Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Nyårsafton förknippas med fyrverkerier, varför jag ägnar dagens blogg åt en utvikning om detta fenomens historia.

Det är ingen hemlighet att fyrverkerier är en kinesisk uppfinning. Troligen användes pyrotekniska pjäser till festligheter redan på 600- och 700-talen, det vill säga under Tangdynastin, men källorna till det äldsta bruket av dylika fyrverkerier är vaga. Om vi flyttar blicken till Songdynastin (960–1279) är källorna bättre. Vid denna tid var det vanligt att köpa fyrverkeriraketer och förgylla både högtider och privata fester med dem. Liknande raketer användes stundom i krigföringen, men utan att få samma effekt som när krutet slog igenom i Europa några sekler senare.

Från Kina spred sig fyrverkerierna via araber och perser till västra Asien på 1200-talet och därifrån till oss. Det dröjde till 1600-talet innan det blev på modet att anordna större fyrverkerier i Europa, men därefter vann fenomenet fort i popularitet. Under påföljande sekel hämtade européerna kunskap om fyrverkerier direkt från Kina.

På 1700-talet var fyrverkerier ett standardelement vid stora festligheter, till exempel vid kungliga bröllop och när freder skulle firas. Ett prominent exempel är firandet av freden i Aachen (1748), som avslutade österrikiska tronföljdskriget, i London 1749. Georg Friedrich Händel fick i uppdrag att komponera musik till fyrverkeriet, och resultatet kallas fortfarande Music for the Royal Fireworks. Olyckligtvis fattade den träbyggnad som uppförts för ändamålet eld, vilket gav upphov till en av musikhistoriens kändaste premiärkatastrofer. Men musiken har överlevt.

Det bör påpekas att äldre tiders fyrverkeri inte alls var samma färgsprakande föreställningar som idag. Färgerna gult och vitt dominerade fullständigt, vilket berodde på att salpeter länge var enda kända oxidationsmedel. På 1700- och 1800-talen lärde man sig att tillverka fler kemikalier till pjäserna, och tack vare användningen av metallsalter ökade mängden tillgängliga färger betydligt.

Dick Harrison

Ett av den antika världens sju underverk som man hör minst talas om är mausoleet i Halikarnassos, som sägs ha varit ett formidabelt gravmonument. Vet man hur det ser ut? Återstår något av det idag?

Gravmonumentet fick sitt namn av Mausolos av Karien, den lokale härskaren – en vasall under perserriket – som residerade i Halikarnassos. Mausolos härskade tillsammans med sin syster och gemål Artemisia. Tillsammans lade de ned stora summor på att göra Halikarnassos till en militärt stark och byggnadsmässigt glänsande huvudstad. Eftersom paret var influerat av grekisk kultur blev deras stadsprojekt en av 300-talets höjdpunkter på den klassiska konstens arena, med begravningsmonumentet som kulmen.

Hjärnan bakom monumentet var, enligt antikens egna hävdatecknare, inte Mausolos utan Artemisia, som fortsatte att regera på egen hand efter makens död år 353. I modern tid har detta betvivlats, eftersom byggnadskomplexet var så stort att det knappast kan ha byggts under den jämförelsevis korta tid Artemisia härskade (hon avled ett par år efter maken), varför man har hållit det för mer sannolikt att det var ett gemensamt projekt som inleddes medan Mausolos ännu levde och som pågick ett bra tag efter parets frånfälle.

I vilket fall som helst presiderade Artemisia mellan 353 och 351 över bygget på dåtidens praktfullaste grav på en höjd utanför staden, och resultatet var så ståtligt att Mausolos namn sedermera blev synonymt med ordet för ett gravmonument ovan jord (mausoleum). Dåtidens främsta grekiska bildhuggare och hantverkare rekryterades till arbetet. Monumentet byggdes på en plattform av sten mitt på en borggård, efter de grekiska arkitekterna Satyros och Pythios anvisningar. För att komma upp till plattformen, som omgärdades av guda- och gudinneskulpturer, gick man på en trappa som flankerades av lejonskulpturer. Själva gravbyggnaden var fyrkantig, tillverkad av marmor och prydd med reliefer. Tillsammans sträckte sig plattform och mausoleum 45 meter upp i luften. Vi vet också att mausoleet hade 36 kolonner, med statyer mellan varje kolonn, vilka dolde det centrala rum (cellan) som bar upp det pyramidformade taket. Högst upp på taket fanns en skulpturgrupp med Mausolos och Artemisia i en vagn som drogs av fyra hästar.

Under antiken var mausoleet i Halikarnassos föremål för alla besökares beundran, och det förblev en sevärdhet långt in i medeltiden. Troligen förstördes det av en jordbävning på 1200- eller 1300-talet. Det låg i ruiner i början av 1400-talet, då johannitriddare använde en del av den nedrasade marmorn till att dekorera slottet i Bodrum (Halikarnassos). Senare brukade riddarna även ruinen som stenbrott för att förstärka sina befästningar. Arkeologiska undersökningar har visat att mausoleet med stor sannolikhet redan var plundrat när johanniterna kom dit.

Den moderna forskningen om mausoleet tog fart 1852, då British Museum sände arkeologen Charles Newton till Bodrum. Överhuvudtaget lyckades britterna komma över flera värdefulla rester av byggnaden, vilka idag är utställda på museet i London. Andra rester kan ännu beskådas i de murar som står kvar av johannitslottet i Bodrum. På den ursprungliga platsen för mausoleet återstår endast rester av byggnadens grund.

Dick Harrison

Har den schweiziske nationalhjälten Wilhelm Tell existerat? Finns det någon sanning i den kända historien att han sköt en armborstpil genom ett äpple som placerats på sonens huvud? Dödade han den habsburgske fogden Gessler och befriade landet?

Det enkla svaret är nej, på alla frågor. Wilhelm Tell är en sagofigur som skall ha levt i början av 1300-talet. Han nämns första gången i ”Sarnens vita bok” (ty. Weisses Buch von Sarnen), som nedtecknades av Hans Schreiber omkring 1475, och i sången Tellenlied, som skrevs någon gång under 1400-talets sista decennier. Om Tell varit en historisk person hade vi med all säkerhet hört talas om honom långt tidigare, i synnerhet med tanke på den storpolitiska funktion han uppges ha spelat som symbolfigur i kampen mot habsburgarna.

Källkritiskt sinnade historieskrivare och andra intellektuella påpekade redan i början av 1600-talet att det var omöjligt att uttala sig om Wilhelm Tells historicitet. Liknande kritiker gjorde sig hörda under 1700-talet och 1800-talet, men de kämpade länge i motvind eftersom alldeles för många människor – särskilt i Schweiz – ville att Tell skulle ha existerat. På 1800-talet ökade hjältens popularitet ytterligare, dels på grund av Friedrich von Schillers berömda drama om honom, dels på grund av att han togs i bruk av den schweiziska nationalismen. Att förneka Wilhelm Tell i Schweiz innebar vid denna tid att ens böcker riskerade att brännas offentligt.

Dagens forskare är eniga om att Wilhelm Tell är påhittad. Bristen 1300-talskällor om Tell, Gessler och de andra figurerna i berättelsen gör det omöjligt att betrakta dem som verkliga personer.

Dick Harrison

Årets julbloggar får avslutas med en betraktelse över en av helgens vanligaste sånger, som egentligen inte har någonting med julen att göra: ”Bjällerklang”, alias Jingle Bells.

Jingle Bells hette ursprungligen One Horse Open Sleigh och var inte alls avsedd att sjungas på julafton och juldagen utan på Thanksgiving (som i USA firas den fjärde torsdagen i november). I texten, som handlar om en slädfärd, nämns inget om julfirandet. Kompositören, James Pierpont, skrev den 1850 och publicerade den sju år senare. Den fick namnet Jingle Bells 1859 och spelades in redan 1898.

Att sången kom att förknippas med julen berodde på att det var den högtid som i USA inföll närmast efter Thanksgiving, varför man fortsatte att sjunga den även då. Därtill kommer att sångens vintertema fungerade ännu bättre under julen än vid Thanksgiving – mer snö, fler slädar.

Som kuriosa kan nämnas att Jingle Bells den 16 december 1965 fick äran att bli den första sång som sändes från rymden till jorden, tack vare ett skämtsamt upptåg av astronauterna på Gemini 6. Tom Stafford och Walter Schirra skickade ett besynnerligt meddelande till jorden, med följande ordalydelse: ”Vi har ett föremål, det ser ut som en satellit som går från norr till söder, troligen runt polerna… Jag ser en kommandomodul och åtta mindre moduler längst fram. Piloten i kommandomodulen bär en röd dräkt…” Därefter spelade Stafford och Schirra Jingle Bells för den förvånade publiken nere på jorden.

Dick Harrison

Eftersom pepparkaksätandet upplever en säsongsmässig högkonjunktur har jag fått en fråga om varför pepparkakshjärtan ser ut som de gör. ”Ett biologiskt hjärta ser inte på långa vägar ut som ett pepparkakshjärta. Det ser mer ut som en klump eller som en knuten näve.”

Den hjärtform vi associerar med pepparkakshjärtan har en lång historia, liksom hjärtat som symbol för kärlek. Men form och innehåll var länge två separata företeelser. Under antiken och största delen av medeltiden symboliserade vår tids hjärtsymbol (♥) inte alls hjärtat, utan helt andra saker – oftast någon typ av grönska, till exempel fikonlöv och sjöblad. Symbolen är vanligt förekommande i heraldiken och har i modern tid ofta misstolkats som hjärtsymbol. Men det är alltså fel. När medeltidsmänniskorna avbildade hjärtan nyttjades istället en grankottesymbol.

Äldsta belägg för att grankotten symboliserade hjärtat och användes som tecken för kärlek stammar från mitten av 1200-talet, då den dyker upp i den franska illuminerade handskriften Roman de la poire. Här kan man se hur en man knäböjer inför sin älskade och erbjuder henne sitt hjärta, i form av något som påminner om en grankotte. Väl att märka håller han grankotten upp och ned, sett ur modernt hjärtsymbolperspektiv, med udden mot damen. I detta låg inget underligt, eftersom det var så hjärtan brukade skildras i anatomiska redogörelser. Så avbildades hjärtan även av Giotto och italienska 1300-talsmästare.

Under 1300-talet experimenterade man med grankotte-hjärtats form, så att basen fick en dekorativ inbuktning, vilken successivt växte sig allt större. Därefter, under decennierna kring 1400, vände man på grankotte-hjärtat, så att udden riktades nedåt och inte uppåt. I och med det såg den romantiska hjärtsymbolen ut ungefär som de gamla symbolerna för sjöblad och fikonlöv. I slutet av 1400-talet dök den upp i röd färg på spelkort.

Pepparkakshjärtat är alltså egentligen en upp-och-nedvänd grankotte som har bearbetats av kreativa senmedeltida designers.

Dick Harrison

Hur var det med den omtalade freden i västfrontens skyttegravar 1914? Ägde den rum, eller är det en modern skröna? Och om historien är sann – förekom det ytterligare försök till julfreder under påföljande krigsvintrar?

Jodå, det inofficiella stilleståndet i skyttegravarna är fullt historiskt. Det var inte ens särskilt unikt, sett ur 1914 års perspektiv. Vid denna tid trodde många fortfarande att kriget skulle bli kortvarigt. De unga män som befann sig i skyttegravarna hade aldrig varit med om något krig (det senaste i Västeuropa slutade 1871) och hade ännu inte lärt sig att uppfatta fienden som brutala monster. Lokala stillestånd vid skyttegravarna var inte ovanliga under senhösten 1914, då man från båda håll valde att hålla inne med skottsalvorna medan soldater sökte efter döda och sårade kamrater i ingenmansland. Det hände också att man fraterniserade med fienden, till exempel genom att småprata, byta tidningar och köpa cigaretter av varandra. Officerare beklagade sig över denna praxis, men de kunde inte göra mycket åt det. Julfreden skilde sig från dessa händelser genom att den var mer omfattande och mer långvarig.

Julen 1914 föregicks av spontant fraterniserande på avstånd mellan i synnerhet de tyska och de brittiska skyttegravarna: soldaterna sjöng julsånger och sände God jul-meddelanden över ingenmansland. Stilleståndet inleddes på allvar på julafton, då tyskar trupper utanför Ieper började sätta upp juldekorationer, bland annat julgranar. Inom kort övergick det ömsesidiga sjungandet till möten i ingenmansland, där soldaterna gav varandra julklappar – huvudsakligen mat, tobak och alkohol, men också souvenirer, till exempel uniformsknappar.

Stilleståndet spred sig över stora delar av skyttegravslandskapet, och det hände att man till och med arrangerade fotbollsmatcher. På vissa håll upphörde firandet på annandagen, medan det på andra håll drog ut ända till nyår. Det hände även att franska trupper deltog i firandet, men huvudsakligen var det en tysk-brittisk historia.

Det förekom spontana försök att skapa stillestånd och gemensamt firande också under det år som följde, men mestadels lyckades officerarna stoppa soldaternas initiativ. Inför julen 1915 gavs uttryckliga order om att föregående års julfirande inte fick upprepas. Av allt att döma lyckades arméledningarna likväl inte helt utsläcka viljan att åstadkomma lokala stillestånd – vi har rapporter om julfraternisering här och där – men på de flesta platser var krigsdisciplinen bättre än 1914.

Forskare har länge trott att alla försök att upprepa 1914 års firande dog ut med den allt strängare disciplinen, propagandan och de förödande massoffensiverna 1916, men det finns faktiskt belägg för att smärre försök till julfraternisering fiender emellan gjordes även detta år, bland annat mellan tyskar och kanadensare. Därefter var det stopp – när officerarna beordrade artilleribeskjutning även under julen var det omöjligt att överväga spontana stillestånd.

Dick Harrison

Dagens julfråga rör en av de mest spelade sångerna på radio så här års. Hur länge har vi lyssnat på White Christmas? Stämmer det att Bing Crosby sjöng in låten först i en film med samma namn?

Sången White Christmas skrevs av Irving Berlin 1940. Det finns konflikterande historier om exakt på vilket hotell han befann sig vid tillfället, men troligen ägde skrivandet rum på semesterorten La Quinta i Kalifornien. Sången framfördes första gången av Bing Crosby på juldagen 1941, men det dröjde till maj 1942 innan den spelades in på skiva. Då hade det bestämts att den skulle vara med i musikalfilmen Holiday Inn med Bing Crosby och Fred Astaire.

Vid denna tidpunkt anade ingen, allra minst Crosby själv, vilken framgång sången skulle bli. Allt detta ändrades på hösten samma år. I oktober 1942 seglade White Christmas upp till toppen på de amerikanska försäljningslistorna. Ett av de främsta skälen till succén var att den melankoliska stämningen i sången, längtan efter en traditionell och fridfull jul där hemma, rimmade väl med krigsandan. De amerikanska soldater som efter Pearl Harbor-attacken successivt skickades ut till Stilla havets övärld för att kämpa mot japaner tillhörde sångens första stora supporters. White Christmas bör alltså räknas som en av andra världskrigets stora schlagers, med en bestående popularitet som till och med ställer låtar som Lili Marleen och We’ll Meet Again i skuggan. Den vann, föga förvånande, årets Oscar för bästa sång, och i Hollywood såg man sig tvungen att 1954 spela in en ny musikalfilm med Crosby, som mycket riktigt fick namnet White Christmas.

När man idag hör Bing Crosby sjunga sin klassiska version av White Christmas är det i regel en version från 1947 som spelas, eftersom den äldre versionen då hade blivit för sliten för att ges ut på nytt, vilket resulterade i en nyinspelning.

Dick Harrison

Det är allmänt känt att jultomten i Sverige hade en föregångare, julbocken. Varför? När dök han upp? Varför konkurrerades han ut?

Julbockens storhetstid som presentutdelare till barn var i mitten av 1800-talet. Ibland knackade bocken på dörren och slet upp den, varpå han kastade in en present och försvann innan hus- eller gårdsfolket hann se vem det var. Han kunde också knacka på dörren, komma in och dela ut presenterna under all sköns upptåg – julbocken var inte alls lika beskedlig som jultomten. Bocken (det vill säga den person som hade klätt ut sig till bock) härmade djuret ifråga genom att stångas, springa på alla fyra och ruska på horn och svans. Julklapparna fördelades inte på det lugna sätt som förknippas med tomten utan slängdes omkring till höger och vänster. Om ett och annat barn i våra dagar blir rädd för tomten är det inget mot vad man kunde bli för bocken. I de fall bocken bara kastade in gåvan genom dörren var det ofta en skämtpresent, kanske till och med en förolämpande gåva. Det var inte ovanligt att han kastade in vedträn eller halmdockor med roliga verser eller kärleksdikter.

En variant på julbockstraditionerna, som fortfarande praktiseras här och var i Sverige, gick ut på att okända människor kastade in en halmbock genom dörren. Om man fick en sådan måste man själv gå ut och kasta in den hos en granne – och så vidare tills någon hade ”blivit med bock” vid nattens slut.

Julbocken förekom också i de kringvandrande grupper som förr var mycket vanliga: unga män och pojkar klädde ut sig, bland annat till stjärngossar (symboliserande de tre vise männen), och vandrade runt för att sjunga, spela och kanske uppföra en dramatisering av en biblisk historia. Bocken skulle göra som vanligt – stångas, bräka och vara rolig – men kunde också fungera som myntinkast. På bevarade bockutstyrslar kan man se gap som var utformade för att man skulle kunna lägga pengar i dem.

Ingen vet hur gammal julbockssederna är. Några av dem är belagda för 1700-talet, och det anses sannolikt att vissa går tillbaka till 1600-talet, men källäget är för dåligt för att vi skall veta något med säkerhet. Från 1700- och 1800-talen har vi gott om vittnesmål om hur allt från barn till ordningsmaktens representanter såg på företeelsen. Vissa menar att bocken är arvtagare till de bockar som drog asaguden Tor över himlavalvet, men tesen är omöjlig att leda i bevisning. Man bör också betänka att folk tillverkade bockar av halm långt innan julbockstraditionerna blev kända. Dylika bockar (”skördebockar”) bands och sparades till särskilda tillfällen, och man menade att de innehöll magisk kraft. Huruvida de hade något med den senare uppdykande julbocken att göra är högst osäkert.

Enligt en annan hypotes var julbocken ursprungligen en symbol för djävulen, som ju ofta avbildas med bockfötter, horn och svans. I historierna om Sankt Nikolaus berättas att han förde med sig en bunden bock, som representerade den tämjda och kuvade djävulen.

Redan i början av 1900-talet var julbockens tid som den givne julklappsutdelaren till ända. Tomten tog över. Orsaken är inte fastställd, men vi har ett par goda utgångspunkter för spekulationer. Det kan ha berott på att julen blev en allt barnvänligare högtid och att jultomten helt enkelt är en trevligare och gemytligare figur än sin stökiga föregångare. Därtill kommer att jultomten, alias Santa Claus, blev allt populärare i USA och att européerna tog efter amerikanska seder. Det är ingen slump att bilder av vår egen gamla gårdstomte vid denna tid fick allt större likheter med Santa Claus.

Dick Harrison

Åtskilliga familjefäder lär i morgon göra sig ett ärende runt om hörnet och ikläda sig en tomtedräkt. Så har det varit i decennier. I ännu fler hem över hela jordklotet har man under de senaste dagarna placerat ut tomtar i alla storlekar som pynt. Tomteskapandet är tradition. Vad färre vet är att just detta – skapandet av tomtar – förr kunde leda till stora problem för förövaren.

År 1639 ställdes Erik Finne inför rätta i Linköping, anklagad för att ha ”försmädat Gudz Nampn med döpellsens missbruuk, och dyrkat affguden”. Brottet bestod i att han egenhändigt hade täljt en trägubbe och under tre torsdagar tagit det till en korsväg, där han ställt gubben. Första gången hade han skurit sig själv i lillfingret och droppat blod på trävarelsens huvud och i dess öron, samtidigt som han döpte varelsen till ”tomptegubbe”. Vid tredje tillfället hade tomten fått liv. Meningen var att han därefter skulle hjälpa Erik Finne, men det framgår inte av rättegångsmaterialet om så verkligen blev fallet. Det enda vi vet är att han hamnade inför rätta för tilltaget. Dom och straff är också okända.

Historien visar att det även i äldre nordisk folkkultur fanns traditioner som påminner om vad vi annars brukar förknippa med de judiska golem-historierna från Centraleuropa (men där är trägubben utbytt mot en lergubbe). Liknande historier är kända från andra delar av Sverige, till exempel från ett rättsfall i Medelpad år 1686, där finnen Lars Andersson stod åtalad för att ha skurit ut ett träbeläte för att med dettas hjälp åsamka grannen skada. Annars är det vanligare att den här typen av onda gärningar på svensk botten förknippas med bäror eller bjäror, magiska föremål eller djur som häxor och andra ondsinta varelser troddes kunna sända iväg för att stjäla mjölk och hitta på annat ofog.

Det gamla bondesamhällets tomtar kunde alltså gynna bonden och hans gård på andra familjers bekostnad, varför det betraktades som synnerligen suspekt att själv mana fram eller skapa en sådan varelse. Så sent som början av 1900-talet berättade den norrländske torparen Esaias Ödberg hur man skulle göra för att få en sådan tomte:

”De har sagt, att man kan skaffa sig tomten på detta sätt. Man tar skjortan av ett manligt lik, stoppar upp den med varjehanda, så att det blir en stor docka med både huvud, armar och ben. Den bär man tre torsdagskvällar å rad ”ansjönsch” [dvs. motsols] omkring i kyrkan − tre gånger varje natt, varpå man svär bort sin själ åt den onde. Tomten är bara en ond ande. Den ser visserligen ut som en människa, men den lämnar icke några spår efter sig ens i nyfallen snö. Den drar ägodelar åt sin husbonde, men efter döden hör denne fan till.” (Murbergets folkminnessamling. Uppteckning nummer LMV-A2012)

Dagens jultomte har, till funktionen sett, föga gemensamt med vår gamle tomte – och han är bra mycket enklare, och betydligt mindre riskabel, att frambesvärja.

Dick Harrison

Hur länge har man bakat pepparkakshus? Att pepparkakan har månghundraåriga anor är välkänt, men gäller det även husen?

Nej, åtminstone kan det inte beläggas. Våra första entydiga belägg för att man bakat hus av pepparkakor kommer från 1800-talets Tyskland – låt vara att vi inte kan utesluta att liknande hus byggdes även tidigare. Det är faktiskt inte osannolikt att bröderna Grimms historia om Hans och Greta och häxan som bodde i ett ätbart hus fungerade som inspiration. Under alla omständigheter spred sig bruket att konstruera hus av pepparkaka från Europa till USA under seklet.

Den verkliga boomen för pepparkakshus kom under 1900-talet, särskilt efter andra världskriget, då den allmänna välfärdsökningen gjorde att folk hade råd att unna sig den här typen av juldekorationer. Jag minns från min egen barndom att Sockerbolaget omkring 1970 sände ut mallar och recept till speciella pepparkaksdegar, antagligen för att öka familjernas sockerinköp. Hos oss ledde detta till en mycket kär jultradition. Mamma tog för vana att bygga upp ett helt landskap med olika typer av hus och stugor, omgärdade av bomull, mossa, pinjekottar och metallfolie (som föreställde sjöar).

Storleksrekordet för pepparkakshus ligger på 234 kvadratmeter och sattes nyligen i Bryan, Texas.