Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom många vet att jag en gång i tiden skrev en bok om digerdöden händer det ofta att jag får frågor om denna vår värsta katastrof genom tiderna, men jag gör mitt bästa för att sprida ut dem över året i syfte att inte irritera den del av läsekretsen som till äventyrs finner dylika ämnen lite väl makabra. Ett återkommande spörsmål gäller vilken enskild ort som drabbades allra värst av farsoten, och eftersom jag idag faktiskt befinner mig på orten ifråga tar jag mig friheten att besvara frågan.

Svaret är Kairo. Skälet till att Kairo drabbades allra värst är att det var en ovanligt stor stad med hundratusentals invånare. Ingen annan stad i Europa eller Västasien kunde konkurrera demografiskt med Kairo, och därför skördade pestbakterien ovanligt många offer just här. Forskaren Michael Dols har beräknat att antalet döda i Kairo under peståren 1348–1349 uppgick till fler än 200 000, vilket torde motsvara ungefär en tredjedel av metropolens befolkning. Till detta bör man lägga att många människor flydde i panik ur staden, något som särskilt drabbade förstaden Fustat, som på 1400-talet var en skugga av vad den en gång varit. Ögonvittnen har redogjort för hur både Fustat och andra delar av den egyptiska huvudstaden övergivits och rasat samman. Vad som tidigare varit folkrika kvarter var nu föga mer än ruiner.

Pesten medförde en akut brist på likbårar, varför de döda kropparna bars bort på plankor, dörrar, stegar och till och med i korgar. Liksom i Europas storstäder tvingades myndigheterna tillgripa massbegravningar; bland annat lades liken i hastigt uppgrävda diken. Från en senare epidemi i Kairo (åren 1397–1398) rapporteras att döda människor lastades på kameler och forslades ut ur staden, antingen till begravningsdiken eller till Nilen, där de dumpades. Övermåttan giriga personer var inte sena att dra nytta av katastrofen. Det behövdes folk till att recitera böner och bära lik under de otaliga processionerna till moskéer och gravplatser, för vilket relativt höga löner utbetalades. För flertalet Kairobor var dock processionerna av bårar och likkistor, ackompanjerade av vilda klagotjut och gråt, en eskalerande fasa. Ögonvittnen jämför dem med schakaler som skrämmer bort alla djur från omgivningen när de visar sig. Förutom begravningstågen organiserades böneprocessioner med läsning av Koranen. Folk samlades i moskéer för att be tillsammans eller slöt upp bakom kalifens fana för fromma vandringar genom staden.

En grupp som drabbades särskilt hårt var mamlukerna, de huvudsakligen turkiskspråkiga slavsoldater som upprätthöll makten över sultanatet. I nästan samtliga rapporter från pestutbrott i Kairo, såväl digerdöden som senare epidemier, betonas med skärpa att dödligheten var mycket hög bland ”sultanens mamluker” (mamalik sultaniyah). Soldaterna gjorde sällan några försök att fly från epidemierna utan förblev stationerade i huvudstadens barracker. Deras inflytande var beroende av närvaro i maktens centrum. Om de flydde från Kairo riskerade de att manövreras bort och mista egendomar.

Dick Harrison

Är det sant att lilla Andorra har haft en tidvis orolig 1900-talshistoria med kuppförsök? Här och där kan man läsa om en märklig incident på 1930-talet, då en viss Boris skall ha varit inblandad.

Händelsen ifråga ägde rum den 12 juli 1934 och tillhör onekligen de minst kända statskuppsförsöken i modern europeisk historia. En internationell äventyrare vid namn Boris Skosyrev utropade sig på eget initiativ till furst Boris I av Andorra och förklarade krig mot biskopen av Urgell, Justí Guitart i Vilardebó. Till saken hör att Andorra har två samregerande furstar, den spanske biskopen av Urgell och Frankrikes president (som har ärvt ämbetet från den detroniserade franska kungahuset), men kuppmakaren nöjde sig alltså med att formellt angripa den förstnämnde.

Bakgrunden var som följer. I december 1933 hade Boris Skosyrev erhållit andorranskt medborgarskap och lagt fram reformplaner. Andorranerna hade emellertid tröttnat på den ambitiöse nykomlingen och utvisat honom redan efter några månader. I detta läge bytte Boris taktik och utropade sig till furste under en vistelse i Urgell. Som Boris I ämnade han, allt enligt sin proklamation, regera å det detroniserade franska kungahusets vägnar. Men hans (exil-)regering blev kortvarig. Åtta dagar efter den egenmäktiga upphöjelsen till furste häktades han av de spanska myndigheterna. Efter en tid i fängelse förvisades Boris Skosyrev från Spanien i november 1934.

Dick Harrison

När ägde världens första strejk rum? Har vi belägg för dylik arbetsnedläggelse redan under antiken?

Faktum är att vi känner till strejker ännu tidigare än så. Den händelse som brukar anföras som ”världens första strejk” ägde rum i Egypten under Ramses III:s regeringstid på 1100-talet f.Kr. Strejken är daterad till faraonens 29:e regeringsår, omkring 1170 f.Kr. (det finns olika kronologier), då ilskan växte i den by utanför Thebe, idag känd som Deir el-Medina, där de hantverkare som arbetade på gravarna i Konungarnas dal levde. Orsaken var brist på matleveranser, något som i sin tur berodde på den ekonomiska och militära kris som Egypten led av. Ramses III tvingades avdela stora resurser till kampen mot de invaderande ”sjöfolken”, som jag bloggade om för några veckor sedan.

Arbetarnas frustration över bristen på mat resulterade både i arbetsnedläggelse och i en skriftlig protest till myndigheterna. När man sökte förmå dem att återgå till jobbet lär arbetarna ha vägrat med argumentet ”vi är hungriga”. Förvisso kunde de köpa eget vete, men det ingick inte i avtalet, enligt vilket de hade rätt till försörjning. Myndigheterna försökte göra arbetarna till viljes, men krisen fortsatte och fler strejker bröt ut. Till slut lyckades myndigheterna ombesörja kontinuerliga veteleveranser, varefter situationen lugnade ned sig.

Dick Harrison

Varför lyder Gibraltar under Storbritannien? Borde inte halvön vara spansk?

Det tycker många spanjorer också. Gibraltar är ett ständigt återkommande irritationsmoment i de spansk-brittiska relationerna. Men lilla Gibraltar (ca 6,8 kvadratkilometer med ca 30 000 invånare) har förblivit, och tycks inom överskådlig framtid förbli, ett så kallat British Overseas Territory. Territoriet är självstyrande, men Storbritannien står för försvar och utrikespolitik. Den brittiska närvaron går tillbaka till augusti 1704, då en brittisk-nederländsk styrka under befäl av sir George Rooke och furst Georg av Hessen-Darmstadt erövrade halvön som ett led i spanska tronföljdskriget. De flesta dåvarande invånarna lämnade halvön några dagar senare och slog sig ned i grannskapet, och vid freden i Utrecht 1713 överlät Spanien området till Storbritannien ”för evig tid”. En klausul inflikades dock i avtalet, enligt vilken britterna, om de skulle vilja göra sig av med halvön, först måste erbjuda den till Spanien.

Detta var just vad många britter ville göra redan på 1720-talet. Intresset för den bergiga utposten i söder var inte särskilt stort, och många opponerade sig mot att tvingas bekosta trupper till Gibraltars försvar. Men brittiska parlamentet stod på sig, och några decennier senare hade opinionen svängt. Det var snart allom uppenbart vilken oerhörd strategisk betydelse Gibraltar hade, och för det framväxande brittiska imperiet kom klippan att fungera som en hörnsten. Dessutom flyttade folk dit – britter, italienare, judar, spanjorer, portugiser, med flera – och de trivdes utmärkt med att vara brittiska undersåtar. Försvaret stärktes och Gibraltar blev i praktiken ointagligt. Spanska trupper belägrade fästningen förgäves i tre och ett halvt år under nordamerikanska frihetskriget på 1770-talet. Under Napoleonkrigen, Krimkriget och andra världskriget var Gibraltars flottbas ovärderlig.

Många spanska regeringar har insisterat på att Gibraltar skall lämnas tillbaka. Franco var stenhård på den punkten, men han talade för döva brittiska öron. Gibraltars invånare sade 1967 bestämt nej till att bli spanjorer. Två år senare stängdes gränsen mellan Gibraltar och Spanien, för att öppnas fullständigt igen så sent som 1985 (bland annat på grund av att Spanien gick med i EG). En ny folkomröstning hölls 2002 och visade att hela 99 % var emot en kompromiss, enligt vilken Storbritannien och Spanien skulle dela på suveräniteten över halvön.

Dick Harrison

Jag har tidigare gjort klart att folk förr i tiden inte alls gick omkring och trodde att jorden var platt. Tvärtom, brukar jag hävda, nästan alla som överhuvudtaget yttrade sig i frågan var överens om att jorden var sfärisk, det vill säga rund som ett klot. Det händer att jag får mothugg, varvid namnet Kosmas Indikopleustes dyker upp i debatten. Hävdade inte denne geograf motsatsen?

Den idag mest omtalade talesmannen för teorin om jordens platthet lystrade mycket riktigt till namnet Kosmas. Han var grek, troligen munk, i Alexandria, och av någon outgrundlig anledning (troligen inte relaterad till hans resvanor) kallades han Indikopleustes, ”Indienfararen”. Omkring år 545 författade han en besynnerlig skrift kallad Topographia Christiana, i vilken jorden beskrivs som en skiva och himlen som ett altare. Kosmas inspirerades av Bibelns berättelse om Mose tabernakel, vilket enligt honom var ämnat att vara en avbildning av världen. De klassiska astronomernas åsikter avfärdade han som nonsens.

Emellertid översattes aldrig Kosmas bok till latin, varför den förblev okänd i hela den medeltida katolska kulturkretsen. Det skulle dröja ända till 1663 innan delar av Topographia Christiana trycktes, varvid verket blev någorlunda känt i bildade västeuropeiska kretsar (dock utan att påverka folks åsikter om jordklotets utseende). Endast tre grekiska handskrifter av Kosmas säregna verk har överlevt in till våra dagar. Med andra ord: Kosmas bisarra uppfattning om jordens utseende torde knappast ha utövat något större inflytande på den medeltida lärda världen. Det är först på 1900-talet som det blev kutym att hänvisa till honom som exempel på medeltidsmänniskornas geografiska dumhet.

Dick Harrison

I södra Västergötland, i Viskans dalgång, finns det en gammal borgruin som lystrar till namnet Öresten. Har det stått något viktigt slag där, eller är det bara en borg som har belägrats, intagits och bränts?

För den som inte känner till platsen bör det nämnas att Örestens borg bestod av en rejäl tornbyggnad med förborg, belägen på en över tjugo meter hög klippa med stup i norr och med branter på två sidor. Det var alltså en mycket bra plats att försvara sig på. Problemet var att man endast hade råd att bygga i trä, vilket allvarligt försvagade Öresten. Av detta skäl har borgen, såsom frågeställaren nämner, belägrats, intagits och förstörts. Men visst har det även utkämpats våldsamma strider utanför den. Ett av dessa slag har gått till historien som tämligen betydelsefullt, nämligen en drabbning år 1470.

Bakgrunden var den danske och norske kungen Kristian I:s enträgna försök att återta den svenska kronan, som han förlorat 1464. Kung Karl Knutsson gav senast 1469 sin unge släkting Sten Sture (d.ä.) i uppdrag att återuppföra och förstärka Öresten, en trolig knutpunkt i striderna om dansken skulle anfalla genom Västergötland. Den borg som tidigare stått på platsen hade förstörts under Engelbrekts resning, men vissa reparationer hade utförts 1448–1449, kanske även 1456.

I mitten av februari 1470 kom den befarade invasionen. Kristian I tågade ut från Varberg tillsammans med åtskilliga svenska högfrälsemän som valde att stå på den oldenburgska unionsmonarkins sida. De marscherade till Öresten, som försattes i belägring.

Händelseutvecklingen blev Sten Stures militära elddop. Dittills hade han spelat en andraplansroll i Karl Knutssons monarki. Både Nils Sture och Ivar Axelsson (Tott) hade haft mer att säga till om, både politiskt och militärt. Karl Knutsson valde emellertid att ge Sten Sture befäl över de styrkor som fick i uppdrag att kasta ut kung Kristian från Västergötland, medan Nils Sture erhöll det mycket enklare uppdraget att sätta sig i besittning av Värend.

Enligt de rapporter Sten Sture sände hem till Karl Knutsson i Stockholm stod den avgörande drabbningen vid Öresten. Slaget torde ha ägt rum i slutet av februari. Vi vet att svenskarna segrade, att det danska nederlaget var avgörande för fälttågets fortsatta förlopp och att vissa framträdande personer, däribland Erik Nipertz, stupade. Danskarna retirerade omgående, och redan den 9 mars var Kristian I tillbaka i Lund. Den 8 mars lät Karl Knutsson sända ut en omfattande kungörelse i vilken slaget vid Öresten skildrades som en stor seger. Enligt proklamationen, som förvisso är att betrakta som vinklad – det rör ju sig om propaganda i krigstid – hade 100 fiender fiender stupat och dubbelt så många sårats eller tillfångatagits, medan de svenska förlusterna begränsades till tio slagna eller tillfångatagna.

Dick Harrison

Deltog den kände norske arkeologen och äventyraren Thor Heyerdahl (Kon-Tiki, Ra, med mera) i andra världskriget? I litteratur och utställningar om Kon-Tiki framstår det som om hans berömda projekt efter kriget delvis byggde på kompisnätverk som vuxit fram i kampen mot nazisterna.

Ja, Heyerdahl deltog i andra världskriget. Han fick krigsutbildning i Kanada och anslöts senare till ett fallskärmskompani som var stationerat i Skottland. Framför allt gjorde han en insats i krigets slutskede, i mars och april 1945, när han tillsammans med radiotelegrafisten Bjørn Rørholt byggde upp en militär underrättelsetjänst i Finnmark (Nordnorge) som var oberoende av Sovjetunionen. Operationen ägde rum parallellt med att amerikanska flygplan använde Kallax (Luleås flygplats) som bas för att sända tält, mat, byggnadsmaterial, sjukvårdsutrustning, med mera, till Kirkenes och platser på nordnorska landsbygden. Vid samma tid flögs färdigutbildade norska poliskompanier från Sverige till Norge. Rørholt och Heyerdahl tog sig in i hemlandet den vägen och använde samma typ av kortvågsapparater som brukades av den norska motståndsrörelsen. Efter krigets slut konsulterade Heyerdahl Rørholt i rollen som radioexpert inför Kon-Tiki-expeditionen 1947.

Dick Harrison

För ett bra tag sedan bloggade jag om det danska kolonialväldet på 1700-talet. Nu har en fråga dykt upp som jag bara delvis besvarade den gången. Har ögruppen Nikobarerna i Indiska oceanen varit dansk? Det hävdas så på diverse internetsajter.

Ja, Nikobarerna är en gammal dansk koloni. Danskarna kallade ögruppen Frederiksøerne och hävdade sin överhöghet i mitten av 1700-talet, då den danska besittningen Trankebar i Sydindien användes som bas för att sprida den herrnhutiska varianten av protestantism på öarna. Man grundade en bosättning vid namn Ny Danmark, bjöd lokalbefolkningen på brännvin och lärde dem att säga ”På vor konges sundhed”. Det slutade emellertid i katastrof eftersom mängder av nykomlingar dog i malaria. Motgångarna ledde till att danskarna 1784 övergav ögruppen helt och hållet och återkom först i början av 1800-talet. På 1810- och 1820-talen upprätthölls en viss, mycket lös, kontroll, men även nu plågades kolonisterna svårt av sjukdomar och av motstånd från lokalbefolkningen. Danskarna drog sig ånyo tillbaka 1830, återkom 1834 och evakuerade öarna på nytt 1848. Tjugo år senare gav man upp officiellt och sålde rättigheterna till Storbritannien, som anslöt Nikobarerna till sitt indiska välde 1869.

Till saken hör att även Österrike har försökt lägga under sig Nikobarerna, med lika uselt resultat. Det österrikiska projektet existerade mellan 1778 och 1783, det vill säga samtidigt som Danmark i teorin, men inte i praktiken, behärskade öarna.

Dick Harrison

Under medeltiden fanns det ju en skandinavisk bosättning på Grönland. Förekom det att nordborna gifte sig med sina inuitgrannar? Eller var det vattentäta skott mellan inuiter och nordbor?

Inuiterna, som vi förr kallade eskimåer och som vikingarna kallade skrälingar (samma term användes om indianer), levde ännu inte i de delar av Grönland där nordborna slog sig ned i slutet av 900-talet, varför frågan till en början inte var aktuell. Föregångare till dem hade dock uppehållit sig där tidigare, något nordborna själva var fullt medvetna om. Belägg finns hos islänningen Are Torgilsson ”den vise”, mer känd som Are frode, i dennes Islänningabok (Íslendingabók) från omkring 1130. Are gör gällande att Erik Röde var den förste som koloniserade Grönland och att han hittade på namnet för att locka dit kolonister. Enligt Are fann nordborna rester efter tidigare bosättningar – lämningar av båtar samt stenredskap – vilket, skriver han, tyder på att samma skrälingar som bor i Vinland (det vill säga i Nordamerika) tidigare har levt på Grönland.

I själva verket fanns det inuiter på Grönland, men de levde på helt andra håll, och det dröjde innan de båda folken fick kontakt. Allt tyder på att man, när så skedde, uppfattade varandra som fullständiga främlingar. Av analyser av de skelettfynd som gjorts på platserna för de gamla nordiska bosättningarna framgår att nordborna höll hårt på sin etniska särart. I de isländska sagorna är för övrigt skildringen av skrälingar, både indianer och inuiter, mycket fördomsfull. Det var, om vi skall utgå från sagaförfattarnas attityd, folk man bekrigade och såg ned på. Inte folk man gifte sig med.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en helgonfråga. Det cirkulerar mängder av uppgifter om var Maria Magdalena, det kvinnliga helgonet som fick en populärkulturell renässans tack vare Dan Brown, skall ligga begravd. En kyrka i Bourgogne pekas ut, men där finns inga reliker. Andra gör gällande att hon ligger i Provence eller någonstans i Turkiet. Vad är sant?

Den kyrka som frågeställaren syftar på är säkert kyrkan i Vézelay, som i mitten av 1000-talet övergick från att vara helgad åt Jungfru Maria till att bli helgad åt Maria Magdalena. Kulten av helgonet på orten är känd från april 1050, tack vare omnämnande i en påvlig bulla. Redan 1058 bekräftade påven Stefan IX hennes roll som klostrets beskyddare och accepterade klosterfolkets påstående att hennes reliker fanns hos dem. Av allt att döma hade hela historien om Maria Magdalenas viloplats i Vézelay introducerats och spritts ut av den dynamiske abbot Geoffroi från Cluny, som sökte förbättra klostrets anseende efter en tids vanrykte. Snart strömmade pilgrimerna till, och Vézelay blev ett av Västeuropas andliga centra. Frankrikes största romanska kyrka byggdes på orten. Det var ingen slump att Bernhard av Clairvaux predikade andra korståget just här år 1146 eller att Thomas Becket 1166 valde Vézelay som plats för att bannlysa den engelske kungen Henrik II.

Problemet var att munkarna i Bourgogne inte hade någon helgonkropp att visa upp för de troende. Pilgrimerna fick helt enkelt lita på att munkarna talade sanning, något som fungerade i ett par sekler. När frågan dök upp hur Maria Magdalena överhuvudtaget hade hamnat i Vézelay fabricerade man en historia om att hon först tagit sig till Provence, predikat evangelium och begravts där men förflyttats norrut för att skyddas från saracenska sjörövare. Enligt vissa versioner av berättelsen skulle reliktranslationen ha skett på 700-talet, enligt andra på 800-talet.

I mitten av 1200-talet stod det dock klart att man måste visa upp reliker för att övertyga folk. Klostrets ekonomi hade drabbats av en kris, och en nysatsning var nödvändig. Natten mellan den 4 och 5 oktober 1265 ”återupptäcktes” därför Maria Magdalenas reliker i Vézelay. Men det fanns gott om tvivlare. Vi vet att munkarna såg sig tvungna att förfalska dokument för att stärka relikernas autenticitet. De rekryterade kung Ludvig IX av Frankrike till sin hjälp, och han deltog villigt i en stor procession i Vézelay 1267.

Till ingen nytta. Ty vad man gjort i Bourgogne kunde man även göra i Provence. Redan 1279 arrangerades en spektakulär gravöppning i kryptan till Saint-Maximin-kyrkan nära Aix-en-Provence. De lärda experter som furst Karl tillkallat kom till slutsatsen att man hade hittat Maria Magdalenas äkta reliker. Klåparna i Vézelay kunde säga vad de ville. Helgonet hade aldrig lämnat det land där hon predikat Guds ord. När Karl sedermera blivit greve av Provence och kung i Neapel gav han dominikanerna i uppdrag att vårda helgonets grav. År 1295 ställde sig påven Bonifatius VIII öppet på Saint-Maximins sida.

I Vézelay var man självfallet rasande och gick till offensiv. Munkarna sammanställde en omfattande dokumentsamling som var ämnad att överlämnas till påven och därmed stärka klostrets anspråk. Saint-Maximins motdrag var förutsägbart: omkring 1315 förelåg en stor mirakelsamling med udden riktad mot Vézelay. Därefter inleddes ett längre skyttegravskrig mellan de båda orternas kyrkor. Ibland gick det så långt att den ena sidans supportrar slog ihjäl den andras. Folket i Provence fick 1567 oväntat flankstöd från hugenotterna, de franska protestanterna, som plundrade kyrkan i Vézelay. Två sekler senare gjorde franska revolutionens män detsamma.

Likväl har kulten överlevt både i Vézelay och i Saint-Maximin. Helgonet firas högtidligen den 19 mars – för att hedra överföringen av relikerna från Provence till Bourgogne – och den 22 juli, den egentliga festdagen. I Saint-Maximin vilar Maria Magdalenas förmenta ben i en porfyrgrav krönt av en bronsskulptur av Alessandro Algardi. Det pampiga monumentet härstammar från 1600-talets mitt, då relikerna överfördes från det gamla relikvariet i närvaro av Ludvig XIV.

För den källkritiske historikern är det lätt att avfärda både de burgundiska och de provensalska legenderna om Maria Magdalena som typiska medeltida bluffar, vars utveckling lätt kan följas från dokument till dokument. Dessutom ignorerade både folket i Bourgogne och folket i Provence det faktum att det redan existerade en reliktradition i östra Medelhavsområdet, vilken var accepterad även i stora delar av Västeuropa. I öster hade Maria Magdalenas reliker först kommit att förknippas med Efesos, där hon enligt en historia skall ha avlidit och där hon var föremål för stor kult på 500-talet. Kejsar Leo VI (886–912) förflyttade de förmodade relikerna till Konstantinopel, där de förmodligen plundrades under fjärde korståget 1204. Det finns skäl att anta att delar av hennes förmodade kropp då avlägsnades och hamnade i tyska Halberstadt, detta på initiativ av stadens biskop Konrad. Andra reliker tycks ha hamnat i Rom.

Men var Efesos-Maria den äkta? Även här finns det starka skäl att tvivla. Legenden om hennes död och begravning i den mindreasiatiska staden är kända från senantiken, även det för sent för att de skall kunna betraktas som källkritiskt hållbara. Enligt andra gamla legender, även de föga trovärdiga, skall hon ha åkt till Rom för att informera kejsar Tiberius om vad Pilatus och Kajafas hade haft för sig i Jerusalem, något som ledde till svidande efterräkningar för dessa.