Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur gamla är våra äldsta runinskrifter? Fanns de redan vid tiden för Kristi födelse?

Kanske, men det är osäkert. Vad vi vet är att runorna hade tagits i bruk på 200- och 300-talen e.Kr. Denna äldsta runrad, som är belagd i stora delar av Europa, hade 24 runor, medan den yngre runrad (”futharken”) som flitigt användes i det vikingatida Skandinavien hade 16; dessutom förekom en mängd varianter (normalrunor, kortkvistrunor, etcetera). I det anglosaxiska England och i frisernas land vid Nordsjöns kust utvecklades egna runalfabeten.

De vikingatida runstenar som vi oftast tänker på när runor kommer på tal har ibland utförliga texter om släktskap och arvsförhållanden, fromma gärningar och långväga färder. De allra flesta stenar är minnesmonument resta över döda släktingar till runstensresaren. Att sätta de äldre runinskrifterna, ristade innan runalfabetet bantades ned till 16 tecken, i ett lika begripligt sammanhang är mycket svårare. Som exempel kan nämnas den så kallade Lindholmenamuletten från Skåne, ett föremål som troligen tillverkades på 500-talet. Ena sidans inskrift lyder i nusvensk översättning: ”jag Eril heter Sawilagar”, vilket ger oss namnet på ägaren och tydligen även en benämning på hans ämbete (eril, ett ord som är besläktat med ”jarl”). Baksidesinskriften är helt omöjlig att begripa: ”aaaaaaaaRRRnnbmuttt:alu”. Ordet alu kan betyda värn eller skydd, men vad betyder resten? Är det trollformler eller bara utsmycknad? Utgör tecknen en kod av förkortningar som var lättförståelig på 500-talet, eller har vi att göra med runmagi, en text som gjorts medvetet dunkel av religiösa skäl?

Ett ännu äldre exempel är en ristning på en fibula (dräktspänne) som hittats i en kvinnograv i Gårdlösa på Österlen från ett av de första seklerna efter Kristi födelse (”romersk järnålder”). På fibulan kan man läsa ”ek unwodr”, vilket kan uttydas som ”jag Unwodr”. Även här finns dock alternativa tolkningar av vad ordet unwodr egentligen betyder.

Dick Harrison

Är det sant att den nordfranska staden Sedan har varit självständig?

Ja, eller rättare sagt nja; det är en definitionsfråga. Formellt sett har Sedan faktiskt varit ett självständigt furstendöme, men fursten var dessutom en fransk högadelsman som deltog i det franska politiska livet. Att furstendömet överhuvudtaget bildades berodde på de politiskt och religiöst oroliga tiderna i Frankrike under andra hälften av 1500-talet. En stark kungamakt saknades, och många religiösa grupper, särskilt protestanter (hugenotter), ville ha egna befästa bålverk i kampen mot sina katolska fiender.

Historien började omkring 1560. Hugenottparet Henri Robert de la Marck och Françoise de Bourbon-Vendôme vägrade att fortsätta lyda under det katolska Frankrike och förklarade sitt maktområde kring staden Sedan självständigt. På grund av splittringen under de många hugenottkrigen var det omöjligt för den franska kungamakten att krossa deras utbrytarstat – eller rättare sagt, det bedömdes inte som högprioriterat på grund av de betydligt större problem Frankrike led av. Det lilla furstendömet kom att fungera som tillflyktsort för åtskilliga hugenotter, och 1579 grundades en hugenottakademi i staden.

År 1591 gifte sig Henri de La Tour d’Auvergne med arvtagerskan Charlotte de La Marck och blev därmed furste av Sedan och hertig av Bouillon. Han råkade i strid med den franska riksledningen 1606 men behöll kontrollen av furstendömet. Eftersom Charlotte dog barnlös kom staden att gå i arv till Henris barn i andra äktenskapet med Elisabet av Nassau. Två av dem blev framträdande personer i 1600-talets historia: den yngre sonen Henri de La Tour d’Auvergne, vicomte av Turenne, blev en av Frankrikes största fältherrar genom tiderna. Den äldre sonen hette Frédéric Maurice de La Tour d’Auvergne och utbildades till militär i Nederländerna, där han tjänade under sina morbröder Moritz av Oranien och dennes efterträdare Fredrik Henrik. År 1623 ärvde han Sedan. Visserligen gick den nye fursten så småningom över till katolicismen (han gifte sig med en katolik), men han hade ingen tanke på att ge upp Sedans självständighet godvilligt.

Till en början tjänstgjorde Frédéric Maurice i Ludvig XIII:s arméer, men liksom andra högadelsmän var han fientligt inställd till kardinal Richelieu och konspirerade ofta mot denne. I början av 1640-talet sammansvor han sig med greve Louis av Soissons, en annan av tidens mer kända högadliga konspiratörer. Nu menade man i Paris att det hade gått för långt, och på sommaren 1641 sände kardinal Richelieu en armé mot Sedan för att krossa den bångstyrige fursten.

Visserligen besegrade Frédéric Maurice den franska armén i slaget vid La Marfée, men i längden var kampen hopplös. Sedan försattes i belägring och fursten tvingades förhandla. Senare under sommaren gav han upp och underkastade sig kungen. När han påföljande år, än en gång, deltog i en högadlig sammansvärjning svarade Ludvig XIII med att annektera furstendömet Sedan mot att Frédéric Maurice fick leva. Det senare var kanske inte så välbetänkt; Frédéric Maurice fortsatte att intrigera. I den resning som skakade om hela Frankrike 1650, fronden, var han en av huvudpersonerna och lyckades förhandla till sig omfattande territoriell kompensation för förlusten av Sedan.

Dick Harrison

Det sägs att Dunkerque, annars mest berömd för den brittiska räddningsaktionen under andra världskriget, har en spännande pirat- och kaparhistoria. Är det sant att hamnen var ett ökänt näste för kriminella på 1500- och 1600-talen?

Det beror på vem man frågar, men flertalet fredliga handelssjömän under dessa sekler skulle nog säga ja, och det med besked. Flamländare och spanjorer skulle nog kalla folket i Dunkerque något annat. Men nog var de kapare.

Ursprunget till stadens märkliga kaparhistoria är att söka det utdragna kriget mellan spanjorerna och de upproriska provinserna i Nederländerna. År 1577 föll Dunkerque i de upproriskas händer, men Alessandro Farnese, hertig av Parma och ledare för de spanska stridskrafterna, återtog staden 1583. Han började omgående använda den som bas i räderna mot holländarnas fiske och sjöfart, något Dunkerques hamn var ovanligt väl lämpad för – den var strategiskt belägen och hade ett naturligt skydd i form av sandbankar. I syfte att effektivisera kriget nöjde sig inte spanjorerna med att använda egna örlogsfartyg. De började också trycka kaparbrev och erbjuda dem till privata skeppare, som kunde bedriva lagligt sjöröveri i spanska kronans namn. Resultat: äventyrs- och rikedomslystna män från hela Nordeuropa, men framför allt flamländska fiskare, blev kapare på Nordsjön. En icke obetydlig andel av kaparna var faktiskt från samma nederländska provinser som sjörövarna främst hade i uppdrag att angripa.

När de var som flest uppgick kaparskeppen, som holländarna refererade till som particulieren, till omkring 100. För holländarna var de att betrakta som värsta sortens piratslödder, och den som lyckades besegra och fängsla kaparbesättningar var edsvuren att kasta dem rakt i havet, till en säker drunkningsdöd. Denna praxis framkallade minst lika brutala vedergällningsaktioner från kaparna, om de lyckades erövra ett holländskt skepp.

Kaparna opererade även från Nieuwpoort och Ostende, men Dunkerque förblev hela tiden deras i särklass viktigaste bas. Holländarna försökte blockera hamnarna, men i regel förgäves, i synnerhet under vinterhalvåret. Kaparna var skickliga och öppnade gärna eld för att nå öppet vatten. De föredrog vanligtvis att segla i Engelska kanalen, vars sjöfart var både lättåtkomlig och på bekvämt avstånd, men eftersom holländarna förde en livlig handel med länderna vid Nordsjön och Östersjön var det inte ovanligt att de även slog till vid Tysklands och Danmarks kuster. Det hände även att deras kaparräder utsträcktes ända till Medelhavet, och de hade inget emot att delta i gemensamma operationer med spanska flottan.

Sjöfararna i Dunkerque hade behov av små örlogsfartyg som var snabba och lätta att manövrera med segel. Detta ledde till ett intensivt experimenterande inom skeppsbyggnadskonst, och resultatet var fregatten, sin tids stora nyhet på det marina området, som andra sjömakter snabbt tog till sig, kopierade och förbättrade.

Hotet från kaparna avtog först när fransmännen erövrade Dunkerque år 1646, men de återkom med kraft några år senare, sedan spanjorerna tagit tillbaka staden 1652. Sjöröveriet fortsatte. När fransmännen och engelsmännen tillsammans intog Dunkerque 1658 övertog Ostende rollen som kaparnäste, och fransmännen var inte främmande för att låta de nya undersåtarna i Dunkerque bli kapare för den egna kronans räkning. Inte förrän på 1710-talet var stadens långa kaparera över.

Dick Harrison

I många historieböcker kan man läsa att Bysantinska riket alias Östromerska riket föll år 1453, när de osmanska turkarna erövrade Konstantinopel och den siste kejsaren stupade i försvaret av sin stad. Men stämmer det? Hade inte bysantinarna/romarna kvar några besittningar ännu längre?

Jo, det hade de, men bara i några år. Under första hälften av 1400-talet erövrade osmanerna det ena kejserliga territoriet efter det andra, men eftersom det bysantinska området var fragmenterat – territorier här och där mellan Peloponnesos (”Morea”) och Trapezunt – var det inte lätt att erövra allt i ett enda fälttåg.

Sedan ett korståg som tågat ut för att hjälpa Konstantinopel lidit nederlag vid Varna år 1444 kunde osmanerna börja planera för slutangreppen. I april 1453 påbörjade sultan Mehmed II belägringen av Konstantinopel, och den 29 maj dog kejsar Konstantin XI under den avgörande turkiska stormningen. Sedan kom turen till återstående områden. År 1460 hade de bysantinska territorierna på Peloponnesos kapitulerat, 1461 också Trapezunt. Av det kristna Grekland återstod därmed endast de öar och enklaver som styrdes av italienare, och de tog ännu längre tid att betvinga. Steg för steg tog osmanerna öarna och enklaverna på 1400- och 1500-talen, men först efter ett långt krig i mitten av 1600-talet lyckades osmanerna erövra Kreta från venetianarna.

Dick Harrison

I Colorado finns en fantastisk nationalpark, Mesa Verde, med lämningar efter stora huskomplex invid lodräta stup. Vilka byggde detta, och när skedde det?

Tidigare brukade man använda termen anasazikulturen. Anasazi betyder ungefär ”våra förfäders fiender” eller ”de gamla” på navajospråket och syftar på att kulturbärarna representerade en äldre lokal tradition när navajo- och apachefolken invandrade norrifrån på 1200- eller 1300-talet. Idag föredrar man i USA att använda termen Ancient Pueblo Peoples, det vill säga ”forntida by-folk”, efter den term spanjorerna använde för att beteckna de byar, pueblos, som de fann när de anlände till landet. De nutida pueblofolken föredrar den senare termen framför den förra. (Vissa har dock påpekat att pueblo-termen också är dålig, eftersom den går tillbaka på det spanska väldet, som för många indianer var betydligt mer förtryckande än något som de utsatts för av navajogrannarna.)

Pueblofolken var bofasta jordbrukare. De odlade majs, bönor och pumpor och födde upp kalkoner. De utvecklade även en högtstående keramisk tradition, anlade vägar och konstruerade bevattningsanläggningar. Under perioden från 900-talet till 1200-talet uppförde de stora byar dels på slätter, dels i skydd av överhängande klippor. I den mest berömda klippanläggningen, Cliff Palace i Mesa Verdes nationalpark (1200-talet), finns 200 rum på åtta våningar, 23 särskilda ceremonirum (kivas) samt försvarstorn. En annan anläggning, Pueblo Bonito i Chacodalen (New Mexico), byggd på 900-talet i kallmurad sten, har nära 800 sammanbyggda rum i fem våningar, konstruerade så att hela byn formar ett jättelikt D. Ett system av raka vägar förband Pueblo Bonito med sju andra storbyar i dalen.

Varför många bosättningar lades ned omkring 1300 är okänt: forskarna har gissat på såväl långa perioder av torka som attacker från navajo- och apachenomader. I vilket fall som helst tycks kulturen ha överlevt och anpassat sig till den förändrade situationen, och under påföljande sekler förde puebloindianerna den agrara kulturen vidare.

Dick Harrison

Det är välkänt att Kina i historien har haft många mäktiga kvinnliga politiker – änkekejsarinnor, konkubiner etcetera – men har landet någonsin haft en regelrätt kejsare av kvinnligt kön?

Ja, en gång. Den högsta makten i Kina vilade under andra hälften av 600-talet för ovanlighetens skull i en kvinnas händer. Wu Zhao (även känd som Wu Zetian) tillerkändes personligen officiell regeringsmakt i egenskap av kejsare. Från 655 dominerade hon regeringen bakom sin gemål Gao Zong, och efter dennes död 683 befäste hon sitt välde. Wu gick till och med så långt att hon lät utropa en egen dynasti, Zhou (690–705). Inte förrän hon var i 80-årsåldern lyckades hennes motståndare tvinga fram en abdikation.

Det råder inget tvivel om Wus politiska kompetens, men hennes regim har likväl blivit synnerligen svartmålad i traditionell kinesisk historieskrivning. Orsaken var att Wu i egenskap av maktfullkomlig kvinnlig uppkomling råkade i fiendskap med aristokratin och hovmännen, vilka hon utsatte för brutala utrensningar. Hennes historia skrevs av hennes fiender.

Dick Harrison

Är det sant att Spaniens störste författare genom tidern, Cervantes, en tid var slav i Afrika? Eller är det en av många författarskrönor?

Det är ingen skröna.

Miguel de Cervantes Saavedra (1547–1616), författare till Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, togs tillfånga av algeriska korsarer i september 1575, då han var på väg från Italien till Spanien med sin bror Rodrigo och andra soldater. Cervantes blev därmed lösenfånge, det vill säga försattes i nordafrikanskt slaveri i väntan på eventuell lösen från hemlandet. Under vintern påföljande år sökte han fly till spanska besittningen Oran, men han övergavs av sin moriske guide och tvingades återvända till ofriheten. Cervantes gav inte upp. Vid ett tillfälle lyckades han nästan: ett skepp som skulle plocka upp honom och en grupp andra slavar närmade sig kusten, men folket ombord blev nervösa och vände om. Dessutom förråddes slavarna av en spansk överlöpare. Cervantes förhördes nu av härskaren i Alger, som köpte honom och lät slå honom i järn. Flyktförsöken fortsatte, ständigt med samma usla resultat. Efter fem och ett halvt års fångenskap blev Cervantes slutligen friköpt år 1580.

Det intressanta med Cervantes är att han var ovanligt ihärdig i sina flyktförsök och att han senare kunde införliva sina minnen i en av världens mest lästa böcker. I övrigt är han inte unik. De flesta dokumenterade flyktförsök slutade som hans, i fiasko. Slavar som sökte fly landvägen gick i regel vilse eller fångades innan de hunnit sätta sig i säkerhet. Liksom Cervantes valde därför flertalet rymningsbenägna spanska slavar att satsa på sjön när de väl insett landvägens svårigheter. De hoppades komma ombord på ett skepp och fly till Mallorca eller till sydspanska kusten. Planen var ofta att komma överens med folk i hemlandet att de skulle utrusta små farkoster och möta upp på avtalat ställe vid avtalad tid. I praktiken fungerade sådana planer ytterst sällan. Om inte slavarna och farkosterna mötte upp exakt samtidigt på exakt rätt ställe var flykten i regel dömd att misslyckas.

I Don Quijote låter Cervantes en annan, fiktiv, slav berätta följande, som vittnar om vad han själv upplevde (eller påstod sig ha upplevt):

Jag fick bära bojor, mer som tecken på att jag var en lösenfånge än för att jag inte skulle fly, och så tillbragte jag min tid i fångkvarteren tillsammans med ett stort antal kristna herremän och höga personer som var uttagna och hållna för lösen. Men trots att hunger och nakenhet plågade oss mest hela tiden, var det ingenting som smärtade oss mera än att ständigt bevittna de gruvliga grymheter som min herre använde gentemot de kristna. Varje dag hängde han någon, spetsade en annan på påle, lät skära örat av en tredje, och det gjordes av minsta anledning eller ingen anledning alls, så att till och med turkarna visste att han gjorde det för att det roade honom och för att det låg i hans natur att vilja vara hela mänsklighetens bödel. Den ende som klarade sig undan honom var en spansk soldat vid namn Saavedra, som han aldrig någonsin bar hand på eller lät andra misshandla eller sade ett ont ord till, trots att den soldaten hade gjort allt för att fly och prövat flyktplaner som det talades om länge bland fångarna. Mer än en gång trodde vi alla att han skulle bli spetsad för något av sina försök, och detsamma trodde han själv. (Ur: Miguel de Cervantes Saavedra, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, övers. Jens Nordenhök, Symposion, Stockholm och Stehag 2001, del 1, kapitel 40.)

Dick Harrison

I historieböcker står det ofta att folk under medeltiden skrev hjältedikter, heroiska verk i vilka dådkraftiga stridsmän skildrades. De nordiska skaldedikterna, den franska Rolandsången och det anglosaxiska Beowulfeposet brukar nämnas. Skrev man även sådana verk i Europas keltiska periferi, i Wales, Skottland och Irland?

Ja, det gjorde man, och jag skulle lätt kunna räkna upp ett flertal hjältedikter, särskilt från Irland. Men för att ta ett exempel som de flesta troligen inte har hört talas om väljer jag ett från nuvarande Skottland: Y Gododdin.

Y Gododdin (Y är bestämd artikel, Gododdin namnet på ett rike i skotska lågländerna) är en elegi, en klagosång över hjältar som stupade i kamp mot anglerna av rikena Bernicia och Deira (i dikten kallade Brynaich och Deifr; de låg i norra England och förenades senare till Northumbria) omkring år 600. Antalet versrader brukar anges till mellan 987 och 1 257, beroende på hur forskarna räknar. Enligt traditionen lär verket vara skrivet av en bard vid namn Aneirin (eller Neirin) kort tid efter den strid som behandlas i Y Gododdin, men vår kunskap om dikten vilar helt på en 1200-talshandskrift kallad ”Aneirins bok” (Book of Aneirin). Under de 600 år som skiljer händelse från handskrift lär den ursprungliga texten ha förändrats betydligt.

Klagosångens bakgrund är ett krigståg mot det angliska fästet Catraeth (Catterick i Yorkshire), som företogs på initiativ av kung Mynyddog Mwynfawr av Gododdin. Denne lär ha samlat 300 tappra unga krigare till sitt hov, troligen på borgklippan i nuvarande Edinburgh, och låtit dem äta, dricka och förbereda sig under ett år. Sedan var tiden inne att ”betala för mjödet”, dvs. lojalt kämpa intill döden mot anglerna. I strof efter strof besjunger Aneirin hur hjältarna (varav omkring 80 namnges) gjorde just det: offrade sitt liv för den härskare som delat med sig av sin rikedom med dem. Slaget blev ett förödande nederlag, men männen kämpade tappert och är värda att minnas.

Handlingen i Y Gododdin vilar ytterst på Mynyddogs förmåga att rekrytera villiga krigare från när och fjärran. Enligt Y Gododdin kom männen i hans här från en mängd kungariken, ända från Gwynedd i Wales. Namnet Madog av Elfed tyder på att krigare även kom från riket Elmet vid nuvarande Leeds. Hjältarna beskrivs som rika stormän, kanske småkungar, i sina egna hemländer. Liksom Beowulfs diktare betonar Aneirin heroiska krigarideal: givmildhet i fredstid, tapperhet i krigstid, trohet mot härskaren, kamp intill döden. De enskilda hjältarna i Y Gododdin beskrivs själva som miniatyrkopior av Mynyddog: slösaktigt givmilda mot kyrka, barder och undersåtar samtidigt som de inte visar någon barmhärtighet mot fiender.

Dick Harrison

Idag släpper jag in ännu en drottningfråga. En frågeställare undrar om en icke-regerande drottning av Sverige får/har fått bära svenska riksregalier. Orsaken till frågan är den kända tavlan av Johan Baptista van Uther, föreställande Gustav Vasas andra gemål, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), försedd med krona, spira och riksäpple. Annars är det ovanligt att icke-regerande svenska drottningar framträder med regalier på porträtt.

Svaret är att drottningar, både regerande och icke-regerande, mycket väl har fått – och ibland varit tvungna att – bära regalier. Detta är helt normalt, även i övriga Europa, när det gäller kronor, medan drottningspiran och drottningäpplet är svenska och norska företeelser (det finns även exempel från Brittiska öarna). Vid svenska kröningar uppträdde drottningen således med krona, spira och äpple, något som inte längre förekommer av det enkla skälet att vi sedan Gustav V:s tid inte längre kröner kungligheter.

De äldsta bevarade drottningregalierna i Sverige är, mig veterligen, den spira och det äpple som tillverkades för Johan III:s andra gemål Gunilla Bielke.

Dick Harrison

Frågor om svenska kungligheter tillhör de allra vanligaste i mejlskörden, men de flesta spörsmålen rör kungar. Idag väljer jag för ovanlighetens skull att besvara en fråga om en drottning. Vad vet vi Kristina Abrahamsdotter, en av de i särklass mest okända kungliga gemålerna i vår historia?

Vi vet inte hur Kristinas karriär började, men troligen blev hon älskarinna till Karl Knutsson under dennes tid som härskare, med kunglig titel, i Finland åren 1465–1467. Kanske var Kristina dotter till Abraham Pedersson, häradshövding i Raseborgs västra härad, men det är föga mer än en gissning. Kristina följde med Karl Knutsson till Stockholm när han för tredje gången valdes till svensk kung år 1467. På våren 1470 gifte han sig med henne och legitimerade därmed parets son Karl Karlsson. Bröllopet var välbesökt.

Ett bevis på Kristinas upphöjelse är att Helga Lekamens gille i Stockholm kvickt korrigerade hennes titel. Under beteckningen ”hustru Cristin” hade hon blivit syster i gillet vid den stora årfesten i juni 1469. Vid en senare tidpunkt, troligen under första hälften av maj 1470, tillfogade samme skrivare det latinska ordet regina, ”drottning”, i gillesboken.

Kristina nämns även i Karl Knutssons testamente, som sattes upp ett par dagar efter bröllopet. Kungen var rädd att han snart skulle dö och gjorde därför vad han kunde för att gynna sin blivande änka och deras barn. Den unge släktingen Sten Sture utsågs till målsman för Kristina och lille Karl, med plikten att ”hjälpa och försvara dem och deras till rätta, som han ock fulleliga lovat haver sig gärna vilja göra”.

Karl Knutsson avled den 15 maj 1470, och därmed avslutades Kristinas korta tid som svensk drottning. Sten Sture sköt Karl och Kristina åt sidan till förmån för sig själv och stormännen Ivar Axelsson (Tott) och Erik Eriksson (Gyllenstierna), som var gifta med var sin dotter till den döde kungen. I januari 1471 utlämnade herr Sten lösöret efter den avlidne till döttrarna och mågarna, det vill säga det lösöre som rätteligen borde ha tillfallit Kristina och Karl. När herr Ivar och herr Erik åren 1473–1474 skiftade egendomsarv efter Karl Knutsson ignorerade de helt änkan och sonen. Sten Sture, som var svensk riksföreståndare och borde ha ingripit, gjorde ingenting. Omsorgen om de goda relationerna med stormännen var viktigare än omsorgen om änkedrottningen, som därmed försvinner ur historien.