Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har flera gånger, senast i förrgår, fått frågor om den engelska fyndplatsen Sutton Hoo. Stämmer det att man här har hittat föremål från folkvandringstid eller tidig medeltid som är nästan identiska med föremål som hittats i Uppland? Hur säker kan man vara på att det finns kopplingar mellan dåtidens England och Sverige?

Sutton Hoo ligger nära Woodbridge i Suffolk och ingick under tidig medeltid i kungariket Östangeln (East Anglia). Här påträffade man 1939 en rik båtgrav, som har daterats till tidigt 600-tal. De saker man hittade, bland annat vapen och hjälm, påminner kusligt mycket om gravfynd i Uppland, till exempel från Valsgärde och Vendel. Det är svårt att inte leka med tanken att det finns ett samband, men hundraprocentigt säkra kan vi inte vara. För det krävs fler fynd och skriftliga belägg. Majoriteten av de forskare som har studerat fynden är dock ense om att likheterna är så stora att det är osannolikt att det inte finns personliga kopplingar, till exempel att medlemmar av samma släkt har härskat både i East Anglia och Uppland.

Om vi sätter in detta i ett större sammanhang kan fynden användas som indicier på att den anglosaxiska immigration över Nordsjön, som ledde till att Britannia blev England, ökade successivt under 500-talet, något som svårligen kan beläggas skriftligt. Om folk från Uppland (och andra landskap) slog sig ned på ön på 500-talet och i början av 600-talet är det lättare att förstå varför anglosaxarna segrade i den långa konfrontationen med äldre romersk-keltiska maktstrukturer.

Ingen har slutgiltigt lyckats identifiera den person som begravdes i Sutton Hoo, men mot bakgrund av dateringen och lokaliteten anses det inte osannolikt att han var kung Raedwald av East Anglia, sin tids mäktigaste anglosaxiske furste, som avled i mitten av 620-talet.

Dick Harrison

Jag har fått en fråga om ett folk som dyker upp på vissa gamla kartor över folkvandringstiden. Juthungerna. De tycks ha varit mycket aktiva under senantiken, men de byggde uppenbarligen inte upp något större rike. Vad hände med dem?

Juthungerna (lat. Iuthungi) var ett germanfolk som i mitten av 200-talet var grannar till alamannerna i nuvarande mellersta Tyskland. Liksom dessa ryckte de fram över Donau i den ena plundringsexpeditionen efter den andra på romerskt område. De härjade i alpområdet och Norditalien, besegrades visserligen av kejsar Aurelianus (regerade 270–275) men fortsatte icke desto mindre att bränna och plundra när andan föll på. Vi har rapporter om senare juthungiska räder på romerskt territorium åren 271, 297, 358 och 387, men sedan tycks folket ha försvagats.

Folknamnet Iuthungi förekommer för sista gången i källorna för år 430, då de besegrades av romarna. Vad som sedan hände är okänt. Den troligaste hypotesen är att juthungerna inkorporerades i alamannernas stamförbund och upphörde att existera som separat grupp. Om det är sant bor deras ättlingar idag i tyska Baden-Württemberg, i franska Alsace, i Liechtenstein och i angränsande delar av Schweiz.

Dick Harrison

För några månader sedan bloggade jag om hällristningar. En fråga har dykt upp om dessa fornminnens närmaste släktingar – hällmålningarna, det vill säga liknande figurer som inte har knackats in utan målats på hällarna. Hur gamla är de?

Mängder av jägar- och samlarkulturer över hela jordklotet har gjort hällmålningar i form av figurer som ritats och målats på klippor och berghällar. Även bonde- och herdekulturer har skapat sådan konst; fenomenet är i allra högsta grad globalt. Vi finner dem i Saharas bergstrakter, i Amerika, i Sydafrika, i Spanien, i Australien – och i Norden. De äldsta är svårdaterade, men att det rör sig om en tradition med minst 10 000 år på nacken är ställt bortom varje tvivel. (”Grottmålningarna” på den europeiska kontinenten är mycket äldre än så.)

De svenska hällmålningarna tillkom, enligt arkeologerna, framför allt under senare delen av stenåldern, i synnerhet perioden 4000–2000 f.Kr. Vi har exempel på hällmålningar så långt söderut som i Bohuslän, men de allra flesta har påträffats i Norrland. Genom att röra ut rödockra i djurfett var det möjligt för stenåldersjägarna att skapa hållbara avbildningar av vad som antingen kan tolkas som bytesdjur eller som djurbilder med religiös symbolik.

En av våra mest berömda hällmålningar finns på fjällplatån Flatruet i Härjedalen. I sydöstra delen av området, Ruändan, kan man beskåda röda hällmålningar föreställande älg, ren, björn och människa, inalles omkring tjugo figurer, målade på en lodrät klippa. Ursprungligen låg de sannolikt vid kanten av en issjö som idag är försvunnen.

Dick Harrison

Svaret är: under renässansen. Medeltiden uppfanns av epokens värsta kritiker, de italienska renässanshumanister som hyllade antiken och den egna nutiden.

Den latinska termen media aetas, ”tiden mitt emellan”, ”medeltiden”, uppkom på 1300- och 1400-talen i Italien som benämning på perioden mellan antikens undergång och vad man uppfattade som dess ”pånyttfödelse” (rinascimento, renässans). I de blomstrande italienska renässansmiljöerna var det kutym att se ned på media aetas. Några få röster gjorde sig visserligen hörda till försvar för den blomstrande kyrkliga kulturen under högmedeltiden, men de flesta som yttrade sig i frågan var mycket negativa.

Denna attityd hade kommit för att stanna. Under 1500-talet späddes medeltidskritiken på med de protestantiska reformatorerna Luthers och Calvins kritik mot den medeltida påvekyrkan och dess korruption. Det intellektuella medeltidshatet nådde sin höjdpunkt under första hälften av 1700-talet, då de franska upplysningsfilosoferna förkastade dess, som man ansåg, obotliga anda av vidskeplighet. Sedan vände vinden – romantikerna dyrkade de förfallna borgruinerna, folksagorna, katedralerna, med mera, vilket ytterligare populariserade termen som sådan.

Dick Harrison

För några dagar sedan invigdes Sveriges senaste tillskott till Unescos världsarvslista, hälsingegårdarna. Vad är så speciellt med dem?

En poängtering bör göras: det som är världsarv är inte gårdsmiljöerna som sådana utan ett mindre antal gårdar med ett representativt urval av unika målningar. Åk gärna och se dem – de är väl värda en lång omväg, liksom mängder av andra målningar som finns i gårdar som inte är upptagna på världsarvet, samt ännu äldre bonadsmålningar som pryder museet i Hudiksvall (med Alftafyndet, med textilskatter från senmedeltid och renässans, som paradexempel). Men när man till vardags talar om hälsingegårdar syftar man på något större: en typ av stora gårdar som vittnar om en ovanligt rik bygdekultur under 1800-talet. Och den är väl värd en blogg.

Omkring tusen gårdar i Hälsingland, särskilt kring Ljusnan och Voxnan, räknas som ”hälsingegårdar” med kulturhistoriska värden som gör dem viktiga att bevara. Gårdarna är resultatet av de stora inkomster som flöt in till Hälsinglands bönder under slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet, då även hantverksskickligheten nådde imponerande höjder. Trots att välståndet ökade förblev antalet gårdar i princip detsamma, vilket gjorde att många söner och döttrar bodde kvar i släktingarnas hem. Detta ledde till allt fler och större byggnader och allt rikare utsmycknad. En och samma gård kan mycket väl rymma två eller tre stora bostadshus, inte sällan med två våningar. Arkitekturen är avpassad efter de lokala förutsättningarna, vilket medför att samtliga hus är byggda i trä och vilar på folkliga byggnadstraditioner.

Till det som imponerar mest i en hälsingegård är, som nämnts, interiörernas väggmålningar och tapeter, många med bibliska motiv och blommor. Vissa är sannolikt dyra importprodukter medan andra är exempel på folkligt schablonmåleri. Utvändigt förtjänar 1800-talets entrépartier att framhävas, med de skurna eller profilsågade detaljerna och snickarglädjen från tiden kring förra sekelskiftet.

De byggherrar som lät resa hälsingegårdarna på 1800-talet var inte exceptionellt rika, sett till hemmanens skattetal. Att de likväl hade råd att bygga som de gjorde berodde bland annat på linodlingen, som har medeltida anor men blomstrade som mest mellan 1750 och 1850, då arbetet underlättades av mekaniska linberedningsverk som drevs med vattenkraft. I nästa skede spanns lingarner på spinnrock av gårdarnas kvinnor. I takt med att odlingsarealen för lin bredde ut sig utvidgade bönderna även odlingen av spannmål och hö. Fler djur kunde hållas, och inte sällan producerades ett spannmålsöverskott. Dessutom fanns det arbetskraft att tillgå i form av de alltfler egendomslösa, som anställdes säsongsvis.

Dick Harrison

När man besöker Norge kan man beskåda mängder av stavkyrkor, vilka ligger som pärlor längs de små dal- och bergsvägarna. Det är allmänt känt att vi en gång har haft liknande byggnader i Sverige, men finns någon kvar?

Ja, en: Hedareds kyrka i Västergötland. Alla andra stavkyrkor fick på 1100- och 1200-talen successivt lämna plats för timmerkyrkor eller stenkyrkor. Men det allra mest besynnerliga är att Hedareds kyrka är av senare datum än så. Den restes i början av 1500-talet, flera sekler efter det att stavkyrkotekniken hade upphört att vara i allmänt bruk bland hantverkare. Det timmer som användes höggs omkring 1501 och själva kyrkobygget lär ha ägt rum tidigast två eller tre år senare.

Varför? Troligen för att Hedaredsborna var konservativa. De ville återskapa en äldre byggnad utan att byta teknik och stil. Förmodligen hade en äldre stavkyrka funnits i Hedared sedan 1100-talet (eller sedan ännu längre tillbaka), och sockenborna tyckte om byggnaden. När de av okända skäl tvingades bygga nytt i början av 1500-talet – kanske för att den gamla kyrkan var fallfärdig – nyttjade de medvetet stavtekniken.

Av den äldre kyrka som man sannolikt lät kopiera återstår vissa inventarier, bland annat en madonnabild som antingen stammar från 1200-talet eller 1300-talet och en dopfunt från 1100-talet eller 1200-talet. År 1996 hittades en liten Kristusfigur i förgylld brons, som numera har monterats på ett kors, så att delarna tillsammans återigen har kommit att utgöra ett processionskrucifix från 1200-talet. En altartavla föreställande Jungfru Marias kröning, som var målad direkt på väggen, är äldre än den nuvarande kyrkan och brukar hypotetiskt dateras till sent 1300-tal. Flertalet bedömare menar dock att väggmålningarna i koret är lika gamla som kyrkan, det vill säga från tidigt 1500-tal, och att skeppets målningar tillkom på 1730-talet.

På 1900-talet har man ansträngt sig för att återställa Hedareds stavkyrka i dess ursprungliga skick. Det vapenhus som tillkom på 1700-talet revs 1901. Kyrkan restaurerades grundligt åren 1995–1997, varvid byggnaden kläddes i en typ panel som den troligen haft från början.

Dick Harrison

I västra Småland talas det mycket om Gnosjöandan, den speciella företagskultur som råder i bygderna kring Gnosjö, Gislaved, Värnamo och Vaggeryd – många kompletterande småföretag, låg arbetslöshet, med mera. Är detta ett strikt modernt fenomen, eller finns det djupa historiska rötter?

Rötterna kan spåras till 1600-talet. Under stormaktstiden förde Sverige mängder av krig, vilket resulterade i ett ökat behov av hantverksprodukter för krigsmaktens räkning. Framför allt behövde man vapensmeder, något som bland annat löstes genom produktion på gevärsfaktoriet i Jönköping. Det var, såvitt vi kan bedöma, här grunderna lades till det som idag kallas för Gnjosjöanda. För de fattiga bönderna i nordvästra Småland blev faktoriets produktion en möjlighet att skaffa sig yrkeskunskaper i metallbearbetning, vilka senare omsattes i egen näringsverksamhet. Resultatet var mängder av smedjor och tråddragerier, något som har gett bygden en särprägel i svensk industrihistoria.

De industrier som idag finns i denna del av Småland är bara en liten del av vad som en gång har varit. Ett besök på industrimuseet i Gislaved – vilket varmt kan rekommenderas – visar mängder av näringar som idag är nedlagda. I själva Gnosjö finns inte mindre än två industrimuseer, Töllstorps och Hylténs. Det förstnämnda visar hur bönderna lärde sig att dryga ut inkomsterna från jordbruket genom att dra tråd. Det sistnämnda utmärker sig genom autentiska miljöer från mellankrigstiden: omkring 35 maskiner för metallbearbetning drivs av ett eget kraftverk från 1890-talet.

Dick Harrison

När jag föreläser om digerdöden och andra farsoter brukar det latinska uttrycket pars pro toto (”delen istället för helheten”) dyka upp. Det vill säga: man angrep en liten del av något för att råda bot på något mycket större. Hur såg denna logik ut i praktiken? Finns det lokala exempel?

Pars pro toto-logiken ingår i det vittomspännande fält som skulle kunna benämnas medicinsk vardagsmagi. Genom att förgöra något som representerade eller symboliserade sjukdomen hoppades man kunna krossa hela epidemin, åtminstone på orten ifråga. En sådan metod, känd från Västsverige och Medelpad, var ”bindandet” av pesten. En klok man – i de flesta sägner prästen på orten – skall ha tagit ett hårstrå från en pestsjuk och bundit fast det vid ett träd, vanligen en enbuske. På så sätt hoppades man kunna kontrollera farsoten. Liknande metoder är kända från bland annat Norge och Estland.

Ett alternativt tillvägagångssätt var att borra in pestsymbolen någonstans, förvisa pesten genom att läsa magiska formler eller döda pesten rituellt. Om det sistnämnda alternativet valdes fanns det flera varianter. Pesten kunde brännas, skjutas, stenas eller begravas. En metod, om vi skall tro uppteckningarna, var levande begravningar av de djur eller människor som ansågs personifiera sjukdomen.

Dick Harrison

Dagen till ära väljer jag att besvara en fråga om en av de viktigaste händelser som någonsin ägt rum den 23 maj. Hur gick det egentligen till när tjeckerna kastade ut katoliker genom Pragslottets fönster 1618 – den händelse som startade trettioåriga kriget? Stämmer det att de utkastade klarade livhanken eftersom de hamnade i en gödselstack? Eller landade de i en vallgrav?

Händelsen är noggrant beskriven av folk som var med, även av en av de män som kastades ut, men när det gäller just varför de klarade sig gick åsikterna redan på 1600-talet vitt isär, inte minst på grund av epokens intensiva krigspropaganda. Protestanterna hade sin version, katolikerna sin.

Trots att många böhmiska protestanter – hit hörde en stor del av de tjeckiska högadelsmännen – var skeptiska lyckades kung Matthias år 1617 få en majoritet av landets ständer att acceptera valet av den ultrakatolske släktingen Ferdinand som tronföljare. Därefter begick den nyvalde kungen ett allvarligt misstag. Genom att konfrontera protestanterna, ifrågasätta deras rättigheter och lagstadgade privilegier – bland annat genom att stoppa protestantiska kyrkobyggen på kunglig mark och upplösa en motsträvig böhmisk ståndsförsamling – orsakade Ferdinand stor vrede. Ilskan riktades först och främst mot hans två katolska rådgivare i Prag, Vilém Slavata av Chlum och greve Jaroslav Bořita av Martinice.

På morgonen den 23 maj 1618 anlände Vilém, Jaroslav och två andra av Ferdinands katolska regenter till det böhmiska kansliet i den gamla kungaborgen i Prag. En halvtimme senare sammanstrålade de protestantiska delegaterna i den ståndsförsamling som nyligen upplösts under ledning av greve Jindřich Matyáš av Thurn, en storligen missnöjd högadelsman (som några år senare gick i svensk tjänst). De krävde att få veta i hur stor utsträckning de fyra regenterna hade bidragit till att övertala kungen att stoppa kyrkobyggen på kunglig mark. Regenterna sökte förhala ett svar genom att hävda att de först måste konsultera med sin överordnade – förhoppningsvis kunde de ha ett svar till nästa fredag. Protestanterna vägrade att acceptera fördröjningen och krävde ett ögonblickligt svar. I den fortsatta diskussionen kom de fram till att två av de fyra regenterna rimligen måste vara oskyldiga, varför de tilläts lämna rummet. Med Vilém och Jaroslav var det annorlunda. De erkände att de ställt sig bakom den förhatliga politiken. Antagligen trodde de inte att deras erkännande skulle få några större följder för dem själva, annat än en tids husarrest. De var ju trots allt kungliga ställföreträdare.

Men greven av Thurn och hans medsammansvurna hade andra planer. Greven riktade sig direkt till de båda männen och förklarade att de var fiender till de församlade delegaterna och till deras religion. Han förklarade inför de församlade protestanterna att det var förenat med stor risk att låta dessa båda män leva, eftersom det skulle leda till att privilegierna upphävdes.

När ilskan nått en kokpunkt grep man tag i de båda männen och deras sekreterare Filip, drog bort dem till ett fönster och kastade ut dem. Fallet ned till marken var 21 meter, men de överlevde. Enligt protestantisk propaganda landade de i en gödselstack. Enligt en katolsk version räddades de av änglar. Det mest sannolika är att de räddades genom en kombination av sluttande terräng (de föll uppenbarligen inte rakt ned utan kunde glida stora delar av vägen) och det adliga klädemode som gav kroppen rejält skydd.

Dick Harrison

Inom vissa ortodoxa kyrkor har det funnits så kallade styliter, det vill säga pelarhelgon. Har detta förekommit även i den västliga kulturkretsen?

Stylitismen (av det grekiska ordet stylos, pelare) var ursprungligen ett syriskt fenomen under senantiken. På 300- och 400-talen utvecklades i Syrien en särskild typ av vördnad för asketer. Enligt historikern Peter Brown berodde detta på en kombination av det senantika välståndet på den syriska landsbygden och det sociala vakuum som inträdde när de klassiska antika institutionerna började försvinna. De syriska asketerna kom att fylla en viktig funktion i lokalsamhället. Stundom manifesterades deras helighet genom en verkligt extrem form av askes: de bokstavligt talat bosatte sig högst upp på pelare. 400-talets styliter, såsom Sankt Simeon Styliten d.ä. (d. ca 459), drog till sig pilgrimer från hela den kristna Östern och även från fjärran regioner som Pyreneiska halvön, Gallien, Britannien och Italien. Väl att märka kontrollerades styliterna inte av biskoparna. Styliterna kunde själva bli politiska maktmänniskor av rang. Det var inte ovanligt att kejsarna frågade dem om råd i viktiga frågor.

Men i väster uppkom aldrig någon stylitism. Förhållandet är desto mer uppenbart eftersom ett försök att införa denna variant av helighet även i Västeuropa bevisligen gjordes. Asketen ifråga, en langobard vid namn Vulfilaic (sedermera dyrkad i Frankrike som lokalhelgonet Saint-Walfroy), besöktes år 585 av Gregorius av Tours, för vilken han berättade sitt livs historia. Den imponerade Gregorius infogade berättelsen i sin Decem Libri Historiarum.

Vulfilaic hade, enligt vad han berättade för historieskrivaren, lagt sig vinn om att omvända den hedniska befolkningen på landsbygden utanför Trier till kristendomen. Under sin mission tog han för vana att utmärka sig genom extrem askes. Från höst till vår stod han tappert på en pelare och vägrade att kapitulera inför den bitande vinterkylan. Tånaglarna föll av och regnet frös till is i hans skägg. Efter att ha lyckats omvända hedningarna fick emellertid Vulfilaic problem med de kyrkliga myndigheterna. Biskoparna beordrade honom att lämna pelaren och leva som en vanlig människa. De sade rent ut att han under inga omständigheter kunde tillåtas tävla med Sankt Simeon i asketisk levnad. Dessutom poängterade de att platsen inte var lämplig för pelarhelgon på grund av klimatet. Vulfilaic lydde delvis biskoparnas order – han började åtminstone inta sina måltider på fasta marken. Men pelaren stod kvar och Vulfilaic utnyttjade den ofta. En dag lurade en biskop bort honom längre än vanligt och lät en skara arbetare förstöra pelaren. Den bedrövade Vulfilaic vågade inte resa en ny trots att han av allt att döma fortfarande ansåg att han fullgjorde Guds verk bäst från en upphöjd position. I fortsättningen fogade sig Vulfilaic efter överhetens krav, uppgav sin karriär som frilansande stylit och framlevde sitt liv till Guds ära på ett mer konventionellt sätt.

Det är svårt att tro att biskoparnas inställning motiverades av deras ingående kunskaper om det västeuropeiska klimatet. Vulfilaic, som faktiskt hade stått på pelaren under en hel vinter, hade större kunskaper än biskoparna i denna fråga. Biskoparnas uttryckliga hänvisning till Sankt Simeon visar att stylitismen som fenomen var känt för dem. De kan alltså ha varit väl medvetna om det samhälleliga inflytande ett pelarhelgon kunde erhålla, ett inflytande de ville reservera åt sig själva och åt sina biskopskyrkor. Vulfilaic var därmed ett potentiellt hot, vars asketiska maktbas måste krossas.