Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Och så var det dags för nästa läsarfråga om märkliga krigsbeteckningar. När utkämpades ”fotbollskriget”? Och varför heter det så?

Fotbollskriget utkämpades mellan Honduras och El Salvador den 14–18 juli (eller till den 20 juli, om man räknar med tiden då stilleståndet trädde i kraft) 1969. Freden slöts först 1980. Krigsorsakerna är att söka i de socio-ekonomiska spänningarna i regionen. Hundratusentals fattiga människor hade lämnat det överbefolkade El Salvador och emigrerat till Honduras – ett större land, men med betydligt mindre befolkning – och börjat försörja sig som jordbrukare. Jordreformer i Honduras resulterade i att många salvadoraner på 1960-talet miste rätten till sin mark och i många fall utvisades till El Salvador. Följden blev en stigande fientlighet mellan de båda länderna, och när de möttes i VM-kvalet i fotboll kokade vreden över.

Honduras besegrade El Salvador i hemmamatchen i Tegucigalpa den 8 juni 1969, men El Salvador besegrade Honduras i returen i San Salvador den 15 juni. Båda matcherna resulterade i våldsamheter, men det var inget mot vad som skedde efter den avgörande matchen i Mexico City den 26 juni. Matchen var mycket jämn, men i tilläggsminuterna efter ordinarie matchtid gjorde El Salvador 3–2. Samma dag bröts de diplomatiska relationerna mellan staterna.

Ett par veckor senare, den 14 juli, invaderades Honduras av El Salvadors armé, och El Salvadors flygvapen började bomba strategiska mål i grannlandet. På kort tid avancerade salvadoranska trupper djupt in i Honduras och hotade Tegucigalpa. Krigslyckan började vända när Honduras flygvapen hämtat sig från den första chocken och började slå tillbaka. Samtidigt möttes OAS (Organization of American States) för att diskutera krisen, och krav ställdes på salvadoranskt tillbakadragande – något regimen i San Salvador vägrade gå med på om inte Honduras lovade att avbryta sin anti-salvadoranska politik och betala skadestånd till de salvadoraner som drabbats.

Efter ett par dagars påtryckningar lyckades diplomaterna utverka stillestånd, men det dröjde till början av augusti innan El Salvador drog tillbaka sina trupper och Honduras lovade att garantera säkerheten för de salvadoraner som levde i landet.

Dick Harrison

Under antiken skrev man på papyrus, inte bara i Egypten utan även i Europa, men på medeltiden skrev man på pergament (och senare på papper). När skedde övergången?

Övergången från papyrus till pergament skedde förhållandevis sent, eftersom det gick alldeles utmärkt att importera papyrus över Medelhavet i hundratals år efter västromerska rikets fall. För en historiker är detta bara att beklaga, eftersom papyrus är ett förhållandevis förgängligt material. Våra kunskaper om historiska situationer ökar kraftigt i samband med att man övergick till pergament.

Exempel: vår äldsta bevarade skrift från det påvliga arkivet i Rom är ett brev från Hadrianus I daterat till år 788. För perioden från 788 till andra hälften av 900-talet, då den påvliga administrationen övergick till att använda pergament, har endast 40 påvliga bullor bevarats i original, trots att vi vet att tusentals dylika skrifter utfärdades. Frankerkungarnas skrivare gick för sin del över från papyrus till pergament redan under andra hälften av 600-talet, varefter våra kunskaper om deras del av Europa ökar betydligt. Bristen på tidiga källor från frankerriket kan troligen förklaras på samma sätt som vi kan förklara bristen på påvliga bullor.

Extremfallet utgörs av Pyreneiska halvön, som under 600-talet kunde skryta med en av Västeuropas mest fruktbara intellektuella miljöer. Trots att det står bortom varje tvivel att kulturen inte bara levde utan frodades i det visigotiska Spanien har inte ett enda autentiskt vardagsdokument bevarats in i vår tid. Vi vet att sådana dokument har existerat. Vårt äldsta bevis stammar från den 29 september 550 eller 551 i form av en dokumentkopia i en bibelhandskrift från 1100-talet. Vad gäller dokumentoriginal, har vi emellertid endast några obetydliga, i praktiken oanvändbara, fragment.

Dick Harrison

Igår fick jag en reaktion på min blogg om kung Karl Knutsson. Borde han inte kallas Karl Knutsson Bonde, som det står i äldre historieböcker? Varför kallar jag honom bara Karl Knutsson?

Svaret är: eftersom han själv kallade sig Karl Knutsson. I äldre historisk litteratur brukar man kalla faderns ätt Bonde och moderns ätt Sparre – en av många svenska frälsesläkter med detta namn – men sanningen är att ingen av dessa ätter ännu existerade till namnet på det sätt som vi är vana vid att senare tiders adelsätter gör. Vissa medlemmar nyttjade släktnamnen, andra inte. Den blivande kungens farfader tycks ha kallat sig Tord Bonde Röriksson, fadern stundom Knut Bonde, men Karl Knutsson själv var för samtiden känd som blott Karl Knutsson. Här och där, till exempel i ett dokument från den 2 mars 1429, används förvisso släktnamnet (”som kallas Bondæ”) om honom, men detta tillhörde undantagen. Alltså brukar nutida forskare antingen kalla honom Karl Knutsson eller sätta hans släktnamn inom parentes: Karl Knutsson (Bonde).

Detta sätt att markera släkttillhörighet genom parentes är numera kutym i historisk litteratur om senmedeltiden, vilket förklarar varför man möter benämningar som Jöns Bengtsson (Oxenstierna), Kettil Karlsson (Vasa), Magnus Bengtsson (Natt och Dag), och så vidare. Endast i de fall släktnamnet verkligen brukades, som ofta är fallet med Sture och Trolle, lämnas parentesen därhän.

Dick Harrison

Mellan 1465 och 1467 var den störtade svenske kungen Karl Knutsson officiellt erkänd som kung i delar av Finland. Hur fungerade det? Utövade han någon makt, eller var det bara en formell titel?

Under epoken ifråga titulerade sig Karl Knutsson fortfarande ”Swerigis, Norigis ok Gote kungh” och agerade som sådan i de riksdelar han förfogade över, det vill säga i delar av Finland. Däremot var hans välde inte oomstritt. Enligt vad Olaus Petri berättar i sin svenska krönika, som skrevs mindre än ett sekel senare, vägrade biskopen i Åbo att lämna över Raseborgs slott till Karl Knutsson, trots att han hade rätt till det. En konflikt rasade under våren och sommaren 1465. Enligt reformatorn var det nära att Karl blivit ihjälslagen innan han slutligen kunde ta över slottet. Eftersom det cirkulerade rykten om att han ämnade återvända till den västra riksdelen såg sig den avsatte kungen vid samma tid tvungen att sända en dementi till riksrådet. Av Karls brev framgår att hans finanser var usla, att han inte ens förmådde betala en skuld på 50 mark.

Därefter vidtog vardagens bestyr. I mitten av januari 1466 bevistade Karl Knutsson vintertinget i Kumo och tilldömde invånarna i Ylistaro by den fiskrika Rudanko fors. I ett dokument från den 13 januari 1466 framgår att han också begett sig till Tyrvis by i Övre Satakunda för att hålla ting med allmogen och fälla dom i en ägotvist förande Lekosaari ö.

I slutet av samma månad presiderade Karl Knutsson vid tinget i Eura, något som har resulterat i omnämnande i två dokument. I det ena, skrivet den 30 januari, nämns hans närvaro endast i förbigående, i samband med att Sten Henriksson, tillförordnad lagman i Norrfinne lagsaga, stadfäster ett köp. Allmogen i Säkylä avstod genom transaktionen en jordlott åt sin kyrkoherde, Peder Andersson Paxante. I det andra dokumentet agerar Karl Knutsson själv. Den 31 januari hänsköt han, efter inledande undersökning, en tvist mellan invånarna i Polsu by i Kjulo socken och biskopens fogde till fortsatt behandling i landsrätten. Tvisten mellan bybor och fogde rörde bland annat fiskevatten, vasstäkt, skog och utmark.

I ett svårdaterat dokument finner vi kung Karl agera tillsammans med Björn Ragvaldsson, häradshövding i västra Nyland. I egenskap av rättens vårdare fäller de dom mellan en viss Nils Kiäle och arvingarna till mäster Konrad, kyrkoherde i Tenala socken. Nils önskade lägga beslag på Maila gods i Tenala, men enligt kungens och häradshövdingens beslut skulle godset lyda under kyrkoherdens arvingar.

Ingen av dessa handlingar var spektakulär, men ingen var heller oviktig, sett ur lokalt perspektiv. Karl Knutsson fullgjorde helt enkelt sin ordinära, fredliga och nödvändiga plikt. Han for runt mellan tingen, satt till doms, lyssnade och fattade beslut. I allt väsentligt, både till namnet och till agerandet, var han kung i Finland.

Dick Harrison

Idag besvarar jag en fråga om skägg. Vi inbillar oss gärna att folk på vikingatiden och medeltiden hade rejäla skägg, som på Gustav Vasas tid, men de få bilder som finns av personer från nordisk medeltid tyder ju snarast på motsatsen. Vad är sant?

Det är svårt att avgöra hur de skandinaviska männen klippte hår och skägg på medeltiden. Svårigheten vilar främst på att vårt bildmaterial hör hemma inom en religiös och högreståndsmässig sfär, som i sina detaljer inte nödvändigtvis hade mycket gemensamt med hur nordbon i gemen såg ut. Det fanns flera skäggvarianter, allt från små hakskägg till tvådelade helskägg, liksom det fanns olika hårfrisyrer. Långt hår förknippades under äldre medeltid med värdighet och samhälleligt inflytande, men detta ändrades i takt med att nya moden från riddartidens Europa spreds norrut.

Från och med sent 1100-tal blev det populärt bland stormännen att istället för helskägg endast ha kort skägg från öra till öra, förenat med mustascher, en trend som tycks ha kommit till Norden från Tyskland. Detta mode höll i sig länge, för att under senmedeltiden kompletteras av det slätrakade ideal som exempelvis framträder på skulpturen av kung Karl Knutsson (andra hälften av 1400-talet) och i de bilder som har bevarats i marginalerna till handskrifter av landslagen. På 1500-talet spred sig åter helskägget från kontinenten till Europa.

Dick Harrison

I äldre tid florerade det många fördomar mot folk i Norden på kontinenten. Det ryktades bland annat att man trodde att finnar och samer var trollkunniga. Hur artade sig detta? Exakt vad skall nordborna ha kunnat göra?

Här är ett exempel ur högen. Doktor Johann Heinrich von Pflummer, en prominent katolsk jurist från Schwaben, som innehade viktiga ämbetsposter och vars dagbok vittnar om händelser mellan 1633 och 1643, har återberättat en historia som han hört från en katolsk präst. Denna hade tillfångatagits av svenska trupper, som slog till mot sina fiender i dimman. Det visade sig att flera av de knektar som fängslat prästen också var katoliker, och de visste att berätta rysliga ting om sina finska vapenbröder.

Det var, berättade officeren, en av finnarna som hade skapat den dimma som gjort det möjligt för dem att smyga sig fram osedda. För att bevisa detta ordnade man en demonstration. Finnen uttalade några obegripliga ord, sträckte ut sina armar och skakade händerna. En askliknande substans började sprida sig från händerna och hela sällskapet omsveptes av en framväxande dimma. Inom kort hade alla blivit osynliga för omvärlden.

von Pflummer, som var en lärd man, drar slutsatsen att det säkert finns gott om sådana trollkarlar i den svenska armén. De svenska framgångarna på slagfältet berodde sannolikt mer på deras djävulskonster än på något annat.

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en fråga om Neapel. I mitten av 1600-talet skall denna stad ha varit en kortvarig republik, och en fattig fiskare vid namn Masaniello skall ha spelat en ledande roll. Allt detta är uppenbarligen mycket känt i Syditalien, men tämligen okänt i Sverige. Vad var det som hände?

Befolkningen i Neapel var förbittrade över de spanska herrarnas pålagor. Den spanska monarkin låg i krig med i princip alla grannar – Portugal, Frankrike, katalanska revoltörer, Savojen, med flera – och finansierade detta genom höga skatter. Den spanske vicekungen i Neapel hade mycket svårt att få syditalienarna att förstå logiken bakom alla dessa bördor, och till slut blev det uppror.

Tommaso Aniello, känd som Masaniello, var en fiskare i 25-årsåldern som drygade ut försörjningen genom att sälja fisk direkt till adelsmän och smuggla för deras räkning. Båda verksamheterna var illegala handlingar som reducerade kronans skatteinkomster. Både Masaniello och hans hustru Bernardina greps därför stundom av myndigheterna och tvingades skaka galler. Under fängelsevistelserna lärde han känna andra missnöjda neapolitanare, även jurister och präster som tappat all tro på myndigheternas rättvisa. Lägg därtill att revolter inte var okända i Italien, i synnerhet inte på det närbelägna Sicilien, och att Masaniello inspirerades av rykten om folkresningar på andra orter.

När en ny skatt på frukt och andra livsmedel kungjordes på försommaren 1647 ställde sig Masaniello i spetsen för ett neapolitanskt uppror. Oroligheterna utbröt den 7 juli. Efter att ha angripit tullare vid stadsportarna rusade de upproriska in på gatorna och stormade vicekungens palats. Mobben beväpnade sig, bröt upp portarna till fängelserna och tog kontroll över stora delar av staden.

Både ädlingar och utfattiga neapolitanare, så kallade lazzari, deltog i resningen. Till en början lyckades Masaniello upprätthålla ett visst mått av disciplin. Hans mål var inte att störta vicekungen utan att reformera styrelsen och bli av med de aristokratiska tyranner som, enligt vad han trodde sig förstå, låg bakom många av de missförhållanden som plågade vanligt folk. Den hårt trängde vicekungen, Rodrigo Ponce de León, accepterade till slut Masaniellos krav. De upproriska fick amnesti, de mest förhatliga skatterna avskaffades och Masaniello utnämndes till generalkapten i Neapel. Men hans lycka varade bara några dagar. Efter nya oroligheter i mitten av juli mördades Masaniello av köpmän. Vicekungens män gjorde vad de kunde för att återställa ordningen, men bekymren hade bara börjat.

Folkledarna i juli månads uppror hade varit inställda på samarbete med regimen, men i augusti ägde en ny resning rum, och den här gången var kraven betydligt mer långtgående. Nu reste sig borgare mot det spanska väldet som sådant. Vicekungen fördrevs och Neapel utropades som självständig republik. Väl medvetna om dåtidens maktpolitiska realiteter sökte man stöd i Frankrike, där regimen rimligen borde välkomna möjligheten att lägga ytterligare käppar i det spanska hjulet. Eftersom den franske hertigen av Guise befann sig i Rom vände sig neapolitanarna till honom, och han accepterade villigt att leda den nya staten.

I november anlände hertigen till Neapel och övertog formellt republikens ledning. Hertigens och neapolitanarnas militära utgångsläge var dock svårt. Den spanske vicekungen kontrollerade slotten på landsbygden och hade adeln på sin sida. Republikens män insåg att deras enda möjlighet att segra vilade på kraftfullt agerande i stadens omland. Hertigen av Guise erövrade Aversa, en viktig bas för fienden, men i längden var kampen alltför ojämn för att kunna vinnas. I början av april återtog spanjorerna Neapel utan större ansträngningar. De franska flottstyrkor som anlände under sommaren fick inget folkligt stöd och slogs tillbaka av spanjorerna.

Dick Harrison

Om några dagar börjar Bokmässan i Göteborg, vilket ger mig en välkommen orsak att besvara en fråga om det fenomen som står i fokus för evenemanget. Vad var så speciellt med Gutenbergs uppfinning av boktryckarpressen? Visst hade man redan känt till boktryckeri sedan länge?

Ja, det hade man. Kineser och koreaner hade tryckt böcker i hundratals år. Men det var stor skillnad på deras teknik och den som lanserades i Europa i mitten av 1400-talet. Tidigare hade tryckningsprocessen varit omständlig och långsam. Tryckarna arbetade med träplattor, på vilka man skar ut tecken i relief. Därefter färgades tecknen och pressades mot papperet. För varje ny sida behövdes en ny träplatta. Problemet ledde till att kineserna började experimentera med lösa typer, gjorda av lera, koppar eller bly. Varje typ föreställde ett kinesiskt tecken och kunde återanvändas. Men problemen var många, inte minst eftersom det kinesiska skriftspråket omfattar stora mängder tecken. Här hade européerna en fördel eftersom antalet bokstäver i det latinska alfabetet är litet.

Johann Gutenberg från Mainz, som egentligen var guldsmed, utvecklade ett sätt att tillverka matriser (gjutformar), med vilka det var möjligt att tillverka likadana bokstavstyper i metall. Dessa typer kunde sättas samman i textrader och återanvändas till nya rader. Efter gjutning och sättning skedde tryckningen i en handpress med en ny typ av tryckfärg, som Gutenberg också experimenterade sig fram till. Själva pressen var det minst innovativa – det var troligen en vidareutveckling av träpressar som bland annat användes för att pressa vindruvor.

Gutenbergs uppfinning gjorde att det blev mycket billigare att producera skrifter än det någonsin varit tidigare, och det gick mycket snabbare. Hundratals exemplar av en och samma bok kunde tillverkas på en bråkdel av den tid som det förut tagit att skriva av en text för hand. Under andra hälften av 1400-talet spred sig boktryckarkonsten över kontinenten, och vid sekelskiftet 1500 hade redan omkring sex miljoner böcker tryckts i Europa. I och med detta kunde nya idéer – även radikala politiska och vetenskapliga åsikter som statsmakten och kyrkan var emot – få spridning.

Dick Harrison

För några dagar sedan bloggade jag om körsbärskriget. Då dök genast en följdfråga upp. Varifrån kommer uttrycket ”potatiskriget”?

Denna term har syftat på mer än en konflikt, inklusive hungerkravaller i modern tid. Det krig som oftast avses är dock bayerska tronföljdskriget, som ägde rum mellan 1778 och 1779. Bakgrunden var att huset Wittelsbach i Bayern dog ut, vilket frambesvor de för epoken sedvanliga grälen om tronföljd, eftersom ingen av de tyska makterna ville att den andra skulle vinna en fördel. När det såg ut som om Österrike skulle få ett stort område av Bayern som tack för att man hjälpte sin kandidat att ta över makten i landet valde Preussen och Sachsen att förklara krig i juli 1778.

Några större militära bravader utfördes inte. Skärmytslingar ägde rum, men inga fältslag. Varken österrikare eller preussare hade lust att riskera sina trupper i större drabbningar – så allvarlig var inte den bayerska frågan. Istället lurpassade man på varandra och satsade energin på att proviantera för egen del och sabotera för motståndarens försörjning. Enkelt uttryckt: man krigade om potatisåkrar. Därav namnet Kartoffelkrieg, som främst brukades i Preussen och Sachsen.

Kriget avslutades genom sedvanlig kompromiss den 13 maj 1779. Österrike fick området Innviertel men gav upp övriga krav.

Dick Harrison

På 1700-talet brännmärktes slavar för att äganderätten till dem skulle markeras. Gjorde man det redan under antiken? Eller är det en tidigmodern företeelse?

Jo, det förekom redan under antiken, men bruket var inte allenarådande. Brännmärkning förekom framför allt i den romerska republiken och den tidiga kejsartiden. På 100-talet e.Kr. började de romerska slavägarna frångå brännmärkningen och istället fästa halsjärn, vilka var mycket svåra att avlägsna, på sina slavar. Slavägarens namn stod skrivet på halsjärnet och gjorde det därmed lätt för en upphittare av en förrymd slav att returnera honom eller henne. Vissa av dessa halsjärn har bevarats. En typisk inskrift lyder: ”Jag har rymt. Du får en solidus [guldmynt] om du återsänder mig till min herre [här följer namnet på slavägaren].” Som alternativ nyttjades denna ordalydelse: ”Jag heter [slavens namn]. Jag är slav under [ägarens namn, eventuellt med tillägg av dennes ämbetstitel], som bor i [namn på stadsdel, etc., där ägarens residens ligger].”

Halsjärnen blev så vanligt förkommande under påföljande sekler att många slavägare övergick till att rutinmässigt låta inskriva initialerna T.M.Q.F. på metallen. Detta stod för den latinska meningen tene me quia fugio (”grip mig ty jag är på rymmen”), vilket alla läskunniga invånare i imperiet antogs begripa.

När flyktingen väl gripits var det praxis att som straff och varnande exempel låta brännmärka personen i ansiktet, men på 310-talet e.Kr. avskaffades detta på order av kejsar Konstantin. Istället för ansiktet brännmärktes hädanefter händerna och benen.