Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har nyligen fått en muntlig fråga om kungariket Kotte. Har det verkligen existerat ett rike med det namnet? Det låter som något ur en barnbok om grankottar eller igelkottar.

Kotte har existerat. Det låg på Ceylon, dagens Sri Lanka. Namnet syftade ursprungligen bara på huvudstaden, som även var känd som Sri Jaya Vardhana Pura. Ordagrant betyder Kotte ”fästning” på singalesiska, vilket visar på ortens militära betydelse. Fästningen ifråga, som skyddades av omfattande sumpmarker, anlades under andra hälften av 1300-talet och upphöjdes på 1410-talet till huvudstad. Därefter inföll en expansiv blomstringstid under kung Parakramabahu VI, som för en kort tid lade under sig hela ön och tog initiativ till palats- och tempelbyggen. Efter kungens död 1467 splittrades Ceylon i småriken och Kottes betydelse minskade, men stadens kungar fortsatte att dominera stora delar av ön in på 1500-talet.

Det som slutligen krossade Kotte var portugisernas ankomst och utbredning över Ceylon. De steg iland 1505 och etablerade omgående handelsrelationer med riket. Under de decennier som följde ökade successivt portugisernas inflytande, och det blev inte bättre av att medlemmar av härskarfamiljen i Kotte på 1520-talet började bekämpa varandra. Riket sönderföll ännu mer än tidigare och huvudstaden övergavs på 1560-talet. Kungariket Kotte gick slutgiltigt under på 1590-talet, då portugiserna annekterade det som återstod.

Staden Kotte återbefolkades och återuppbyggdes på 1800-talet och är numera en förort till Colombo. Sedan 1982 fungerar Kotte, alias Sri Jayawardenepura, som Sri Lankas administrativa huvudstad, där parlamentet har sitt säte.

Dick Harrison

Hur barbariska var den tidiga medeltidens västeuropeiska barbarkungar? Var det idel blodtörstiga analfabeter, eller har vi exempel på lärda potentater?

Flertalet av de kungar vi kan lära känna tack vare bevarad dokumentation tycks ha genomgått någon form av skolutbildning, och vissa var rentav bildade. Ett ypperligt exempel är kung Sisebut, som härskade i visigotriket i Spanien mellan 612 och 621. Han författade själv ett flertal verk, bland annat naturvetenskaplig poesi. I 61 lärda hexameterverser på habilt latin resonerar Sisebut, uppenbarligen influerad av Lucretius, om månförmörkelsernas mysterium, varvid han även väver in tankar om de tunga bördor hans ämbete pålägger honom. Sisebut författade även minst en hymn och ett flertal prosatexter inom olika genrer, däribland hagiografi. I Sisebuts biografi över biskop Desiderius av Vienne, som lär ha mördats ca 605 på anstiftan av den frankiske kungen Theoderik II av Burgund och dennes farmor Brunhild, porträtteras mördarna som modeller för tyranner och orättfärdiga härskare.

Sisebut var dessutom en flitig brevskrivare, och åtskilliga av hans lärda epistlar har överlevt in i våra dagar. I sin korrespondens med den bysantinske patriciern Caesarius i Cartagena uppträder han artigt och formellt. När Cilicius av Mentesa uttrycker önskemål om att säga upp sig från arbetet som biskop och gå i kloster skriver Sisebut ett förmanande brev, i vilket Cilicius klandras för sina planer att överge människoflock det är hans plikt att andligen sörja för. I ett brev till den langobardiska kungafamiljen i Norditalien agerar han teolog i den katolska kampen mot arianismen.

Dick Harrison

Idag är det dags för en matrelaterad fråga. Hur länge har vi ätit munkar? Och varför heter bakverket så?

Munkar, på köksfranska beignets, är runda, friterade bakverk av vetedeg. Vanligtvis är de smaksatta, till exempel med äppelsylt eller med citronskal. 1800-talets svenske gastronomiske nestor, Charles Emil Hagdahl, berättar – utan att ange källor – att bakverken fanns redan på korstågstiden, ”ty det är kändt, att då saracenerne frigåfvo Ludvig den helige, öfverräckte de honom beignets.” Därefter redogör han för recept på apelsinmunkar, äppelmunkar, päronmunkar, jordgubbsmunkar, kastanjemunkar, briochemunkar, berlinermunkar samt två sorters krämmunkar. Enligt tradition skall munkarna gräddas i en särskild munkpanna med halvsfäriska fördjupningar för att underlätta bakverkens bad i matfettet. Det går självfallet lika bra att fritera dem i en kastrull.

Enligt en förklaringsvariant går namnet – liksom munkpannan känd sedan 1600-talet – tillbaka på den tonsur som klostermunkar och andra medlemmar av det andliga ståndet lät anlägga på huvudet på medeltiden. En av bakverkets former (idag mest förknippad med doughnuts) kännetecknas nämligen av ett stort hål i mitten, varvid den friterade ring som återstår med lite god vilja kan tolkas som påminnande om tonsur. En vanligare förklaring, och troligen med högre sanningshalt, är att bakverket fått sitt namn av sin runda profil, som kan liknas vid den rondör mången matglad klosterbroder med åren kom att utveckla.

De mest kända munkvarianterna är de som brukar benämnas berlinermunkar. Enligt en mer eller mindre trovärdig historia går namnet tillbaka på en tysk soldat som i början av 1700-talet visade sig alltför feg för att tjänstgöra i fält och degraderades till fältbagare. Den före detta soldatens specialitet blev flottyrkokta bakverk runda som kanonkulor, vilka snart spred sig från armén till hela staden Berlin och därefter till resten av världen. En äkta berlinermunk skall kännetecknas av en vit ”midja” – ju större midja, desto finare munk.

Dick Harrison

Häromdagen fick jag en fråga om ett forntida folk. Vilka var galaterna, som aposteln Paulus skrev brev till? Finns de kvar fortfarande?

Galater är en grekisk form av samma ord som ”kelter” och ”galler”. De deltog i de ryktbara keltiska plundringstågen på Balkan på 200-talet f.Kr., vilka även drabbade Thrakien och Grekland, och lockades år 278 över till Mindre Asien, där en kung av Bithynien ville att de skulle attackera hans fiender. Till en början hade de betydande framgångar, men därefter led de nederlag – dels mot det seleukidiska riket, dels mot Pergamon. När lugnet ånyo lade sig över Mindre Asien kontrollerade de keltiska hövdingarna ett betydande område på anatoliska högslätten med centrum vid dagens Ankara. Detta landområde kallades under antiken Galatien, vilket är alltså är en grekisk benämning som både kelterna (som omgående utsattes för hellenistisk kulturpåverkan) och de tributpliktiga invånarna började använda själva.

Galaterna utgjorde ett militärt överskikt, och det var som krigare de gick till historien. De hellenistiska grannkungarna anlitade dem som legosoldater, och deras skulptörer avbildade gärna galater; det mest kända exemplet är skulpturen ”Den döende gallern”. Huvuddelen av Galatiens befolkning var grekiskspråkig, och i sinom tid assimilerades nykomlingarna både språkligt och kulturellt med undersåtarna. Ännu under romersk kejsartid bevarade dock galaterna många av sina gamla seder, till exempel kulten av keltiska gudomligheter, och så sent som på 300-talet e.Kr. har vi belägg (en observation av Sankt Hieronymus) på att de talade ett keltiskt språk. Någon gång under 400- eller 500-talet tycks de dock ha slutgiltigt assimilerats med grekerna i Mindre Asien.

Galaterna refererade till sig själva som trokmer, tolistobogier och tektosager. Även efter att de erövrat Galatien styrde dessa tre stammar/folk i allt väsentligt sig själva. Varje stamområde var uppdelat på fyra distrikt, och varje distrikt styrdes av en hövding med titeln tetrark. Mot slutet av den hellenistiska eran kom dessa under starkt romerskt inflytande och fungerade i praktiken som romerska vasaller. En av dessa galatiska hövdingar lät år 44 f.Kr. utropa sig till kung över hela Galatien, men redan 25 f.Kr. införlivade romarna territoriet med sitt imperium och gjorde det till en provins.

Galatien var en av de lugnaste delarna av den romerska Östern, med få uppror och krig. Det mest berömda monumentet från eran är Monumentum Ancyranum, som restes i Ancyra (Ankara) för att hylla kejsar Augustus. Galaterna och deras undersåtar anammade åtskilliga nya kulturförteelser, inte minst religiöst – både romerska gudar och kristendomen, vilket förklarar varför Paulus reste i området och skrev brev till folk som levde där.

Dick Harrison

Ludvig XV:s gemål, den polska prinsessan Maria Leszczyńska, tillbringade en del av sin uppväxt i familjens exil i Kristianstad. Innebar det att hon talade skånska med de svenska ambassadörer och resenärer som hon mötte under sin tid som fransk drottning?

Det är faktiskt fullt möjligt, kanske till och med troligt. Om en person anlände på formell visit till Versailles var det regel att avlägga ett besök hos drottningen efter det att man besökt kungen. Eftersom Maria var fullt medveten om att hon hade Karl XII att tacka för hennes och hennes familjs position i Europas kungliga krets var hon uppmärksam och välvillig mot svenska besökare, vilka har vittnat om hennes godmodighet och sätt att prata. Följaktligen är vi väl underrättade om att Maria Leszczyńska inte glömde åren i Kristianstad (1711–1714) och att hon bevarade delar av det språk hon där lärde känna i minnet.

Som exempel kan nämnas Ulla Sparre, hustru till den svenske ambassadören Carl Gustaf Tessin. Hon har berättat om ett möte med drottning Maria under en fastlagsbal i Versailles. Drottningen kom fram till fru Ulla och hälsade henne på svenska med orden ”god morgon, kära hjärtans”. Ulla Sparre konstaterade att drottningen kunde några svenska ord, som hon ”uttalar på ett naturligt och behagfullt sätt och med den charmanta röst som är hennes”. Huruvida det ”naturliga” och ”behagfulla” syftade på att den franska drottningen bröt på skånska må dock vara osagt – men vilken dialekt skulle hon annars ha brukat?

Dick Harrison

Dagens blogg avslutar den lilla serien om försvarsanläggningar, som jag fått frågor om under de senaste dagarna. Det är allmänt känt att romarna byggde en mur tvärs över nuvarande norra England, Hadrianus mur, av vilken det fortfarande återstår imponerande ruiner. Men visst fanns det en annan romersk mur betydligt längre norrut, i nuvarande södra Skottland? Finns det lämningar kvar efter den också?

Ja, det finns det. Den så kallade Antoninska muren (uppkallad efter Antoninus Pius, den kejsare som beordrade uppförandet på 140-talet f.Kr.) löpte 63 kilometer mellan Firth of Forth och Firth of Clyde i skotska lågländerna. Den var tre–fyra meter hög och omkring fem meter bred. Förutom själva muren byggde romarna ett flertal fort och en väg på vilken soldaterna kunde marschera.

Antoninska muren fick en kort historia. Redan efter två decennier övergav romarna anläggningen och drog sig tillbaka till Hadrianus mur. Muren togs åter i bruk på order av kejsar Septimius Severus i början av 200-talet, men redan efter några år gav man upp projektet. Huvudskälet till att romarna övergav försvarsanläggningen tycks ha varit ekonomiskt och praktiskt: det var mycket lättare och billigare att anlita folken i skotska låglandet som allierade än att permanent ockupera området och bemanna en väldig mur.

Huvuddelen av muren har förstörts, men här och där finns det kvar lämningar som ännu kan beskådas – främst i form av diken och jordvallar.

Dick Harrison

Gårdagens blogg om kinesiska muren har föranlett en fråga om vår närmaste, låt vara mer blygsamma, nordiska motsvarighet: Danevirke. Detta försvarsverk – en vall av jord – tvärs över Jylland, som idag ligger i Tyskland, var ju danernas värn mot söder. När byggdes det, och vilka skulle det skydda mot?

Det äldsta Danevirke byggdes i olika faser mellan 400-talet och 700-talet. Dendrokronologiska dateringar visar på ett omfattande arbete i mitten av 700-talet, medan C14-dateringar visar på aktivitet under 500- och 600-talen. Enligt vissa tolkningar byggde man redan tidigare. Fienden är okänd. En given möjlighet är att befästningsarbetet går tillbaka på den omvittnade rivaliteten mellan daner och friser. Danerna bredde ut sig västerut, från Skåne och Själland mot Jylland, samtidigt som krigiska jutar, angler och saxare lämnade sina gamla områden i Jylland och nuvarande Nordtyskland för att bosätta sig i Britannien; jutarna koloniserade bland annat Kent och Isle of Wight. Samtidigt expanderade friserna. De utbredde sig österut från nuvarande norra Nederländerna längs öarna vid nordsjökusten. I Jylland möttes daner och friser, antagligen redan i slutet av 400-talet eller i början av 500-talet. I detta läge uppstod en konflikt som ledde till gränsdragning och till uppdelning av Jylland i maktsfärer, en utveckling som avspeglas i det så kallade Finnsborgsfragmentet, ett diktverk som överlevt från epoken. Det är fullt möjligt att Danevirke uppfördes som ett led i maktkampen.

Nästa stora byggnadsfaser är bättre kända. Den danske kungen Godfred uppges ha förstärkt vallen i början av 800-talet, för att bemöta hotet från Karl den store. När den tysk-romerska stormakten växte fram på 900-talet blev hotet mot de danska hövdingarna och kungarna på Jylland än mer akut. I slutet av 960-talet började därför Harald Blåtand förstärka Danevirke. Resultatet kan ännu beskådas, och det har varit föremål för förstärkningar långt senare. Ännu i dansk-tyska kriget 1864 tjänade Danevirke som försvarsverk mot preussare och österrikare.

Dick Harrison

Svaret på frågan är beroende om man avser den mur vi kan se idag, och som är en av Asiens största sevärdheter, eller om man avser hela det komplex av murar som kineserna genom tiderna har konstruerat som skydd mot anfall från norr.

De första murverken i norra Kina, föregångare till dagens mur, går tillbaka till de nordkinesiska kungariken som blomstrade på Zhoudynastins tid långt före Kristi födelse. Vi vet inte exakt när konstruktionerna inleddes, men 600-talet eller 500-talet är en god hypotes. Den första stora byggnadsboomen kom under Shi Huangdi, kejsare i den kortvariga Qindynastin på 200-talet f.Kr., då många vallar och murar bands samman till en stor försvarsanläggning.

Senare dynastier, bland annat Han och Sui, rekonstruerade och reparerade muren, med följd att den bytte utseende upprepade gånger. Ytterst litet återstår därför idag av Shi Huangdis verk. Den mur som möter dagens besökare går huvudsakligen tillbaka till Mingdynastins tid (1368–1644). Därefter har Kinas härskare kontrollerat områden långt norr om muren, varför reparationer och nybyggnation har ansetts militärt onödiga.

Dick Harrison

Vad betyder den gamla egyptiska kungatiteln farao? Stämmer det att ordet egentligen syftar på ett hus och inte en person?

Ordet ”farao”, som skrevs med hieroglyfer vilka kombinerade tecknet för ”pr” med tecknen för ”aa”, betyder”stort hus” och syftade länge på det palats i vilket kungen av Egypten bodde och härskade. Användningen av termen ändrades på 1400- och 1300-talen f.Kr., det vill säga under den period som brukar kallas Nya riket. Under dessa sekler började ordet stundom användas om kungens person, till exempel om Akhenaten, men det i särklass vanligaste ännu under dessa sekler var att ”pr-aa” syftade på palatset.

Först på 900- och 800-talen f.Kr. började ordet permanent brukas som en av härskarens titlar. På 700-talet hade utvecklingen medfört att just farao var den i särklass vanligaste titel som användes om kungen. När grekerna under antiken kom i kontakt med den egyptiska civilisationen var farao följaktligen den titel de lärde känna, varför det blev brukligt i europeisk historia att – helt anakronistiskt – hänvisa till alla egyptiska kungar sedan historiens gryning som faraoner.

Dick Harrison

Stämmer det att Gibraltar, den brittiska klippan längst ned på Pyreneiska halvön, har fått sitt namn av en arabisk fältherre som erövrade Spanien?

Nja, inte riktigt. Tariq ibn Ziyad, vars namn går igen i namnet Gibraltar (en utveckling av Jabal Tariq, ”Tariqs klippa”) var troligen inte arab utan berber (etniciteten är dock omtvistad), och han underlade sig inte personligen hela Spanien – men han har äran av att ha inlett den krigiska process som slutade med att huvuddelen av Pyreneiska halvön erövrades av arabiska och berbiska arméer.

Tariqs expedition, som utgick från Marocko, ägde rum år 711. Fälttåget var knappast ämnat att vara något annat än en undersökande plundringsräd. Om det varit frågan om ett storskaligt erövringsförsök skulle det ha letts av guvernören av det arabiska Nordafrika, Musa ibn Nusayr. Den visigotiske kungen i nuvarande Spanien och Portugal, Roderik, var nytillträdd och hade ännu inte erhållit alla landsändars erkännande. Särskilt de nordöstra riksdelarna tycks ha varit fientligt inställda och hade möjligen en egen kung, medan södra delen av riket, i synnerhet Mérida, stödde honom med kraft. När nyheten om den arabiska invasionen nådde Roderik befann han sig långt uppe i norr, invecklad i strider mot baskerna. Roderik vände genast söderut och mötte Tariq i ett fältslag i Guadalquivirs floddal. Den visigotiska armén, som troligen var liten men i gengäld tycks ha inkluderat åtskilliga av centralmaktens nyckelpersoner, krossades på ett dramatiskt oväntat sätt. Antagligen stupade även kungen (därom vet vi dock inget med säkerhet, i medeltida legender brukar Roderik överleva och gå i kloster). Det visigotiska försvaret lamslogs. Tariq valde då att rycka vidare med sin lilla armé och överrumpla de i överraskningens stund försvarslösa nyckelstäderna Córdoba och Toledo.

Den oväntade framgången, som snabbt kunde ha tillintetgjorts om visigoterna förmått koordinera motståndet, fick stor betydelse för framtiden. Ensamma kunde inte Tariqs trupper klara sig i längden, men när ryktet om Córdobas och Toledos fall nådde Musa ibn Nusayr i Kairouan begav sig denne västerut med en stor armé. De följande åren kännetecknades av visigotiska försök till motstånd, särskilt i Mérida, som uthärdade en 16 månader lång belägring, och muslimernas totala överlägsenhet i strategiskt avseende. Stad efter stad föll utan att landsdelarnas ledare förmådde ena sig till gemensamma aktioner mot inkräktarna. År 714 nådde Musa Biscayabukten vid Gijón, och året därpå avslutades den första erövringsfasen genom att Musas son, Abd al-Aziz, underkuvade sydöstra delen av halvön och erkändes som härskare av den lokale visigotledaren Tudmir.

Hur gick det för Tariq? Både han och Musa kallades år 714 till Damaskus av den umayyadiske kalifen. Där avled han år 720.