åtminstone till andra hälften av 600-talet, då källäget försämras eftersom hovets betydelse som maktcentrum minskade.

Ett annat belysande exempel på lekmannaliteracitet stammar från södra Alperna. Någon gång på 720- eller 730-talet sökte en lokal storman vid namn Toto från Campione (numera en italiensk exklav i södra Schweiz) med våld tvinga en viss Lucius att utföra slavsysslor. Lucius drog saken inför rätta och förevisade ett dokument från konung Cunincperts tid (680–700), i vilket det förklarades att han hade befriats från slaveri av Totos släktingar genom en kyrklig ritual. Motsidan påpekade då att denna ritual endast erhållit laga kraft genom ett påbud från kung Liutprand år 721, långt efter det att Lucius dokument hade skrivits. Lucius förlorade målet. Väl att märka argumenterade båda sidor med hjälp av skriftliga belägg, vilket säger åtskilligt om literacitet och juridisk vardagskultur i dåtidens alpländer.

Särskilt gott är källäget i den toskanska staden Lucca. På 760-talet, det vill säga före Karl den stores maktövertagande, förmådde 47 procent – nästan hälften – av samtliga vittnen till dokument signera med sina egna namn. Detta inkluderar hantverkare, köpmän och vanliga jordägare. Siffran är mycket högre än den gamla mytbilden om allmän tidigmedeltida analfabetism ville göra gällande.

Observera: inte heller dagens forskare ifrågasätter att Karl den stores reformer gav kulturlivet ny energi och att skolorna blev fler och bättre. Siffrorna för den lucchesiska läskunnigheten på 800-talet är ännu mer imponerande än siffrorna för 700-talet. Men att hävda att Europa drabbades av avfolkning och kulturskymning under flera sekler innan den frankiske kejsaren ånyo tände ljuset – det är en övertolkning som går för långt.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en fråga från turister som varit i Jordanien och beundrat de väldiga gravmonumenten i Petra. Monumenten, som för många TV- och biobesökare kanske är mest kända som fond till avslutningen i den tredje Indiana Jones-filmen, byggdes av nabateerna, vars rike inlemmades i romerska riket under kejsar Trajanus. Men vilka var nabateerna? Varifrån kom de?

Nabateerna levde i gränslandet mellan Syrien och Arabien under antiken. Under seklerna kring Kristi födelse dominerade de handelsvägarna och oaserna i ett vidsträckt område mellan Eufrat och Röda havet. De dök upp i regionen senast på 300-talet f.Kr., då de förekommer i skrifter om de krig som fördes under Alexander den stores efterträdare. En möjlighet är att nabateerna flyttade fram sina positioner i svallvågorna efter de folkförflyttningar och migrationer som ägde rum under det nybabyloniska rikets tid på 500-talet. Vi vet att riket Edom, som tidigare hade dominerat området vid Petra, vid denna tid försvann från scenen och att edomiterna istället slog sig ned söder om Judeen. Nabateerna kan antingen ha drivit bort dem eller tagit deras plats på fredligt sätt. De stod emot seleukidernas försök att ta över deras lukrativa handel på 200-talet och 100-talet f.Kr. och gick därefter till offensiv. När nabateernas inflytande var som störst under sista århundradet före Kristi födelse härskade de över en stor del av nuvarande Jordanien, norra Saudiarabien och södra Syrien, inklusive Damaskus.

Den nabateiska kultur som träder oss till mötes i källorna var starkt präglad av omvärlden, i synnerhet av den arameiska kulturen. Det är inte särskilt konstigt, eftersom arameiska var det allmänna umgänges- och affärsspråket i en stor del av Främre Orienten. När nabateerna skrev brev, präglade mynt och lät göra inskrifter användes arameiskt språk. Det är dock osannolikt att nabateerna ursprungligen var arameer. Att döma av deras personnamn var de snarare araber, vilka successivt anammat arameisk kultur. På frågan om var i Arabien de ursprungligen levde lämnar dock forskarna olika svar – vissa gissar på Jemen, andra på oaserna i norra Arabien, andra på nordöstra Arabien. Det är fullt möjligt att nabateerna formades som etnisk grupp från flera håll, genom att köpmän i olika delar av Arabien samarbetade i handelsnätverk som utvecklade en politisk identitet.

Dick Harrison

På Irland hävdas – åtminstone av vissa – att iriska munkar seglade till Amerika hundratals år innan vikingarna kom dit. Ligger det någon sanning i detta påstående?

Troligen inte. De irer som avses är de som far västerut i historien om Sankt Brendans resa (lat. Navigatio Sancti Brendani), en skrift som troligen skrevs på 800-talet och utger sig för att skildra en expedition på Atlanten på 500-talet. Berättelsen är full av typiska sjöfararskrönor och motiv som återkommer i många medeltida sagor – portar till helvetet med smådjävlar, sjöodjur som man kan kliva iland på, och så vidare. Till slut kommer abboten Brendan och hans kompanjoner fram till ett stort land, där de efter ett tag hejdas från att fortsätta, eftersom de befinner sig nära paradiset. Därefter återvänder de hem.

Det faktum att berättelsen är källkritiskt sett mycket svag har inte hindrat entusiaster från att dra slutsatsen att Brendan måste ha nått fram till Amerika. Den brittiske äventyraren Tim Severin genomförde 1976–1977 en lyckad resa med båt av tidigmedeltida modell för att bevisa att det var fullt möjligt att på 500-talet segla från Irland till Nordamerika.

Dick Harrison

Det sägs att kejsar Napoleons ättlingar gjorde stor lycka i USA, att de rentav hamnade i den unga stormaktens regering och fick ett omfattande inflytande över amerikansk politik. Hur mycket av detta är sant?

De uppgifter som ryms inom frågan gäller i själva verket en enda person: Charles Joseph Bonaparte (1851–1921), som inte var ättling till Napoleon själv utan till hans bror Jérôme, kung av Westfalen under den napoleonska eran. Charles Joseph var son till Jérômes son Jerome Napoleon och dennes hustru Susan May Williams, vilka levde i USA. Han föddes i Baltimore, Maryland och var alltså helt och hållet amerikansk, utan officiella kopplingar till de franska släktingarnas europeiska maktambitioner. Efter att ha utbildat sig till advokat gjorde han politisk karriär och var en av USA:s främsta statsmän under Theodore Roosevelts presidentperiod. Mellan åren 1905 och 1906 tjänstgjorde han som marinminister (U.S. Secretary of the Navy) och mellan 1906 och 1909 som justitieminister (U.S. Attorney General).

Charles Joseph Bonaparte arbetade hårt för att bryta trusternas och monopolens makt över USA:s näringsliv, men hans i särklass största avtryck i världshistorien gjordes 1908. Detta år grundade han en organisation som fick namnet Bureau of Investigation, som gjordes till en stark kraft i det amerikanska polis- och rättsväsendet. Ett par decennier senare, när J. Edgar Hoover tagit över som chef för verksamheten, bytte den namn till Federal Bureau of Investigation (FBI).

Charles Joseph Bonaparte hade inga barn, men den amerikanska grenen av huset Bonaparte levde vidare genom hans bror Jerome-Napoleon Bonaparte II (1830–1893), en soldat som tjänstgjorde som officer i både USA:s och Frankrikes arméer.

Dick Harrison

Ofta kan man höra att armbandsuret är en av de uppfinningar som lanserades under första världskriget. Soldaterna i skyttegravarna skall ha kläckt idén när de insåg att det var lättare att ha klockan på armen än dinglande i en kedja. Men stämmer det verkligen? Nog kunde man väl ha räknat ut armbandsurets fördelar långt tidigare?

Jovisst, och det gjorde man också. Första världskriget fungerade visserligen som en kraftfull katalysator för att göra armbandsuret populärare bland män, men då hade uret sedan länge varit populärt hos kvinnor. Tidiga varianter av armbandsur för kvinnor fanns redan vid det elisabetanska hovet i 1500-talets England, mer sofistikerade varianter i Napoleons Frankrike i början av 1800-talet. Brittiska officerare inspirerades och började använda armbandsur i allt större utsträckning mot slutet av 1800-talet, bland annat i kolonialkrig i Burma, Sudan och Sydafrika. Vid samma tid tillverkades armbandsur för officerare i tyska flottan.

Armbandsuret var alltså synnerligen välkänt i militära kretsar långt före första världskriget. I början av 1900-talet hade tillverkningen av dylika klockor för både män och kvinnor blivit så profitabel att den firma som senare skulle förknippas med varumärket Rolex etablerade sig i London.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en vintersportfråga. Hur länge har man spelat curling? Det ser ut som en mycket modern sport, men vissa hävdar att den har gamla anor.

Folk i olika delar av Västeuropa har sannolikt spelat varianter av curling åtminstone sedan senmedeltiden. Spelet kan konkret beläggas på 1500-talet, både genom notiser i skriftliga dokument och genom avbildningar i konsten. År 1541 nämns spel med stenar på is i ett dokument från klostret Paisley i skotska lågländerna. När den nederländske mästaren Pieter Bruegel den äldre år 1565 målade sin kända tavla av ett vinterlandskap med hemvändande jägare (”Jägarna i snön”), idag på Kunsthistorisches Museum i Wien, valde han att stoppa in några curlingspelare med karaktäristiska stenar i den centrala scen som skildrar lek och spel på is. På tavelduken kan man även se folk med hockey- eller bandyklubbor, vilket visar att även sådana idrotter var kända i 1500-talets Nederländerna.

Så långt är det inga problem. Men 1500-talets skottar och nederländare spelade naturligtvis inte curling med nutidens regler. Dessa lät vänta på sig till 1800-talet. Eftersom 1500-talets stenar knappast var standardiserade får vi föreställa oss att dåtidens curling ofta var att betrakta som en lek, där stenarnas storlek och form samt isen och slumpen fällde avgörandet, medan spelarnas egna insatser var av mycket mindre betydelse än de är idag.

Dick Harrison

Under de senaste veckorna har jag besvarat åtskilliga frågor om mer eller mindre mytiska figurer i det förflutna – Herakles, Don Juan, kung Lear, drakarna, Ahasverus, med mera. Som avslutning på denna svit besvarar jag idag en fråga om en figur man ofta möter när man turistar i Prag: golem.

I de tjeckiska turistbutikerna vimlar det av figurer och bilder föreställande en golem: en stor, klumpig lerfigur. Alla förväntas veta vad det är. Den okunnige turist som sätter sig in i historien får veta att golem är en sorts judisk variant av Frankensteins monster, en konstgjord varelse av lera som fick liv av en rabbin.

Hur länge har historien berättats? Har den en verklighetsbakgrund?

Den golemhistoria som kan länkas till Prag kretsar kring rabbi Juda Löw ben Bezalel (ofta bara kallad rabbi Löw, eller Maharal), som levde i slutet av 1500-talet. Han dog 1609 och gravstenen kan ännu beskådas på judiska kyrkogården i Prag. Enligt historien skall rabbi Löw ha skapat en golem av lera för att skydda judarna i staden från förföljelser. Rabbinen fick liv i lervarelsen genom att utföra hemliga ritualer och stoppa ett magiskt föremål, en shem – ett papper med Guds namn – i hans mun. Meningen var att varelsen skulle vila livlös under lördagen, sabbaten, men en gång glömde rabbi Löw att genomföra den nödvändiga ritualen, med följd att ridån gick upp för all sköns olyckor. Berättelserna varierar, men de slutar ofta med att rabbi Löws golem mister all sans och förvandlas till ett farligt monster. Rabbinen räddar situationen genom att hejda sin golem framför synagogan och dra ut papperet med Guds namn ur munnen. Sedan placerar man varelsen på synagogans vind, där den får vila livlös tills Prags judar behöver den igen. Dagens turister får givetvis höra att rabbinens golem ännu finns i byggnaden, och det cirkulerar åtskilliga historier om golemens moderna historia – inklusive skrönor om att den skall ha tagit kål på en och annan nazist under andra världskriget.

Tyvärr för rabbi Löws golem kan ingen av alla dessa historier och traditioner spåras längre tillbaka än till 1800-talets första hälft. Det rör sig om typisk folklore, nedtecknad på tyska av judiska författare, från samma era som bevittnade bröderna Grimms sagonedtecknande. Sanningshalten är jämförbar med den i sagan om Hans och Greta. Möjligen berättade man historier om rabbi Löws golem under andra hälften av 1700-talet, men längre tillbaka än så kommer vi inte, så länge vi begränsar oss till Prag.

Golemfenomenet som sådant är dock betydligt äldre. Ordet förekommer i Gamla testamentet, närmare bestämt i Psaltaren 139:16: ”Du såg mig innan jag föddes, / i din bok var de redan skrivna, / de dagar som hade formats / innan någon av dem hade grytt.” Originalets galmi kan översättas med ”min oformade kropp” eller ”embryo” och syftar på människan i hennes egenskap av ofärdig varelse inför Gud. I senare judisk tradition, noterad i Talmud, sägs att Adam ursprungligen var som en golem, skapad av lera, innan Gud gav honom liv. I samma skriftsamling hävdas att lärda, fromma människor kan skapa sin egen golem och skänka denna liv, allt i en strävan att efterlikna Gud, men att de aldrig kan skapa perfekt människoliv på samma sätt som Herren.

I senare judisk tradition, väl omvittnad på medeltiden, framkommer mer information, till exempel att en golem inte kan tala. Nu möter vi även historien om att man kan skänka lervarelsen liv genom att stoppa ett papper med Guds namn i dess mun, alternativt genom att skriva namnet på dess panna. Under senmedeltiden och renässansen var golemtron en integrerad del av den europeiska judendomens tradition, och det fanns uppenbarligen många obevisade skrönor om folk som skapat dylika varelser.

Den första utförliga historien om en person som gjort en golem kretsar kring rabbi Eliyahu från polska Chełm, som levde under andra hälften av 1500-talet. Vi har belägg för att det på 1600-talet berättades, både bland judar och kristna, att denne skulle ha skapat en golem och skänkt den liv. På 1700-talet utvecklades historien betydligt, och det är inte osannolikt att den i detta skede inspirerade till liknande historier om rabbi Löw i Prag.

Dick Harrison

Nej, är det enkla svaret. Don Juan, den notoriske libertinen och förföraren, är en litterär figur som först dyker upp i ett drama av den spanske författaren och munken Tirso de Molina omkring 1630, eller möjligen något decennium tidigare eftersom tillkomståret är omdiskuterat. Dramat heter El burlador de Sevilla y convidado de piedra, ungefär ”Förföraren från Sevilla och stengästen”. Övriga kända arbeten om Don Juan – av Molière, Mozart, Byron med flera – är samtliga av senare datum och går tillbaka på de spanska historierna.

Hos Tirso de Molina utspelar sig historien på 1300-talet. Om det funnits någon sanning i skrönorna är det högst troligt att vi hade haft åtminstone något dokument, eller någon hänvisning i någon krönika eller något brev, om Don Juan under de tre sekler som ligger mellan den tid då dramat utspelar sig och den tid då det skrevs. Så är dock inte fallet, varför vi måste dra slutsatsen att Tirso de Molina antagligen hittade på den själv för att använda som moraliskt underlag till budskapet om att det går illa för den som beter sig som Don Juan (som dör i slutet av dramat). Möjligen baserade han pjäsen på historier som var i omlopp på 1600-talet, då libertinen – den fritänkande playboyen som vill bryta mot samhällets etablerade sociala och moraliska normer – slog igenom som kulturellt fenomen lite här och var i Västeuropa.