Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår, efter bloggen om Denmark Vesey, fick jag en fråga i min mejlbox om vilka argument som anfördes för slaveri. Hur kunde amerikanska plantageägare, sydstatspolitiker med flera på allvar hävda att deras system var gott och bra?

När mer uttalat positiva slaverianhängare i början av 1800-talet ombads att precisera varför det var önskvärt att behålla slaveriet anförde de ett eller flera av följande argument: (1) slaveri är en urgammal institution som har funnits i alla stora civilisationer, (2) slaveri är av avgörande betydelse för Söderns ekonomi, och (3) svarta människor är av naturen underlägsna varelser som därför bör underordnas de vita. Sådana idéer hade fungerat mer än väl på 1700-talet, men de räckte inte när slavsamhället expanderade med miljoner ofria samtidigt som abolitionisterna gick till attack från norr. Från och med 1820-talet måste sydstatarna finslipa sina argument betydligt.

En linje som växte sig stark i Virginia på 1830-talet var tanken att slaveriet när allt kom omkring inte bara var nödvändigt utan rentav välgörande för de svarta själva, och i förlängningen för hela samhället. Alla som levde på en plantage var, menade man, egentligen en enda stor familj med plantageägaren som välvillig patriark. Dennes visa skötsel av ekonomi och arbetskraft var den grund som Söderns rikedom vilade på.

En annan linje var religiös. Pro-slaveridebattörer hämtade stöd i Bibeln för sina idéer, särskilt i berättelsen om Noas son Ham och den förbannelse som sades ha drabbat en av dennes söner, Kanaan. Kanaan ålades att arbeta åt de rättfärdiga familjemedlemmarna som straff för faderns synd. Afrikanerna tolkades som Hams ättlingar.

En tredje linje kombinerade vulgärekonomiska modeller med skrämselpropaganda. Som exempel kan nämnas Thomas R. Dew, president vid William and Mary College i Virginia. Dew hävdade att slaveriets eventuella avskaffande riskerade att resultera i fruktansvärda arbetarkravaller som skulle krossa USA. För att uppnå största möjliga ekonomiska framsteg och social stabilitet borde slaveri återinföras över hela jordklotet, ansåg Dew.

Även förment vetenskapliga argument var vanliga. För många 1800-talsmänniskor var det en etablerad sanning att svarta och vita tillhörde olika raser och därför hade olika typer av karaktär och begåvning. Läkaren Josiah C. Nott gick på 1850-talet så långt att han hävdade att svarta människor var skapade att vara slavar. Det var deras naturliga tillstånd. De svarta utgjorde en slavras. Andra slaveriförespråkare argumenterade emot och menade att de svarta inte var sämre än de vita rent biologiskt, men att de hade formats till att bli sämre människor genom att de i generationer hade tvingats leva i ett förtryckande samhälle. Oavsett om det berodde på arv eller miljö var de svarta i vilket fall som helst en sämre sorts människor, därom var de vita sydstatarna eniga. Att de ofta föreföll lata och slöa ute på bomullsfälten berodde inte på ont uppsåt utan på att de inte kunde arbeta bättre än så.

Ingen amerikansk politiker förkroppsligar tydligare försvaret för slaveri än John C. Calhoun (1782–1850) från South Carolina. På 1830- och 1840-talen talade han sig varm för slaveriet, som i hans ögon inte var ett nödvändigt ont utan snarare en god och bra företeelse (a positive good, ”ett positivt gott”) som borde spridas snarare än reduceras i betydelse. Calhouns huvudargument var att alla samhällen styrs av en elit. Eliten betjänas av, och berikas av, det arbete som utförs av en underlägsen massa. I nordstaterna och i Europa består denna massa av en fattig arbetarklass. I sydstaterna utgörs massan av slavar. Faktum är, påpekade Calhoun, att slavarna har det mycket bättre än de vita lönearbetarna. Medan de senare kastas åt sidan såsom värdelösa när de är för gamla eller för sjuka för att arbeta tar slavägarna i Södern ansvar för sina ofria även när de har upphört att vara ekonomiskt värdefulla. I Europa förpassas de fattiga vita till fattighus och dör i misär. I sydstaterna ombesörjer slavägarna att de svarta får en värdig ålderdom och erhåller god omvårdnad när de blir sjuka.

En vanlig åsikt i Södern i mitten av 1800-talet var att de svarta var oförmögna att ta hand om sig själva. De var föga mer än barn, helt beroende av de vita herrarnas omvårdnad. De vita var därför så illa tvungna att hålla hårt på slaveriets ömsesidiga förpliktelser och hjälpa sina svarta skyddslingar att få tak över huvudet och mat. Det var deras kristna plikt. Att gå emot allt detta, att vilja riva ned slaveriet, var ondskefullt och okristet. Vissa slavägare gick så långt att de på allvar hävdade att slaveriets avskaffande skulle leda till att de svarta utplånades. De skulle aldrig klara av livet i det hårda kapitalistiska industrisamhället. Ett liv i frihet skulle innebära att de dömdes till att dö av svält.

När de mest förödande följderna av slavsystemet uppenbarade sig gick vita intellektuella i sydstaterna till häftig attack mot slaveriets konsekvenser. De gjorde klart att de avskydde barbari, samtidigt som de värnade om själva systemet med näbbar och klor. Dubbelmoralen är särskilt framträdande i rättegångar mot sadistiska slavägare. Som exempel kan nämnas ett fall i North Carolina, då en slavägare fälldes för att ha misshandlat en höggravid slavinna med piskor, eld, kedjor och andra pinoredskap. Misshandeln hade nått så groteska nivåer att domstolen inte såg någon annan möjlighet än att döma slavägaren till döden. Högsta Domstolen i North Carolina, under ledning av Thomas Ruffin, höll med och bekräftade domslutet. Samme Ruffin var emellertid en av slaveriets främsta förespråkare i delstaten. Han utformade personligen ett rättsutlåtande som gjorde gällande att en slav, definitionsmässigt, inte var något annat än en förlängning av ägarens vilja.

Med andra ord: slavägarna intalade sig att deras ofrihetssystem var humant, människovärdigt och gott. De reagerade endast när en och annan i deras egen krets gick till bisarr överdrift, men då var det den personliga grymheten som hamnade i blickfånget. Inte slaveriet. För män som John C. Calhoun och Thomas Ruffin hade en attack mot slaveriet varit detsamma som att kasta ut barnet med badvattnet.

Dick Harrison

I redogörelser för slavarnas motstånd mot de vita i 1800-talets USA möter man ofta det märkliga namnet Denmark Vesey. Vem var han? Vad gjorde han? Kom han från Danmark?

Nej, men väl från en dansk koloni. Denmark Vesey stammade från Sankt Thomas i Danska Västindien. År 1781 köptes han av kapten Joseph Vesey och tillbringade några år i den franska kolonin Saint-Domingue innan det stora slavuppror utbröt som förvandlade kolonin till Haiti. Slutligen bosatte sig kapten Vesey i Charleston och höll unge Denmark som husslav. Den 9 november 1799 hade slaven tur. Han vann 1 500 dollar på lotteri och köpte sin frihet för pengarna. Eftersom Denmark Vesey var en skicklig snickare hade han inga problem att försörja sig på egen hand. Han blev dessutom en prominent gestalt i de svartas andliga liv och deltog 1816 i grundandet av en afro-amerikansk metodistkyrka.

Men Denmark Vesey hade högre ambitioner än så. Han drömde om en revolution vars idéinnehåll kan beskrivas som en kombination av våldsromantik och kristen jämlikhetsidealism. Resningen skulle äga rum den 14 juli 1822, för att hedra minnet av Bastiljens stormning 1789. Hundratals, kanske tusentals, svarta i South Carolina drogs in i planerna, som gick ut på att slavägarna skulle massakreras och Charleston temporärt ockuperas, varefter de alla skulle segla till Haiti och leva i frihet. Sex veckor före den planerade revolten läckte emellertid planerna ut till myndigheterna. Massarresteringar följde. Allt som allt dömdes ett sjuttiotal män för delaktighet i upprorsplanerna och 37 hängdes, däribland Vesey själv.

Forskarna är oense om hur allvarligt och hur omfattande 1822 års planerade uppror var. Röster har höjts för att sammansvärjningen inte alls var särskilt farlig utan snarare ett rykte som spreds ut för att öka trycket mot slavarna. Rädslan för en svart resning kunde legitimera hårda tag. Det verkliga förhållandet lär aldrig bli uppdagat, men så mycket är säkert att många vita män och kvinnor i South Carolina år 1822 var övertygade om att de svävade i livsfara. Denmark Vesey blev en postum hjälte för många abolitionister, och under amerikanska inbördeskriget användes hans namn som stridsrop bland svarta nordstatssoldater.

Dick Harrison

I början av 1200-talet lade tyskar och danskar under sig nuvarande Estland och Lettland. Sverige försökte också vara med och dela på kakan, men något gick tydligen snett. Vad var det som hände? Många svenska bönder och fiskare bosatte sig ju bevisligen i Estland. Hur kom det sig att svenska kungar inte erövrade delar av landet?

De försökte men besegrades, är det enkla svaret. Huvudkälla till vår kunskap om den svenska expeditionen till Estland är Henrik av Livlands tysk-baltiska krönika, som skrevs i slutet av 1220-talet. Här läser vi att kung Johan Sverkersson samlade ihop en stor armé och for till Rotalia ”med sin hertig och sina biskopar”, varmed Henrik antagligen avser jarlen Karl döve och Linköpingsbiskopen Karl. Syftet med fälttåget var att Johan ”ville erövra vissa delar av Estland”. Han gjorde den gamla estniska fästningen Leal (estn. Lihula) till högkvarter. Här befann sig redan Hermann, bror till biskop Albert av Riga. Enligt Henrik hade denne redan bekräftats i rollen som traktens biskop av påven. Hermanns närvaro berodde antagligen på att Rotalia redan var kristnat, åtminstone formellt, men detta bekymrade inte svenskarna. Ej heller lät de sig avskräckas av de budbärare från Riga som anlände med besked att Estlands fastland förvisso hade nåtts av Guds ord men att esterna inte var att lita på och att svenskarna borde ta sig i akt. Kung Johans män red obekymrade runt i landet, döpte ester och byggde kyrkor. De nådde ända fram till Reval (Tallinn), där de överlade med den danske kungens representanter.

Efter att ha stationerat krigare i Leal återvände Johan Sverkersson till hemlandet. Han kände sig säker på att ha infogat Rotalia i riket. Runt omkring fanns ju danska och tyska befästningar och gott om kristna soldater. Ingen fara kunde hota Leal. Kungen och hans rådgivare hade emellertid gjort en dödlig felbedömning. De hade räknat ut de självständiga esterna på ön Ösel. I gryningen den 8 augusti år 1220 anlände en stark flotta från Ösel till Rotalia. Leal inneslöts och försattes i belägring. Henrik av Livlands bistra formuleringar får stå för sig själva:

Svenskarna gick ut och kämpade mot dem, men de var oförmögna att stå emot en så stor mängd. Svenskarna stupade, dödade av Öselborna. Borgen intogs, hertigen föll, och biskopen, fälld av eld och svärd, inträdde – såsom vi antar – i martyrernas sällskap. Danskarna anlände en kort tid senare, samlade ihop liken och begravde dem med sorg. När folket i Riga fick höra om slakten på svenskarna sörjde de och jämrade sig över deras öde i flera dagar. Omkring 500 dödades, men ett fåtal lyckades fly till danskarnas borg. Alla andra höggs ihjäl med svärd. Välsignat vare deras minne, och må deras själar vila med Kristus.

Dick Harrison

På 1700-talet delades Polen upp mellan grannländerna Ryssland, Österrike och Preussen. Vems idé var det? Kan man peka ut någon huvudansvarig person?

Ja, det kan man. Polens undergång var först och främst den preussiske kungen Fredrik II:s verk. Om inte Preussen blivit en stormakt skulle delningen överhuvudtaget inte ha aktualiserats. Fredrik utnyttjade behovet av maktbalans mellan de tre östeuropeiska stormakterna på Polens bekostnad.

Det började med att Ryssland växte sig allt starkare i krigen mot Osmanska riket. När de ryska trupperna i slutet av 1760-talet vann stora segrar mot turkarna rubbades indirekt maktbalansen mellan Ryssland och Österrike: Balkan såg ut att vara på väg att bli en rysk intressesfär. I Österrike, där man kände sig hotad, framlades planer om ett krig mot Ryssland för att återställa balansen. Fredrik II föreslog då att den ryska kejsarinnan Katarina II skulle avhålla sig från expansion i söder och i stället inkorporera stora delar av Polen med själva Ryssland. Samtidigt skulle Preussen och Österrike också de få var sin del av den polska kakan. Alla skulle vinna landområden, balansen skulle upprätthållas och polackerna skulle knappast vara i stånd att protestera, eftersom deras land var så svagt. Den turkiska frågan sköts på framtiden. Efter några års förhandlingar accepterades planen, och 1772 berövade de tre stormakterna Polen var sitt territorium. Preussarna annekterade Västpreussen, österrikarna Galizien och ryssarna ett område i öster.

I Polen var man, av förståeliga skäl, mycket upprörd. För att råda bot på landets svaghet försökte den polska riksledningen genomföra de reformer landet var i skriande behov av. Enligt en ny författning från maj 1791 avskaffades valmonarkin och den polska kungakronan blev ärftlig. Varje enskild adelsmans rätt att blockera riksdagens, sejmens, beslut genom så kallat liberum veto (fri vetorätt) avskaffades. Även borgare blev valbara till den ena av sejmens båda kamrar.

Reformerna var välbehövliga, men de kom alldeles för sent. Redan året därpå intervenerade Katarina II. Hon allierade sig med ett polskt adelsförbund som motsatte sig förändringarna. Ryska trupper gick över gränsen in i Polen. Polackerna tvingades avskaffa den nya författningen, men det hjälpte inte. 1793 genomförde ryssar och preussare Polens andra delning: Preussen annekterade bland annat Storpolen och Danzig, medan Ryssland lade under sig ett ännu större område i öster.

Nu hade polackerna fått nog. De gjorde uppror 1794 men var chanslösa mot de preussiska och ryska arméerna. Efter hårda strider fullbordades Polens undergång 1795. I landets tredje delning lade Preussen beslag på Masovien med Warszawa, Österrike Västgalizien med Kraków, och Ryssland nådde ända fram till Kurland vid Östersjön.

Dick Harrison

Inte långt från Skara ligger ruinerna efter Axevall, en gång en av Sveriges mäktigaste borgar. Varför ligger komplexet i ruiner? När revs slottet?

Ruinerna stammar från det utdragna kriget mellan Karl Knutsson och Kristian I. Karl blev för tredje gången kung av Sverige 1467, men hans fiender kontrollerade stora delar av landet, bland annat Västergötland. I början av 1469 gjorde Karl Knutsson ett väpnat försök att återta kontrollen över landskapet. En här om ”tusen man”, enligt Vadstenadiariet, tågade mot Axevall. Slottet försattes i belägring, men denna måste hävas när Kristian I:s trupper närmade sig söderifrån. Svenskarna retirerade mot norr, men situationen var inte fullt så allvarlig som vissa befarat. Uppenbarligen var Kristians trupp för liten för att våga sig på ett längre fälttåg. Knektarna for härjande fram till trakten av Skara och vände sedan söderut i riktning mot Värend, där de befann sig i början av mars. Kristians män anfölls ständigt av allmogetrupper, och han miste knektar i skärmytslingar och bakhåll. Vid ett tillfälle erkände han sig ha förlorat 50–60 man. Plötsligt fick emellertid Kristian höra att en svensk styrka stod i färd att invadera Halland, och då vände han åter mot norr. Det visade sig att svenskarna anfördes av skåningen Ivar Axelsson (Tott), en personlig fiende till den danske kungen. Den 28 mars konfronterades han av Kristian i ett fältslag vid Herrljunga.

I Vadstenadiariet påstås att striden var en följd av ”några förrädares” aktioner samt att båda sidor led omfattande förluster. Helt annorlunda beskrivs drabbningen i ett brev från Kristian till borgmästarna i Lübeck. Kristian skildrar slaget vid Herrljunga som en stor seger över de flyende svenskarna. Hans egna förluster uppges ha varit små. Trots segern drog han sig tillbaka till Skåne.

Huvuddelen av herr Ivars trupper retirerade till Östergötland, men trots bakslaget vid Herrljunga hade den svenska krigsledningen just nu ett taktiskt övertag. Kung Karls militärmakt var mer flexibel och lättrörlig än Kristians. Älvsborg och Axevall försattes i belägring, och endast den förra fästningen kunde under senvåren undsättas av Kristian. Med Axevall var det annorlunda. Den 30 juni angreps det hårt trängda slottet av knektar och bönder under ledning av Otte Torbjörnsson, och framgången var total. Slottsbesättningen överrumplades, Axevall brändes och förstördes. De ”rev ned det sten för sten”, som det står att läsa i Vadstenadiariet. Den anrika borgen återuppbyggdes aldrig.

Dick Harrison

Romarna använde stadens grundläggning som utgångspunkt för sin tidräkning. Men visste de verkligen exakt vilket år staden grundades?

Nej, det visste de inte, inte med vårt sätt att se. Romarna utgick från myter, vilka hade kommit att uppfattas som historia. Enligt dessa myter grundades Rom av Romulus den 21 april någon gång på 700-talet f.Kr., och romarna själva grälade länge intensivt om årtalet. Vissa utgick från år 753 f.Kr., andra från år 728 f.Kr., ytterligare andra från diverse årtal mellan dessa årtal, till exempel 752. Det dröjde till efter kejsardömets instiftande innan 753 blev det officiellt accepterade årtalet.

Det finns inga goda källor som kan verifiera något av åren, men arkeologin har gett oss utgångspunkter för när orten först var bebodd. Av allt att döma kom de första romarna från Albanerbergen i närheten och bosatte sig på de sju kullar som i ett senare skede växte samman till Rom. Det första kullområdet som blev bebyggt – både enligt romerska myter och enligt modern arkeologi – var Palatinen. Germaluskullen på Palatinen hade en påvisad bosättning – en by med en mur – redan på 800-talet f.Kr. Rom, eller Roms föregångare, grundades alltså långt tidigare än 753.

Dick Harrison

När slog löpande bandet igenom i industrierna? Skedde det redan under industriella revolutionen på 1700-talet, eller är det ett 1900-talsfenomen?

Svaret är beroende av hur man definierar löpande bands-produktion. I vid bemärkelse kan man hävda att det slog igenom redan på medeltiden, när arbetsuppgifter inom textilnäringen delades upp på olika händer. I 1300-talets Florens arbetade ett trettiotal arbetslag på olika moment i samma tillverkningsprocess. Men om vi begränsar oss till det vi vanligtvis associerar till idag – en serie arbetsställen i en och samma fabrik, där olika arbetslag utför specifika sysslor – är det ett 1900-talsfenomen. Tekniken utvecklades omkring 1910 och slog igenom på allvar 1914.

Den enskilde industriman som brukar få äran av att ha ställt sig bakom principen och gjort den till vägledande för en industri är Henry Ford, som började tillverka bilar längs en monteringssträcka just detta år. Ford lät olika arbetslag specialisera sig på enstaka moment i monteringen av bilar. Resultatet var att bilarna tillverkades mycket snabbare – och därmed mycket billigare – än tidigare. Allt fler bilar producerades, och priserna sjönk. T-Forden, som ursprungligen kostade omkring 1 000 dollar, kostade snart så lite som 250 dollar, med följd att miljoner amerikaner blev bilburna på 1920-talet. I nästa skede spred sig löpande band-tekniken till radion och dammsugaren, och resten är historia.

Min egen erfarenhet av löpandet bandet är begränsat till sommarjobb på KF:s (sedan länge nedlagda) fabrik Foodia i Staffanstorp under åren kring 1980. Det handlade framför allt om att rengöra sotiga ketchupflaskor som levererades på ett löpande band i vecka efter vecka. Inget vidare. Jag fick avsmak för ketchup och har inte ätit det sedan dess.

Dick Harrison

Efter gårdagens filmhistoriska utflykt vänder jag mig mot en renodlat militärhistorisk fråga. Hur mycket vet vi egentligen om hur de nordiska fältslagen gick till på 1400- och 1500-talen? Kan man rekonstruera de drabbningar som ägde rum på Kalmarunionens tid?

Svaret är ja, ofta kan vi faktiskt det. Källorna, till exempel rimkrönikorna, Vadstenadiariet och Ericus Olai, är tillräckligt utförliga för att vi skall få en god utgångspunkt. Ett bra exempel är slaget vid Haraker i Västmanland 1464, som utkämpades mellan kung Kristian I och den svenska upprorshären under biskopen i Linköping, Kettil Karlsson (Vasa). Medan kungen belägrade Västerås, som hölls av de upproriska, befann sig biskopens här i skogarna mellan Västmanland och Dalarna. Kristian drog mot norr och mötte fienden i Hälleskogen norr om Harakers kyrka den 17 april 1464.

Biskopens dalkarlar drog full nytta av terrängen och barrikaderade sig bakom bråtar i skogen. I förvissning om sin militära överlägsenhet, i synnerhet sitt numerärt starka kavalleri, nonchalerade Kristian både böndernas stridsvilja och deras terrängkunskap. Han slog läger på en slätt utanför skogen och lät soldaterna vila i ungefär en timmes tid. Efter att ha uppmanat de sina att beväpna sig och kraftfullt kämpa mot fienden, nu när man hade den förhatlige biskopen runtom hörnet, gav kungen order om anfall.

Knektarna var till en början omöjliga att stoppa. Den första bråten kringgicks eller forcerades, men väl på andra sidan barrikaden möttes Kristians soldater av ännu en bråte, och nu måste rytteriet sitta av. En vild kamp man mot man utbröt mellan dalkarlar och soldater, men de förra saknade de senares erfarenhet, varför Kristian kunde inhösta ännu en seger. Bråten betvingades.

Framför knektarna befann sig nu biskop Kettils huvudstyrka, men samtidigt som de rusade fram för att avsluta slaget upptäckte de att de gått i en fälla. I skydd av skogen hade biskopen hållit armborstskyttar och några kanoner gömda i Kristians utsträckta flank, och nu inleddes en häftig beskjutning rakt in i knektarnas led. Kavalleriet kunde inte försvara sig bland bråtar, träd och grenar; det bästa man kunde göra var att rida tillbaka till Kristians reserver för att omgruppera sig. Men det var inte lätt. För det första var det svårt att få hundratals ryttare att i ordnad form vända om och retirera mitt i Hälleskogen, omgivna av delvis osynliga fiender som sköt prick på dem med armborst och kanon. För det andra hade dalkarlarna rusat tillbaka till de bråtar som knektarna forcerat och åter besatt delar av dessa hinder. Unionsmonarken led stora förluster, och när man till slut nådde öppet fält lät biskop Kettil sitt eget frälserytteri sätta in slutstöten mot de förvirrade, sårade och utmattade knektarna. Slaget i Hälleskogen, som enligt Vadstenadiariet varade i två timmar, slutade i katastrof för kung Kristian.

Så framträder striden i våra källor. Det är en svensk framgångshistoria, berättad av svenskar för svenskars öron. Vi vet inte hur stora kung Kristians förluster egentligen var, och vi har inga möjligheter att ta reda på det. Vadstenaskrivaren anger att ”många stupade i kungens här” (lat. facta est strages magna in exercitu regali). Andra uppgifter anger att 1 200 eller 1 400 man stupade, men siffrorna är osäkra. Vad vi vet är att nederlaget mot dalkarlarna var tillräckligt betydande för att avgöra krigets fortsatta förlopp. Kristian retirerade till Stockholm, och det dröjde inte länge förrän biskopens styrkor belägrade staden.

Bakom murarna förklarade sig Kristian inför omvärlden och gav sin bild av det skedda. Till Lübeck meddelade han att han hävt belägringen av Västerås till följd av svårigheter med proviantering. Innan han hunnit åter till Stockholm hade bud kommit att biskop Kettil var i antågande ”mit den dalekarlen”. En drabbning hade ägt rum i Hälleskogen, där Kristian slagit tillbaka dalkarlarna tre gånger. Biskopens soldater hade lidit svåra förluster, men själv hade han blott förlorat några hästar. I förhoppning om att fienden skulle våga sig ut på öppna fältet hade han därefter dragit sig tillbaka.

Vi vet inte om kungens bortförklaringar blev trodda, men det är intressant att jämföra brevet till Lübeck med ett brev som Kristian skrev till sina anhängare i Axevalls län. Här nämner han ingenting om slaget i Hälleskogen. Att lura tyskarna var en sak, att lura de bättre informerade västgötarna en helt annan. Istället förmanar han adressaterna att de inte skall låna sina öron åt uppviglares onda tungor.

Dick Harrison

Det händer ibland att jag får filmhistoriska frågor, och idag tar jag mig an en av dessa. En av världshistoriens mest berömda filmer, Casablanca (1942), är omgiven av diverse rykten. Ett går ut på att huvudrollsinnehavarna inte visste hur filmen skulle sluta förrän på den sista inspelningsdagen. Framför allt skall de inte ha känt till huruvida Ilse (Ingrid Bergman) skulle lämna maken Laszlo (Paul Henreid) för Rick (Humphrey Bogart), eller om hon skulle följa med sin man på flygplanet till friheten. Det ryktas också att filmen vimlar av historiska fel, vilka är desto besynnerligare som filmen utspelar sig i sin egen samtid.

Att dessa – och andra – rykten har uppstått och cirkulerar beror ytterst på en enda sak: Casablanca har blivit en närmast mytisk film, och mytiska företeelser alstrar rykten. Men det är lätt att kontrollera fakta, om man bara vill.

Casablanca bygger på en pjäs, Everybody Comes to Rick’s, som utspelar sig på den restaurang som Rick (Bogart) driver i filmen. I pjäsen slutar den romantiska intrigen ungefär som på filmen: Rick sänder iväg paret till flygplatsen. Detta måste rimligen alla ha känt till när filmen spelades in. Därtill kommer att det sedan början av 1930-talet fanns en känd – för att inte säga beryktad – produktionskod, som tvingade filmbolagen till självcensur. Enligt produktionskoden fick man inte visa hur en gift kvinna lämnar sin make för en annan man. Ett sådant slut var fullständigt omöjligt, något varenda skådespelare i Hollywood måste ha känt till. Innan filmningen började diskuterades möjligheten att Laszlo skulle dödas, så att Rick och Ilse kunde fly tillsammans, men den idén skrotades av två skäl: man ville dra ut på spänningen så mycket som möjligt och man ville lyfta fram den idealistiska kampen mot fienden tydligare (och det framgick bättre om Ilse nedprioriterade sin kärlek till Rick medan denne tog ställning mot nazisterna).

Så varför uppstod ryktet? Man har gissat att det beror på en feltolkning av något Ingrid Bergman sade, när hon vid ett tillfälle förklarade att hon under inspelningen inte riktigt visste vilken av männen – Rick eller Laszlo – hon skulle vara förälskad i. Men hon visste under alla omständigheter hur filmen skulle sluta.

Däremot stämmer det att filmen rymmer diverse felaktigheter. I själva verket fanns det inga uniformerade tyska trupper i Casablanca, men i filmen ser man gott om dem, även när de kopplar av med sångövningar på restaurangen. (Ironiskt nog spelas den styggaste tysken av dem alla, major Strasser, av Conrad Veidt, en antinazist som hade flytt från Hitlers Tyskland redan 1933). I själva verket skulle Laszlo – som går omkring helt fritt i staden och möter motståndsmän – med all säkerhet ha arresterats av Vichy-regimens poliser (det vill säga av kapten Renault, spelad av Claude Rains). I själva verket traskade inte ententens trupper in i Berlin 1918, vilket görs gällande i Casablanca. I själva verket flydde inte många från Tredje riket via den fransk-nordafrikanska rutt som ledde till Casablanca, utan snarare via Pyrenéerna till Spanien, vilket sätter ett frågetecken framför hela intrigen.

Men det är beside the point, om ni frågar mig. Casablanca är och förblir världens bästa film.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en fråga om antikens historia. Det cirkulerar olika uppgifter om hur det stora slavupproret under gladiatorn Spartacus slutade. Är det sant att Spartacus och de andra upprorsmännen korsfästes längs en lång väg, androm till varnagel?

Det vi vet om Spartacus uppror i Italien, som ägde rum på 70-talet f.Kr., kommer huvudsakligen från två grekiska historieskrivare: Plutarkos (d. ca 120 e.Kr.) och Appianos (ca 160 e.Kr.). Båda författarna hade ett långt tidsavstånd mellan sig själva och de händelser de uttalar sig om, men vi vet att de lutade sig mot äldre, idag försvunna, källor.

Upptakten i romarnas slutkamp mot Spartacus uppror ägde rum sedan den general som fått i uppdrag att krossa det, Crassus, fick veta att en annan general, Pompejus, var i antågande. Crassus ville inte att Pompejus skulle få äran av att ha nedkämpat Spartacus, varför han måste själv måste gå till hastig offensiv. Enligt Plutarkos började Crassus med att nedkämpa en grupp slavrebeller som avvikit från Spartacus huvudarmé och börjat kriga på egen hand. Därefter sökte han tvinga Spartacus själv till slagfältet. Detta lyckades till slut.

Innan slaget började lät Spartacus, enligt Plutarkos, föra fram sin häst och dra sitt svärd. Om han segrade, sade slavgeneralen, skulle han erhålla mängder av fiendens hästar, men om han led nederlag skulle han inte behöva en enda. Därefter dödade han hästen. I den desperata kraftmätning som följde sökte Spartacus slå sig fram genom vimlet till Crassus. Han dödade visserligen, påstår Plutarkos, två centurioner men lyckades inte nå fram till huvudmotståndaren. Slaget varade länge och manfallet var stort.

Till slut, när nederlaget var uppenbart, flydde slavarna i panik. Spartacus, som hos Plutarkos antar formen av en tragisk hjälte av stora dimensioner, stod ensam kvar, omringad av fiender. Han stupade med vapen i hand. Enligt Appianos sårades han i låret av ett spjut och föll ned på knä. Spartacus höll skölden framför sig och kämpade vidare ända tills han överväldigades av fiender och föll med sina trogna runt omkring sig. Hans lik kunde inte återfinnas när man genomsökte slagfältet efter det att striderna upphört.

Upprorets slutakt var blodig, men de grekiska historieskrivarna är oense om exakt vad som hände. Plutarkos anger att de flyende slavarna sprang rakt in i Pompeius annalkande armé och dödades av dennes soldater. Appianos skriver att omkring 1 000 romare stupade i slaget och att många slavar tog sin tillflykt till bergen, men Crassus förföljde dem och nedkämpade den ena motståndsfickan efter den andra. 6 000 upprorsmän tillfångatogs och korsfästes längs vägen mellan Capua och Rom.