Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Påskdagen firas enligt västlig kristen tradition den första söndagen efter den första metonska fullmånen efter den 20 eller 21 mars (vårdagjämningen). Väl att märka är den metonska fullmånen (beräknad efter Metons cykel – en 19-årsperiod som uppkallats efter en athensk astronom som levde på 400-talet f.Kr.) – inte alltid densamma som den astronomiska fullmånen. Eftersom olika kyrkor dessutom nyttjar olika kalendrar firas högtiden vid olika tillfällen. Skillnaderna är särskilt uppenbara om vi jämför firandet i den katolska och protestantiska världen med firandet i öster. Men har de kristna i Västeuropa alltid varit överens i frågan?

Nej, absolut inte. Frågan om när påsken skulle firas var en av de största och mest svårlösta på den tidiga medeltidens kyrkomöten, i synnerhet på Brittiska öarna. Åtskilliga matematiska tabeller cirkulerade för att hjälpa prästerna att räkna ut påskdatum, men eftersom de inte stämde överens med varandra var det som gjort för långa, intensiva debatter om vilken tabellarisk auktoritet som hade rätt. I sin egenskap av kristendomens största högtid var påsken inte något man ansåg sig kunna kompromissa om utan vidare, varför grälet drog ut på tiden i ett par sekler. Kyrkorna på Irland och i Skottland motsatte sig länge bestämt de påskberäkningar som majoriteten av prästerna i England ställde sig bakom.

Till slut segrade de påvliga och kontinentala idéerna över de iriska beräkningsgrunderna. Den auktoritativa klosterkommuniteten på ön Iona i Hebriderna kapitulerade inför de sydliga argumentens kraft år 716.

Dick Harrison

Hur kommer det sig att påskdagen för många, inte minst barn, är den roligaste dagen under påskhelgen? Det är ju idag många får påskägg och frossar i godis. Det är på påskaftonen många familjer har som tradition att koka och/eller måla ägg.

Skälet till att påskafton förknippas med diverse roliga ting beror i stor utsträckning på att den har fungerat som en parallell till julafton. Juldagen och påskdagen är de religiöst sett stora dagarna (det vill säga då kristna firar att Jesus föddes respektive återuppstod), varför dagen och särskilt kvällen dessförinnan har varit omgärdade av förberedelser och väntan som har fått folk att ägna sig åt festligheter och lekar. Julaftonsfirandet har troligen inspirerat direkt till påskaftonsfirandet, särskilt till utdelandet av gåvor till barn.

Religiöst sett har påskaftonen ingen större betydelse, om man jämför med långfredagen och påskdagen. Däremot har dess påstådda händelser – det faktum att Jesus enligt Första Petrusbrevet 3:18–19 och 4:6 utnyttjade dagen till att besöka dödsriket och frälsa de rättfärdiga som dvaldes där – fängslat många konstnärers fantasi. Bibeltexten är visserligen knapphändig (”Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse”), men det har inte hindrat folk från att brodera ut berättelsen. Skildringar av Jesus som stormar in i dödens domäner och besegrar allehanda avgrundsdemoner tillhör de mest fascinerande bilderna och skulpturerna på medeltida altartavlor och liknande konstverk.

Dick Harrison

Efter gårdagens redogörelse för skärtorsdagen stundar nu en blogg om långfredagen. Varför heter den som den gör?

Svaret är betydligt mer lättfunnet än gårdagens. På långfredagen korsfästes Jesus, vilket innebar att dagen för hans del blev ovanligt lång och plågsam. Därav ”långfredag”. Lägg därtill att många, i synnerhet barn och ungdomar, i äldre tid fann just denna fredag extra lång och trist eftersom i princip allt var förbjudet att göra. Ända till slutet av 1960-talet var så gott som alla affärer, restauranger och liknande inrättningar enligt svensk lag stängda på långfredagen. Det var inte meningen att man skulle leka och ha roligt. För den som inte uppskattade dylik stillhet och dylikt allvar var dagen i sanning mycket lång.

Den engelska termen Good Friday betyder inte ”bra fredag” i nutida bemärkelse. Termen good syftar istället tillbaka på en äldre betydelse av ordet, som var liktydig med ”from” och ”helig”. Alternativa termer för dagen har varit Black Friday och Great Friday, det vill säga svartfredag och storfredag. Tyskans Karfreitag kommer av det fornhögtyska ordet kara, som kan översättas med ”klagan” och ”sorg”, vilket är nog så lättförklarligt i sammanhanget.

Dick Harrison

Idag är det skärtorsdag, en dag som i vissa länder, dessvärre inte i Sverige, räknas som arbetsfri helgdag. Men vad betyder egentligen skärtorsdag?

Termen är gammal och minner om den tid vi var katoliker, då torsdagen före långfredagen räknades som en reningsdag – på denna dag lär Jesus ha tvättat lärjungarnas fötter. ”Skär” syftar alltså inte på färgen rosa utan på det fornsvenska ord som har betydelsen ”ren” och ”klar”. Vi har samma begrepp i ordet skärseld (lat. purgatorium), det vill säga den ”renande elden” som skall befria oss från syndernas börda efter döden, enligt medeltida teologisk uppfattning.

Våra skandinaviska grannar har samma term, men i övriga delar av kristenheten används helt andra benämningar på dagen. I Tyskland förekommer termen Gründonnerstag (som kan uttolkas som både ”grön torsdag” och ”sorge-torsdag”). I den engelsktalande världen hör man ofta begreppet Maundy Thursday, något som flertalet britter och amerikaner knappast kan förklara om tillfrågade. Även forskarna är av olika uppfattningar. En vanlig tolkning är att maundy kommer av latinets mandatum, som återfinns i en viktig passage i det latinska Johannesevangeliet (13:34: Mandatum novum do vobis…, ”Jag ger er ett nytt bud…”) som är knutet till dagens händelser. Andra menar att maundy snarare bör ha härletts ur latinets mendicare (”att tigga”) och de engelska kungarnas vana att dela ut tiggarkorgar före helgdagens mässa.

Dick Harrison

I svensk tradition kallas denna dag dymmelonsdagen. Vet man varför? Har det med ordet ”döma” att göra?

Jag fick faktiskt höra just detta när jag var liten – att ordet kom av att Jesus dömdes den dagen. Men förklaringen är helt felaktig, inte bara för att Jesus häktades först på skärtorsdagskvällen. Ordet kommer inte från verbet döma utan från termen dymblar, som betyder trästavar. I äldre nordisk tradition bytte man ut kyrkklockornas metallkläppar mot trästavar. Det dämpade ljudet i klockorna – på vissa håll försökte man få dem att inte avge något ljud alls – skulle markera den annalkande påsken.

I engelsk tradition kallas dymmelonsdagen Holy Wednesday eller Spy Wednesday. Sistnämnda term syftar på att Judas på denna dag skall ha avtalat med översteprästerna om att överlämna Jesus för trettio silvermynt och börjat leta efter en möjlighet att genomföra förräderiet.

Dick Harrison

Förra veckan fick jag en fråga om hur lång tid det tog att bygga befästningsverk i äldre tid. Åtskilliga gamla borg- och fästningsanläggningar ger ju intryck av att ha krävt stora penningsummor och hundratusentals dagsverken. Hur lång tid tog det egentligen att bygga en riddarborg? Hur lång tid tog det att bygga en tidigmodern fästning?

Svaret på frågan är helt beroende av den ekonomiska prioriteringen. Om byggherren hade stora resurser och valde att satsa på sitt projekt kunde det gå mycket snabbt. Ett typiskt exempel är Rikard Lejonhjärtas väldiga och för sin tid nydanande slott i Normandie, Château Gaillard. Eftersom Rikard högprioriterade bygget tog det bara två år för honom att bli färdig, från 1196 till 1198. Flertalet medeltida borgar var betydligt mindre – kanske bara ett stentorn eller en anläggning i trä – och kunde resas betydligt fortare, under förutsättning att man valde att lägga ned de erforderliga summorna.

Situationen var likartad under tidigmodern tid. Om det rådde fred och pengarna flöt in kunde man bygga fort. Om ett krig kom emellan eller kassan sinade kunde det ta hur lång tid som helst. Ett Skandinaviens största fästningsbyggen, Varbergs fästning, började byggas omkring 1590 (som ersättning för det äldre slottet på platsen) och stod färdigt i slutet av 1610-talet. Man har beräknat att ett par miljoner dagsverken utfördes av bönder och hantverkare på platsen. Om det inte varit för Kalmarkriget och andra betydande konkurrenter om ekonomiska resurser hade det gått ännu snabbare för Kristian IV:s män att få fästningen klar.

Dick Harrison

Hur kommer det sig att vi använder en italiensk benämning på ett slaviskspråkigt land vid Adriatiska havet? Inte kallar väl montenegrinerna själva sitt land för Montenegro?

Nej, det gör de inte. Landet heter formellt Crna Gora, som betyder samma sak (”Svarta berget”). Ursprungligen hade landet helt andra benämningar.

På 1000-talet låg ett starkt sydslaviskt rike i området, vilket var känt som Duklja och successivt övergick till att kallas Zeta. Ett serbiskt grannrike vid floden Ibar i inlandet, Raška, växte emellertid i betydelse på 1100- och 1200-talen och inlemmade i Zeta i väldet. Utvecklingen kulminerade i en omfattande territoriell expansion under första hälften av 1300-talet, ofta räknat som Serbiens storhetstid. Tsar Stefan Dušan (d. 1355) erövrade även stora delar av Grekland. Kort tid senare sönderföll dock det serbiska imperiet i smärre furstendömen, och därmed gick ridån upp för den utveckling som resulterade i termen Montenegro.

Under dynastin Balšić, som grep makten på 1360-talet, var Zeta ett självständigt furstendöme. År 1421 förenades visserligen furstendömet med ett större serbiskt välde under despoten Stefan Lazarević, men i mitten av seklet hade Zeta än en gång blivit självständigt under familjen Crnojević. Vid denna tid erövrade de osmanska turkarna så gott som hela det gamla serbiska maktområdet, vilket tvingade Crnojevićdynastin att söka stöd hos Venedig, Adriatiska havets ledande sjömakt. I själva verket hade dynastin därmed hamnat mellan två eldar – osmanerna i inlandet och venetianarna vid kusten. För att vidmakthålla så mycket av sitt inflytande som möjligt gick Crnojevićdynastin en farlig militär balansgång med ömsom krig mot Venedig och ömsom militärt samarbete gentemot den gemensamma turkiska fienden. Ett led i kampen mot turkarna var förflyttningen av den politiska och militära tyngdpunkten i furstendömet till det bergiga området kring Cetinje, som i förlängningen blev huvudstad.

Medan venetianarna underlade sig kusten och turkarna på 1490-talet lade under sig en stor del av det gamla Zetas inland förblev denna kärna i furstendömet i praktiken fri från utländskt inflytande. Under de sekler som följde kom Cetinjeregionen att styras av områdets biskop, en potentat med titeln vladika. Venetianarna refererade till bergsfurstendömet som monte negro, ”svarta berget”, vilket var en italiensk översättning av den slaviska term invånarna själva brukade. Den venetianska benämningen blev allmänt känd i Europa tack vare italienskans ställning som lingua franca på Medelhavet. På 1800-talet och i början av 1900-talet återtog härskarna i det lilla furstendömet vid Cetinje stora delar av det gamla Zeta. I och med det utsträcktes termen Montenegro även till dessa områden.

Dick Harrison

Häromdagen bloggade jag om det svenska bondeståndet. Nu har frågan dykt upp om de olika ståndens mötesplatser. Under frihetstiden på 1700-talet, ståndsriksdagens storhetstid, saknade ju Sverige ett riksdagshus. Var möttes man, om man inte hade en gemensam lokal?

När det gäller just bondeståndet varierade det betydligt. Böndernas tillresta representanter – det var inte självklart att riksdagen möttes i Stockholm, men det var i särklass vanligast – hyrde olika hus, där deras sammanträden ägde rum. Övriga stånd möttes i mer självskrivna lokaler. Adelns möten hölls i Riddarhuset, prästernas i Storkyrkan och borgarnas sammanträden ägde vanligtvis rum i Stockholms gamla rådhus vid Stortorget. Adelns möten leddes av lantmarskalken, prästernas av ärkebiskopen, borgarnas av en av Stockholms borgmästare och böndernas av en talman som valts av ståndsbröderna.

I praktiken sköttes dock en stor del av det politiska arbetet av utskotten, dit stånden sände representanter. Bönderna deltog också i utskottens diskussioner, med undantag för sekreta utskottet, som hade hand om utrikes- och försvarspolitik. De fick inte heller vara med i tillsättandet av riksråd.

Dick Harrison

Idag väljer jag att besvara en fråga om asiatisk historia. Det talas ibland om ”slavsultaner” i Indien, sydasiatiska motsvarigheter till Egyptens mamluker. Är de identiska med sultanerna av Delhi, eller rör det sig om andra härskare?

”Slavsultanerna” härskade som sultaner i Delhi, men när man använder termen ”slavsultan” brukar man bara syfta på första fasen i sultanatet Delhis historia, inte på sultanatets mest imponerande fas under 1300-talet, då väldet nådde sin största territoriella utbredning.

På 1190-talet erövrade de afghanska ghuriderna (uppkallade efter Ghur, en stad och ett bergsområde öster om Herat) en stor del av norra Indien med hjälp av turkiskt och afghanskt kavalleri. En stor del av de trupper som stred för sultan Muizz al-Din Muhammed Ghuri var mamluker, det vill säga ofria elitsoldater som sedan pojkåren härdats till att bli lojala och effektiva. En av sultanens främsta mamluker, turken Qutb al-Din Aybak (som hade köpts på en slavmarknad i Nishapur, fått en god utbildning och sedan sålts till sultanen på en marknad i Ghazni) utsågs 1193 till guvernör över de nordindiska erövringarna med säte i Delhi. När sultanen mördades 1206 utropade sig Qutb al-Din Aybak, som fortfarande formellt sett var slav, till självständig härskare över provinsen. Han och hans efterträdare till och med 1290 brukar i historieböckerna kallas ”slavsultaner”.

Nordindiens politiska historia under denna epok dignar under intriger, lönnmord och partistrider mellan turkiskspråkiga slavkrigare. En duglig och tillräckligt hänsynslös slav kunde gå hur långt som helst i karriären. Som exempel kan nämnas slaven Iltutmish, som köptes av Aybak omkring 1197 och avancerade till att bli emir av Gwalior blott fyra år senare. När han själv blivit sultan köpte Iltutmish år 1232 en slav vid namn Baha al-Din Balban, som redan vid tiden för ägarens död 1236 hade hunnit bli en av rikets mäktigaste män. Även han blev sedermera sultan. I synnerhet Iltutmish framstår i efterhand som en av 1200-talets verkligt stora asiatiska härskare – han var en hårt arbetande fältherre och administratör som inledde sin regeringstid med att röja undan maktrivaler och därefter värjde riket mot hotet från Djingis khans mongoler. Iltutmish utvidgade sultanatet i östlig riktning, ända till Bihar och Bengalen, och fogade samman landsdelarna till en välfungerande stat. Även själva Delhi har Iltutmish att tacka för mycket av sin storhet och sina många muslimska byggnader – minareter, moskéer, läroanstalter med mera.

Problemet med att härska med slavkrigare som bas var att alltför många dugliga mamluker i ett och samma rike lätt förvandlades till en blodig krutdurk. Den oroliga tid som följde på Iltutmishs död 1236 är ett kusligt exempel på de inneboende farorna i systemet. Den döde sultanens officerare tog över den faktiska makten och gjorde som de ville med Iltutmishs avkomma. Sonen och arvtagaren Firuz mördades efter knappt sju månader. Han följdes av sin begåvade syster Raziya, som åtnjöt starkt stöd hos Delhis befolkning och accepterades av armén. När hon sökte balansera de turkiska slavarnas inflytande genom att skapa en militär motvikt av icke-turkar blev hon dock avsatt och dödad 1240. Näste sultan, brodern Bahram, avsattes och dödades av sina egna mamluker två år senare. Sultan Masud, en son till Firuz, avsattes och dödades år 1246.

Efter mordet på Masud innehades tronen i två decennier av en annan av Iltutmishs sonsöner, sultan Nasir al-Din Mahmud (1246–1266). Att han förmådde sitta så länge på tronen berodde på att han var en realpolitiker som insåg att han var så illa tvungen att lyda slavkrigarnas befälhavare i allt. Till slut tröttnade icke desto mindre mamlukledaren, den ovan nämnde Baha al-Din Balban, på att blott vara mannen bakom tronen. Mahmud förgiftades och Balban blev sultan (1266–1287). Det första Balban gjorde efter maktövertagandet var att likvidera så många av Iltutmishs kvarlevande ättlingar och övriga mamlukledare som han kom åt; Balban visste ju av egen erfarenhet vilka ambitiösa idéer de kunde få. Även många av de egna släktingarna dödades. Samtidigt som Balban stärkte sin maktställning undergrävde han därmed slavkrigarnas kollektiva inflytande i Nordindien. Ju färre de blev, desto svårare fick de att dominera landet.

Balban efterträddes av sonsonen Kayqubadh (1287–1290), en lättsinnig rumlare som ägnade sig åt dagliga och nattliga utsvävningar med en myckenhet av vin och unga dansöser medan rådgivarna regerade efter eget sinne. Under hans treåriga regeringstid reducerades mamlukernas inflytande ytterligare. Till slut fick Kayqubadh ett slaganfall till följd av sitt vilda festande och förlamades. Sonen Kayumarth hyllades som ny sultan, men efter drygt tre månader avsattes han. Den förlamade fadern rullades brutalt in i sitt eget sänglakan och dränktes i floden Yamuna. ”Slavsultanernas” era var till ända.

Dick Harrison

Det var måhända förutsägbart. Efter bloggen om kung Midas vill en och annan höra om det har funnits en verklig kung Krösus.

Det har det. Även han regerade över ett rike i Mindre Asien, och liksom i fallet med Midas blev han så ryktbar i den grekiska världen att man började berätta historier om honom och hans rikedomar. Ordet ”krösus” blev liktydigt med en mycket rik person.

Verkligheten Krösus, på grekiska Kroisos, var kung av Lydien från 560 till 547 eller 546 f.Kr., då han besegrades av perserna och hans rike gick under. Kroisos var en välkänd och uppskattad person i dåtidens Grekland, inte minst eftersom han skänkte stora gåvor till templet i Delphi. De grekiska historieskrivarna Herodotos och Xenofon har båda berättat om Kroisos alias Krösus, varför hans liv som kung (sett ur grekiskt perspektiv) är välkänt. Slutpunkten i historien är hur han var dumdristig nog att utmana perserna i strid, vilket ledde till det lydiska rikets undergång sedan perserna segerrikt avancerat till huvudstaden Sardes. Enligt en berättelse skall Kroisos fälttåg mot perserna ha föregåtts av ett orakelsvar från Delfi, enligt vilket kungen skulle krossa ett stort imperium om han gick ut i krig. Oraklet visade sig ha helt rätt, men det rike Kroisos krossade var det egna.

Enligt en annan ryktbar berättelse skall perserkungen Kyros ha skonat Kroisos när denne stod på bålet, redo att brännas, varefter han tjänade perserna som klok rådgivare. Dessvärre kan historien inte beläggas, och det är minst lika sannolikt att Kroisos dog med sitt rike.