Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Under de senaste decennierna har forskningen om handikappade och funktionshindrade expanderat betydligt, men man hör nästan bara talas om utvecklingen i modern tid, på 1800- och 1900-talen. Vet man något om synen på lama, lytta, med flera redan under antiken?

Ja, det gör man. För den intresserade kan jag rekommendera Robert Garlands bok The Eye of the Beholder: Deformity and Disability in the Graeco-Roman World (1995). Garland diskuterar de funktionshindrades situation på arbetsmarknaden, religiösa och vetenskapliga förklaringsförsök till deras handikapp, med mera. Enligt vissa av dåtidens tänkare fungerade handikappade som levande vittnesbörd om naturens storhet, alternativt som bevis för Guds eller gudarnas allmakt och förmåga att hämnas. En handikappad man eller kvinna kunde uppfattas som ett levande järtecken, en syndabock eller en personifikation av ondskan.

Variationen var alltså betydande, men på en punkt dominerade likheterna tänkarna emellan: oavsett om antikens skriftställare uppfattade de handikappade som negativa företeelser eller om man brukade dem som föremål för skratt accepterades de i regel inte som fullvärdiga människor. Deras funktionsnedsättning stigmatiserade dem.

Dick Harrison

I renässansens historia spelar familjen Fugger en stor roll. Släkten uppges ofta ha varit rikast i världen, eller åtminstone i Europa. Men vad hände med dem? När försvann de från finansvärlden?

Familjen Fugger härstammade från sydvästra Tyskland. Vävaren Hans Fugger slog sig ned i Augsburg 1367. Genom välplanerade giftermål med arvtagerskor till vävarmästare lyckades han etablera en rörelse i staden, vann säte i stadens råd och lade grunden till en blomstrande textilfirma. Efter hans död 1408 förde sönerna Andreas och Jakob familjefirman vidare, men till slut gick de skilda vägar. Till en början tycktes Andreas sida av släkten (som kallades Fugger vom Reh) vara den mest lyckosamma, men Andreas arvtagare satsade för djärvt och blev inblandade i kostsamma juridiska processer. År 1499 gjorde denna gren av släkten bankrutt.

För den andra sidan av släkten gick det mycket bättre. När Jakob avled 1469 efterlämnade han sju söner, av vilka Ulrich (d. 1510) och Georg (d. 1506) hade stor talang för affärer. Man brukar kalla deras släkt Fugger von der Lilie, eftersom de fick en vapensköld med lilja. Ulrich och Georg handlade med allt som gick att bjuda ut till försäljning, även påvlig avlat. Det verkliga finansgeniet i familjen var emellertid deras yngste bror, Jakob II. Till en början hade familjen tänkt göra denne till präst, men familjen ändrade sig och skickade honom till Venedig för att han skulle lära sig bokföring. 1485 övertog Jakob II den fuggerska agenturen i Innsbruck och började göra affärer. Han gav stora, permanenta lån till sydtyska furstar, bland annat till Maximilian av Österrike. Som säkerhet för lånen erhöll Jakob kontrollen över Tyrolens koppar- och silvergruvor, vilket innebar stora vinster i ädelmetall. Med hjälp av överskottet från dessa affärer började Jakob även exploatera gruvorna i Schlesien. Snart hade det fuggerska gruvimperiet sträckt sig ända till Ungern. Jakob passade också på att övertala den rike furstbiskopen av Brixen att ansluta sig till familjens bolag 1496, vilket i ett slag fördubblade förmögenheten. Men Jakob hade bara börjat.

Under påföljande decennier tog Jakob fullständigt över familjefirman. Han diversifierade sina intressen genom att slå sig in på nya marknader, inte minst kryddhandeln, och säkrade firman från yttre angrepp genom att dela upp dess tillgångar i kapital, produktionsenheter och varor, jordegendomar och ädelstenar. För att skydda familjen mot finansiella katastrofer i framtiden köpte han två grevskap, Kirchberg och Weissenhorn, från Maximilian 1507. Om allt annat gick snett skulle arvingarna åtminstone ha dessa att falla tillbaka på.

Krönet på Jakobs karriär kom 1519, när han efter Maximilians död finansierade den blivande kejsar Karl V:s val till tysk kung. Karl kunde inte återbetala skulden, men sin vana trogen accepterade Jakob att få inkomster från gruvor i stället. På så sätt fick familjen Fugger kontroll över en stor del av kvicksilver- och silverproduktionen på Pyreneiska halvön.

”Jakob den rike”, som han ofta kallas, var en tystlåten, durkdriven kapitalist som aldrig vilade på sina lagrar. Han satsade hela sin energi på att finna nya lösningar och tjäna pengar under det personliga mottot ”Jag vill tjäna pengar så länge jag kan”. I övrigt hade han få intressen. Äktenskapet var olyckligt och barnlöst. Han fick massor av fiender – utsugna gruvarbetare, ilskna bönder, moraliska reformatorer med Martin Luther i spetsen, avundsjuka köpmän, ungerska adelsmän som ville åt hans östliga gruvor, med flera. Som ett bestående bevis på att han trots allt hade ett samvete kan Fuggerei nämnas – en social inrättning i Augsburg, i vilken nödställda borgare bereddes vila.

Jakob avled 1525. Han lämnade firman i arv åt brorsonen Anton. Denne tjänade stora summor på att låna ut pengar till de tyska och spanska monarkerna, men affärerna skakades av att gruvorna började sina. Anton sökte då skapa nya gruvförmögenheter, bland annat i Sydamerika, men utan framgång. Han slog sig även på transatlantisk slavhandel, kryddimport och handel med ungersk boskap. Tack vare sina energiska försök att diversifiera inkomstkällorna ledde Antons aktioner till att den familjeförmögenhet som farbror Jakob hade skrapat ihop växte ytterligare. År 1546 stod familjefirman Fugger på toppen av sin rikedom.

Men sedan gick det utför. Anton blev sjuk, och de flesta av hans söner och sonsöner var ointresserade av affärer. I stället för att söka efter investeringsobjekt började de unga fuggrarna leva som vanliga adelsmän och gifta sig med högättade flickor. De fick smak för lantligt godsliv. Faktum är att de ännu existerar: greven Fugger von Kirchberg und Weissenhorn, fursten Fugger von Glött och fursten Fugger von Babenhausen äger än idag jord som inhandlades av Jakob den rike och Anton. Men några goda affärsmän var dessa senare fuggrar inte, varför familjen under andra hälften av 1500-talet successivt spelade ut sin roll inom finansvärlden.

Dick Harrison

Hur väl stämmer det att analfabetismen bredde ut sig i Europa efter Västroms fall? Fanns det inte incitament till att låta de romerska skolorna leva vidare?

Jo, det fanns det, men källorna är för få för att vi skall våga oss på generella omdömen om hela Västeuropa. Det är högst troligt att de regionala variationerna var betydande.

Såvitt dokument och krönikor låter oss ana var flertalet medlemmar av de politiskt betydande samhällsskikten i frankernas rike vad Gregorius av Tours på 500-talet konstaterade om tronpretendenten Gundovald: litteris eruditus (”utbildad i att läsa och skriva”). De merovingiska kungarna kunde bevisligen skriva. Vissa av deras autografer har överlevt som dokumentsignaturer. Som tydligt framgår i bevarade brevsamlingar existerade litterata hovkretsar av både kyrkomän och världsliga stormän åtminstone till andra hälften av 600-talet (då källäget försämras, troligen för att hovets betydelse som maktcentrum minskade).

Ett annat belysande exempel på lekmannaliteracitet stammar från södra Alperna. Någon gång på 720- eller 730-talet sökte en lokal storman vid namn Toto från Campione (numera en italiensk exklav i södra Schweiz) med våld tvinga en viss Lucius att utföra slavsysslor. Lucius drog saken inför rätta och förevisade ett dokument från konung Cunincperts tid (680–700), i vilket det förklarades att han hade befriats från slaveri av Totos släktingar genom en särskild kyrklig ritual. Motsidan påpekade då att denna ritual endast erhållit laga kraft genom ett påbud från kung Liutprand år 721, långt efter det att Lucius dokument hade skrivits. Lucius förlorade målet. Min poäng är att båda sidor argumenterade med hjälp av skriftliga belägg, vilket säger åtskilligt om literacitet och juridisk vardagskultur i dåtidens Norditalien.

Särskilt gott är källäget i den toskanska staden Lucca, där vi har så många bevarade dokument att vi kan göra statistiska beräkningar. På 760-talet förmådde 47 procent av vittnen till dokument signera med sina egna namn, på 820-talet 62 procent och på 890-talet 83 procent. Om vi endast betraktar präster, ämbetsmän och liknande relativt högutbildade personer blir siffran för 760-talet 69 procent och för 890-talet 100 procent. För ”vanliga” lekmän (hantverkare, jordägare, köpmän etc.) är siffran 11 procent på 760-talet och 77 procent på 890-talet. Även om vi beaktar att endast män från någorlunda besuttna familjer torde ha agerat som vittnen i dessa urkunder är procentsiffrorna imponerande. De är mycket högre än den gamla mytbilden om tidigmedeltida analfabetism ville göra gällande. De tyder dessutom på att läs- och skrivkunnigheten tidvis, och på vissa platser, rentav ökade betydligt jämfört med tidigare.

Dick Harrison

När korstågen diskuteras brukar man i regel syfta på kristna krig mot muslimer, ibland även på katolska offensiver mot ortodoxa (till exempel mot Bysans och Ryssland). Men kunde de även drabba vanliga västeuropeiska katoliker?

Svaret är ja. I Syd- och Mellaneuropa var expeditioner av detta slag vanliga. De riktades inte bara mot kätterska sekter (till exempel mot katharerna i Sydfrankrike på 1200-talet), det vill säga mot folk som definierade sig som kristna men vars läror förkastades av påvekyrkan, som mot katoliker. Påven brukade korstågsvapnet mot fiender i allmänhet, oavsett religionstillhörighet. Även andra kyrkofurstar lyckades stundom få sina fejder mot lokala oroselement definierade som heliga. Ett typiskt exempel är det korståg ärkebiskopen av Bremen på 1230-talet proklamerade mot bönderna i Stedingenområdet. Först efter ett flertal misslyckade ansträngningar kuvades bondebefolkningen av riddarna.

Några av de mest kända korstågen mot katoliker ägde rum mellan 1239 och 1269 och riktades mot kejsarhuset Hohenstaufens ledare: kejsar Fredrik II, hans söner Konrad och Manfred och hans sonson Konradin. Karl av Anjou, bror till Ludvig den helige av Frankrike, besegrade Manfred vid Benevento år 1266 och Konradin vid Tagliacozzo 1268. Han övertog därefter väldet över hela Syditalien.

Betydligt mindre framgång hade de korståg som riktades mot påvens spanska fiender mellan åren 1283 och 1302. År 1282 gjorde sicilianarna uppror mot Karl av Anjou och lät kungen av Aragonien införliva Sicilien med sitt växande Medelhavsvälde. Påven och fransmännen angrep det aragoniska kungahuset med korståg, men när parterna slöt fred i Caltabellotta år 1302 tvingades man acceptera att Sicilien förblev i spansk regim. Även de korståg som påvarna på 1300-talet auktoriserade mot sina många italienska motståndare, såsom huset Visconti i Milano, blev utan permanenta framgångar.

Också under senmedeltiden drog korsfarare i fält mot andra kristna. En orsak var att katolska kyrkan år 1378 splittrades i ”den stora schismen”, med en påve i Rom och en i Avignon. Först under Martin V (1417–1431) regerades kyrkan åter av en enda påve. Så länge schismen varade proklamerade båda påvarna heligt krig mot varandra och mot varandras anhängare. År 1383 ledde således biskopen av Norwich ett engelskt korståg till förmån för Rom genom Flandern, som erkände Avignons myndighet. En annan engelsman, prinsen Johan av Gaunt, invaderade med portugisisk hjälp kungariket Kastilien 1386. Ingetdera fälttåget resulterade i framgång.

Dick Harrison

Idag tar jag upp ett dödsfall som har varit föremål för gräl ända sedan 1400-talet. Hur fängslades och dödades egentligen Erik Puke, ledaren för det uppror som brukar kallas Pukefejden? Det cirkulerar helt olika uppgifter i historisk litteratur. Det enda man verkar vara överens om är att Erik Puke till slut blev halshuggen.

Erik Puke var en framträdande medlem av det svenska riksrådet och hade varit en av Engelbrekts närmaste män. I december 1436 och januari 1437 ledde han en resning mot riksledningen och dess mäktigaste man, marsken Karl Knutsson. Upproret, Pukefejden, fick stark uppslutning bland allmogen i Mälardalen. Karl Knutsson pacificerade visserligen regionen, men Erik Puke fick i gengäld stöd i Dalarna. En oavgjord drabbning mellan huvudtrupperna ägde rum inte långt från Haraker i Västmanland. Men sedan hände något. En kort tid senare fängslades Puke, fördes till Stockholm och avrättades. Vad var det egentligen som hände?

Vi har två skildringar i behåll. Den mest sannolika, som slutligen nedtecknades av Ericus Olai på 1460-talet, gör gällande att Erik Puke och Karl Knutsson insåg att de inte kunde besegra varandra militärt, varför de istället började förhandla. Erik Puke och hans närmaste man Hans Mårtensson reste till Västerås, efter det att biskoparna lovat fri lejd. Först fördes samtalen i dominikankonventet, men man kom ingen vart. Karl Knutsson beslöt sig för en list: man ordnade en plötslig rökutveckling i konventet, vilket ledde till att förhandlingarna avbröts och flyttades till stadens slott, som kontrollerades av marskens män. Under de fortsatta samtalen lät Karl Knutsson fängsla Erik Puke och sände honom till Stockholm, där drotsen Kristiern Nilsson ombesörjde att han halshöggs. Karl Knutsson gjorde sig alltså skyldig till nesligt förräderi.

Karl Knutssons egen version av händelseutvecklingen skiljer sig på betydande punkter från Ericus Olais. Enligt Karlskrönikan, som skrevs på initiativ av Karl Knutsson själv på 1450-talet (när han blivit kung), var Erik Pukes män ovilliga att kämpa efter det stillestånd som följde på drabbningen. Erik Puke och Hans Mårtensson sökte sig på eget bevåg till Västerås, där de blev upptäckta av två riddare när de satt och intrigerade. Karl Knutsson lät gripa dem för förnyad upprorsanstiftan. Hans Mårtensson steglades i Västerås. Erik Puke sändes till Stockholm, där han halshöggs.

Det bör tilläggas att vi även har en folkvisa i behåll. Enligt denna är Erik Puke en stridbar ädling som blir förrådd av en annan stridbar ädling, Karl Knutsson. I en version blir han halshuggen, i en annan blir han hängd, och det nämns i förbigående att han skall föras till Stockholm.

Efter att ha utvärderat källorna är det min bestämda uppfattning att Karlskrönikans skildring av händelserna är opålitlig. Här har vi att göra med ren propaganda, specialbeställda krönikeverser avsedda att sjungas i Sverige på 1450-talet i syfte att rentvå den man som då satt på rikets tron. Hela scenariot i Karlskrönikan är dessutom svårbegripligt, med många logiska luckor. Varför skulle exempelvis Erik Puke och Hans Mårtensson ta sig till Västerås för att öppet sitta och smida ränker inom bekvämt räckhåll för Karl Knutssons knektar?

Summa summarum: Karl Knutsson, som den kallhamrade realpolitiker han var, bröt mot givna eder och gjorde processen kort med sin farligaste svenske fiende så fort han fick chansen. Vad han inte hade räknat med var att hans övriga fiender skulle utnyttja händelsen maximalt i sin propaganda (i flera skrifter, även i Tyskland, drog man i korta ordalag upp förräderiet mot Puke redan på 1440-talet), varför han till slut blev tvungen att ge en egen variant av händelseförloppet i Karlskrönikan.

Dick Harrison

Under antiken, särskilt under den romerska republikens tid, var senaten ett maktcentrum av rang. Under medeltiden tycks den inte ha funnits. När upphörde senaten i Rom att existera?

Fram till de första decennierna av 500-talet fortlevde institutionen, men under det långa kriget mellan östromare och ostrogoter i mitten av seklet miste senatsaristokratin den politiska och ekonomiska basen för inflytande. Senatorerna fick allt svårare att kontrollera sina jordegendomar. Politiskt manövrerades de ut av krigsherrar, vilka etablerade sitt eget herravälde på både de ostrogotiska och de romerska stormännens bekostnad. Senaten lämnades åt sitt öde och fick självdö. Efter 580 hör vi inte längre talas om den i egenskap av verksam institution. Möjligen existerade den så sent som 603, då en påvlig referens möjligen kan tolkas som syftande på senaten. Senatorernas gamla mötesbyggnad, curia senatus i hörnet av Forum Romanum, som hade restaurerats av Theoderik den store i början av 500-talet, gjordes om till kyrka av påven Honorius (625–638).

En och annan enskild senator och senatsfamilj går att spåra även efter 500-talets mitt. De få skriftliga källor som föreligger tyder på att de senatorer som kunde sökte sig bort från Rom, antingen till Sicilien eller till Konstantinopel. På Sicilien kunde de ännu njuta av fredliga förhållanden och den livsstil de var vana vid. Detsamma gällde, men bara för en tid, de senatorer som sökte sig till Konstantinopel, men närheten till kejsarhovet medförde betydande politiska faror. Av allt att döma drabbades de romerska flyktingarna av en utrensning efter kejsar Maurikios fall år 602.

De senatorer som stannade på italienska fastlandet utsattes för svåra sociala och ekonomiska påfrestningar. Påven Gregorius den store kände sig flera gånger tvungen att beordra lokala biskopar att beskydda änkorna efter romerska aristokrater som utsattes för grannars eller ämbetsmäns förtryck och plundring. Langobardernas härjningar från och med 568 gjorde inte saken bättre. Nykomlingarna tycks ha specialiserat sig på att kidnappa senatorer och pressa ut dryga lösesummor från deras familjer. En sådan incident inträffade ända nere i Crotone i nuvarande Calabria år 597.

Dick Harrison

Uttrycket dyker upp här och var, och många verkar tro att det hänger samman med de många politiska projekt inom rösträttsfrågan om lanserades i början av förra seklet. Men så är inte fallet. Per Albin-linjen var en populär benämning på det sydsvenska kustförsvar som uppfördes under andra världskriget. Den kallades även Skånelinjen.

Allt som allt rörde det sig om mer än 500 kilometers befästningar, som skulle fungera som ett första värn vid ett eventuellt angrepp. Det sades aldrig rent ut varifrån man förväntade sig en fiende, men med tanke på Skånes geografiska belägenhet och det faktum att Tyskland angrep både Danmark och Norge 1940 var det självklart meningen att de i första hand skulle försvåra för eventuella tyska framstötar.

Per Albin-linjen, som huvudsakligen bestod av betongvärn med kulsprutor, började vid Båstad och sträckte sig längs kusten till mellersta Blekinge. Avståndet mellan värnen var i regel mellan 300 och 400 meter. Längs Österlens kust och upp mot nordvästra Skåne byggdes en mängd skyddsrum, och vid Helsingborg fanns dessutom en andra försvarslinje.

Allt som allt byggdes 1 063 kulsprutevärn i Per Albin-linjen. Många av dessa betongfort finns ännu kvar och 14 förvaltas av Beredskapsmuseet utanför Helsingborg.

Dick Harrison

Vad var egentligen oraklet i Delfi, som var ryktbart i hela den antika Medelhavsvärlden? Känner vi till hur spådomarna tillkom?

Vi känner till en hel del om oraklet, men de lärde tvistar om vad som frambringade orakelsvaren (en vanlig gissning är att det rörde sig om vulkaniska ångor eller andra typer av hallucinogena gaser – men ingen vet). Oraklet, eller rättare sagt det mänskliga medium genom vilket guden Apollon antogs förmedla kunskap, var en kvinna, vanligtvis äldre än 50 år, som alltid kallades Pythia. Delar av orakelritualerna är väl omvittnade. På den sjunde dagen varje månad, under de månader då oraklet var verksamt (det tog en paus under vintern), badade pythian i den kastaliska källan och drack från den heliga källan Kassotis. Efter denna reningsritual inträdde hon i Delfis tempel. Där tycks hon ha gått ned till en källaravdelning, satt sig på ett särskilt säte med lagerblad i handen, en växt som var helgad åt Apollon. Slutligen avgav hon sina kryptiska och svårtolkade profetior till besökarna, som hade med sig offerdjur och andra gåvor. Orden tolkades och nedskrevs på vers av prästerna i Delfi.

Oraklet stängdes på 390-talet e.Kr. på order av kejsar Theodosius I, som förbjöd alla icke-kristna tempel och gudstjänstlokaler.

Dick Harrison

Det händer ofta att jag får frågor om specifika svenska städers ursprung. Idag väljer jag att besvara ett spörsmål om Enköping, som ofta påstås vara en för svenskt vidkommande ovanligt gammal stad. Stämmer det?

Jo, det kan man nog säga, även om vi har äldre exempel på städer, som Sigtuna och Skara. Enköping växte fram vid en vik av Mälaren, på sluttningen av en ås, någon gång under äldre medeltid. Numera har landhöjningen förflyttat Mälaren ett par kilometer bort, men på 1100- och 1200-talen var ortens läge vid vattnet mycket gott. Åsen hade sedan förhistorisk tid fungerat som vägsträckning tvärs genom Fjädrundaland, den del av Uppland som Enköping kom att fungera som centrum för. På 1200-talet blev centralorten så stor att vi kan kalla den stad.

Enköpings första kända borgare återfinns i dokument från 1200-talets mitt, vilket är mycket tidigt, sett ur svenskt perspektiv, fullt i klass med den källmässiga situationen för Kalmar och Söderköping. I en tiondeöverenskommelse mellan Enköping och ärkebiskop Jarler på 1250-talet nämns cives Enecopie (”borgare i Enköping”) samt hospitibus ibidem residenciam hyemalem facientibus (”gäster som gör uppehåll för vintern därstädes”). Med de senare avsågs vinterliggare, det vill säga gotländska eller tyska köpmän som valde att övervintra (lat. hiemare) på goda handelsplatser.

Det medeltida Enköping fick så småningom tre kyrkor, varav en, Sankt Olof, låg i själva stadsområdet. Vårfrukyrkan, som uppfördes i stadens periferi och ännu finns kvar, var Enköpings främsta kyrkobyggnad och troligen säte för prosten. Dessutom grundades ett franciskankonvent här år 1250, och ett hospital omnämns 1279.

Dick Harrison

Frågan tillhör de vanligast förekommande i en historikers mailbox, men den är också en av de svåraste att besvara. Det finns inget självklart svar, eftersom ordet har brukats på olika sätt och kan förklaras med ett antal helt olika hypoteser.

Framför allt bör man ha klart för sig att det inte kan beläggas att särskilt många nordbor under den epok som vi på 1800-talet började kalla vikingatiden verkligen brukade termen om sig själva. Inget tyder på att vanliga bönder någonsin kallade sig vikingar (med undantag för de personer som bar personnamnet Viking – det finns sådana exempel). Vi har bara ett fåtal vittnesbörd om att ordet överhuvudtaget användes i Östersjöområdet. När vi möter begreppet i tidigmedeltida källor syftar det i första hand på sjörövare på Nordsjön.

Enligt en vanlig gissning kommer termen från ordet vik och syftar på att vikingen var en sjörövare som gömde sig i vikar medan han letade efter förbiseglande handelsskepp att överfalla. En annan gissning ger vid handen att en viking ursprungligen var en person som kom från området Viken, en stor region vid Skagerrak, med centrum vid Oslofjorden. Enligt en tredje gissning går ordet tillbaka på det fornengelska wíc, motsvarande latinets vicus (”by”, ”köpstad”), vilket skulle förklaras med att många vikingar främst framträdde som köpmän. En fjärde hypotes, som blivit populär under de senaste decennierna, går ut på att termen härrör från tiden innan nordborna började använda segel och att den ytterst syftar på roddare som tillryggalägger en normaldistans, en så kallad vika. Om denna hypotes är korrekt betyder ”fara i viking” att åka en mycket lång sträcka, varvid man behövde byta roddare (vikingar) ofta.