Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom det är nyårsafton väljer jag att ägna bloggandet åt en dryck som jag vet att många har som tradition att avnjuta ikväll. När uppfanns egentligen champagne? Stämmer det att en man vid namn Dom Pérignon är dryckens upphovsman?

Dryckesnamnet kommer från regionnamnet Champagne, där det bevisligen har odlats vindruvor sedan antiken. Det är ingen slump att just detta franska landskap utvecklade en lukrativ vinhandel med omvärlden. Under högmedeltiden låg Champagne mitt i korsvägen för några av kontinentens viktigaste handelsvägar, vilket resulterade i blomstrande mässor där allt möjligt salufördes. Dessutom var det nära till Paris och de franska kungarnas residens, och på dessa slott konsumerades stora kvantiteter vin. Till råga på allt kröntes de franska kungarna av tradition i Champagne, närmare bestämt i katedralen i Reims.

Rena vita och röda viner av modernt snitt var det synnerligen ont om under äldre medeltid, men i takt med att man lärde sig att förbättra produkterna under senmedeltid och 1500-tal kom vinproducenterna i Champagne att specialisera sig på vita viner. En teori om orsaken går ut på att det bottnade i rivaliteten med landskapet Bourgogne, vars berömda röda viner Champagnes odlare inte kunde konkurrera med. Alltså valde de att satsa på vitt. Eftersom kvaliteten blev bättre om man använde druvor som normalt förknippas med röda viner – inte minst den i Bourgogne populära pinot noir – experimenterade folket i Champagne helst med denna druva. Det var under dessa försök som den moderna champagnen började utvecklas.

Den man som ofta lyfts fram som en nyckelperson i utvecklingen är mycket riktigt Pierre Pérignon, mer känd som Dom Pérignon (1638–1715). Dom Pérignon var en benediktinmunk i klostret i Hautvilliers, som förfogade över omfattande vinodlingar. År 1668 fick han i uppdrag av abboten att styra och ställa över produktion och lagring, vilket ledde till decennier av hårt arbete ämnat att uppnå högsta möjliga kvalitet utifrån pinot noir. Dom Pérignon insåg druvskalens betydelse för färgen på det färdiga vinet, varför han utarbetade nogranna pressningsmetoder som resulterade i det vita champagnevin som tidigare odlare i regionen misslyckats att få fram. Paradoxalt nog avskydde Pérignon att det ideligen uppstod bubblor i vinet (så skedde inte lika ofta med pinot noir som med många andra druvsorter, vilket ökade munkens faiblesse för denna druva), och han gjorde allt han kunde för att få bort dem.

Vid samma tid som produktionsmetoderna förfinades i Hautvilliers började engelsmännen uppskatta just det Dom Pérignon inte tyckte om: bubblorna. Av många skäl – det faktum att de kalla vintrarna i Champagne temporärt avbröt jäsningen, det faktum att vinet exporterades på fat till England och sedan hälldes upp på flaskor, varvid jäsningen fortsatte när det blev varmare, etc. – blev champagnevinerna kända för sin mousserande egenskap, som engelska entusiaster lärde sig att älska. Under första hälften av 1700-talet spred sig förtjusningen i champagnebubblor från England till andra länder, inklusive Frankrike.

Därmed tog utvecklingen fart på allvar. På 1700-talet blev mousserande viner från Champagne storsäljare i hela Europa. Vinodlarna sålde druvor till nystartade firmor (som i stor utsträckning ännu finns kvar – Louis Roederer, Piper-Heidsieck, Moët & Chandon, med flera), vilka producerade champagnerna och finslipade sina metoder i konkurrens med varandra.

Slutpunkten i utvecklingen av klassisk champagne sattes på 1800-talet, då mysteriet med bubblorna blev ordentligt utrett. Nu insåg man till fullo betydelsen av sockret i vinet och vikten av att vinet måste fortsätta att jäsa efter buteljering. Man började producera bättre flaskor, som kunde stå emot trycket inifrån. Med järnvägar och andra nya kommunikationer kunde champagnen erövra världen.

Dick Harrison

Idag har Abel och Set namnsdag. Eftersom jag bloggade om en kung vid namn Abel för exakt ett år sedan besvarar jag i år en fråga om Set. Dennes namn förekomer i religionshistorisk litteratur i samband med uppräkningar av diverse sekter under antiken. Fanns det en kult som särskilt hyllade just den gammaltestamentlige Set? Eller rör det sig om den egyptiske guden med samma namn?

De så kallade sethianerna, som jag antar att frågan syftar på, tillhörde en gnostisk rörelse som sannolikt hade sitt intellektuella ursprung dels i judendomen, dels i Platons filosofi. I den sethianska tron var Set, tredje son till Adam och Eva (och alltså inte den egyptiske guden), en centralfigur och närmast att betrakta som en gudomlig inkarnation, i vissa traditioner identifierad med Jesus. I övrigt påminde sethianernas lära starkt om övriga gnostiska riktningar, vilka jag bloggade om för ett par månader sedan.

Dessvärre är våra uppgifter som sekten i stor utsträckning beroende av uppgifter hos kyrkofäder, till exempel Irenaeus, som var starkt kritiska mot gnostiker i allmänhet. Så mycket framgår dock att sethianerna under romersk kejsartid kunde påträffas lite här och var i Främre Orienten, främst i Egypten och Palestina men också i Armenien.

Dick Harrison

Till de skandinaviska matseder som bevisligen har hundratals år på nacken hör ätandet av lutfisk, något som brukar aktualiseras vid julen. Hur långt tillbaka i tiden kan seden beläggas, och har det alltid varit en specifik nordisk sed?

Nej, lutfiskätandet har varit utbrett även på kontinenten. Forskare har gissat att metoden att luta fisk uppstod vid Nordsjökusten, antingen i Nordtyskland eller i nuvarande Nederländerna. Lutfisk är under alla omständigheter känt i skriftliga källor sedan 1400- och 1500-talen (då ”fiskblötare” nämns i bland annat Stockholm och Enköping), men det är givetvis fullt möjligt att man åt lutfisk även tidigare.

Ursprungligen förknippades lutfisken inte med julen utan med alla möjliga tider på året, särskilt fasteperioder då kyrkan yrkade på fiskätande, och vid allmänna festligheter och helger, till exempel vid bröllop och begravningar. I vissa delar av Sverige levde lutfisktraditionen länge kvar även vid fastan och påsken.

Dick Harrison

Idag är det Värnlösa barns dag – eller ”Menlösa (dvs. oskyldiga) barns dag”, som det hette till år 2000. För exakt ett år sedan bloggade jag om det massmord på oskyldiga barn som kung Herodes lär ha anstiftat i Betlehem sedan han fått höra att en blivande judakung fötts i staden. I år tar jag upp en närliggande berättelse, som har avsatt intressanta spår i vår äldre kyrkliga konst.

I vissa svenska medeltidskyrkor kan man på bevarade tak- och väggmålningar se hur Josef, Maria och Jesusbarnet flyr från Betlehem till Egypten för att undkomma Herodes vrede. Mitt i bildberättelsen dyker det upp en åker med höga sädesax, något som konsthistoriker brukar kallas ”skördeundret”. Vad syftar detta på? Händelsen nämns inte i Bibeln.

Det stämmer. I Bibeln står ingenting om något skördeunder, men Bibeln innehåller bara fyra evangelier, inte alla de apokryfa skrifter som också skrevs under fornkyrklig tid och som i många fall levde vidare in i medeltiden och byggdes på med ytterligare historier. Så skedde både i Västeuropa och inom de östliga kyrkorna. I synnerhet i det kristna Egypten blomstrade historierna om vad familjen hade för sig innan de återvände till Palestina. Skördeundret är bara ett av många mirakler som förknippas med flykten till Egypten.

Enligt historien skall Josef, Maria och Jesusbarnet ha passerat bönder som höll på att så ute på en åker. När de passerat växte säden mirakulöst upp och blev redo att skördas. Kort tid senare kom Herodes soldater inridande på scenen och frågade bönderna om de sett familjen. Ja, blev svaret, vi såg dem när vi höll på att så. Soldaterna drog slutsatsen att detta måste ha hänt för länge sedan, varför familjen kunde fortsätta fly utan att riskera upptäckt.

Dick Harrison

Idag, på tredjedag jul, har Johannes namnsdag. Skälet är att aposteln (som enligt traditionen är identisk med evangelisten) Johannes firas som helgon den 27 december. Detta ger mig osökt en möjlighet att besvara en fråga som jag ofta har fått när jag föreläst om medeltida bildkonst. Varför avbildas detta helgon ofta med en nattvardskalk ur vilken det kryper en orm? Och varför symboliseras Johannes av en örn?

Örnen brukar förklaras med att Johannes i sitt evangelium, särskilt i den starka poetiska inledningen, når sådana himmelska höjder att han bäst kan liknas vid en flygande örn som betraktar världen från ovan (”i begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud”). Kalken, som vi möter i högmedeltida konst, är betydligt svårare att härleda med bestämdhet. Enligt en vanlig tolkning, som har stöd i medeltida legender, tvingades Johannes en gång dricka förgiftat vin, men när han gjorde korstecknet över kalken försvann giftet, som krälade bort i form av en orm. Emellertid finns det fler förklaringsförsök. En fullt rimlig möjlighet är att kalken ursprungligen symboliserade den kalk Jesus brukade vid den första nattvarden. Andra har pekat på Matteusevangeliets tjugonde bok, vers 23, där Jesus uttryckligen vänder sig till bröderna Johannes och Jakob och säger ”Min bägare skall ni få dricka”. Under alla omständigheter kom kalken under medeltiden att nära förknippas med Johannesgestalten, och historien om giftet/ormen blev allmänt accepterad i Västeuropa.

Dick Harrison

I många hem, liksom i kyrkor, är julkrubban en del av traditionerna. Här finns Josef, Maria, Jesusbarnet, de tre vise männen, herden (eller herdarna) med fåren, oxen och åsnan. Alla utom de två sistnämnda varelserna nämns i Nya testamentets skildring av händelsen. Varifrån kommer oxen och åsnan?

Förekomsten av djuren i scenariot har rötter i gammal kristen tradition, men det är osäkert vad som varit mest avgörande för inlemmandet av dem i julkrubban. Man bör ha i minnet att det rör sig om vanliga djur som förväntades finnas i närheten av krubbor – men det räcker inte som förklaring. Vi kommer troligen svaret närmare om vi vänder oss till de gammaltestamentliga skrifterna. I Bibeln används stundom oxe och åsna i liknelser och talesätt, till exempel alldeles i början av profeten Jesajas bok (Jesaja 1:3): ”Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba, men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.” Eftersom krubban uttryckligen nämns av Jesaja, och eftersom man gärna sökte efter uttalanden hos profeterna som kunde tolkas som förutsägelser om Jesu födelse, är det inte långsökt att anta att idéerna om oxen och åsnan vid krubban har inspirerats av detta och andra bibelställen. Inte sällan fungerar dessutom oxe och åsna som allmänna samlingsbegrepp för egendom i Gamla testamentet, till exempel i de tio budorden (”Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa”).

Därtill bör vi lägga det faktum att man i många kulturer har menat att djur ibland förstår mer än människor, att exempelvis oxen och åsnan kan inse saker som är fördolt för oss. Sådana tankar fanns även i fornkristen tradition, och de kunde länkas till Jesajas ord – ”Israel känner inte sin herre”, men oxen och åsnan gör det. Alltså borde det finnas en oxe och en åsna på plats vid Jesu födelse. Enligt en tradition har oxen betecknat judarna, Guds egendomsfolk, medan åsnan betecknat de icke-judiska folken. Jesus föddes ju för att frälsa båda kategorierna.

Dick Harrison

I Sverige delar vi vanligtvis ut julklapparna på julafton, i många andra länder på juldagen. Men hur gammal är traditionen med julklappar överhuvudtaget? Kan den spåras till en imitation av de tre vise männens gåvor till Jesusbarnet?

Nej, egentligen inte. Den strukturella orsaken till givmildheten på julen är en annan: det faktum att det gamla bondesamhällets medlemmar under högtiden ställde till med festligheter och bjöd på ovanligt mycket mat. Därifrån var steget inte långt till att även ge presenter, dels till fattigt folk (som bjöds in till julmaten), dels till familjemedlemmar och andra närstående. I äldre svensk folkkultur brukade unga pojka och flickor dessutom utnyttja helgen till bus: man sprang omkring, uppmärksammade folk i stugor och gårdar på att det hände saker utomhus och passade på att kasta in saker när dörrarna öppnades. Det kunde röra sig om allt från vanliga vedträn till konstfärdigt utformade figurer av halm. Ibland stod en förklarande vers (gärna ekivok) – en föregångare till julkappsrim – på saken. En utveckling av detta bruk gav oss faktiskt ordet julklapp, som kommer av ”klappning” – man knackade på dörren eller fönstret innan man kastade in gåvan, som så småningom övergick till att bli ett inslaget paket. På 1800-talet ritualiserades ofta det svenska julklappsutdelandet till fasta former, med julbocken som den främsta utdelaren tills han vid sekelskiftet hade konkurrerats ut av jultomten.

Det bör också påpekas att seden att dela ut julklappar hade föregåtts av en betydligt äldre tradition: seden att dela ut nyårsgåvor. Att döma av tidningsartiklar och memoarer från 1700-talet höll julklapparna vid denna tid på att konkurrera ut nyårsgåvorna i Sverige.

Dick Harrison

Dagen till ära ägnas bloggen åt tomten, som numera mestadels refereras till med förledet jul-. Visst hade han en föregångare i bondesamhällets hemmiljöer? Hur långt tillbaka kan man forska om gårdstomten?

För svenskt vidkommande stammar de första uttryckliga hänvisningarna till tomtar från mitten av 1300-talet, då varelserna nämns av Heliga Birgitta, närmare bestämt i sjätte boken av Himmelska uppenbarelser, kapitel 78. Här redogör Birgitta Birgersdotter för hur hon själv (”bruden”, det vill säga Kristi brud) kommer till en gård där tomten hålls högt i ära:

”En natt gästade bruden ett hus, där djävulen tydligt talade, gav svar och förutsade många ting. I hennes närvaro teg emellertid denne orene ande. Och hon hörde, medan hon bad, en röst, som talade till henne (dock såg hon ingen) och sade: ’På detta ställe har något ont förövats av de förra invånarna och av dem, som bo här nu. Ty de dyrkar och hedrar tomtegudar [uttryckligen tompta gudhi] och gå icke i kyrkan’.”

Dessvärre beskriver inte Heliga Birgitta tomtegudarna. Vi får inga ledtrådar till deras funktion mer än att man satte ut offergåvor (mat, kött, bröd, etc.) till dem. Det framgår inte heller vad tomtarna förväntas skänka i gengäld. Det viktiga för Heliga Birgitta var att djävulen hade blivit starkare på gården på grund av husfolkets agerande, och han skulle knappast dra sig tillbaka så länge de inte bättrade sig.

Heliga Birgitta var alltså inte förtjust i tomtar, och hon skulle knappast ha applåderat dagens jultomte, trots dennes kopplingar till helgonet Sankt Nikolaus (Santa Claus). Det faktum att en och annan svensk fortfarande har för vana att sätta ut gröt till tomten minner om det medeltida bruk som storligen upprörde vårt enda kanoniserade helgon.

Dick Harrison

Visserligen klädde vi julgranen för en vecka sedan, men eftersom många svenska familjer har (eller har haft) som tradition att klä den på dagen före julafton tar jag tillfället i akt att blogga om julgranskulornas historia. Varifrån kommer de och hur gammal är seden?

I likhet med bruket att överhuvudtaget ha en gran inomhus till jul stammar idén att hänga julgranskulor i den från Tyskland. Traditionen kan spåras till 1840-talet och brukar starkt förknippas med den lilla tyska staden Lauscha i Thüringen, där Hans Greiner tillverkade dekorationer – tennfigurer, glaspärlor, allt möjligt, som komplement till de äpplen man redan hade börjat hänga upp i granen – som blev mycket beundrade. Utvecklingen ledde på kort tid (det traditionellt angivna årtalet är 1847) till att tyskarna började producera julgranskulor av glas. De första kulorna var avsedda att se ut som frukter och nötter, men det dröjde inte länge förrän kreativiteten och fantasin fick fritt spelrum. Något år senare hade modet spritt sig till stora delar av Västeuropa, på 1870- och 1880-talen till USA. Tyskarna, i synnerhet hantverkarna i Lauscha, dominerade länge tillverkningen för försäljning på båda sidor av Atlanten. Traditionen hölls vid liv på den lilla orten ända tills DDR-regimen krossade verksamheten genom förstatligande under efterkrigstiden (produktionen återupptogs dock med kraft efter Berlinmurens fall).

Numera är en stor del av de julgranskulor som säljs i butiker och varuhus tillverkade av plast, men för de entusiaster (hit hör min fru och jag, se http://katarinaharrisonlindbergh.wordpress.com/2012/12/15/julgranen/) som inte kan få nog av den äkta varan finns en uppsjö av fantastiska glaskreationer att välja mellan. I synnerhet i östeuropeiska länder som Polen och Ukraina tillverkas makalöst vackra glaskulor.

Dick Harrison

Stämmer det att man förr dansade på kyrkogårdarna i Sverige? Uppgiften framförs här och där av guider, men är det verkligen sant?

Ja, det är sant. Dansen fyllde tidigare mängder av funktioner, vilka vi idag har förpassat till glömskans domäner. Som exempel kan nämnas att man gärna dansade i samband med dödsfall, både vid likvakor i hemmen och på kyrkogårdar. Det var en allmän uppfattning att detta inte bara var trevligt utan också nödvändigt. Under likvakan måste den döda besvärjas att förbli död och inte gå igen. De överlevande ville dessutom skänka liket en trevlig sista stund på jorden.

Under medeltiden var detta i regel oproblematiskt. Om de kyrkliga myndigheterna protesterade saknade de maktmedel för att driva igenom sina åsikter. På ett biskopsmöte i Slesvig år 1222 utfärdade den påvlige legaten Gregorius de Crescentio en förordning som förbjöd ringdans, lekar, skådespel och slagsmål i kyrkobyggnader, men inget tyder på att påbudet hörsammades i någon större utsträckning. Tanken att det vackra kyrkorummet – den finaste lokal bygden förfogade över – enbart skulle brukas för mässan var medeltidsmänniskorna främmande.

På det puritanska och statskyrkliga 1600-talet blev det dock annat ljud i skällan. De danska myndigheterna förbjöd företeelsen i Norge 1607 och i Danmark 1656. Svenskarna gjorde sammalunda år 1644 – och nu fanns det, till skillnad från tidigare, myndigheter som på allvar kunde ta upp kampen mot sockenfolket och se till att bruket upphörde.