Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Bloggar om svenska städer drar per automatik med sig följdfrågor om andra städer. Häromdagen svarade jag på en fråga om Linköping. Idag är det dags för Trosa, sedan får det dröja ett tag innan ämnet kommer upp.

Dagens Trosa är inte samma stad som ursprungligen växte fram på medeltiden. Orsaken är landhöjningen och uppgrundningen av ån, geografiska fenomen som har resulterat i mer än en stads förflyttning. Under medeltiden låg en stad vid namn Trosa i närheten av Vagnhärad, omkring sju kilometer norr om nuvarande Trosa. Första gången denna ort nämns är omkring 1280, men det är långt ifrån säkert att den redan då räknades som stad. Senast år 1383 åtnjöt den emellertid stadsrättigheter. Även i detta skede var det en liten stad, ett lokalt centrum för fiske och jordbruk och en mindre utskeppningshamn för järn.

Beroendet av hamnen gjorde det omöjligt att bo kvar sedan Trosaån grundats igen. På 1400-talet och 1500-talet flyttade invånarna successivt till den nya platsen för staden, och i slutet av 1500-talet var det helt omöjligt för fartyg att nå fram till det gamla Trosa. Endast en byggnad, Trosa landskyrka, finns numera kvar som tecken på var den medeltida staden låg.

Det nya Trosa, vars viktigaste näring var fiske, fick stadsprivilegier 1610. Staden, som fortfarande var mycket liten och endast hade några hundra invånare, anlades kring två gator på var sin sida om Trosaån. På båda sidor av vattendraget låg stadens torg, som bands samman av en bro. Efter ryssarnas anfall 1719 måste Trosa byggas upp på nytt (hantverkarna som medverkade i återuppbyggnaden har gett namn till gränderna i Kåkstan, den äldsta bevarade stadsdelen), men den karolinska stadskyrkan skonades under rysshärjningen och har överlevt in i modern tid.

Dick Harrison

Stämmer det att Finnveden, det vill säga västra Småland (Östbo, Västbo och Sunnerbo härader) är omtalat redan under antiken? Vilken eller vilka författare berättar om området?

Det textställe som frågan avser stammar från 500-talet, det vill säga övergångsfasen mellan antiken och medeltiden. Författaren är Jordanes, en gotisk skribent som var verksam i Konstantinopel i mitten av 500-talet. Hans skrift De origine actibusque getarum (”Om geternas ursprung och bedrifter”) är en sammanfattning av ett betydligt större, numera förlorat, arbete av romaren Cassiodorus, som levde vid samma tid.

När Jordanes berättar om folken i Skandinavien lägger han först och främst vikt vid Screrefennae (”skridfinnar”, vilket med all säkerhet syftar på samer) och Suehans (svear). Sistnämnda folk har ”utmärkta hästar” och exporterar svarträvsskinn till romarna. Sedan skriver han: ”Därefter följer en rad olika folkstammar: Theutes, Vagoth, Bergio, Hallin, Liothida, vilka allesammans bor på bördiga slättmarker. Fördenskull drabbas de av andra stammars fientliga angrepp. Sedan följer Athelmil, Finnaithae, Fervir, Gauthigoth, en grym folkstam och mycket benägen till krig. Därnäst kommer Mixi, Evagre, Otingis. Alla dessa bor, liksom vilddjur, i uthuggna hål i klippor, vilka de nyttjar som befästa skansar. Utanför dessa bor Ostrogothae, Raumarici, Aeragnaricii och de blida Finni, som är mer saktmodiga än alla andra inbyggare i Scandza. De senare har sina jämlikar i Vinoviloth. Suetidi är kända för att vara resligare än övriga inom detta folk, fastän även danerna, som är av samma ursprung som Suetidi, har förmått att från sina egendomar fördriva herulerna, vilka gör anspråk på att anses vara resligare än alla andra stammar i Scandia.” (Övers. Andreas Nordin).

Att identifiera alla dessa namn på nordliga folk med av oss kända inbyggare i Skandinavien är mycket svårt. Finni och Suetidi ser ut som synonymer för Screrefennae och Suehans. Enligt en tolkning skall Theutes betyda ”tjuteåingar”, det vill säga folk som bor vid Tjuteå i nordvästra Skåne. Tjuteåingarnas grannar, invånarna på Bjärehalvön och i Halland, bör i så fall motsvaras av Bergio och Hallin. Finnaithae är har tolkats som finnvedingar, Raumarici ”folk i Romerike” (i Norge).

Alternativa tolkningar finns, men i samtliga fall rör det sig om identifikationsförsök som är föga mer än gissningar. När det gäller Mixi, Evagre och Otingis har flertalet forskare inte ens vågat gissa. Och vad menas med att dessa folk bor i uthuggna hål i klippor? Har Jordanes eller Cassiodorus hört historier om grottmänniskor? Kan vi överhuvudtaget lita på att alla dessa folk hör hemma i dagens Skandinavien? Har Medelhavsmänniskorna månne blandat ihop folk i hela Nordeuropa med varandra och lagt till diverse sagoväsen i listan? Och så vidare – listan på frågor är lång. Men det är alltså dessa tolkningsförsök som har lett till att man brukar mena att Finnveden var känt i Medelhavsvärlden under antiken.

Dick Harrison

Många av de frågor som ställs till mig, särskilt när jag är ute och föreläser i landet, är av lokalhistorisk karaktär. Härom veckan besökte jag Linköping, vilket aktualiserar en återkommande fråga från folk på denna ort: hur gammal är egentligen Linköpings stad? Det finns ju inget gammalt privilegiebrev (som i fallet med Jönköping) att utgå från. Vad anser historiker och arkeologer idag?

Linköping nämns första gången omkring 1120 i en handskrift som förvaras i Florens. Orten nämns i egenskap av residensort för en biskop och kallas i dokumentet ”Liunga Kaupinga”, vilket ordagrant betyder ”köpplatsen på ljungheden”. I den långt senare tillkomna Östgötalagen talas om ”Lionga thing”, östgötarnas gemensamma tingsplats, som uppenbarligen låg i eller vid nuvarande Linköping. Vi vet också att kungsgården Stång låg i närheten. Inget av detta vittnar dock om att Linköping redan på 1100-talet eller under första hälften av 1200-talet var en regelrätt stad med stadsprivilegier och en större fast befolkning som definierade sig som borgare. Biskopar kan mycket väl ha bott på landsbygden. Det är välkänt att vissa biskopssäten i Nordeuropa aldrig utvecklades till städer (till exempel Gamla Uppsala). Under alla omständigheter tycks vadstället vid ån ha lockat till sig marknadsfolk och haft tingsfunktioner. Av senare källor vet vi att Persmässan, under högsommaren, förknippades med en stor marknad – i synnerhet handeln med oxar kom att bli betydande.

Det som gav staden Linköping, när orten väl blev en stad, dess särprägel var utan tvekan kyrkan. Det medeltida Linköping var en kyrkostad som växte fram kring Sankt Larskyrkan, domkyrkan och biskopsborgen, vilka alla tre fanns på plats på 1200-talet. De båda stenkyrkorna har rötterna i 1100-talet. Enligt vissa arkeologer gäller detta även borgen, något andra arkeologer dock har ställt sig tvivlande till.

Traditionellt har man hävdat att Linköping inte kan uppvisa många arkeologiska fynd före andra hälften av 1200-talet, med undantag för kyrkorna och biskopsborgen. Fyndfattigdomen och bristen på hänvisningar i dokument upphör under Magnus Ladulås epok, som därför ofta har blivit utgångspunkt för högtidlighållande av stadens grundande. Som exempel kan nämnas att Linköping firade sitt 700-årsjubileum år 1987, detta med anledning av att franciskankonventet på platsen anlades 1287, med ekonomiskt bistånd av biskop Bengt, kung Magnus bror.

Arkeologen Göran Tagesson, vars avhandling handlar om Linköpings medeltid, hävdar att den egentliga stadsbebyggelsen började växa fram just vid denna tid och kan arkeologiskt beläggas för 1300-talets räkning. De fynd som brukar känneteckna bebyggelse under 1100- och 1200-talen, till exempel äldre svartgodskeramik och äldre rödgods, är ytterst få i Linköping. De första säkra tecknen på att en stad höll på att utvecklas är rester av hägnader och tomtdiken från omkring 1300, varpå följer mer handfasta spår av hus och gårdar från mitten av 1300-talet. Stadens sigill är känt från år 1300, varefter rådmän, borgare med flera invånare dyker upp i dokumenten.

Det medeltida Linköping var aldrig en stor stad. Dess yta och folkmängd motsvarade inte den ideologiska och militära makt som var knuten till biskopen på orten. Om ni besöker dagens Linköping kan ni lämpligen ta er utgångspunkt i stadens ovannämnda två medeltidskyrkor. Mellan dessa andliga knutpunkter, belägna på några minuters vandring från varandra, utbredde sig stadsbebyggelsen med hantverkare och köpmän.

Dick Harrison

För en tid sedan svarade jag på frågan om vilken romersk kejsare som mest excellerade i frosseri. Mitt svar var Vitellius. Sällan har en blogg om ett så, trodde jag i alla fall, oskyldigt och okontroversiellt ämne resulterat i fler påpekanden i mejlboxen. Åtskilliga personer hörde av sig med åsikter om huruvida inte skulptörerna överdrivit Vitellius fetma, om inte Heliogabalus åt ännu mer, och så vidare.

Jag har också fått frågor om senare kungliga frossare. Stämmer det att Adolf Fredrik åt ihjäl sig på semlor? Hur var det med 1900-talets kungar? Åt inte kung Faruk av Egypten så mycket att hjärtat till slut kollapsade på en restaurang?

Frågan om Adolf Fredrik besvarade jag härom året. Jag har faktiskt redogjort för Faruks död också, men det var så länge sedan att det kan vara befogat med en repris.

Kung Faruk, som var exilmonark sedan 1952, avled på restaurangen Ile de France i Rom, omkring halv två på natten den 18 mars 1965. Han fick mycket riktigt en hjärtattack efter en bastant måltid. Faruk levde ett allt annat än hälsosamt liv och vägde vid tillfället omkring 140 kilo. Döden kom när han avnjöt en cigarr efter att ha dinerat på en trerättersmeny bestående av ostron (Faruk åt gärna nio–tio per måltid), följt av lamm, tårta och frukt.

Dick Harrison

Vilka är ”de sju haven”? Uttrycket har ju många år på nacken, och det kan väl knappast ha rört sig om samma hav hela tiden? Under antiken och medeltiden kände väl inte européerna till Stilla havet?

Uttrycket har mycket riktigt syftat på helt olika vattenmassor. Faktum är att begreppet är känt från olika kulturkretsar med helt olika geografiska kunskapshorisonter, med det enda gemensamt att man egentligen önskat säga ”alla hav” genom att använda siffran sju. Första gången vi möter begreppet (utan att vi kan räkna ut vilka hav som avses) är i en sumerisk hymn från tredje årtusendet f.Kr. När fenicierna använde termen under seklerna kring 1000 f.Kr. syftade de på sju delar av Medelhavet, däribland Joniska havet, Adriatiska havet och Egeiska havet. Långt senare, i den arabiska kultursfären under europeisk medeltid, användes begreppet ibland för att skildra sjövägen till Kina. Persiska viken räknades som ett av dessa hav, Malackasundet som ett annat, Sydkinesiska havet som ett tredje, och så vidare.

I det romerska riket användes termen ”sju hav” på olika sätt. Ett användningsområde var strikt lokalt och syftade på vattenvägarna och lagunerna i Podeltat vid Adriatiska havet. Ett annat, som fick stor spridning under medeltiden, syftade på de större hav som var någorlunda kända av dåtidens européer: Medelhavet (minus Adriatiska havet), Adriatiska havet, Svarta havet, Kaspiska havet, Persiska viken, Arabiska havet (det vill säga en del av Indiska oceanen) och Röda havet. Men det fanns aldrig någon absolut tolkning av termen. Stundom bytte man ut några av de uppräknade haven mot Egeiska havet, Indiska oceanen eller Nordsjön.

På 1600- och 1700-talen förändrades termens betydelse i takt med att handelsleder utforskades och växte i betydelse. När Storbritannien, Nederländerna och andra kolonialmakter och sjöfararnationer sände skepp till Ostindien talade man om att ”segla på de sju haven” och menade då erfarenheter av sju hav i närheten av dagens Indonesien och Malaysia, däribland Sydkinesiska havet, Timorsjön, Javasjön och Celebessjön (men indirekt avsåg sjömännen framför allt det faktum att de rest ända dit och tillbaka).

I modern tid har man försökt hålla fast vid begreppet genom att sätta nummer på världshaven, så att de sju haven syftar på Stilla havet, Atlanten, Indiska oceanen, Norra ishavet, Medelhavet, Karibiska havet och Mexikanska golfen, något som i strikt geografisk bemärkelse kan kritiseras eftersom de fyra sistnämnda ”haven” också kan uppfattas som delar av Atlanten. Ett annat sätt att hålla fast vid begreppet är att dela upp oceanerna i Norra Stilla havet, Södra Stilla havet, Norra Atlanten, Södra Atlanten, Indiska oceanen, Norra ishavet och Antarktiska oceanen.

Dick Harrison

Idag försöker jag slå ihop två vanliga frågetyper. Jag får ofta frågor om korsarerna på Medelhavet, de nordafrikanska pirater som kapade skepp och försatte besättningarna i slaveri tills lösen betalats. Det händer också att jag får frågor om islamisk historia, bland annat om hur förbudet mot alkohol egentligen fungerade (i tidigare bloggar har jag skrivit om hur vanligt det var med alkoholkonsumtion trots Koranens bud). Därför gör jag idag en djupdykning in i 1600- och 1700-talens Nordafrika, där det vimlade av både muslimska korsarer och förslavade kristna. Hur såg det ut med alkoholkonsumtionen i staden? Fanns det krogar?

Många lösenfångar/slavar levde i så kallade bagnios, i många fall gamla badhus som gjorts om till slavkaserner och -fängelser. I alla bagnios fanns en taverna, där man kunde köpa vin och sprit relativt billigt. Till saken hör att vinet inte sällan var av ypperlig kvalitet. När korsarerna plundrade handelsskepp kom de ofta över betydande vinlaster, eftersom vinhandeln var en lukrativ näring i Sydeuropa. I egenskap av muslimer fick inte korsarerna dricka upp vinet själva, åtminstone inte officiellt, varför det bjöds ut till de kristna i hemstaden, det vill säga i bagnions taverna, där slavarna själva skötte kommersen.

Eftersom vinet var så gott och så billigt kunde mången törstig muslim inte låta bli att söka sig till tavernan. En nog så förslavad krogägare kunde därmed tjäna mycket pengar. Som tack för privilegiet att få sälja vin betalade slavarna en del av vinsten till de lokala myndigheterna, men många slantar blev kvar i den egna börsen. Inte sällan blev de ofria krogägarna så förmögna att de kunde köpa sig fria, men många valde att stanna kvar och bli ännu rikare.

Att förestå en taverna i Nordafrika var dock ingen riskfri näring. Våldsamma bråk uppstod ofta. Vid sådana tillfällen måste krogägaren hålla huvudet kallt. En kristen som angrep en turkisk janitsjar, även om janitsjaren var onykter, riskerade dödsstraff. Det hände att krogägare hyrde slagskämpar som utkastare. Deras favoritmetod var att hålla en stege beredd och vid behov fängsla den fulle muslimen i stegen, så att han inte kunde röra armarna, fångad som han var mellan stegpinnarna. Sedan gällde det att med stegens hjälp kvickt fösa ut honom ur bagnio-området och överlämna honom till vakterna på gatan.

Utan krogarna skulle livet i bagnion visserligen ha varit nyktrare, hälsosammare och mindre osäkert, men det skulle också ha varit mycket fattigare. Krogarna och de innergårdar som omgav dem var de enda ljusen i de vanliga – det vill säga de fattiga, icke-driftiga – fångarnas tillvaro. Hit sökte man sig om kvällarna för att glömma det dagliga eländet och för att drömma om andra världar och andra horisonter. Hit flockades allehanda snackesaliga, onyktra sjömän som kunde och ville berätta skrönor om alla de sju haven och dess kuster. Den som återvände till hembygden efter några år i en algerisk bagnio hade nog med historier för att förgylla kvällarna i åratal.

Dick Harrison

När det gäller de allra första katterna måste vi gissa, men man brukar anta att de introducerades på folkvandringstiden, på 400-talet eller 500-talet, förmodligen med hemvändande krigare. Det skulle dröja åtskilliga sekler innan djuret blev vanligt på våra breddgrader. Under yngre järnåldern tjänstgjorde de som mus- och sorkfångare i gårdarnas spannmålsförråd, men behovet var inte större än att en normal bonde kunde klara sig utan katter. Situationen förändrades när de svarta råttorna gjorde entré i den nordiska faunan.

Östersjöområdet hade varit förskonat från svartråttor före vikingatiden, men under äldre medeltid etablerade de sig med besked. Arkeologer har påträffat rester efter råttor vid utgrävningar i Hedeby och i Lund och från öländska Eketorps tredje bebyggelsefas (från och med 1000-talet). Under 1100- och 1200-talen blev svartråttan ett vanligt djur i Sverige. För bönderna, liksom för spannmålstransporterande handelsmän, var den ett gissel som enklast bekämpades medelst kattkraft. Redan på 1000-talet var det därför gott om katter i Sydskandinavien. Kattens popularitet har bland annat har påvisats i utgrävningar på Stortorget i Lund.

Det dröjde ytterligare ett par sekler innan katten blev var mans djur. Detta framgår av att katter skyddas i svenska landskapslagar i egenskap av värdeföremål. Den som stal eller dödade en katt i Uppland fick böta ett öre. Vid samma tid som lagarna skrevs var emellertid djurets allt större utbredning på väg att försämra såväl kattens ekonomiska värde som dess samhälleliga status. I mitten av 1300-talet tycks det ha funnits på katter på i princip varje bondgård, och så har det förblivit in i modern tid. Ägandemässigt och emotionellt kom de att associeras med husfrun, medan den trogne gårdvaren räknades som husses hund. Därmed inte sagt att alla husfruar tyckte om katter. Den mest ryktbara av alla medeltida svenska husfruar, Birgitta Birgersdotter, var ingen kattvän. Det blivande helgonet hävdade uttryckligen att en katt var att betrakta som värdelös.

När katten väl gjort sig hemmastadd i Sverige blev den föremål för mytbildning. Den går ljudlöst, förblir ett rovdjur även som tam, försvinner på utfärder om nätterna, ser i mörker, och så vidare. Sakta men säkert skapade sig de medeltida katterna en stabil nisch inom den folkliga tankevärlden, där de inte sällan kom att förknippas med mörkrets makter. I vissa skrönor började de uppträda som trollkonors medhjälpare eller rentav som inkarnationer av djävulen.

Dick Harrison

Det är väl känt att Gotlands och Ölands medeltida bönder konkurrerade effektivt med städernas borgare när det gällde sjöväga handel. Men hur var det med Sveriges övriga bönder? Det normala i senare tid var ju att statsmakten försökte förbjuda deras handel, så långt det var möjligt, i syfte att kanalisera merkantila näringar till städerna.

Faktum är att en mycket stor del av den handel som ägde rum i det medeltida Norden låg i böndernas händer, både vad beträffar handel på land och handel på hav. Skärgårds- och kustbönder bedrev med framgång köpenskap på detta sätt, trots att statsmakten ställde sig alltmer fientlig till företeelsen. I mitten av 1300-talet sökte Magnus Eriksson avskaffa den självständiga bondehandeln (”landköp”) och tillerkände bönderna endast rätt att handla sinsemellan med ”ätande varor”. Allt annat skulle föras till städerna, där borgarna skulle ha monopol på handeln, i synnerhet utrikeshandeln. I praktiken saknade dock kungen de nödvändiga maktmedlen för att genomdriva sådana beslut. Alltså fortsatte bondeseglationen att blomstra. För medeltidens slutfas, liksom för 1500-talet, kan vi i detalj studera dess omfång och former i hanseborgarnas skuldböcker, Stockholms tänkeböcker, tullräkenskaper, med flera dokument. Det bör framhållas att denna verksamhet pågick i hela Östersjöområdet. Av källor framgår exempelvis att bönder från nyländska och karelska kustsocknar under 1300-talet upprätthöll nära förbindelser med Reval (Tallinn) på andra sidan Finska viken, och längre västerut gick en liknande trafik på Stockholm.

Bondeseglationen var av en livsnödvändighet för åtskilliga fattiga skärgårdsbönder och norrlandsbönder. Det var ofta enda möjligheten att skaffa spannmål till familjens försörjning. Bönderna bytte egna varor, till exempel fisk, mot säd och salt. För välbärgade storbönder blev seglationen på främmande hamnar dessutom en källa till rikedom. I sina små båtar hade de pälsverk, fisk, ved, tjära, sparrar, bräder, smör, hudar, skinn, ibland även levande djur, vilka med god förtjänst såldes till städernas borgare.

Även den gamla svenska stadslagen, Bjärköarätten, som tillkom mot slutet av 1200-talet, nämner sjöfarare som kommer med varor till städerna. Produkterna måste föras i land före försäljning, men för vissa varor medgavs undantag. Sill, lärft, säd och säl fick säljas ombord. I den bevarade 1300-talsavskriften av Bjärköarätten, som var avsedd att brukas i Lödöse, kallas handelsmännen ”Lödösefarare”, men med all säkerhet kan vi även tänka oss dem som ”Stockholmsfarare” – hälsingar och andra fjärranväga kustbönder som sökte sig till metropolen för att bli rika, och som det låg i stockholmarnas intresse att locka till sig. Att en allt större del av den bottniska handelstrafiken kanaliserades till Stockholm framkommer bland annat i besluten om Olofsgärden 1314.

Dick Harrison

Idag tar jag upp en direkt följdfråga på gårdagens blogg om slipsens ursprung, som ju visade sig vara länkat till trettioåriga kriget. Gäller inte detta även ord som ”liga” och ”ligist”?

Inte riktigt, men delvis. Ordet är välkänt inom många språk (ital. lega, franska ligue, etc.) och syftar på sammanslutningar och föreningar, på något som har ”bundits ihop”. Det speciella med ordets användning i svenskan är att det nästan alltid, med undantag för i idrottsliga sammanhang, har använts med negativ biton. Att tillhöra en liga är i Sverige skumt – det är ungefär som att tillhöra ett kriminellt gäng. I utlandet är substantivet ofta värdeneutralt.

På denna punkt finns det mycket riktigt en historisk koppling till 1600-talet. I början av detta sekel formerade sig de tyska furstarna till religiösa och politiska förbund. Protestanterna gick ihop i Evangeliska unionen, katolikerna i Katolska ligan. Sistnämnda organisation grundades den 10 juli 1609 på initiativ av hertig Maximilian av Bayern. Vid hans sida stod i främsta ledet biskoparna av Würzburg, Konstanz, Augsburg, Passau och Regensburg, men antalet medlemmar utökades sedermera till att bland annat omfatta de andliga kurfurstarna av Mainz, Köln och Trier. Formellt ingick även Österrike i ligan från och med 1613. Habsburgarna i Wien, Prag och Madrid stödde projektet, liksom påven.

Efter defenestrationen i Prag 1618, då trettioåriga kriget började, ställde Katolska ligan upp en slagkraftig armé under Tillys befäl, vilken hembar stora triumfer under krigets första år, då både Böhmen och Pfalz erövrades. Katolska ligan var även framgångsrik i kampen mot Kristian IV:s Danmark men blev grundligt besegrad av Gustav II Adolf. Efter den fred som flertalet tyska furstendömen slöt med kejsaren 1635 upphörde ligan att existera, eftersom fredsöverenskommelsen förbjöd formerandet av allianser inom Tysk-romerska rikets ram.

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en dräktrelaterad fråga. Stämmer det att slipsen och flugan ursprungligen är kroatiska modeföreteelser från 1600-talet? Är ordet ”kravatt” rentav detsamma som ”kroat”?

Javisst. Ibland framhålls detta som en faktoid, det vill säga som något som ser ut att vara sant men som inte är det. Faktum är dock att ordet kravatt kommer av kroat och att det mycket riktigt rör sig om en modefluga från barockeran.

Bakgrunden var krigisk. I de långvariga fejderna mellan huset Habsburg i Österrike och Osmanska riket hade Kroatien utgjort ett omstritt gränsland. Habsburgarna skapade på 1500-talet en så kallad militärgräns i Kroatien, där stridsdugliga bondesoldater fick goda villkor mot att de var redo att dra ut i fält. Långt ifrån alla dessa var etniska kroater. Åtskilliga hade invandrat söderifrån, från områden i nuvarande Serbien och Bosnien som hade permanent ockuperats av osmanerna. Vid den kroatiska gränsen byggde de upp ett säreget samhälle i vilket kriget – i synnerhet ryttarkriget – kom att fylla en viktig identitetsskapande funktion. De många skärmytslingarna och fälttågen gav dessutom ”kroaterna” – vilket ofta blev en samlingsbeteckning på kroatiska, serbiska, valakiska, med flera, ryttare – en gedigen erfarenhet som kom väl till pass när deras habsburgska herrar behövde villiga stridsmän.

Den kroatiska riksförsamlingen, Sabor, uppmanade år 1622 landets invånare att än en gång ställa upp trupper åt huset Habsburgs fiender, men inte mot turkarna utan mot kejsarens protestantiska motståndare i Tyskland. Tiotusentals ”kroater” beräknas ha tjänstgjort som legoknektar i trettioåriga kriget, där de gjorde sig ryktbara som några av de skickligaste men också brutalaste soldaterna. I många tyska städer, bland annat Kaiserslautern, berättas än idag förfärande historier om hur kroaterna brände, skövlade och våldtog.

Kroaternas duglighet i strid gjorde dem eftertraktade. Franske kungen ville också ha kroatiska krigare, och många av dem tog gärna tjänst i Frankrike, där ett kroatiskt regemente existerade ännu på 1700-talet. Här kom dessa ”kungliga kroater”, på franska cravates royaux (fransmännen uttalade ordet ”kroat” som ”kravatt”, medan man i norra Tyskland använde formen ”krabat”, som även den blev ett svenskt lånord), att spela en prominent roll som introduktörer av klädesplagg. Kroaterna brukade nämligen fästa en bindel eller sjal av tyg, ibland i form av en rosett, vid uniformskragen. Detta gav upphov till dräkttermen kravatt (ursprungligen fr. à la cravate, ”på det kroatiska viset”). Kravatten, anfadern till dagens slips och fluga, väckte sensation inom den franska adeln och kom under 1600-talet att bli storligen uppskattad av Ludvig XIV. Resten är historia.