Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag får ofta frågan när grunden lades till vårt nuvarande statsskick, den konstitutionella monarkin, det vill säga den kungamakt som inte associeras med envälde, utan där statschefens position omgärdas av regler och lagar. Hur länge har folk försökt motverka kungarnas maktambitioner med dylika krav?

De flesta tror att konstitutionella monarkier är ett modernt påfund, att det i Sverige är något som har kommit successivt efter 1809 års regeringsform – och visst stämmer det att den nuvarande konstitutionella monarkin växte fram på 1800- och 1900-talen. Däremot är det fel att förlägga själva idén om konstitutionell monarki till en så sen fas i historien. Kampen mellan kungamakt och konstitutionalistiska idéer är urgammal, belagd redan i antikens Grekland. Det mest kända uttrycket för motstånd mot kungligt envälde i det äldre Europa är Englands Magna Carta, som undertecknades 1215.

I Sverige är år 1319 en god utgångspunkt, om vi vill spåra idéutvecklingens rötter. Den 8 juli 1319, i samband med barnkungen Magnus Erikssons uppstigande på tronen, skrevs det så kallade frihetsbrevet. Brevet, som formellt sett var en försäkran från rikets biskopar och ledande stormän å kung Magnus vägnar, var ett uttryck för det missnöje över kungamakten som vuxit fram inom frälset. Birger jarl och hans söner hade byggt upp en stark monarki som – menade man – lätt kunde urarta i tyranni. Alltså måste den kungliga institutionen omgärdas av lagar och regler. Magnus Eriksson var för liten för att kunna protestera. I frihetsbrevet fastställs att kyrkan och rikets män i framtiden inte skall påläggas ”olagliga tunga bördor” samt att kungen skall försvara hävdvunna ”rättigheter, friheter, privilegier och gamla sedvänjor för alla och envar, rikets män och kyrkan i Sverige”. Kungen får hädanefter inte införa skatter utan samtycke från brevets utfärdare och rikets menighet.

Kung Magnus skulle i vuxen ålder bryta mot åtskilligt av detta, med protester och uppror som följd. Maktkampen mellan kung och konstitutionalistiskt sinnad opposition skulle dra ut på tiden i sex sekler, ända tills monarkin slutligen retirerade under Gustaf V:s tid.

Dick Harrison

I skildringar av senantiken förekommer ofta termen arianism, en kristen rörelse som konkurrerade med den sedermera etablerade kristendomen. Vad var egentligen arianismen? Vad hände med den?

Arianismen har uppkallats efter en av 300-talets mest inflytelserika kyrkomän, prästen Arius (d. ca 336) i Alexandria, som formulerade lärans centrala trossatser omkring 315. Enligt arianismen har Kristus visserligen existerat sedan urminnes tid, men inte såsom gud. När Gud i begynnelsen byggde upp himlen och jorden var Kristus enligt Arius det första enskilda väsen han skapade. Jesus var med andra ord en människa, inte Gud. Denna trosprincip raserade idén om Treenigheten. Till skillnad från vanliga kristna (inklusive de allra flesta nu levande kristna, protestanter såväl som katoliker) accepterade arianerna endast Gud som gud, medan Jesus degraderades rejält.

På kyrkomötet i Nicaea år 325 fördömdes arianismen såsom kättersk, men under påföljande decennier vann den stora framgångar. På 370-talet tvingades den till reträtt i det officiella romerska samhället, men i gengäld utövade den länge ett icke obetydligt inflytande över flera av de trupper och ledarskikt som anlände till imperiet under folkvandringstiden, till exempel hos goter och vandaler. Så småningom dog arianismen ut; efter det att katolicismen hade segrat vid hoven såg kungar och biskopar till att noggrant utrota varje rest av manifest ariansk tro man kunde påträffa. Efter 600-talet, då den försvann både i det langobardiska Italien och det visigotiska Spanien, tycks den ha varit helt försvunnen från kristenheten. Däremot har Arius idéer kommit att influera flera frikyrkliga rörelser under 1800- och 1900-talen. Idag återfinns arianska drag i unitarianernas och Jehovas Vittnens läror.

Dick Harrison

Världens största friliggande skulptur lär vara sfinxen vid pyramiderna utanför Kairo. Varför är dess ansikte delvis förstört?

Frågan har ställts oräkneliga gånger. Jag minns att jag började grubbla över problemet redan när jag såg Asterix och Kleopatra på TV när jag var liten – enligt den versionen skulle den fete galliske hjälten Obelix ha klättrat upp på skulpturen, gripit tag om näsan och råkat få den med sig ned. Så gick det naturligtvis inte till i verkligheten, men vad hände? Ansiktet kan ju inte ha förstörts av sig självt.

Sfinxen skulpterades troligen på 2500-talet f.Kr., under farao Khefrens regeringstid. Vid något tillfälle därefter har någon eller några medvetet förstört näsan genom att bearbeta ansiktet med kilar eller andra redskap. Än idag syns märken efter förstörelsearbetet. Detta gör det omöjligt att acceptera en vanlig förklaring, som går ut på att skadan orsakades under striderna mellan franska, mamlukiska och brittiska trupper under åren kring 1800, då Napoleons soldater sökte erövra och kontrollera Egypten. Skadan är dessutom känd långt tidigare än så, både på teckningar från 1700-talet och i senmedeltida redogörelser.

En trovärdig förklaring har skänkts av den arabiske 1400-talshistorikern al-Maqrizi, som skyller på en religiös fanatiker vid namn Muhammad Sa’im al-Dahr. När denne på 1370-talet noterade att de vidskepliga bönderna i trakten offrade till sfinxen beslöt han sig för att krossa föremålet för deras vördnad. Han hann med att förstöra näsan innan myndigheterna grep honom och avrättade honom för vandalism.

Dick Harrison

Igår höll jag ett föredrag i Kalmar om 1000-talet och råkade nämna Malstastenen, numera placerad i museet i Hudiksvall och en av Sveriges intressantaste runstenar. De frågor som därvid inställde sig visar att stenen är långt ifrån så känd som den borde vara. Här är en kortfattad redogörelse för ett av södra Norrlands viktigaste (men dessvärre mest okända) fornminnen.

Malstastenens text är skriven med så kallade stavlösa runor, tidigare kända som hälsingerunor. Redan på 1600-talet försökte man tolka stenen, men det dröjde tills man lyckades. Idag vet vi att texten lyder som följer:

Romund reste dessa stenar efter Hä-Gylfe, Bräses son. Och Bräse var Lines son. Och Line var Unns son. Och Unn var Ofegs son. Och Ofeg var Tores son. Groa var Hä-Gylfes moder. Och sedan Barlaf. Och sedan Gudrun. Romund, Hä-Gylfes son, ristade dessa runor. Vi hämtade denna sten norrut på Balsten. Gylfe förvärvade detta land och sedan norrut i vika tre gårdar/byar och sedan Lönnånger och sedan Färdsjö.

Huvuddelen av innehållet är typiskt för runstenstexter: ett antal namn på personer som är släkt med varandra, därtill namn på land och gårdar som man gjorde anspråk på att äga. Stenresaren och ristaren hette Romund. Fadern, till vars ära stenen är rest, bar namnet Hä-Gylfe. Totalt räknas manliga släktingar i sju led upp. Även kvinnor nämns. Exakt vad Romund ville ha sagt kan vi inte veta, men troligen har han sökt markera arvsrättsligt revir. Det mest otypiska på Malstastenen är att platsen där stenen har brutits, Balsten, uttryckligen nämns. Balsten är en stor klippa i en skogsdunge drygt en halv kilometer från runstenens ursprungliga plats. En annan märklighet är uttrycket ”norrut i vika”. Möjligen skall detta tolkas som ”norrut i vega”, det vill säga ”norrut efter vägen”. Norrstigen går genom Malsta, och strax norrut ligger tre byar.

Stenen har ett kors, varför vi kan anta att Romund var kristen, något han ville att folk skulle förstå. De förfäder som räknas upp på stenen lär ha levt i förkristen tid. En intressant iakttagelse är att deras namn är ovanliga på svenska runstenar. Däremot förekommer de i Norge och på Island. Ortnamnen är emellertid hälsingska.

Utifrån studier av ornamentik och runtecknens form har forskarna kommit fram till att Romunds sten ristades vid 1000-talets mitt, eller möjligtvis i början av århundradet. Dateringen är intressant, eftersom hela Hälsingland knappast var kristnat vid denna tidpunkt. Med tanke på de egendomar han berättar om måste den kristne Romund ha varit förmögen. Förfädernas namn ger vid handen att släkten kanske hade invandrat västerifrån. En annan iakttagelse är att Romund, enligt egen uppgift, högg in runorna i stenen själv. Vi vet att man ofta anlitade en särskild runristare för arbetet, men i Romunds fall var detta onödigt. Han kunde hantverket.

Dick Harrison

Finns det några lämningar av det anglosaxiska England i det brittiska kulturlandskapet? Eller har allt försvunnit och ersatts av hög- och senmedeltida byggnader och anläggningar?

Det finns faktiskt en del kvar, men bristen på ekonomiska resurser i de små anglosaxiska kungahusen gjorde att man inte kunde bygga lika mycket och lika bestående som senare härskare förmådde. Här och var kan man hitta kyrkor med anglosaxiska rötter, liksom klosterruiner, men det är ont om världsliga byggnadslämningar som kan mäta sig med senare tiders.

Att det trots allt förekom byggnation bevisas bland annat av fynden i Yeavering, strax norr om Hadrianus mur i gränstrakterna mellan England och Skottland. Här har man påträffat resterna efter vad som rimligen inte kan ha varit något annat än en serie northumbriska kungahallar. På 600-talet, då Northumbria var det anglosaxiska Englands stormakt, var Yeavering av allt att döma ett viktigt residens. Yeavering tycks ha fungerat som centralort även före anglosaxarnas ankomst, men under 600-talshärskare som Edwin och Oswald bevittnade platsen en remarkabel byggnadsaktivitet. Förutom kungahallarna konstruerades en scenliknande plattform med läktaranläggning med plats för omkring 320 människor.

De anglosaxiska kungarna har även efterlämnat rester i form av militära anläggningar. I gränsområden mellan anglosaxiska områden i öster och keltiska områden i väster skapades befästningssystem: vallar och diken som visserligen inte kunde hindra folk från att klättra över till andra sidan, men som allvarligt försvårade större militära operationer eller storskalig plundring av boskap. Någon gång i slutet av 600-talet eller början av 700-talet konstruerades ett sådant befästningssystem tvärs över Wiltshire Downs, kallat East Wansdyke. Ännu mer imponerande är den gränsbefästning Offa av Mercia lät uppföra under andra hälften av 700-talet, troligen för att försvåra plundrings- och krigståg från Wales. ”Offa’s Dyke”, varav stora delar ännu är fullt synliga, fungerade länge som Englands västgräns. Den börjar vid Dees utlopp i norr och sträcker sig ända till Severns utlopp i söder. Befästningen är längre än båda de romerska murarna i norra England (Hadrianus och Antoninus murar) tillsammans. För att kunna bygga sådana komplex måste kungarna ha förmått mobilisera människor och resurser i stor skala. Man har räknat med att omkring 10 000 människor kan ha varit sysselsatta med konstruktionen av Offa’s Dyke.

Dick Harrison

I spansk historia dyker det upp hänvisningar till en man som hade två högadelstitlar samtidigt, i samma titulatur: ”grev-hertig”. Hur var det möjligt? Borde han inte ha nöjt sig med hertigtiteln, eftersom den är finare?

Mannens fullständiga namn var Don Gaspar de Guzmán y Pimentel Ribera y Velasco de Tovar, men han brukar alltid hänvisas till som Olivares, eller som grev-hertigen av Olivares, en sammansmältning av titlarna greve av Olivares och hertig av Sanlúcar la Mayor (sp. conde de Olivares y duque de Sanlúcar la Mayor). Han ärvde den grevliga titeln och fick den hertigliga av kungen, men eftersom han ville (och fick) använda båda blev han känd som el conde-duque. Mellan 1621 och 1643 dominerade han spansk politik på samma sätt som Richelieu dominerade fransk och Axel Oxenstierna svensk. Eftersom han hade så stort inflytande blev hans dubbla titel känd även långt utanför Kastilien och de andra spanska delrikena, vilket är skälet till att ”grev-hertigen” dyker upp i mängder av historiska skildringar.

Vi har gott om skildringar av Olivares. Grev-hertigen var en färgstark individ som 1600-talets spanjorer inte kunde undgå att fascineras av, en man som dominerade det rum han befann sig i och inte lämnade någon oberörd. Flertalet människor som har sett sig föranledda att berätta om Olivares har varit kritiska – han brukar skildras som en storväxt (ju äldre han blev, desto fetare), extravagant och överdramatisk person som älskade att sätta sig själv i centrum. Under andra hälften av 1630-talet, när den enorma arbetsbördan tog ut sin rätt och Olivares fick svåra sömnproblem, var han inte lätt att ha att göra med. Grev-hertigen kunde få plötsliga vredesutbrott och höll halsstarrigt fast vid sina uppfattningar även när verkligheten marscherade i en annan takt än han själv.

Andra iakttagare har snarare betonat grev-hertigens ambition, hans aldrig sinande energi och den hängivenhet han visade sitt ämbete och sin kung. Förvisso drömde Olivares om personlig framgång, men hans aktiva liv tillägnades Filip IV och den habsburgska monarkin. Han steg upp tidigt på morgnarna, biktade sig, väckte kungen för att diskutera dagens agenda och hängav sig därefter åt intensivt arbete till sen kväll, innan han gick till sängs någon timme före midnatt. Det var inte ovanligt, särskilt inte under de första åren på 1620-talet, att han hade möten med Filip IV tre gånger om dagen. Övriga hovmän tvingades genomlida ett komplicerat ceremoniel för att få tillträde till kungen och Olivares. Grev-hertigen placerade sina egna förtrogna på viktiga poster för att effektivisera beslutsfattandet. Favoritmetoden var att skapa juntas, kommittéer som diskuterade och beslutade i ärenden som tidigare tagit en evighet att behandla.

”Grev-hertigen” var alltså raka motsatsen till en lat högadelsman som lät sig korrumperas av den spanska monarkins rikedomar. Han hade dessutom ett öga för talanger och rekommenderade personligen den unge konstnären Diego Velázquez till det spanska hovet. Personligen föredrog Olivares att samla på sig allehanda dokument i sitt personliga arkiv. Han var även förtjust i fåglar och skapade en av 1600-talets mest imponerande fågelsamlingar vid Buen Retiropalatset.

Dick Harrison

Idag väljer jag att besvara en samling frågor om den franske kungen Ludvig XIV. Jag har fått dessa, och liknande, frågor många gånger, men nu var det flera år sedan jag besvarade dem i bloggform.

Vad är sant och vad är falskt om denne fransmännens mest berömde monark? Yttrade han orden ”Staten, det är jag”? Kallades han verkligen Solkungen? Har han världsrekord i antal kungliga ämbetsår? Stämmer det att en amerikansk delstat är uppkallad efter honom? Är hans ätt fortfarande kungahus någonstans?

Ett blogginlägg om Ludvig XIV – hans regering, hans hälsoproblem, hans älskarinnor, hans krig, hans byggnadsprojekt, hans finansministrar, etcetera – kan i princip bli hur långt som helst, varför jag skär kraftigt i faktamängden och nöjer mig med några korta, förhoppningsvis klargörande, svar:

Nej, han kan inte beläggas ha yttrat orden ”Staten, det är jag” (L’État, c’est moi). Ludvig XIV skulle mycket väl ha kunnat göra det, eftersom han var en ledande talesman för absolutismens ideologi, men det är och förblir ett obevisat påstående.

Ja, han kallades Solkungen (le Roi Soleil). Ludvig ville framställa sig som solen i människornas och kungarnas värld och klädde gärna ut sig till sol på maskerader. (Han har, i parentes sagt, också kallats Ludvig den store, Louis le Grand).

Nja, han satt på tronen i 72 år, från 1643 till 1715, vilket är ett svårslaget europeiskt rekord. Men det är inte världsrekord. Kung Sobhuza II av Swaziland tillträdde 1899 och dog 1982 (efter en nominell ämbetstid på 82 år, vilket kan betraktas som världsrekord, åtminstone i modern tid; det finns svårkontrollerade uppgifter om längre regeringstider i det gamla Korea och Egypten). Till saken hör att hans egentliga regering inleddes först 1921 (det vill säga 61 års effektiv regeringstid). Ludvig XIV började regera 1661 och hade en effektiv regeringstid på 54 år. Nämnas bör att den nuvarande kungen av Thailand (som tillträdde 1946) också kan komma att få en längre regeringstid än Ludvig om han lever några år till.

Ja, delstaten Louisiana är uppkallad efter Ludvig XIV. Området vid Mississippis delta fick namnet Louisiane 1682, samma år som Ludvig flyttade det franska hovet till Versailles.

Ja, Ludvig XIV:s kungliga familj, huset Bourbon, är idag regerande kungahus i Spanien, mycket tack vare Ludvigs eget agerande. År 1700 fick han sonsonen Filip utsedd till spansk kung, ett troninnehav som säkrades genom Frankrikes deltagande i spanska tronföljdskriget. Spaniens nuvarande kung Juan Carlos är ättling till Ludvig XIV.

Dick Harrison

Den enskilt värsta katastrof som har drabbat Gamla världen var digerdöden, som drog fram över Europa och Mellanöstern mellan 1347 och 1352. Idag räknar forskarna med att folkmängden i flertalet europeiska länder sjönk med mellan hälften och två tredjedelar under perioden från 1347 till ca 1420, detta eftersom epidemierna fortsatte att grassera med några års mellanrum även efter det att digerdöden förklingat. Men hur gick det för rikenas överhuvud? De borde väl rimligen ha hunnit sätta sig i säkerhet?

Ja, för det mesta klarade sig monarkerna undan farsoten. Metoden var den förutsägbara: kungarna flydde och isolerade sig och sina hov. Men det lyckades inte alltid. Några av våra bästa exempel på kungarnas lyckade och misslyckade försök att sätta sig i säkerhet kommer från nuvarande Spanien.

Pesten anlände till Pyreneiska halvöns västkust under första halvåret 1348 och blev kvar ända till 1350. Det mest prominenta offret var kung Alfonso XI av Kastilien, som låg i krig med muslimerna i Andalusien. Först angreps de muslimska trupperna av epidemin, sedan de kristna, och kungen hann inte sätta sig i säkerhet. Han avled den 26 mars 1350.

Större tur hade Pedro IV av Aragonien, med det satt långt inne. I maj 1348 befann han sig i Valencia, kvarhållen mot sin vilja av den lokala oppositionen i staden. Kung Pedro har själv skildrat vad som hände. I juni månad dog, berättar han, fler än trehundra människor i Valencia av ”den stora döden” (la gran mortaldat). Mot bakgrund av detta lyckades Pedro förhandla med sina fiender och ta sig ut ur den pestdrabbade hamnstaden den 11 juni.

Därefter följde en flykt undan Döden. Med sin gemål, sju män och två hovdamer flydde kungen till staden Teruel, men snart hade pesten hunnit ikapp sällskapet. Pedro flydde vidare till Zaragoza. I oktober drabbades även denna stad av digerdöden, varvid Pedro chansade på att Teruel nu var säkert. Alltså flydde han dit, bara för att inse att pesten fortfarande grasserade i staden. Drottning Leonor insjuknade. Pedro försökte rädda vad som räddas kunde genom att hasta till Exérica, en ort mellan Teruel och Valencia, men drottningens liv gick inte att rädda. Hon dog den 30 oktober. Den nyblivne änklingen flydde vidare, nu till Segorbe i sydöst, och här fann han att digerdöden dragit förbi. Dessutom träffade han budbärare som berättade att stora delar av den politiska oppositionen i Valencia hade strukit med i pesten. De som överlevt hade vänt sin vrede över olyckorna mot judarna och startat en pogrom.

Dick Harrison

Det cirkulerar rykten om att det på 1800-talet publicerades en bok – bland annat av Bonniers, när förlaget var nystartat – som gjorde gällande att Napoleon Bonaparte aldrig existerat. Varifrån kommer denna bisarra idé?

Den kommer från Jean-Baptiste Pérès, en fransk matematiker och fysiker som 1827 publicerade en satirisk pamflett som drev med de kulturradikaler som ville betrakta Bibeln som en samling myter utan historisk substans. Framför allt riktade han sig mot Charles François Dupuis, som hävdade att alla religioner är baserade på samma grundidéer och -myter. Pamfletten bar titeln Comme quoi Napoléon n’a jamais existé ou Grand Erratum, source d’un nombre infini d’errata à noter dans l’histoire du XIXe siècle (”Som om Napoleon aldrig har existerat eller Grand Erratum, källa till ett oändligt antal fel att notera i 1800-talets historia”).

Det viktigaste satiriska argumentet går ut på att Napoleon är ett påhitt av franska antikentusiaster, som gjorde en lätt maskerad kopia av myten om den grekiske guden Apollon. Namnet Napoleon är i själva verket en variant av namnet Apollon. Apollon föddes på Delos, en medelhavsö. Napoleon föddes på Korsika, en annan medelhavsö. Korsika är för Frankrike vad Delos är för Grekland. Napoleons mor hette Letitia, Apollons mor Leto – namnlikheten är slående. Napoleon hade tre systrar, vilka motsvarar Apollons tre gracer. Napoleons fyra bröder är symboler för de fyra årstiderna. Apollon räddade Grekland från draken Python, medan Napoleon räddade Frankrike från franska revolutionens fasor (väl att märka kommer ordet revolution från latinets revolvo, som syftar på något krälande, som en drake.). Napoleons liv och gärning är i sin helhet en solmyt – liksom solen tog hans karriär fart i öster (Egypten) och han dog i väster (Saint Helena). Och så vidare.

Dick Harrison

Vad är det för figur som står på toppen av U.S. Capitol i Washington? Är det en amerikansk president eller någon annan viktig person?

Bronsstatyn, som är hela sex meter hög, kallas Statue of Freedom och avbildar en kvinnlig personifikation av just Friheten. Statyn är alltså allegorisk och avbildar ingen verklig person. Hon bär hjälm, svärd, sköld och en lagerkrans som förknippas med militära triumfer, vilket visar att den Frihet hon representerar är beredd att försvaras, och försvara sig, med vapen, om så skulle krävas.

När arbetet på statyn tog fart på 1850-talet var USA:s dåvarande krigsminister Jefferson Davis ansvarig för bygget och dekorerandet av U.S. Capitol. Han lär ha råkat i bråk med skulptören Thomas Crawford rörande en detalj: Crawford ville placera en romersk huvudbonad (”frygisk mössa”) som symboliserade befriade slavar på Frihetens huvud, något Davis – en inbiten slaveriförespråkare och senare president för Sydstaterna – vägrade acceptera. Davis fick sin vilja igenom, varför Friheten istället bär hjälm med fjädrar. Av detta skäl är det inte ovanligt att folk felaktigt tror att skulpturen föreställer en indian.

Gipsmodellen tillverkades i Rom och sändes över Atlanten 1858. Bronsgjutningen inleddes 1860, men arbetet fördröjdes av amerikanska inbördeskriget. Statyn kom på plats 1863. Det tillhör historiens ironier att en av de viktigaste arbetarna i projektet, Philip Reid, själv var en slav som fick friheten först 1862, när Lincoln avskaffade ofriheten i huvudstaden.