Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I skildringar av asiatisk historia möter man ibland termen Kara Khitan. Termen syftar uppenbarligen på en stormakt mitt i Centralasien, men vad var det för ett rike? I vissa texter anges att det var kinesiskt, i andra att det var turkiskt.

Orsaken till Kara Khitans tillblivelse är att söka i de omvälvningar som ägde rum i norra Kina på 1120-talet. Jurchenfolket, som brukar räknas som manchuernas anfäder, krossade vid denna tid Liaodynastin, som hade kontrollerat en stor del av Nordkina. Liaodynastin var visserligen sedan länge assimilerad med den kinesiska kulturen men tillhörde i själva verket ett helt annat folk, khitan, som långt tidigare hade levt som nomader. När väldet kollapsade lyckades en khitanprins, Yelü Dashi, fly västerut och bygga upp ett nytt rike i Centralasien, vilket fick namnet Xi Liao (”Västra Liao”) – men i historisk litteratur brukar vi vanligtvis referera till riket med det turkiska namnet Kara Khitan.

Under resten av 1100-talet var Kara Khitan en regional stormakt som utsträckte sig ända till Aralsjön. Det kom alltså att omfatta en betydande del av dagens västra Kina och republikerna i f.d. sovjetiska Centralasien. Huvudstad var Balasagun, en ort i nuvarande Kirgizistan. Härskaren bar titeln gurkhan. I själva verket kontrollerade han endast den centrala delen av det stora området, medan andra regioner var vasallstater.

Slutet på Kara Khitan kom i början av 1200-talet, då en man vid namn Kuchlug anlände till gurkhanens hov. Kuchlug hade varit hövding hos naimanerna, ett mongolfolk som inlemmats i Djingis khans välde. Mellan åren 1204 och 1208 led Kuchlug nederlag i kampen mot Djingis och blev tvungen att fly till Balasagun. Inledningsvis gick allt bra: nykomlingen blev gurkhanens rådgivare och fick en av dennes döttrar till hustru. Men Kuchlug var inte att lita på. Medan gurkhanen år 1210 befann sig på fälttåg i nuvarande Uzbekistan höjde Kuchlug upprorsfanan och grep makten. Året därpå tvingades gurkhanen att finna sig i en position som svärsonens underordnade, och 1213 grep Kuchlug makten helt.

Därmed klämtade klockan för Kara Khitan. Djingis khan, som egentligen var upptagen av ett krig mot de ovannämnda jurchenerna, beslöt att stämma i bäcken innan den gamle fienden Kuchlug blev för mäktig. Till saken hör att mongolhärskarens intervention var allt annat än ovälkommen för Kara Khitans grannar. Kuchlug var en aggressiv krigare som attackerade många städer och folk, vilka appellerade till Djingis att hjälpa dem. Han hade dessutom gjort sig impopulär hos de egna undersåtarna. År 1216 beordrade därför Djingis khan sin fältherre Jebe att gå till angrepp mot Kuchlug. Allt tyder på att kriget blev en snabb affär. Kuchlugs armé besegrades i grunden vid Balasagun, Kara Khitan erövrades och Kuchlug måste fly tvärs genom hela Centralasien innan han greps och avrättades två år senare.

Dick Harrison

I utrikespolitiska debatter, till exempel om FN:s ingripande i oroliga länder, förekommer ibland termen ”rättfärdigt krig” (eng. just war). När uppkom denna idé om legitimt våldsutövande?

Såsom vi känner idén i västerländsk tradition kan den spåras till kyrkofadern Augustinus av Hippo (354–430), som utarbetade teorin om vad han på latin kallade bellum iustum, ”rättfärdigt krig”. Augustinus resonemang skall ses mot bakgrund av att våld, enligt nytestamentligt tänkande, är djupt förkastligt (”vänd andra kinden till”). Sett ur Augustinus perspektiv var ett strikt icke-våldsagerande i längden dessvärre omöjligt att ställa sig bakom, varför ett idépaket måste utvecklas för att kunna hantera de situationer som ideligen uppstod.

Teorin om bellum iustum förutsatte att någon av parterna hade ådragit sig krigsskuld, det vill säga var mer skyldig till våldet än den andra parten. Den som blott försvarade sig mot en skyldig angripare kunde inte, resonerade Augustinus, fördömas på grundval av fiendens synder.

För att avgöra om ett krig är att betrakta som rättfärdigt, skriver Augustinus, måste man begrunda omständigheterna kring krigets ursprung, likaså de stridande parternas motiv och moral. En erkänd, legitim, auktoritet måste ta ansvar för kriget, exempelvis genom att avge formell krigsförklaring. Dessutom måste det finnas en hedervärd orsak till att kämpa. Det fick inte finnas alternativa vägar att uppnå målet ifråga – kriget måste vara att betrakta som enda, absolut enda, utvägen. Slutligen måste kriget utkämpas med acceptabla medel och inte urarta i orgier i grymhet. Augustinus menade också att den enskilde soldaten inte kunde hållas ansvarig för vad hans överordnade beslutade. Om kejsaren bestämde sig för att dra ut i krig, och om vederbörande därvid ignorerade kraven på rättfärdighet utan att informera soldaterna därom, då var soldaterna inte att betrakta som syndare. Det var däremot kejsaren.

När Augustinus utformade teorin om det rättfärdiga kriget hade han en mycket speciell situation i åtanke. Augustinus levde i Nordafrika, där två kristna kyrkor bekämpade varandra, den romersk-katolska biskopskyrkan som han själv representerade och de rebelliska donatisterna. Den senare kyrkan har fått sitt namn av Donatus (d. ca 355), biskop av Casae Nigrae i Numidien. Donatus och hans anhängare menade att de präster som under kristendomsförföljelserna i början av 300-talet hade gått med på att överlämna kyrkans heliga böcker och kärl till myndigheterna i och med detta hade mist rätten att utöva sitt ämbete. Endast de som stått emot förföljelserna och vägrat kompromissa ägde rätt att förmedla Guds sakrament. Ända till 600-talet utgjorde donatisterna ett oroselement i Nordafrika; för en man i Augustinus maktposition var de att betrakta som farliga fiender. När det stod klart att donatisterna omöjligen kunde besegras genom intellektuellt resonerande måste man, resonerade han, i brist på alternativ vända sig till de världsliga herremännen. Det var inte bra, men hellre det än att låta irrläror grassera fritt. Därmed var det inte svårt för Augustinus att gå ett steg längre, från bellum iustum till bellum Deo auctore, ett ”krig sanktionerat av Gud”.

Augustinus strävade efter kristen enighet. Han ville få kristna att samsas och inte strida inbördes, vilket man gjorde i Nordafrika på 400-talet. Däremot tycks han inte ha funderat över möjligheten att använda ”krig sanktionerade av Gud” för att utbreda kristendomen bland ännu icke kristnade folk. Denna tanke möter vi istället hos en senare kyrkofader, Gregorius I, påve i Rom från 590 till 604. Gregorius accepterade nödvändigheten i att stundom föra krig i syfte att understödja missionen, underkuva hedningar och bereda vägen för predikan. Därmed var ett stort steg taget på vägen mot högmedeltidens korstågsideologi.

Dick Harrison

Härom dagen bloggade jag om den eventuella förekomsten av snapphanar på västkusten under 1600-talet. En uppföljningsfråga berör områdets lokala adel. I Skåne valde ju åtskilliga lokala drottar att bo kvar, varför det på många gods rådde kontinuitet. De danska adelsmännen fortsatte att dominera bygderna efter 1658, men i egenskap av svenska adelsmän. Vad hände i Bohuslän?

Först och främst måste man ha klart för sig att den bohuslänska adeln var betydligt svagare än den skånska. Den hade inte alls samma starka ekonomiska och politiska utgångsläge. Därför var landskapet sårbarare för påverkan från nykomlingar. Den som framför allt kapitaliserade på detta var Rutger von Ascheberg. År 1661 fick han 16 hemman i donation (”Stenungsögodset”). Dessutom köpte han ca 70 frälsehemman, ungefär 1/8 av all frälsejord i länet, bland annat säterierna Holma och Torreby. Han köpte också Blomsholm, med 10 hemman. På mycket kort tid hade Ascheberg därmed gjort sig till Bohusläns tredje största jordägare. Det var bara Dorotea Bjelke på Morlanda och Margareta Huitfeldt på Sundsby som var rikare.

Men även dessa lierade sig effektivt med de nya herrarna. Bohusläns enskilt rikaste person, Dorotea Bjelke, gifte sig med en svensk officer, kapten Gabriel Rosensköld. Hennes söner Jens och Kristian Bildt gifte in sig i von Aschebergs familj. Margareta Huitfeldt var ännu smartare. Den 22 januari 1664 testamenterade hon de två säterierna Sundsby och Åby till gymnasiet i Göteborg och till den studerande ungdomen i Bohuslän. Studerande från Bohuslän skulle få fritt underhåll från dessa gods. Donationen var ämnad att träda i kraft först när Margareta dog (1683), vilket innebar att hon själv aldrig kände av någon reell förmögenhetsminskning. Margareta Huitfeldt gjorde i själva verket en mycket god affär. Hon belönades vid riksdagen 1664 med personliga privilegier: en nedsättning med hälften av sina utsocknebönders kontribution och befrielse från arbets- och skjutspengar för dessa bönder. Övriga bohuslänska adelsfamiljer ville självfallet också ha detta, men då blev svaret nej. 1669 blev alla hennes bönder till råga på allt befriade från mantalspengar.

Dick Harrison

Är det sant att jesuiterna var mer fientligt inställda till den transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen än andra religiösa grupper? Försökte inte några av dem rentav avskaffa näringen redan på 1500-talet?

Nej, så var inte fallet. Jesuitorden som sådan var lojal mot påven och katolska kyrkan, som inte var officiellt emot slaveriet och slavhandeln förrän på 1800-talet. Det var inte ovanligt att jesuiterna själva ägde slavar i Amerika. Ett väldokumenterat exempel är haciendan Santa Lucía utanför Mexico City, som ägdes av jesuiterna mellan 1576 och 1767. Under deras ledning utvecklades godset till en av de allra rikaste och mest välmående i Mexiko. År 1722 hade Santa Lucía 291 slavar, som arbetade som jordbruksarbetare, fåraherdar, tjänare, textilproducenter, med mera. När en ny genomgång gjordes år 1743 hade slavarnas antal stigit till 312. Medan expansionen för slavekonomin på 1500- och 1600-talen främst hade vilat på inköp av bozales, det vill säga nyanlända afrikaner, förefaller 1700-talets ökning av godsets ofria befolkning ha vilat på slavarnas egen förmåga att reproducera sig. Födelsetalen var högre än dödstalen: mellan 1743 och 1746 antecknades 15 dödsfall och 22 födslar.

Men visst fanns det lysande undantag. Det främsta exemplet på en jesuit som öppet protesterade mot slavhandeln är Alonso de Sandoval (1577–1652) i Cartagena, som i början av 1600-talet gjorde gällande att en tredjedel av slavarna brukade dö under en atlantresa till de spanska kolonierna i Amerika. Han har själv efterlämnat en kuslig skildring av hur det såg ut på en av dåtidens ”flytande likkistor”. Slavarna är, skriver de Sandoval:

”i så vedervärdigt tillstånd, och så misshandlade – vilket de som transporterade dem har försäkrat mig personligen – att de kommer sex och sex åt gången, med halsjärn, och två och två med bojor på fötterna, på ett sådant vis att de är kedjade från huvud till fot, och de förs ned under däcket, som är låst från utsidan, och där ser de varken solen eller månen. Ingen spanjor vågar sticka in huvudet genom lastluckan utan att bli sjuk, ej heller förbli inomhus i en timme utan att riskera en allvarlig sjukdom. Så stor är stanken, trängseln och eländet på detta ställe. Och den enda tillflykt och tröst de har är att var och en får en halv skål okokt majsmjöl eller hirs (som är som vårt ris) – ej mer – per dag, och därtill ett litet krus vatten och inget mer, förutom många slag, många piskrapp och många svordomar. Detta är vad flertalet av männen råkar ut för, och jag tror nog att några skeppare behandlar dem med större vänlighet och mildhet, särskilt i dessa tider. […] Icke desto mindre anländer de flesta som skelett.” (Översatt från William D. Phillips, Jr., Slavery from Roman Times to the Early Transatlantic Trade, Minneapolis 1985.)

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en stadshistorisk fråga. En av Sveriges charmigaste och mest välbevarade gamla trästäder är småländska Eksjö. Men hur gammal är egentligen staden? Vet vi när den grundades? I kommunen ifråga anges ofta 1406.

Den 2 februari 1406 noterades försäljningen av en gård i Eksjö i skrift. Säljare var det äkta paret Ödmunder Abrahamsson och Ingemod Pedersdotter. Köpare var Lasse Brynilsson i Brevik, omkring en mil väster om Eksjö. För att bekräfta denna handling var det nödvändigt att utfärdarna och helst även några av vittnena till transaktionen hängde sina sigill vid dokumentet. Så gjorde även två vittnen, riddar Tord Bonde och Erengisle Bengtsson, men Ödmunder och Ingemod saknade sigill. Därför använde de sig av vad som i köpebrevet definieras som stadzenns ihnsegle, det vill säga stadens sigill. Endast formellt grundade städer hade rätt att ha sigill.

Senast 1406 räknades alltså Eksjö som stad. Forskare har gissat att staden grundades av unionsdrottningen Margareta eller kung Erik 1403 eller 1404, men detta är och förblir gissningar. Det dröjer till den 24 november 1439 innan vi även får se Eksjös stadssigill, närmare bestämt i ett brev i vilket fyra borgare omnämns i samband med ett ting i staden. Året därpå, den 15 mars 1440, bekräftade den dåvarande riksföreståndaren Karl Knutsson Eksjö stads privilegier med hänvisning till att staden redan hade fått sådana, utfärdade av kung Erik. Karl Knutsson säger ordagrant: ”allan then rättogha preuilegia och frÿhet, som the här till aff konung Erich haft haffua”. Ytterligare privilegiebekräftanden ägde rum 1452 och 1526.

Närmare än så kommer vi inte, och vi vet ytterst lite om Eksjös historia innan stadsprivilegierna skänktes. Orten som sådan är känd från första hälften av 1300-talet. Man brukar ofta peka på ett förhörsprotokoll inför påvens nuntier samt biskopen i Linköping daterat 1328, i vilket Eksjö är omnämnt, vilket torde vara allra första gången. Bland de småländska präster som kallats att infinna sig i Linköping nämns i den latinska texten dominus Herge rector ecclesie de Equesio, ”herr Herge, kyrkoherde i Eksjö”. Problemet är att det fanns fler än ett Eksjö, däribland en tingsplats i Västra härad i Njudung. Dessutom syftade namnet ibland på den kyrkliga enheten, socknen, och inte nödvändigtvis på centralorten. Det är alltså svårt att veta exakt vilket Eksjö som avses när vi möter ortnamnet i 1300-talsdokument.

Dick Harrison

Under ”skånska kriget” 1675–1679 blomstrade som bekant snapphaneriet i Skåne. Men också Bohuslän utgjorde ju en krigsscen. Även här sökte den danska kronan återta förlorade territorier. Känner vi till att bohuslänska bönder ställde upp för den danske kungen? Fanns det bohuslänska snapphanar?

Det stämmer att kriget gick hårt åt Bohuslän. I juni 1676 föll den danske fältherren Gyldenløve över landskapet, besegrade svenskarna vid Kvistrum bro, erövrade Uddevalla och Vänersborg och marscherade i juli mot Göteborg, bara för att under hösten återvända till Norge. Påföljande år erövrade han Marstrand, och Magnus Gabriel De la Gardie led nederlag mot dansken vid Uddevalla. Nästan hela landskapet ockuperades. Däremot misslyckades Gyldenløve att inta Bohus, den starka fästningen vid Kungälv, 1678. Under det sista krigsåret plundrade båda sidorna landskapet grundligt, utan att något avgörande kom till stånd. När nyheten om 1679 års fred nådde trupperna var det bohuslänska kriget ännu oavgjort.

Det fanns alltså gott om potentiella möjligheter för bohuslänska snapphanar att fylkas under de danska fanorna. Men beläggen för att så skulle ha skett är få. Enstaka personer valde att tjäna under Gyldenløve, men inte det stora flertalet. Såvitt vi vet deserterade bara en adelsman, Knut Bildt på Morlanda. Efter kriget uppgavs endast en, icke namngiven, länsman ha haft samröre med snapphanar – han skulle ha skrivit brev till en snapphanekapten, varför han avsattes. Senare rentvådde sig länsmannen från misstankarna genom att personligen hugga huvudet av kaptenen med en yxa, varefter han kunde återinträda i tjänst.

Inte heller den svenska patriotismen lyser starkt i källorna. Den mest spektakulära troheten mot det nya fosterlandet stod kyrkoherde Fredrik Bagge i Marstrand för. Efter Gyldenløves ockupation lär han ha offentligt bett för den svenske kungen i kyrkan, åtminstone enligt vad han själv senare gjorde gällande. Det normala var dock att man gjorde som borgmästaren i staden, Anders Juterbock, som genast avlade ed till den danska ockupationsmakten (och som efter freden likväl förläts av Karl XI).

Dick Harrison

I litteraturen möter man ibland orden gnostisk och gnostiker, utan att de förklaras närmare. Vad är detta för folk eller sekt? Finns de kvar, eller är de utdöda?

Ordet gnostiker är grekiska och betyder ”en som har insikt och vishet”. Det kommer av gnosis (”insikt”, ”kännedom”, ”kunskap”, ”vishet”). Gnostikerna menade att frälsning från världens ondska endast kunde uppnås genom att man erhöll denna gnosis, den hemliga kunskapen. På frågan om hur detta skulle ske gav emellertid gnostikernas sekter sinsemellan olika svar. Gnosticismen utgjorde alltså ingen samlad rörelse utan var mycket splittrad.

Hur och när de gnostiska sekterna började utvecklas är okänt, men det anses högst sannolikt att de var ett resultat av kulturmöten i Främre Orienten under den hellenistiska eran. Enligt flera forskare var några sekter verksamma redan före kristendomens uppkomst. Eftersom gnosticismen uppvisar likheter med en mängd religioner – kristendom, judendom, buddhism, persisk religion, med mera – lär gåtan om ursprunget aldrig kunna lösas. Det står dock klart att Platons filosofi påverkade läran starkt.

När man vanligtvis talar om gnostiker åsyftas en mängd sekter som växte fram inom ramen för kristendomen under fornkyrkans första sekler. Dessa gnostiker uppfattade sig inte sällan som en kristen elit, som representanter för Jesu sanna – men för flertalet fördolda – lära. Kyrkofäderna lade ned stor möda på att argumentera mot gnostikerna, vilket har fått till följd att vi har lärt känna dem via deras fienders berättelser. I synnerhet kyrkofadern Irenaeus (d. ca 202), i skriften Adversus haereses, attackerade gnosticismen med kraft. Tertullianus (d. ca 225) jämförde gnosticismens inflytande med skorpionens attacker. Först på 1600-talet började en och annan gnostisk text dyka upp i lärda västeuropéers bibliotek, men de var svåra att tolka i sitt rätta sammanhang och stod sig slätt bredvid kyrkofädernas texter.

Detta ändrades på allvar först 1945, i och med att två arabiska bröder upptäckte resterna av ett gammalt bibliotek i Nag Hammadi, en stad i mellersta Egypten som under antiken hette Chenoboskion. Fyndet omfattade 53 mestadels gnostiska skrifter (varav 41 tidigare okända) i koptisk översättning från grekiska, skrivna på papyrus omkring 350 och gömda i en kruka omkring år 400. Här finns uppenbarelser, dialoger mellan Jesus och lärjungarna, tolkningar av bibliska motiv, brev och hymner. Till de mest betydande texterna hör Tomasevangeliet, Filipposevangeliet och Egypterevangeliet.

En av de viktigaste punkterna i gnostikernas lära var den starka dualismen: tron på striden mellan ljus och mörker. En annan säregenhet var tron på de två gudomarna. Högst upp, utanför kosmos, fanns den allsmäktige Gud, men denne troddes vara skild från oss människor genom skapelsen av vår värld. Världen hade nämligen inte tillverkats av Gud utan av en fientligt sinnad gudom, demiurgen. Fordom vistades vi människor hos Gud, men på grund av ett ”fall” – enligt vissa gnostiker en direkt följd av bedrägeri från mörkrets makter – förlorade vi kontakten och hamnade här nere i demiurgens vidriga värld. Nu måste vi ta oss förbi demiurgens alla hinder om vi vill hitta hem till Gud och Ljuset. På vägen dit finns en mängd mellanvärldar, eoner, som endast kan genomkorsas med hjälp av medlare och genom att vi uppnår den nödvändiga graden av vishet (gnosis).

Även gnostikernas människosyn skilde sig från övriga kristnas i och med de att gjorde en poäng av att människorna var andligt ojämlika. De så kallade pneumatikerna, ett lyckligt fåtal, ansågs besitta gnosis och kunde därför med gott hopp upplysas om det himmelska ursprunget. En annan grupp, psykikerna, hade förmågan att nå viss insikt, medan de stackars hylikerna-sarkikerna var helt förlorade för Ljuset.

I och med att skaparguden var en ond demiurg såg sig vissa gnostiska sekter tvungna omtolka Bibelns berättelser fullständigt. Ett typiskt exempel är synen på ormen i berättelsen om syndafallet. Eftersom den gudom som placerade Adam och Eva i Edens lustgård enligt gnostikerna var en ond demiurg var det en god gärning av ormen att driva de första människorna till att äta den förbjudna frukten. Kunskapen stärkte människornas makt och reducerade demiurgens inflytande. Den förbjudna frukten var ett steg på vägen mot insikt.

Inget tyder på att antikens gnostiker var talrika. De hävdade ju själva att endast ett fåtal var utvalda. Därmed var de dömda till att bli minoriteter, och den segrande kristna kyrkan på 300-talet hade föga till övers för dem. Likväl överlevde deras tankegods långt in i medeltiden och dyker upp i exempelvis manikéernas och katharernas läror (som jag gärna tar upp i en annan blogg). Den mest berömda kvarlevan i modern tid är den mandeiska religionen, för vilken Johannes Döparen spelar en viktig roll. Före de senaste krigen i Irak hade mandéerna sina starkaste baser i detta land, men många har därefter tvingats på flykt. Idag uppgår mandéerna till uppskattningsvis mellan 60 000 och 70 000 personer, varav omkring 8 000 bor i Sverige, bland annat i Sandviken, Stockholm och Malmö.

Dick Harrison

Stämmer det att vissa nordbor före kristendomens ankomst hade kulter som inbegrep vördandet av hästlemmar, det vill säga hingstars könsorgan? Det sägs att självaste Sankt Olav skall ha bevittnat sådana ritualer.

Den händelse som åsyftas i frågan finns beskriven i Flatöboken (Flateyjarbók), en isländsk handskrift från sent 1300-tal. Här berättas hur kung Olav Haraldsson, det blivande helgonet, i början av 1000-talet reser runt inkognito i Nordnorge. Vid ett tillfälle kommer han till en gård, där en hästlem kallad Völse har en framträdande plats i en ritual. Husfrun har lindat den med lin och lök i en duk, vilket stärkt dess kraft. Om kvällen skickas Völse runt bland gårdens invånare, som var och en läser en vers över lemmen. Själv kväder husfrun: ”Ökad är du, Völse / och tagen fram / styrkt med lin / och stöttad med lök, / må Mörnir / ta emot detta offer / men tag du bonde själv / Völse till dig” (övers. Britt-Mari Näsström), varefter hon skickar lemmen vidare till bonden. (Mörnir betyder svärd, men ordet kan också tolkas som fallos.) Historien slutar med att gästen Olav blir rasande över det hedniska bruket och kastar iväg Völse, något som gör husfrun mycket upprörd.

Uppenbarligen har hästlemmen förknippats med fruktbarhet och potens: gårdsfolket trodde att hanterandet av Völse skänkte dem en del av den avlingskraft som hästen haft medan den levde. Men har händelsen verkligen ägt rum? Helt omöjligt är det inte. Liknande ritualer är kända från andra delar av jordklotet. Det stora tidsglappet mellan Sankt Olavs tid och Flatöbokens nedtecknande gör det dock vanskligt att säkerställa ritualen för Nordens räkning.

Dick Harrison

I översikter av radikala rörelser i förfluten tid nämns ibland de ”små bröderna”, som skall ha sått revolutionära frön i Italien på 1300-talet. Vad var detta för grupp?

De ”små bröderna”, på italienska fraticelli, var en religiös rörelse som sökte sitt ursprung i de så kallade spiritualerna, som i sin tur ingick i Franciskanorden. Spiritualerna, som yrkade på total fattigdom och vände sig mot påven i flera sakfrågor (ni som sett filmen Rosens namn har bevittnat en debatt om huruvida Jesus ägde sina kläder eller inte, med spiritualer på ena sidan och påvens folk på den andra), utsattes under åren kring 1320 för våldsamma attacker i form av bullor. Många av dem klassificerades som kättare och en av deras mest kända talesmän, filosofen William av Ockham, flydde till den tyske kejsaren Ludvig IV.

De ”små bröderna” förde spiritualernas radikala fattigdomsideal vidare. De nådde stora framgångar i 1340- och 1350-talens Florens, där de anklagade påven (som vid denna tid residerade i Avignon) och hans kuria för att ha avvikit från den sanna kristna tron. De ”små bröderna” var inte politiska i termens egentliga mening, men deras predikningar kunde mycket väl få en radikaliserande effekt på vanligt folk. I förlängningen kunde en och annan missnöjd italienare mycket väl få för sig att föra över lärorna på samhället i stort. Om Jesus och apostlarna hade varit egendomslösa medan påven och kardinalerna, som levde i lyx och upprätthöll ett världsligt herravälde i strid med kristendomens lära, var att betrakta som kättare, då borde det rimligen även finnas giriga syndare på hemmaplan som borde attackeras. Följden blev plötsliga utbrott av våld, då fattiga folkmassor reste sig mot herremännen.

Kopplingen mellan fraticelli och de fattiga florentinska hantverkarnas resningar var så tydlig att det härskande skiktet i staden på 1380-talet inledde en intensiv förföljelse av de ”små bröderna”. År 1389 brändes franciskanbrodern Michele da Calci på bål för sina radikala åsikters skull.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en kulinarisk fråga. Hur gammal är ostkakan? Och är det sant att den är en specifik småländsk specialitet? Finns det inte gamla ostkaketraditioner i övriga Sverige?

Ostkakan har sannolikt medeltida ursprung, men den kan inte med säkerhet beläggas i landet före 1538, då den dyker upp i en latinsk-svensk ordlista. Förvisso förknippas den framför allt med Småland (”småländsk ostkaka”), men bakverket har även en lång historia i andra delar av Sverige, i synnerhet i Hälsingland. Den småländska varianten utmärker sig i våra dagar främst genom att sötmandel och bittermandel är framträdande ingredienser. Enligt hävdvunnen tradition skall kakan bakas av mjölk, som man blandar med ostlöpe samt ägg, mjöl, socker, grädde och mandel.

I det gamla bondesamhället förekom ostkaka ofta i egenskap av förning. Med detta avsågs en färdiglagad rätt som man sände i förväg eller hade med sig när man kom till ett gille. Den bakomliggande orsaken till skicket var den allmänna fattigdomen i bondesamhället: få gårdar hade råd att hålla stora bjudningar med egna resurser, varför alla måste hjälpa till för att känslan av festligt överflöd skulle infinna sig. Förning brukade medföras i en särskild korg, täckt med en duk. På hemvägen kunde man använda korgen till att transportera smakbitar av andra gästers medhavda mat.

Den klassiska småländska ostkakan åts från mitten, vilket kom sig av att den bakades i kopparform. Koppar har en tendens att ärga i kanterna. På kalasen bjöds den högst rankade, inte sällan prästfrun, att ta först. Det förväntades att hon skulle erbjudas det allra bästa, det vill säga den bit av kakan som befann sig så långt från kanterna som möjligt. Alltså tog hon från mitten.

Hälsingeostkakan skiljer sig på flera sätt från småländsk ostkaka. Som exempel kan nämnas att hälsingarna av tradition varken använder ägg eller mandel till bakverket, men att deras ostkaka (åtminstone i vissa socknar) skall ha ett täcke av saffran när den serveras.