Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur gammal är myten om Atlantis, kontinenten vars högtstående civilisation skall ha sjunkit i havet under forntiden? Är Platon den förste som nämner Atlantis, eller finns det äldre skildringar?

Nej, Platon var – såvitt bevarade källor låter oss avgöra – först på plan. Hans redogörelse för Atlantis återfinns i två dialoger, Timaios och Kritias, som författades omkring 360 f.Kr. Redan under antiken tvistade de lärde om huruvida Platons Atlantis verkligen funnits eller inte, en debatt som sannerligen inte uppvisar tecken på att avstanna.

Möjligen föregicks Platon av 400-talsskribenten Hellanikos från Lesbos. Denne skall ha skrivit ett verk vid namn Atlantis, men eftersom endast fragment återstår av arbetet är det omöjligt att avgöra om det verkligen har handlat om kontinenten eller om något annat som har med den mytologiska figuren Atlas och hans ättlingar att göra. Man bör också ha i minnet att historier om översvämningar, jordbävningar och andra naturkatastrofer, vilka gärna tolkades som resultat av gudomligt ingripande, var vanligt förekommande i Främre Orienten sedan tusentals år, såsom framgår i bland annat Gilgamesjeposet och Första Mosebok.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en musikhistorisk fråga. Ett av världens kändaste och oftast spelade musikstycken från barockens era är Antonio Vivaldis De fyra årstiderna. Varför heter verket så? Var det Vivaldis egen idé, eller är det, som så ofta, en romantisk 1800-talsbenämning?

Konserterna De fyra årstiderna (ital. Le quattro stagioni) komponerades 1723 och var redan på kompositionsstadiet avsedda att illustrera de fyra årstiderna, såsom de framstår för en italienares ögon – våren skall följaktligen, för en svensk, snarare tolkas som försommar. Vivaldi gjorde vad han med dåtida medel förmådde i syfte att framkalla temperaturliknelser via musikaliska effekter (åska på sommaren, snöblandat regn på vintern, och så vidare). När konserterna publicerades i Amsterdam två år efter komponerandet hade de erhållit nuvarande benämning. Något som däremot har fallit i glömska hos flertalet lyssnare är Vivaldis idé att musiken skulle vara nära länkad till fyra illustrerande sonetter (ingen vet vem som skrev dem, men det kan ha varit kompositören själv), vilka även de var avsedda att skildra vår, sommar, höst och vinter. Texten skulle beskriva vad musiken handlade om. Idag hör vi nästan alltid De fyra årstiderna som ett rent musikaliskt verk utan att vara medvetna om de ursprungliga litterära kopplingarna.

Dick Harrison

Med anledning av gårdagens händelse – drottning Beatrix av Nederländerna förklarade att hon ämnade abdikera till förmån för sonen – har jag bombarderats med journalistfrågor om hur radikalt och uppseendeväckande detta är. Därav denna kortfattade men förhoppningsvis klargörande blogg.

Abdikationen är inte alls besynnerlig. Tvärtom: den ligger helt i linje med modern nederländsk tradition. Beatrix tillträdde själv tronen 1980 i samband med att hennes mor, drottning Juliana, abdikerade. Juliana blev i sin tur regerande drottning på grund av att hennes mor, drottning Vilhelmina, abdikerade 1948. Därmed inte sagt att det är en outtalad regel i Nederländerna att regerande monarker måste abdikera. Varje drottning har haft sina egna, högst personliga, skäl till handlingen. Men det kan knappast framställas som nyskapande att upprepa vad modern och mormodern redan gjort.

Det bör också slås fast att monarkiska abdikationer tillhör ovanligheterna (utom, som nämnts, i Nederländerna). Det normala är att regerande kungar och drottningar sitter kvar på tronen tills de avsätts eller dör, vilket fordom inte nödvändigtvis innebar att de blev särskilt gamla. I modern tid, när medellivslängden har ökat betydligt, har detta paradoxalt nog medverkat till att många kungligheter som tappat popularitet som medelålders (exempelvis drottning Victoria i Storbritannien och Gustaf V hos oss) har återvunnit popularitet som gamla. Ålderdom tycks, i kungliga fall, resultera i ökad respekt från allmänheten. Sedan kan man diskutera i det oändliga om detta beror på att folk har en faibless för regenter som påminner om kungar i gamla folksagor, om det beror på vanans och kontinuitetens makt eller om kungligheterna helt enkelt har blivit visare och skickligare ju längre de suttit på tronen.

Dick Harrison

I fredags höll jag ett föredrag om utvecklingen av svensk neutralitet, varvid frågan om Karl XIV Johans roll hamnade i fokus. Det är ett känt faktum att Sverige har haft fred alltsedan dennes epok, men blev Sverige även neutralt då?

Svaret beror på hur man definierar neutralitet. Sverige var inte internationellt erkänt som en permanent neutral stat under första hälften av 1800-talet (vilket dock var fallet när det gällde Belgien och Schweiz). Däremot började Sverige vid denna tid att utveckla en serie temporära neutraliteter. Vår regering, under kungens ledning, anpassade sig efter omständigheterna och eftersträvade neutralitet när det var utrikespolitiskt opportunt. Huvudmålet var att undvika att dras in i konflikter med Ryssland och Storbritannien, Nordeuropas främsta land- respektive sjökrigsmakter. Om Ryssland och Storbritannien råkade stå på samma sida, som i fallet med den ”andra orientaliska krisen” i slutet av 1830-talet (då båda oroades över Frankrikes aktioner), hade Karl XIV Johan inget emot att visa upp ett militärt ansikte utåt. År 1840 sändes följaktligen amiral Nordenskiöld med en eskader till östra Medelhavet för att beskydda våra handelsintressen. Men de svenska och norska rikenas säkerhet fick under inga omständigheter äventyras till följd av gräl med regimerna i London och Sankt Petersburg. Därför blev den temporära neutraliteten en lämplig utrikespolitisk metod, som i fallet med 1834 års svensk-norska neutralitetsdeklaration.

Överhuvudtaget präglades Karl XIV Johans, liksom de följande svenska kungarnas och regeringarnas, inställning till neutralitet och alliansfrihet av pragmatism. Det saknades i regel en klar, bestämd ideologisk linje. Utrikespolitiken skiftade från strikt neutralitet till raka motsatsen. Sverige var föga neutralt i de dansk-tyska konflikterna i Slesvig 1848 och 1864, ännu mindre neutralt i finska inbördeskriget/frihetskriget 1918 eller i finska vinterkriget 1939–1940. Guldåldern för den svenska neutraliteten, officiellt sett, var som bekant efterkrigstiden, men modern forskning har tydligt åskådliggjort hur attityden även då snarare präglades av kall realpolitik än av en övergripande neutralitetsideologi.

Dick Harrison

I svallvågorna av gårdagens blogg har folk påpekat för mig att det visst fanns judar i medeltidens Sverige; det lär rentav ha funnits en mosaisk församling i Stockholm. Några källor till påståendena har dock inte inkommit till mailboxen.

Mitt svar är och förblir följande: tyvärr, vi har inte ett enda skriftligt belägg för judar i Sverige under medeltiden. Bristen på pogromer förklaras av bristen på tilltänkta offer. Situationen är särskilt uppbenbar i mitten av 1300-talet, när det bröt ut stora judeförföljelser på kontinenten eftersom folk trodde att judarna spred pesten. I Sverige valde man, i brist på judar, att istället bränna vanliga kristna svenskar. Rådmän i Visby skrev på våren och sommaren 1350 till rådet i den nordtyska hansestaden Rostock och berättade om hur de hade arresterat nio personer, däribland två präster, vilka torterats till att bekänna att de gjort sig skyldiga till massförgiftning. En av de anklagade erkände sig skyldig till att ha förgiftat brunnarna i Stockholm, Västerås och Arboga samt övriga vattendrag vart han än farit fram i Sverige. De två prästerna skall ha förgiftat handlinet, så att de kyrkobesökare som kysst detta avlidit. Efter att ha bekänt förefaller de anklagade ha bränts på bål. I ett brev från Visby till Lübeck, känt i andra hand, berättas om en annan utpekad giftblandare vid namn Tidericus. Denne skall ha fått gift från två judar vid namn Aaron och Moyses (Aron och Moses), varefter han spritt ut det under en resa från Tyskland till Kurland. Till slut togs han till fånga och brändes på Gotland den 1 juli 1350.

Även om ingen, eller ytterst få, medeltida svenskar någonsin mötte judar hade vi en antisemitisk tradition på 1300- och 1400-talen, förmedlad av kyrkan och av tyska köpmän. De tydligaste vittnesbörden återfinns på senmedeltida kyrkomålningar, skapade av kringresande målare vilka inte sällan hade rötter söder om Östersjön. Här ser vi judar i karaktäristiska toppiga hattar (”judehattar”) samt svin, så kallade judesuggor, vilka symboliserar rikedom. Stundom avbildas judar diande judesuggorna, en ironi över deras påstått omåttliga girighet. Typiska exempel på judesuggor finns i Härkeberga kyrka samt på en av kragstenarna i Uppsala domkyrkas koromgång.

Dick Harrison

Härom veckan hittade jag en fråga i mailboxen om icke-kristna religioner i Sverige på medeltiden. Kunde asadyrkan, alvablot, med mera, överleva parallellt med kristendomen? Eller blev kristendomen, efter missionsfasen, den enda formellt tillåtna religionen i riket?

Svaret är ovanligt lätt att ge: vi har uttryckliga belägg i svensk lag, redan på landskapslagarnas tid, på att kristendomen fick religionsmonopol. Äldre Västgötalagen (1200-talet) inleds rentav med en trosbekännelse: ”Kristus är först i vår lag. Därnäst är vår kristna tro och alla kristna…” I Gutalagen anges uttryckligt att ”vi skall säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig…”

Överhuvudtaget sätter kristendomen en distinkt prägel på landskapslagarna. I de flesta fall har kyrkliga frågor även tilldelats en särskild uppsättning lagar, den så kallade kyrkobalken. Undantaget är Gutalagen, som i gengäld har kyrkorättsliga anvisningar i de första åtta kapitlen.

Det kommer alltså inte som en överraskning att det är mycket svårt att hitta belägg för icke-kristet religionsutövande på 1200-, 1300- och 1400-talen. Vi har inte ens skriftliga redogörelser för judar, varken permanent boende eller tillfälligt besökande. Folk i Sverige visste förvisso vad judar var för något och hade gott om fördomar mot dem (som jag gärna återkommer till i en annan blogg), men de tycks inte ha tagit sig hit förrän långt senare.

Dick Harrison

Pablo Picassos Guernica räknas idag som 1900-talets kanske mest berömda tavla. Men när blev den så känd? Rönte den uppskattning redan från början, eller dröjde det till efter andra världskriget?

Egentligen skulle man kunna säga att intresset började redan före tavlans tillkomst. Idén till Guernica kom från den spanska republikens ledning, och det fanns flera potentiella konstnärer som gärna hade gjort konstverket, bland andra Salvador Dalí. Men uppdraget gick till Pablo Picasso, förmodligen eftersom han var sin tids kändaste och mest inflytelserika spanska kulturpersonlighet. Picasso tackade ja och blev klar i tid för världsutställningen i Paris (mitt emot Eiffeltornet) 1937, där tavlan skulle vara den spanska republikens främsta nummer.

Till saken hör att den spanska republiken var extremt krisdrabbad. Det pågående inbördeskriget begränsade kraftigt möjligheterna för organisatörerna att bygga en stor utställningspaviljong. Dessutom hade spanjorerna fått paviljongsutrymme bredvid Tyskland och Sovjetunionen, och dessa båda stater sparade inte på slantarna. Både nazisterna och kommunisterna utnyttjade världsutställningen till att visa upp sig med stora och pampiga kolossalpaviljonger. Den tyska anläggningen var ritad av Hitlers favoritarkitekt Albert Speer. Faktum är att den spanska paviljongen knappt kunde lokaliseras på kartan över världsutställningen.

Men inget av detta hade någon betydelse. Besökarna strömmade till Picassotavlan, som troligen var världsutställningens mest betittade sevärdhet. Det faktum att man hängde upp foton från spanska inbördeskriget på paviljongfasaden gjorde sitt för att locka besökare. Alla tyckte naturligtvis inte om tavlan – vissa avskydde konststilen, andra kritiserade dess politiska budskap (i den tyska utställningskatalogen skrevs rent ut att vilken fyraåring som helst hade kunnat måla den) – men generellt sett blev Guernica lika hyllad som den spanska regeringen hade hoppats.

Dick Harrison

När man bilar runt i USA kan man finna gott om gamla spökstäder, det vill säga städer från 1800-talet som numera bara består av tomma hus. Flertalet är rester från nybyggartiden, platser som levde på en näring som sedermera försvunnit, exempelvis gruvor. Finns det liknande platser i Sverige?

Ja, det finns det. En av de senast tillkomna och mest välbevarade spökstäderna är Grängesberg – det vill säga inte det nuvarande (befolkade) samhället Grängesberg utan det förra, som ligger alldeles bredvid. Orten expanderade kraftigt kring 1900, eftersom Exportfältet hade en av de främsta järnmalmsfyndigheterna i hela Europa. Gruvnäringen drog till sig tusentals människor som bosatte sig vid järnvägen och gruvan. Dessvärre underminerade brytningen successivt husen, varför invånarna blev så illa tvungna att riva eller överge dem och bygga nytt. På 1970-talet flyttades hela Grängesbergs centrum en halv kilometer österut. Malmen blev dessutom alltmer svåråtkomlig, med följd att brytningen lades ned 1989.

Betydande delar av det gamla Grängesberg är idag att klassificera som en spökstad. Ortens äldre delar har antingen rasat ner i gruvan eller spärrats av i syfte att förhindra olyckor.

Dick Harrison

Hur länge har det funnits romer (det vill säga det folk som förr kallades zigenare) i Sverige?

Den äldsta term som kan syfta på folket ifråga dyker upp i en källa från Stockholm den 29 september 1512: ”Die Sancti Michaelis archangeli komme the tatra hith i byn”. Några decennier senare konstaterar Olaus Petri i sin krönika att man aldrig hade sett dylika människor i landet tidigare.

Med tanke på att de äldsta säkra beläggen för romer i Tyskland stammar från 1400-talet och spridningen genom södra Europa är belagd för 1300-talet är det sannolikt att ”tatra” i Stockholm syftar på romer. Att de fick benämningen ”tatra” berodde på att de felaktigt förknippades med tatarerna i Östeuropa. Dessvärre brukades samma term om alla möjliga människor som var illa sedda av allmänhet och myndighet eftersom de drev omkring utan fast boplats (”tattare”), något som gör det svårt att forska om just romerna. Först på 1600-talet gjorde svenska skribenter tydlig skillnad på folk och folk och övergick till att kalla romerna ”zigeuner” eller ”zigener”.

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en stor fråga som kräver utrymme att besvara. Det gäller ättesamhället. Har det överhuvudtaget existerat? Lydde våra förfäder under stora släktkonfederationer innan dessa tvingades inordna sig i de medeltida rikena?

Jag har redogjort för svaret i min bok Jarlens sekel, men eftersom den publicerades för över ett decennium sedan och är svår att lokalisera i bokhandeln kan det vara på sin plats med en sammanfattning av resonemangen i detta forum.

I äldre tid menade forskarna att järnålderns och medeltidens människor levde i ätter, tänkte i ätter, stred för ätter och dog för ätter, vilka ibland kunde vara identiska med kungliga dynastier (”erikar”, ”sverkrar”, etc.). När akademiker under andra hälften av 1800-talet och största delen av 1900-talet redogjorde för medeltida släkter och familjer var det närmast obligatoriskt att hänvisa till ”ättesamhället”. Man trodde att samhället kännetecknades av ett system i vilket släktskapsbanden spelade en dominerande politisk och social roll. Ätterna skall ha skänkt de enskilda individerna det skydd och den hjälp de behövde i tider av nöd.

Idén är inte gammal, och den är lätt att spåra. Hypotesen om ett forntida ättesamhälle växte fram i Tyskland så sent som på 1800-talet, främst bland rättshistoriker. Ätten i egenskap av social enhet sågs som en föregångare till ständer och klasser. Tanken blev snabbt populär, även i Norden, där ättesamhället försöksvis rekonstruerades med hjälp av landskapslagar och isländska sagor. Ett känt exempel är uppfattningen att bördsrätten till jord skall ha varit en gammal rest av en ursprunglig kollektiv – ättemässig – äganderätt till jorden. Det fanns visserligen inga bevis för att det förhöll sig så. Men man ville gärna tro det.

Det var då. Idag är 1800-talsidén om ättesamhället saligen insomnad. Systemet framstår som ett typiskt akademiskt påhitt som omöjligen kan beläggas i källor. När släkter dyker upp i bevarade dokument från europeisk medeltid framstår de aldrig som avgränsade sociala enheter med specificerade juridiska funktioner. För det första kunde en enskild människas släktkrets inkludera alla som härstammade från en gemensam anfader eller anmoder, vilket torde ha inneburit att en och samma individ tillhörde ett flertal ”ätter” samtidigt. För det andra kunde släkt räknas utifrån enskilda personer, så att alla människor man själv på ett eller annat vis var befryndad med räknades till ens egen ”ätt”. För det tredje kunde ”ätten” skarpt inskränkas till specifika släktgrupper, till exempel alla som enbart härstammade från en enda specifik anfader.

Det finns inga som helst belägg för att någon av dessa ättetyper vid något tillfälle förfogade över kollektiva jordar, utgjorde produktionsgemenskaper eller hade ättespecifika religiösa kulter. Släktingarnas skyldigheter och rättigheter gentemot varandra växlade alltefter sammanhang och situation.

Att spekulera om ett uråldrigt svenskt ättesamhälle är alltså vetenskapligt nonsens. Det fanns inte heller, såvitt källorna låter oss bedöma, några medeltida svenska släkter som räknade anor till en gemensam stamfar. Släktskapssystemet var snarare bilateralt, det vill säga släkt räknades både på moderns och faderns sida. Vi vet inte vilken av dessa grenar som var viktigast eller ens hur medeltidsmänniskorna själva definierade en ätt. Ta bara en sådan sak som att vissa stormän brukade matronymikon istället för patronymikon – till exempel Karl Ingeborgsson, lagman i Tiohärad, som avled tidigast 1266. Varför gjorde de så? Troligen för att deras mödrar var mer högättade än deras fäder, och de valde att prioritera kvinnolinjen i sin personliga släktmedvetenhet.

Vår okunskap gör att bevarade skriftliga uppgifter som släktsystem är ytterst svåra att tolka. Som exempel kan anföras landskapslagarnas uttalanden om frigivande av trälar. För att en f.d. träl skulle bli accepterad som fullvärdig medlem av det svenska samhället måste den f.d. trälen ”ättledas”, det vill säga upptas i en ätt. Men vad betydde detta i praktiken? Att han upptogs som medlem av husfaderns närmaste familjekrets? Eller att han kunde räkna bondefamiljens släktingar i tre-fyra led som sina egna? Vi vet inte.