Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I min verksamhet som extern föreläsare händer det ofta att jag anmodas tala på Rotaryluncher här och var i Sverige. Det är nästan alltid trevligt och det brukar ofta avslutas med att jag får en flaska i gåva – inte sällan ett italienskt mousserande vin som heter Rotari. Följdfrågan låter inte vänta på sig. Är vinet uppkallat efter organisationen eller tvärtom? Är ”riddaren” på etiketten en ur-rotarian?

Nej, så är inte fallet. Ryttaren är en kung och hans namn bör egentligen stavas Rothari. Denne regerade i det langobardiska Italien mellan 636 och 652, och han räknas som en av rikets viktigaste monarker. År 643 lät han ge ut Edictum Rothari, den langobardiska lagsamling i 388 kapitel som låg till grund för åtskillig juridisk aktivitet i stora delar av Europa under mer än ett halvt årtusende; även de svenska landskapslagarna är influerade av verket. Dessutom erövrade han Ligurien från bysantinarna och krigade till sig omfattande landområden i Emilien, så att floden Scultenna (Panaro) blev ny gräns mellan det kungliga och det kejserliga Italien.

I äldre italiensk historia är Rothari ett stort namn. Det är inte märkligt att han fått ge namn åt ett vin. Däremot har han ingenting gemensamt med organisationen Rotary. Denna, som grundades 1905 i Chicago, har sin upprinnelse i det engelska ordet för ”rotera”. Representanter för olika yrken möttes hemma hos varandra och värdskapet ”roterade”, varav namnet.

Dick Harrison

I våra dagar är det förenat med kändisskap och inte sällan hög status att ha arbete som ryktbar skådespelare eller skicklig musiker. I historisk litteratur framskymtar emellertid uppgifter om att det var tvärtom förr. Hur hänger det ihop?

Underhållare, på äldre svenska ”lekare” och på latin mimi och joculatores, hade mycket riktigt låg status i äldre tid. Lekarerätten i de svenska landskapslagarna är ett i all sin orättvisa gott exempel härpå. Att döma av Äldre Västgötalagen är lekare i praktiken rättslösa. Om en lekare blir sårad skall man ta en kviga, raka av allt hår på svansen och smörja in denna. Därefter skall kvigan föras upp på en kulle, där lekaren – som själv är iförd nysmorda skor – skall fatta tag om svansen. Därefter piskas kvigan, varvid det åligger lekaren att försöka hålla kvar den. Om detta lyckas är kvigan att betrakta som lekarens bot för såret, men om han inte lyckas (och det gjorde lekaren förmodligen sällan) går han miste om all ersättning. ”Han bedje aldrig om mera rätt än en hudstruken trälkvinna.” Liknande bestämmelser finns även i andra gamla lagsamlingar.

Bakom den här typen av regler döljer sig ett utbrett samhällsförakt mot inte bara lekare utan mot främlingar och marginalgrupper i allmänhet. Det var ingen specifikt svensk företeelse utan en allmän attityd. I det gamla bondesamhället fanns en utbredd misstro mot folk som stod utanför den egna enheten. Engelska studier av brott och straff har påvisat att lokala jurymedlemmar hade en tendens att döma en oproportionerligt stor andel av alla anklagade främlingar till galgen, medan de flesta anklagade som kom från den egna byn kunde räkna med att slippa undan. Allra mest såg man ned på de främlingar som inte hade ett ”riktigt” yrke (dvs. inom jordbruk eller en näring som inbegrep bofasthet på orten) utan drev omkring och försörjde sig på att sälja varor eller uppträda för ständigt nya publiker. Ur ett medeltida perspektiv föll lekarna därmed inom samma kategori som kringströvande tiggare och prostituerade. Att lekarna även talade en främmande dialekt eller rentav bröt på ett främmande språk (i Sverige torde många lekare ha haft tyskt ursprung) gjorde inte saken bättre.

Dick Harrison

I svallvågorna av det misslyckade försöket att censurera barnboksavdelningen på Kulturhuset genom att rensa ut alla Tintinalbum har frågan dykt upp om hur rasistisk serieskaparen Hergé egentligen var. Det är ju inte svårt att karaktärisera Tintin i Kongo som en provkarta på europeiska fördomar mot afrikaner under mellankrigstiden. USA-skildringen i Tintin i Amerika är synnerligen vinklad och inte särskilt rättvis. I många album framställs arabvärlden, Latinamerika och Östeuropa på synnerligen stereotypa vis.

Mot detta kan man hävda att stereotyperna sällan är elaka, att de snarare syftar till komiska poänger, och att den politiska udd som är länkad till rasismbegreppet i regel saknas. Men den mest väsentliga frågan är huruvida Hergé själv var medveten om problematiken – var han bara okunnig och, ställd inför kritik, villig att lära sig mer om hur världen såg ut, eller rörde det sig om medveten ringaktning av andra kulturkretsar?

Frågan är mycket stor, alldeles för stor för att göras rättvisa i den här lilla bloggen. Men Hergé har själv redogjort för ett specifikt fall, där han efter att ha blivit kritiserad för okunskap drastiskt förändrade en series teckningar, och i förlängningen handlingen, för att undvika en på okunskap grundad fördomsfull bild av verkligheten.

Det rörde sig om äventyret Blå lotus (ursprungligen publicerat 1934–1935), som handlar om Kina. Till en början artade sig detta album till att bli fullt av orättvisa och stereotypa skildringar av landet och dess invånare, men allt detta förändrades när en studentpräst med ansvar för kinesiska studenter i Leuven förmedlade kontakten mellan Hergé och Zhang Chongren, en skulpturstudent i Bryssel. Zhang (som är förebild för albumgestalten Tchang Tchong-Yen) lade ned stor möda på att bilda Hergé i frågor om kinesisk kultur, konst, vardagsliv, politik, med mera. Samarbetet mellan de båda männen ledde till att Hergé började fördjupa sig i det tillgängliga materialet och göra mer ambitiösa intriger och bakgrundsteckningar än tidigare. Hela serien började växa och anta alltmer imponerande dimensioner. Resultatet var en Kinaskildring som låg verkligheten oerhört mycket närmare än exempelvis skildringen av Kongo hade legat i det beryktade albumet om detta land. I en seriesekvens i Blå lotus låter Hergé till och med Tintin och Tchang berätta för varandra om vilka fördomar som frodas om motparten i deras respektive nationer – till exempel den vitt spridda idén i Europa att kineserna var grymma och brukade kasta småbarn i floderna. Faktum är att Hergé gick ett stort steg längre och i albumet solidariserade sig med kineserna i den pågående blodiga konflikten med Japan, vars militära aktioner starkt kritiserades.

Därmed inte sagt att alla Hergés fördomar och med våra ögon sett rasistiska stereotyper försvann bara för att han började göra noggranna efterforskningar innan han skapade sina album. I de verk som tecknades efter Blå lotus finns såväl antisemitiska karikatyrer som grova skildringar av afrikaner. Men mer om detta i andra eventuella  blogginlägg.

Dick Harrison

Frågan visar på en utveckling som uppmärksammades redan under andra hälften av 1200-talet. Uppenbarligen hade Stockholm tre–fyra decennier efter det att vi första gången möter staden i skrift 1252 blivit folkrikast i landet, vilket väckte berättigad förundran hos skrivande kyrkomän. Hur var den hastiga expansionen möjlig?

Stockholm kom att hamna mitt i riket till följd av den svenska expansionen i öster, vid Finska viken. Denna var som mest intensiv under 1200-talet, dvs. samtidigt som Stockholm växte fram. Det geografiska mittläget i riket var en av de strukturella orsakerna till att Stockholm blev ett mer naturligt rikscentrum än exempelvis Visingsö, där kungarna gärna residerat tidigare, men det fanns fler skäl.

På 1100-talet hade Sverige knappast existerat som rike i modern bemärkelse. Det politiska systemet kan liknas vid en konfederation av självstyrande landskap. I götalandskapen var kungamakten jämförelsevis stark tack vare jordagodsen och banden till kyrkan. I svealandskapen var stormännen länge mer inflytelserika. Allt detta förändrades på 1200-talet, särskilt under Birger jarls tid. Oppositionella stormannagrupper krossades och Sverige framträdde som ett verkligt enat rike med gemensamma pålagor och ett gemensamt juridiskt system. Detta ledde till en kraftig utbyggnad av den kungliga närvaron (nya borgar, nya städer, etc.) i hela riket, men särskilt i Mälardalen. Flera städer växte upp just vid denna tid: Tälje, Uppsala, Enköping, Strängnäs, Torshälla, Köping, Arboga, Örebro, Västerås, med flera, men ingen var större och mer ambitiöst anlagd än Stockholm. Att den nya starka kungamakten även integrerade Finland i riket gjorde Stockholms läge ännu bättre. Lägg därtill att Stockholm hade ett idealiskt handelsläge som transitstation mellan Bergslagen och Östersjön. Den som ville in i Mälaren var tvungen att passera staden.

Förutom dessa realpolitiska och ekonomiska förutsättningar måste det rimligen ha funnits ett starkt emotionellt skäl till att Stockholm blev populärt att bo i. I synnerhet Magnus Ladulås blev själv förtjust i staden och valde att satsa på den. Pengar som han lika gärna hade kunnat satsa på Söderköping, Nyköping, Tälje, Sigtuna eller någon annan välbelägen stad satsades istället på Stockholm. Tack vare kung Magnus fick franciskanerna ett kloster för män (nuv. Riddarholmskyrkan) och ett för kvinnor (nuv. Klara kyrka) i staden. Tack vare kungamakten blev Stockholm den första stad i Sverige som omgärdades av en stadsmur. Tack vare kungamakten fick Stockholm Sveriges starkaste borg.

Hela denna utveckling ägde rum under blott ett par decennier, och eftersom städer i 1200-talets Sverige var små orter med ofta blott några hundra invånare var det inte konstigt att Stockholm snabbt kunde springa förbi de flesta.

Dick Harrison

År 2006 gav Sverige och Tyskland ut jubileumsfrimärken för att fira att Hansan grundades 1356, för exakt 650 år sedan. Men grundades Hansan verkligen just då? Fanns inte organisationen långt tidigare?

Jovisst. Det som firades 2006 var att det var 650 år sedan ”stadshansan” grundades. På ett möte i Lübeck 1356 började enskilda hanseköpmän att agera inte bara som enskilda intressenter utan också som representanter för sina städer. Orsaken var behovet av större sammanhållning i svallvågorna efter digerdödens härjningar och den därav uppkomna, allt intensivare, kampen om makt och resurser i Östersjöområdet. Dessförinnan hade Hansan snarare fungerat som intresseorganisation för köpmannahus. Hädanefter solidariserade sig dessa med sina respektive städer, vilka efter beslut på så kallade hansedagar sökte agera samfällt mot yttre hot, till exempel mot danska kungar och burgundiska hertigar.

När grundades då original-Hansan? Frågan är omöjlig att besvara eftersom det rörde sig om flera hansor (den för vårt vidkommande mest berömda hade sitt säte i Visby och framträdde under beteckningen ”Tyskarna som uppehåller sig på Gotland”), vilka successivt började samarbeta med varandra. Fastställda årtal för grundande av de olika föreningarna saknas, men flertalet forskare menar att begynnelsen är att söka i andra hälften av 1100-talet.

Dick Harrison

För några dagar sedan bloggade jag om när Värmland drogs in i det svenska riket. Nästa fråga lät inte vänta på sig: när blev Dalarna svenskt?

Den första skriftliga hållpunkten är den norska Sverresagan, som skrevs i början av 1200-talet. Enligt denna ingick ett område i dagens Dalarna som norrmännen kallade Järnbäraland under andra hälften av 1100-talet i sveakungens välde, men det var ännu hedniskt och befolkningen var inte van att ha med kungar att göra. Det krävdes skicklig diplomati när den norske kungen Sverre skulle ta sig fram genom bygden.

Dessa uppgifter tyder på att dalabönderna ännu på 1100-talet levde utanför det egentliga svenska politiska systemet, liksom utanför det norska, men att kungarna i Mellansverige utövade överhöghet. Huruvida denna erkändes av dalkarlarna, och hur överhögheten gestaltade sig (erlade de kanske tribut?) var av allt att döma okänt även för Sverresagans skribent. Dessvärre är sagans geografi svår att tyda. Termen Järnbäraland, som även förekommer i andra källor från 1200- och 1300-talen, åsyftade knappast hela Dalarna. Flertalet forskare menar att man främst avsåg Siljansbygden. Här har arkeologer hittat Dalarnas största koncentration av lågtekniska järnframställningsplatser. Under äldre medeltid var denna näring på stark tillbakagång, men minnet av dess tidigare betydelse avspeglade sig i distriktsnamnet.

Att döma av de senaste historiska och arkeologiska analyserna omvandlades Siljansbygden under 1100- och 1200-talen från att ha varit ett förkristet älvdalslandskap med järnproducerande gårdar till en medeltida jordbruksbygd med odlingsexpansion och kristna kyrkor. Som exempel kan nämnas att Leksands stenkyrka på Kyrkudden uppfördes omkring 1300. Dess socken nämns i källorna år 1318. Denna slutgiltiga etablering av kristendomen, som naturligtvis lär ha föregåtts av mission, visar att Siljansbygden vid denna tid hade blivit en del av den svenska kyrkoprovinsen. Vi saknar entydiga belägg för att även den världsliga sfären, kungadömet, utövade makt i övre Dalarna före senmedeltiden, men det är mycket sannolikt att en process liknande den i Värmland ägde rum under Birger jarl och hans söner.

Att kristendomen befästes i södra Dalarna tidigare än i Siljansbygden är inte förvånande. Landskapets äldsta stenkyrka är troligen den i Husby (Hedemora kommun), byggd under första hälften av 1200-talet. Om vi blickar mot söder blir det också lättare att följa kungamaktens expansion. Ett flertal urkunder har bevarats om bergsbruket; den äldsta och mest kända är från 16 juni 1288. Här redogör biskop Peter av Västerås för sin återanskaffning av biskopsbordets andel av koppargruvan i Tiskasjöberg (Kopparberget vid nuvarande Falun). Dokumentet anspelar på att bergsbruket bedrevs av en särskild association, som även den svenske kungen var medlem av (detta är belagt 1310). Förutom kungen och biskopen var Västmanlands och Dalarnas lagman, Greger Magnusson, och två familjer i Lübeck delägare i berget i början av 1300-talet.

När Dalarna framträder i klarare historiskt ljus på 1300-talet är det uppenbart att landskapet var nära knutet till Västmanland, något som stärker hypotesen att den svenska kungamakten utsträckte sig från söder mot norr. Visserligen hade dalkarlarna under senmedeltiden ett gemensamt landsting i Stora Tuna, men den högste juridiske ledaren var Västmanlands lagman och den högste administrative fogden i Västerås. Siljansbygden var ur kungamaktens synvinkel perifer, medan Bergslagsbygderna blev allt viktigare.

Väl att märka räknades Idre och Särna, vid Österdalälven, längst norrut i dagens landskap, under medeltiden till det norska riket.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig, för ovanlighetens skull, till australisk historia. Det ryktas att folk från Australien på 1800-talet ägnade sig åt systematisk kidnappning i Stilla havets övärld för att få billig arbetskraft till landet, särskilt till sockerrörsodlingarna. Ett skepp med det svenskklingande namnet King Oscar skall ha varit inblandat. Stämmer detta?

Ja, det stämmer. Företeelsen kallades blackbirding och var ett beryktat inslag i ”arbetshandeln”, labour trade, en eufemistisk omskrivning för en ovanligt brutal form av anskaffning av kontraktsarbetare. Den mest kända incidenten är den så kallade Hopeful-skandalen.

Fartyget Hopeful lämnade australiska Queensland den 3 maj 1884 och sökte sig till Nya Guinea och Bismarckarkipelagen, med öar som New Britain och New Ireland – eller Neupommern och Neumecklenburg, som de kallades under tiden som tyska kolonier vid förra sekelskiftet. I Waracol vid Nya Guineas kust lät kaptenen 30 män komma ombord för att byta till sig tobak, men när de väl var fast på skeppet vägrade kaptenen att låta dem återvända. Melanesierna tvångsenrollerades som kontraktsarbetare. Vid Bentley Bay hotade två vita sjömän, som hade gått iland från Hopeful, att bränna ned en hel by om inte villiga arbetare anmälde sig. När ingen ställde upp brändes byn ned och lokalinvånarna kidnappades. Samma sak hände i Hilliwow och Sanoroa, där en man sköts ihjäl, en fick halsen avskuren och en liten pojke dränktes. Vid ön Coiawata trädde besättningen på Hopeful i kontakt med fem öbor i en kanot. Styrmannen Neil McNeil förstörde farkosten och kidnappade öborna.

Historien kom till pressens kännedom. Den brittiska rättvisan slog till: två medlemmar av besättningen dömdes till döden för mord och ytterligare fem dömdes till långa fängelsestraff för kidnappning. Till de senare hörde kaptenen själv, Lewis Shaw. Men straffen verkställdes aldrig. Den rasistiska opinionen i Queensland rasade över att vita sjömän skulle straffas bara för att de dödat några blacks. Efter protester omvandlades dödsdomarna till livstids fängelse, men samtliga dömda försattes på fri fot redan 1889, fem år efter händelsen.

Ett annat beryktat skepp, verksamt något decennium tidigare, hette mycket riktigt King Oscar. Under andra hälften av 1860-talet gjorde sig sjömännen skyldiga till att skjuta ihjäl melanesier, bränna ned bostäder och förstöra skördar när de mötte motstånd under rekryteringen av arbetskraft. Så fort de kommit över blivande arbetare stoppades dessa in i skeppets lastutrymme och kedjades.

Våldsamheter mellan skeppsfolk och öbor i Stilla havet är alltså väl dokumenterade, och australierna var inte ensamma om att bete sig vidrigt. Ett verkligt skräckexempel är den räd med tjugo skepp som genomfördes i östra Stilla havet 1862–1863 för att skaffa arbetare till plantager och gruvor i Peru.

Väl att märka byggde huvuddelen av labour trade-företeelsen snarare på lurendrejeri än på regelrätta överfall. Västerlänningarna lockade de presumtiva arbetarna med löften om rikedomar. De delade ut presenter. Det hände att besättningsmedlemmarna klädde ut sig till missionärer för att invagga öborna i en falsk känsla av trygghet. Sjömännen på King Oscar hade för vana att locka ombord folk med löften om grisar och tobak. När melanesierna ville återvända kedjades de i lastutrymmet. Ett annat vanligt trick var att inbilla öborna att de endast skulle behöva vistas i det främmande landet i mellan en och tre månader, medan de i själva verket tidigast kunde räkna med att återvända efter tre år. Bluffarna underlättades av språkförbistringen. När besättningsmedlemmarna höll upp tre fingrar och utförde en märklig pantomim för att visa hur man skördade sockerrör lär ytterst få ha insett konsekvenserna av vad de lurades att gå med på.

Dick Harrison

Om några dagar börjar Bokmässan i Göteborg, ett av Sveriges viktigaste årliga evenemang för oss författare och litteraturintresserade. Frågan har kommit upp hur länge vi överhuvudtaget har haft böcker i Sverige. Härom veckan svarade jag på en besläktad fråga om hur gamla mänsklighetens äldsta bevarade böcker är, och nu har alltså turen kommit till vårt eget land.

Sannolikt har vi haft böcker i nutida bemärkelse åtminstone sedan de första bokförsedda kristna missionärerna dök upp i dagens Sverige, men om man med frågan avser äldsta bevarade bok är svaret Skaramissalet från 1100-talet (troligen skrivet mellan 1150 och 1170), som sannolikt är en importprodukt från norra Frankrike. 44 blad, ungefär en åttondel av den ursprungliga handskriften, återstår idag och förvaras dels i Skaras gamla bibliotek, dels i stadens museum (delar av verket är utställt i båda lokalerna). Det rör sig om en mängd liturgiska texter: mässans böner och sånger, formulär för sakrament och andra kyrkliga handlingar samt epistel- och evangelietexter. För den som är intresserad av att bekanta sig med verket finns en nyutgåva att ta del av: Christer Pahlmblad (red.), Skaramissalet. Studier, edition, översättning och faksimil av handskriften i Skara Stifts- och landsbibliotek (2006).

Tryckta böcker introducerades av kringresande tyskar under andra hälften av 1400-talet – det var vid denna tid alldeles för dyrt och komplicerat att inrätta permanenta tryckerier i landet. Den bokproduktion som på detta sätt bedrevs i Sverige var länge helt inriktad på andliga verk: helgonbiografier, mässböcker, breviarier och tideböcker. Den första bok som bevisligen trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus (”De skapade varelsernas sedelärande samtal”) publicerades i Stockholm 1483 av den tyske boktryckaren Johann Snell. Förutom detta verk tryckte Johann Snell bland annat en latinsk grammatik och ett avlatsbrev. En annan tysk boktryckare, Bartholomeus Ghotan från Lübeck, kallades till Stockholm 1486 och var verksam i staden till 1487. Liksom Snell inhyste han sitt tryckeri hos stadens franciskaner (det vill säga på den holme vi idag kallar Riddarholmen). När han lämnade landet övertog svågern Johann Fabri en del av utrustningen och fortsatte publiceringen på egen hand. År 1495 tryckte han den första boken på svenska, Aff dyäfwlses frästilse av Jean Gerson. När Johann Fabri avlidit 1496 övertogs hans tryckpress av kartusianerna i Mariefred.

Dick Harrison

Eftersom vi för tillfället befinner oss i Karlstad skall jag försöka besvara en återkommande värmländsk fråga: när blev denna del av nuvarande Sverige en integrerad del av riket? Har Värmland måhända tidigare tillhört Norge?

Att döma av de få källor vi har om värmländskt 1100-tal var det vid denna tid ett typiskt buffertland med autonom ställning mitt emellan de svenska och norska riksbildningarna. Landskapet utgjorde dock en sammanhållen juridisk enhet med lagmän som, åtminstone under andra hälften av seklet, förefaller ha varit gemensamma för hela Värmland.

Det kan inte uteslutas att lagmännen och övriga stormän under vissa perioder erkände den norske kungens överhöghet. Värmlands äldsta territoriella indelning bär en markant norsk prägel. Benämningen ”syssla” (känd från senmedeltiden, men sannolikt äldre), som i Östersyssla och Västersyssla, är norsk, och en viktig pilgrimsled till Nidaros passerade genom Värmland. Hur omfattande det norska inflytandet var är dock okänt, och de fåtaliga isländska sagauppgifterna om saken är mycket svåra att utvärdera.

Vi står på fastare mark i början av 1200-talet. Den norska Håkonsagan (om kung Håkon Håkonsson) berättar att en upprorisk norsk fraktion, ribbungarna, nyttjade Värmland som bas för sina attacker mot Norge. Kung Håkon svarade med en invasion av Värmland år 1225. Av Håkonsagans skildring får man intrycket att den svenska kungamakten förvisso hävdade överhöghet över landet norr om Vänern men inte förmådde kontrollera det. Ribbungarna, och kung Håkon, hade fria händer i gränsbygderna, oavsett vad närmaste svenska auktoritet (det vill säga lagmannen i Västergötland) hävdade.

Men sedan hände något. Det råder inget tvivel om att Värmlands kulturbygder var integrerade i det svenska politiska systemet under andra hälften av 1200-talet. Från och med denna tid blir notiserna om landskapets lagmän allt fler, och för 1300-talets räkning kan vi iaktta en häradsindelning. Viktigast av våra belägg är ett par dokument knutna till lagman Höld. Tillsammans med sin gemål Margareta utfärdade han i april år 1268 ett praktfullt donationsbrev och ett testamente, huvudsakligen till förmån för Riseberga kloster i Närke. Klostret erhöll tolv gårdar, drygt hälften av parets samlade godsinnehav, varav de flesta låg i sydöstra Värmland. Som tack för donationen önskade sig Höld och Margareta gravar i klostret.

Lagman Höld tycks ha residerat på Arnön i Väse härad, där testamentet skrevs. Vad som gör lagmansparets generositet särskilt intressant är att donationen tillkom efter det att kung Valdemar gett dem tillåtelse att skänka gårdar till fromma ändamål, och det framgår av testamentsförordningen att den egentliga initiativtagaren till projektet var kungens far – Birger jarl. Lagmannens familj har alltså varit nära knuten till den svenska riksledningen.

En trovärdig hypotes skulle därmed kunna göra gällande att Värmlands lagmän och bönder, från att ha erkänt en vag svensk överhöghet (och kanske ibland norsk dylik) i mitten av 1200-talet permanent inordnades i det svenska politiska systemet, på samma sätt som samtidigt skedde i stora delar av Småland och (några decennier senare) i Hälsingland. Bygdernas makthavare knöt allt fler band till de inflytelserika grannarna i öster, erhöll jordegendomar i andra landskap än Värmland och blev därmed lika rikssvenska som upplänningar och västgötar.

Dick Harrison

Är det sant att digerdöden gick i en cirkelrörelse genom Europa och att Polen, som låg mitt i cirkeln, därmed undgick att drabbas? Om det är sant – vet någon varför?

Det stämmer att vissa områden i Polen slapp undan den stora pestepidemin i mitten av 1300-talet. Men det gällde inte hela Polen utan endast södra delen av landet, det vill säga landet kring Kraków. I norr (Pommerellen, Preussen m.fl. landskap) var förödelsen omfattande. Även i Schlesien minskade bebyggelsen markant under senmedeltiden, vilket tyder på att epidemier dragit fram.

Varför Kraków med omnejd inte hemsöktes av pesten, eller endast drabbades lindrigt, är ännu okänt. Ingen vetenskapligt hållbar hypotes har lanserats. Samma problem gäller för Böhmen, södra Nederländerna och vissa storstäder mitt i Europa, däribland Nürnberg och Milano. Observera att dessa områden endast kom lindrigt undan just digerdöden; i vissa påföljande senmedeltida pestepidemier drabbades de hårt.

En gammal hypotes är att sydpolackerna klarade sig bra eftersom de saknar kust och inte kunde få smittan via hamnar. Men det argumentet håller inte: mellersta Tyskland, Österrike, Ungern, Övre Egypten, inre Baskien med flera kustfattiga områden drabbades bevisligen av pesten. Dessutom kunde pesten ha tagit sig till södra Polen genom skepp på floderna, eller på någon av de många handelsvägarna.

En annan hypotes gör gällande att pesten tog en paus innan den nådde södra Polen, detta till följd av att vintern inträdde (pestlopporna är inte aktiva vintertid). När sedan våren kom tog spridningen en annan riktning – mot Baltikum och Ryssland istället för mot södra Polen. Men inte heller detta kan beläggas vetenskapligt.