Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För ett par dagar sedan föreläste jag i Trondheim om relationer mellan Norden och Orienten under vikinga- och medeltid. Då dök en fråga upp om ett i Sverige föga känt korståg som genomfördes av en norsk familj bara ett par år efter att de kristna erövrat Jerusalem. Vad var det för expedition?

Korståget ifråga avseglade 1102. Det rörde sig om ett familjeprojekt organiserat av stormännen på ön Giske i Sunnmöre under ledning av Skopte Ögmundsson. Skopte hade råkat i fiendskap med kung Magnus Barfot och valde därför att lämna Norge och bege sig till Medelhavet. Han kände säkert till Jerusalems fall år 1099. I hela Europa lät sig stormän inspireras av det militära miraklet i Heliga landet under dessa år. Det kan inte ha varit en slump att Skopte reste just i denna färdriktning. Snorre Sturlasson, som visserligen skrev mer än ett sekel senare men baserar sin skildring på äldre redogörelser, berättar kortfattat om expeditionens öde:

Skopte Ögmundsson förberedde nästa vår sin färd bort från landet. Han hade fem långsskepp och de var alla väl utrustade. Hans söner Ögmund, Finn och Tord gjorde sig klara att följa med honom på färden. De blev sent färdiga, seglade under hösten till Flämingaland [Flandern] och stannade där över vintern. Tidigt på våren seglade de västerut till Valland [Frankrike] och under sommaren seglade de in genom Narvasund [Gibraltar sund] och under hösten kom de till Romaborg [Rom]. Där dog Skopte. Alla sönerna och fadern dog under den här färden. Tord levde längst av sönerna. Han dog på Sikiley [Sicilien]. Man berättar att Skopte var den första norrman som seglat igenom Narvasund och hans färd blev mycket omtalad. (Översättning Karl G. Johansson).

De kvarvarande deltagarna fortsatte hela vägen till Heliga landet, varefter de återvände via Rom eller Konstantinopel. När de väl var tillbaka i Norge hade de mycket att berätta, ”och av detta greps många i Norge av lust att göra denna färd”.

Dick Harrison

Häromdagen bloggade jag om Bismarck, och nu är det dags för en uppföljningsblogg. Det cirkulerar motstridiga uppgifter om ”järnkanslerns” förhållande till socialisterna. Ibland kan man läsa att han hatade dem. Enligt andra verk tycks han ha varit djupt imponerad av dem och tagit initiativ till radikala reformer. Vilket är rätt?

Först och främst måste man skilja på sak och person. Bismarck var en konservativ politiker som av ideologiska skäl tyckte illa om både liberaler och socialister. ”De är landets råttor och bör utrotas”, konstaterade han om socialisterna. Men han var också en knivskarp intellektuell som uppskattade ett gott samtal med verbala sparringpartners, oavsett var de befann sig ideologiskt. Ett bra exempel är Bismarcks relation till en av 1800-talets största socialister, Ferdinand Lassalle. Männen stod mycket långt ifrån varandra politiskt men hade också beröringspunkter (båda drömde om ett enat Tyskland under preussisk ledning) och fungerade utmärkt när de befann sig hjärna mot hjärna och kunde låta åsikter och resonemang föra fredligt krig mot motparten. Tyvärr för både Bismarck och den tyska socialdemokratin dödades Lassalle i en duell 1864. Bismarck gjorde ingen hemlighet av att han saknade karln och samtalen med honom.

Sedan Tyskland enats såg Bismarck det som sin utrikespolitiska huvudmålsättning att säkra freden, och därmed Tysklands existens, i Europa. Resultatet var en komplicerad koalitionspolitik, som jag gärna bloggar om någon annan dag. Inrikespolitiskt strävade han efter att neutralisera hotet från sina största inre fiender (Reichsfeinde, ”riksfiender”, som han kallade dem): katolikerna och socialisterna. Liberalerna hade han tämjt, trodde han, men katoliker och socialister utgjorde allvarliga hot som måste bekämpas.

Kampen mot katolikerna, ”kulturkampen”, började 1872. Katolikerna organiserade sig i partiet Zentrum, som gjorde resolut motstånd när Bismarck exempelvis dröjde med att tillsätta biskopar på vakanta säten och rensade ut katoliker från administrationen. Kampen mot socialisterna började senare och kulminerade på 1880-talet. Den hade två sidor: dels repression, dels försök att omintetgöra socialisternas krav genom att gå arbetarna till mötes. Samtidigt som socialdemokratiska partiet förbjöds tog Bismarck initiativ till radikala socialpolitiska reformer, framför allt socialförsäkringar, som gjorde Tyskland till ett föregångsland i den moderna välfärdspolitikens historia.

Men allt var förgäves. Arbetarväljarna förblev socialdemokratin trogna, och medlemsantalet i partiet ökade. 1890 upphävdes förbudet mot partiet.

Dick Harrison

I äldre litteratur förekommer det gott om hänvisningar till amazoner lite här och var på jorden. Har de någonsin lokaliserats till Norden?

Javisst. Uppgiften finns i den tyske historieskrivaren Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, ”Hamburgkyrkans ärkebiskopars bragder”, ett verk uppdelat på fyra böcker som skrevs på 1070-talet. Tyvärr var tyskens kunskaper kraftigt begränsade, varför det mesta han säger om östersjöområdet bortom Danmark är vagt, motsägelsefullt och svårbegripligt. Till dessa partier hör hans redogörelser för amazonernas land.

Detta krigiska kvinnofolk bor, skriver Adam, vid havets stränder inte långt från svear och götar, närmare bestämt i det område som kallas kvinnolandet (lat. terra feminarum). Hela samhället består av kvinnor, och de män som nalkas dem blir bryskt tillbakavisade. Hur får de då barn? Jo, det finns flera teorier, vet Adam att förtälja. Enligt en hypotes blir de havande av vattnet de dricker. Enligt en annan avlar de barn med förbiresande köpmän eller med krigsfångar. En tredje gissning går ut på att de får barn med hjälp av andar, vilka sägs vara vanliga i dessa trakter. Om det födda barnet är av manligt kön blir det förskjutet och föraktat, men flickebarn tas väl emot och uppfostras till fullvärdiga medlemmar av samhället.

Var i Norden skall amazonerna ha levt? Inte i Svealand och Götaland; dessa områden nämner Adam i andra textställen. En möjlighet är att Adam har blandat ihop det fornnordiska ordet kvænir (kvinnor) med ordet kvenir (kväner). ”Kväner” var utomståendes benämning på de nordliga finsk-ugriska grupper som koloniserade bland annat Bottenvikens kustland. Den motsvarande finska termen är kainuulaiset; i senare källor förekommer termen kajaner. Folket bedrev jakt, fiske, boskapsskötsel och jordbruk. Deras område, Kvänland (fi. Kainuu), utgjordes av spridda bygder och är svårt att definiera på en karta. Politiskt var kvänerna oberoende, men stundom erkände de överherrar, såsom fursten av Novgorod eller någon norsk storman i Hålogaland.

Men hade verkligen dessa forn-tornedalingar kolonier av krigiska kvinnor runt om hörnet? Föreligger det ett verkligt samband mellan orden kvænir och kvenir? Levde amazoner i Lule och Torne älvdalar på 1000-talet? Eller har Adam måhända blandat ihop amazonerna med sejdkvinnor, mäktiga kvinnoschamaner (”völvor”), vilka spelade en stor roll i den förkristna religionen? Finns det en länk till de skildringar i eposet Kalevala som ger vid handen att de finska hjältarnas fiender i det nordliga landet Pohjola regerades av matriarken Louhi…?

Om dessa frågor kan man spekulera länge. Ingen vet något med säkerhet.

Dick Harrison

Vad var så speciellt med myteriet på Bounty? Det förekommer i många filmer och böcker, men vad utmärker just detta myteri i förhållande till alla andra?

Skeppet HMS Bounty hade i december månad år 1787 avseglat för att forsla brödfruktträd från Tahiti till Västindien. Det låter inte bekymmersamt i en modern människas öron, och enligt vad kapten William Bligh själv gjorde gällande var det just det som var problemet. Uppdraget var alldeles för lätt. Besättningen vande sig vid det ljuva livet på Tahiti under de fem månader som krävdes för att lasta brödfruktplantorna. Den 4 april 1789 inleddes återresan, och det dröjde inte länge förrän besättningen knorrade över vedermödorna. Varför slita hund på skeppet när paradiset låg runt om hörnet?

Den 28 april, då skeppet befann sig i närheten av Tofua, en av Tongaöarna, utbröt myteri. Myteristerna, 24 underofficerare och matroser under ledning av fartygssekonden Fletcher Christian, satte Bligh och 18 lojala män i en liten öppen båt och seglade tillbaka till Tahiti. Där bosatte sig 16 man, medan resten slog sig ned på Pitcairn Island, där deras ättlingar fortlever. Enligt myteristerna själva var det Bligh personligen som var orsak till myteriet: hans regemente på HMS Bounty var så tyranniskt att det blev outhärdligt.

Att myteriet fått mytiska proportioner beror emellertid inte så mycket på myteristerna – även om Pitcairns historia i sig är fascinerande – som på vad som hände Bligh och hans lilla grupp i den öppna båten. De saknade kartor, sjökort och kronometer. Förnödenheterna var otillräckliga. Mot alla odds lyckades alla utom en person rädda sig till säkerhet. Den som misslyckades hette Norton; han dödades av invånare på Tofua den 3 maj. De andra nådde efter svåra umbäranden en nederländsk koloni på ön Timor den 14 juni samma år, efter en sjöfärd på 5 800 kilometer.

William Bligh kunde därefter fortsätta sin karriär som sjöofficer. Redan 1791 slutförde han sin andra brödfruktresa. 1801 deltog han i det berömda sjöslaget utanför Köpenhamn. Han var guvernör i det australiska New South Wales mellan 1805 och 1808 (då upproriska australiensare störtade honom) och utnämndes 1811 till amiral.

Dick Harrison

Den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck avbildas ofta i karaktäristisk tysk pickelhuva, vilket leder tanken till den militära sfären. Dessutom förde han bevisligen in Preussen i tre viktiga krig. Men var han verkligen militär? Är inte detta en typisk 1800-talsbluff?

Frågeställaren har satt fingret på en viktig punkt. Bismarcks militäriskhet är ett typiskt exempel på hur politiker har skaffat sig en specifik bild i media (i det här fallet publika framträdanden och fotografier) som skall svara mot deras offentliga självbild. Denna har inte nödvändigtvis mycket med sanningen att göra.

Otto von Bismarck-Schönhausen föddes den 1 april 1815. Fadern Ferdinand var en typisk preussisk godsägare, en junker, en medlem av vad vi skulle kunna beteckna som den lägre överklassen. Modern Wilhelmine stammade från borgerskapet; i hennes familj fanns det gott om byråkrater och akademiker. Den unge Otto växte alltså upp som en del av etablissemanget och var förutbestämd att få en karriär inom Preussens krigsmakt eller ämbetsverk – snarast det senare, om modern fick bestämma, och det fick hon. Wilhelmines intressen kom att styra Otto bort från ett möjligt officersliv i riktning mot en ämbetsmannabana.

Wilhelmine avskydde dessutom livet på landet. Pojken blev hennes biljett in till staden. Hon såg till att få in honom i en fin skola i Berlin när han var sju år gammal, varefter hon genast följde efter honom till huvudstaden. Efter studentexamen 1832 började Otto, återigen på moderns inrådan, studera juridik i Göttingen. Det gick inget vidare. Otto föredrog att festa med andra unga junkrar och nonchalerade sina studier. Inte heller militärtjänsten roade honom, även om han gjorde vad han var tvungen. Efter att en kort tid även ha läst vid universitetet i Berlin förpassades Otto till den reservoar av preussiska ädlingar där modern hela tiden hade planerat att han skulle hamna, det vill säga i den kungliga preussiska byråkratin.

Till en början gick det trögt. Otto vantrivdes som ämbetsman i staden Aachen. När modern dog 1839 sade han upp sig från jobbet och flyttade till ett av familjens lantgods, Kniephof. Där förblev han ända till 1847, och enligt vad Bismarck själv senare gjorde gällande var detta de bästa åren i hans liv. Till saken hör att han vid denna tid uppvaktade, friade till och 1847 gifte sig med Johanna von Puttkamer. Äktenskapet blev lyckligt.

Den unge Otto von Bismarck var alltså ingen militär. Han var en ämbetsman som tröttnat på byråkratlivet och dragit sig tillbaka till ett gods. Han var dessutom ärkekonservativ, djupt religiös och bestämt emot alla förändringar i liberal riktning. De som engagerade sig politiskt var i regel raka motsatsen till Bismarck: förändringsvilliga och liberala. Den blivande järnkanslerns karriär tycktes ha slutat innan den hunnit börja.

Men sedan hände saker. 1849 valdes han in i det preussiska parlamentet. Otto hade utvecklats till en pliktmänniska som ville göra sitt för att värna Guds, kungens och fäderneslandets intressen. Bismarcks syn på Gud är ett kapitel för sig. Det har påpekats att den gud Bismarck trodde på var en preussisk gudomlighet som höll med Bismarck i allt han tog sig för, en gud som bodde i ett himmelskt Berlin och talade tyska. Fienden talade dessvärre också tyska och bodde även han Berlin. Fienden var liberal och tillhörde medelklassen. Alltså måste Otto kämpa för de värden han, kungen och Gud stod för.

Resten är historia. Otto von Bismarck gjorde politisk karriär, stärkte Preussen och gick i spetsen för Tysklands enande. Men någon militär blev han aldrig. När han framträdde i pickelhuva var det ett spel för gallerierna.

Dick Harrison

Svaret på piratfrågan är Edward Teach. Tillnamnet kom sig av hans (av ögonvittnen bekräftade) långa, svarta skägg. Edward alias Svartskägg föddes troligen i det engelska Bristol, men vi vet inte vilket år. Hans tidiga karriär är höljd i dunkel, men man har antagit att han tjänade den brittiska kronan som en av många kapare under spanska tronföljdskriget. I tron att detta lukrativa näringsfång skulle vara möjligt även i fredstid fortsatte han verksamheten efter att fred hade slutits 1713.

Åren 1716–1717 etablerade sig Svartskägg som en av de mest ökända piraterna i Västindien. Förutom att anfalla franska skepp – vilket hade varit legitimt några år tidigare – gav han sig på spanjorer och engelsmän, till och med den rika engelska kolonistaden Charleston, och började hösten 1718 ta upp personlig tull från skepp utanför North Carolina. Han hade då inhämtat amnesti från den lokale engelske guvernören och trodde sig vara säker.

För folket i North Carolina, i synnerhet de förmögna jordägarna, var emellertid Svartskägg ett kriminellt gissel, en kvarleva från en tid som borde ha flytt. De kontaktade myndigheterna i Virginia, som skickade iväg en reguljär brittisk flottstyrka i syfte att rensa kusten från pirater. Efter en hård strid stupade Edward Teach nära Ocracoke Island den 22 november 1718. Han halshöggs, och huvudet sattes demonstrativt upp på skeppet för alla att se och ta lärdom av.

För eftervärlden, i synnerhet inom amerikansk folklore, blev Svartskägg en legend. I likhet med många andra döda pirater kom han att förknippas med en sagolik skatt som enligt sansade bedömare aldrig har existerat och som i vilket fall som helst ännu väntar på att bli funnen. Däremot upptäcktes år 1996 ett vrak som förmodligen är identiskt med Svartskäggs flaggskepp, Queen Anne’s Revenge, som gick på grund och sjönk i juni 1718. Vraket har noggrant utforskats av marinarkeologer. Ursprungligen rörde det sig om ett franskt handelsskepp vid namn Concorde som förde en last slavar från Afrika till Martinique men 1717 hade oturen att möta Svartskägg utanför ön Saint Vincent. Det namn piraten gav skeppet (”Drottning Annas hämnd”) minner om det brittiska statsöverhuvudet under spanska tronföljdskriget.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en lokal fråga om en av Smålands mest berömda kyrkor, den i Rydaholm. Det sägs att i synnerhet tornet är mycket intressant och värt en omväg för bilturisten. Men varför? Vad är så speciellt med Rydaholms kyrka?

Rydaholm, som låg i det medeltida Tiohärads lagsaga, fick mycket riktigt en stor och pampig kyrka i mitten av 1100-talet. Dessvärre revs det mesta på 1700-talet och ersattes av en ny kyrka, men tornet står ännu kvar och minner om byns medeltida storhetstid, då Rydaholm tidvis fungerade som viktig samlingspunkt för politiska möten i hela lagsagan.

Byggherren var inte snål. Tornet försågs med portaler och vackra ornament av en sådan art att byggnaden ännu står i en klass för sig i bygden. Men varför? De skriftliga källorna tiger. En hypotes går emellertid ut på att tornet tillkom på direkt initiativ av biskopen i Linköping och att bygget var riktat mot de separatistiska prästerna i Växjö, som vid denna tid bröt sig loss och upprättade ett eget biskopsdöme.

Hypotesen är spännande, men den förblir en hypotes. Det kan lika gärna ha rört sig om en maktdemonstration från bygdens hövding.

Dick Harrison

De senaste kungliga händelserna i Storbritannien har aktualiserat en vanlig fråga i mailboxen. Den brittiske tronföljaren har ju titeln prince of Wales. Men har det funnits självständiga kungar av Wales?

Ja, det har det. Många, i olika kungariken. De är lätta att lokalisera i historiska källor men föga kända av oss svenskar. Redan på 400-talet och 500-talet e.Kr., efter tillbakadragandet av de romerska trupperna från Britannien, uppstod småkungariken i landet – Gwynedd, Powys, Brycheiniog, Dyfed, med flera. Det mäktigaste riket var i regel Gwynedd i nordväst, från 540-talet även känt under den latinska termen Guenedota.

Att förena alla dessa småriken till gemensamt walesiskt kungarike var allt annat än lätt. Kung Rhodri Mawr (”den store”, d. 878) av Gwynedd kom långt på vägen, men han förmådde inte erövra hela landet. Den ende som lyckades var Gruffudd ap Llywelyn (d. 1063), som under en kort tid i mitten av 1000-talet faktiskt var kung över hela Wales. Dessvärre, för de walesiska kungarna, gjorde splittringen det möjligt för anglo-normandiska stormän att erövra allt större delar av landet. På 1090-talet gick betydande områden förlorade. Tre riken – Gwynedd, Powys och Deheubarth – härdade ut längre än de andra, och i mitten av 1200-talet förenades de i ett jämförelsevis starkt furstendöme under Llywelyn ap Gruffudd (d. 1282). Men mot Edvard I av England och hans invasioner hade Llywelyn inte mycket att sätta emot.

Efter den engelska erövringen 1282 har Wales varit införlivat i det engelska monarkiska systemet. Enda undantaget var åren 1400–1413, då landet i praktiken kontrollerades av den walesiske stormannen och upprorsmannen Owain Glyndŵr (d. ca 1416).

Att Llywelyn av Gruffudds gamla rike trots allt tillerkänns en viss särställning visas av att den engelske tronföljaren ända sedan sent 1200-tal, såsom angavs ovan, bär titeln prince of Wales.

Dick Harrison

För några dagar sedan bloggade jag om legoknektar. Jag fick många följdfrågor och besvarar idag en av dem. Har någon av 1500- och 1600-talens legosoldater skildrat sina egna upplevelser i skrift?

Javisst, vi har ett flertal sådana redogörelser, men de flesta stammar från befälhavarnas pennor. Även ett fåtal vanliga soldater skrev dock ned sina upplevelser. Den mest lättillgängliga, för en svensk läsare, är Peter Hagendorfs dagbok från trettioåriga kriget. Dagboken är översatt och väl värd att läsa: Sedan stack vi staden i brand: En legoknekts dagbok från trettioåriga kriget (övers. av Åke Blix, Stockholm 2006).

Hagendorf kom från Zerbst, 40 kilometer sydöst om Magdeburg. Att döma av dagboken tog han värvning i venetianska styrkor i den norditalienska staden Brescia år 1625. Varför den unge tysken överhuvudtaget hade begett sig till Norditalien är okänt. Kanske var han helt enkelt en äventyrslysten yngling som lockades in i legoknektsyrket eftersom det var ett förhållandevis lätt sätt att tjäna snabba pengar och försörja sig i främmande land.

Peter Hagendorf avtackades redan på hösten 1625, varefter han for vidare till Parma. Här lät han sig ånyo värvas, men även nu blev sejouren under italienska fanor kort. Av okänt skäl valde han att tillsammans med kamraten Christian Kresse från Halle bege sig norrut över Alperna 1626. Kamraten avled under resan, men Hagendorf kom fram till Ulm och anslöt sig 1627 till greve Gottfried von Pappenheims regemente, som ingick Katolska ligans armé under Tillys befäl. Han förblev under fanorna ända till krigets slut men bytte sida ett par gånger (han tjänade under svenskarna 1633–1634). Medan han tjänstgjorde hann han gifta sig två gånger, och hustrurna följde med honom på fälttågen. Medan kriget pågick fick han sammanlagt åtta barn, varav ett eller två överlevde.

Dagboken saknar litterära anspråk. Peter Hagendorf skrev för sig själv, och kanske för sin son, eventuellt för att ha en text att utgå från när han ville redogöra för sina krigsäventyr muntligt. Det papper han använde har identifierats: det kom från Ronsbergs pappersbruk i södra Bayern. Troligen köpte Hagendorf arken i Memmingen, dit han anlände efter en längre vistelse i Braunau am Inn och Altheim i dagens Österrike 1647. Under tiden i Braunau hade han bott hos ortens domstolsskrivare. Han hade även umgåtts med skolmästaren i S:t Lorenz församling i Altheim, som åtagit sig att utbilda Hagendorfs son. Bekantskapen med dessa personer kan mycket väl ha inspirerat Hagendorf till att skriva rent sina gamla anteckningar. Den slutliga redigeringen ägde rum under fredstid i Memmingen, där Hagendorf bodde från november 1647 till september 1649. Bokens vidare öden är okända fram till det att predikanten Gottlieb Ernst Schmid (1727–1814) införlivade den med sitt bibliotek. Preussiska statsbiblioteket i Berlin förvärvade i sin tur boken från Schmid 1803.

Dick Harrison

Idag besvarar jag en uppföljningsfråga till bloggen om Brasiliens 1800-tal häromdagen. Hur var det med den ”kung av Afrika” som skall ha levt i Rio de Janeiro och som tydligen accepterades som sådan av både lokala afrikaner och av den brasilianske kejsaren?

Vissa afrikanska kungar, i synnerhet i Dahomey (i den nuvarande republiken Benin), utnyttjade den transatlantiska slavhandeln till att bli av med besvärliga konkurrenter om makten. Ett flertal prinsar tvingades därför lämna hemlandet för ett bittert liv på andra sidan Atlanten – ett liv som dock kunde förbytas i politisk revansch, om turen vände. Européerna, i synnerhet portugiserna i Brasilien, var väl medvetna om de kungliga slavarnas status och såg dem som potentiella framtida allierade i det afrikanska maktspelet. Under andra hälften av 1700-talet formaliserades relationerna mellan Dahomey och Brasilien så mycket att regelrätta ambassader från det afrikanska kungariket avlade besök i den portugisiska kolonin. Ett intressant exempel på vad dessa relationer kunde resultera i är historien om prins Obá II av Afrika, som frågan uppenbarligen syftar på.

Historien började i Oyo, en regional stormakt i nuvarande Nigeria. Härskaren (alafi) Abiodun av Oyo, som regerade 1774–1789, hade en son eller sonson (det är osäkert vilket) som sändes över Atlanten som slav i början av 1800-talet. Tiden i ofrihet blev inte lång, och snart var prinsen fri. Han antog namnet Benvindo da Fonseca och ägnade sig åt diamantprospektering. Benvindos son Cândido deltog i brasilianska armén under kriget mot Paraguay på 1860-talet och avancerade till löjtnant. Efter kriget bosatte han sig i Rio de Janeiro, men här gick något snett med den mentala hälsan. Cândido utropade sig till ”prins Obá II av Afrika”, något som väckte åtskillig munterhet på gatorna, där ”prinsen” spatserade omkring med frack, höghatt, käpp eller paraply. Medan genomsnittsbrasilianaren betraktade Cândido som en storhetsvansinnig fyllbult var landets kejsare, Pedro II, mycket vänlig mot sin afrikanske pseudokollega. Han lär ha mottagit honom i palatset varje söndag, där Cândido, iförd uniform med ordnar, vördnadsfullt kysste kejsarens hand. Faktum är att vissa afrikaner i Rio de Janeiro började acceptera Obá II som sin egen kung och skänka honom tribut.

Allt har ett slut. Kejsar Pedro störtades från tronen år 1889. Brasilien blev republik. I och med det urholkades även Cândidos lilla monarki. Han dog utfattig mindre än åtta månader senare.