Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På en känd gotländsk bildsten kan man se en kvinna med ormar. Även på vikingatidens runstenar är ormmotivet vanligt förekommande. Hade nordborna rentav en ormkult innan de kristnades? Varför står det i så fall inget om denna i redogörelserna för fornnordisk religion?

Faktum är att folk på senmedeltiden och på 1500-talet ibland hävdade att ormkult förekom i Sverige. Till dessa uppgiftslämnare hör Heliga Birgitta och Olaus Magnus. Enligt vad vi kan läsa oss till i deras skrifter hände det att bönderna satte ut mjölk i offergåva till så kallade husormar eller tomtormar, som det gällde att hålla sig väl med.

Men är detta verkligen sant? Vad säger källkritiken? Offrade våra medeltida och vikingatida förfäder mjölk till ormar? Inom modern forskning har det starkt betvivlats att ormkult, som är välkänd inom andra kulturkretsar, någonsin har förekommit i Norden. De lärda senmedeltida texterna torde, har man menat, ha tillkommit för att ge en bild av den så kallade hedendomens avarter och inte i syfte att teckna en religiös verklighet.

Väl att märka är denna skepsis i grund och botten bara en vetenskaplig spekulation. Vi vet inte hur det egentligen förhöll sig. Men det är ett ovedersägligt faktum att många företeelser som minner om okristen kult under medeltiden träder oss till mötes i utpräglad kristen tolkning, i redogörelser som inte utan vidare kan föras tillbaka till den folkliga tankevärlden. Berättelser om ormkulter kan ha ingått i det intellektuella kyrkliga bagage som importerades från kontinenten, varefter lärda nordbor började spekulera om liknande kulter även på våra breddgrader. Det är under alla omständigheter hopplöst svårt att länka Heliga Birgittas och Olaus Magnus skildringar till avbildningar på gotländska bildstenar som tillverkades hundratals år tidigare.

Våra källor om folkliga ormuppfattningar under äldsta tid ger snarast vid handen att vanligt folk avskydde djuret. Många trodde att alla ormar, såväl huggormar som ofarliga snokar, var giftiga. Lika felaktigt ansåg man att de skadade sina offer med den tvekluvna tungan och att de förgiftade vatten och luft genom att simma och väsa. Om man råkade bli biten av en orm fanns åtskilliga mediciner att ta till, exempelvis bävergäll, vinruta, purjolök och ”ormstenar”, men nyttan var begränsad, om vi inte räknar med en viss placeboeffekt.

I de nordiska folksagorna förekommer mängder av farliga ormar, ormgropar, ormtorn och ormgårdar, mardrömsnästen som ingen önskade hamna i. Historien om Adam och Evas utdrivning från Edens lustgård, liksom andra kristna ormhänvisningar, gjorde knappast djuret mer populärt. Samtidigt som bönderna hatade ormar var de likväl rädda för att döda dem, förmodligen av fruktan för kvarlevande djurs hämnd. Istället för att hugga ihjäl ormen föredrog man att läsa en trollformel, en så kallad ormgalder, över djuret.

Dick Harrison

Frågan syftar inte på huruvida Birger överhuvudtaget lät prägla mynt. Detta gjorde han självfallet, eftersom han var jarl och rikets mäktigaste man. Snarare undrar frågeställaren om Birger lät prägla helt egna mynt, som inte alls såg ut som övrig svensk valuta utan var ”birgerska”. Detta har hävdats i olika sammanhang, men utan förklaring.

Svaret är ja. Detta skall förstås mot bakgrund av att Sverige i mitten av 1200-talet saknade ett allmänt accepterat myntsystem. I Skara biskopsdöme dominerade så kallade götaländska mynt. I landskapen kring Mälaren och i Norrland dominerade så kallade svealändska mynt. Båda dessa penningtraditioner stod i skuggan av den gotländska präglingen: gutniska mynt dominerade penningväsendet i Linköpings stora biskopsdöme och i sydvästra delen av nuvarande Finland. Dessutom var det gutniska myntet mycket gångbart i den svealändska myntregionen. Flertalet transaktioner på svenska fastlandet före 1250 tycks för övrigt inte ha krävt mynt utan gjorts upp in natura.

Under Birger jarls tid började detta förändras. En reformperiod inleddes, vilken mot slutet av seklet, på kung Birger Magnussons tid, fick som resultat att kärnlandet i det svenska kungariket erhöll ett enhetligt myntsystem. Birger jarls aktioner ägde alltså rum mitt i en förändringsprocess, som hade sin beskärda del av experiment. Birger jarl skänkte således fastlandet en gemensam valuta som endast blev temporär, samtidigt som han laborerade med en helt egen myntning: pengar som präglades med ett ”B”. Sådana lösfynd har påträffats särskilt i Västergötland och Värmland.

Men varför gjorde han så? Varför experimentera med ”B”-mynt? Jag erkänner villigt att jag inte har en aning. Prestigeskäl? Ingen av de förklaringar som lagts fram på vetenskapliga symposier har varit övertygande. Birgermyntningen varade under alla omständigheter bara i ett par år. Penningsystemet var ännu labilt och utsatt för hastiga förändringar.

Som exempel på komplexiteten kan nämnas ett östgötskt dokument från tiden kring 1264. Handlingen visar hur biskopen i Linköping köper Sko klosters egendomar i Småland. Abbedissan i Sko meddelar att hon som delbetalning har tagit emot ”20 mark silver i vägda penningar, såväl svenska som gotländska jämte 8 mark silver i sterlingar”. Med andra ord: svenska, gotländska och engelska mynt i en och samma transaktion. Det hade ingen betydelse för abbedissan och biskopen var deras penningar var präglade. Silvret i sig var det enda betydelsefulla: mynten vägdes så att rätt summa erhölls.

Dick Harrison

Den 6 februari 1914 höll Gustaf V ett av Sveriges mest berömda tal i modern tid. Inför tusentals ditresta bönder på Stockholms slotts inre borggård intog han en fientlig hållning mot sittande regering och reagerade starkt mot att denna inte satsade mer på försvaret. I talet, som skrivits av Sven Hedin och Carl Bennedich, använde Gustaf V även starka personliga uttryck som ”min armé” och ”min flotta”, vilket var en direkt utmaning mot liberaler och socialdemokrater.

Aldrig senare har monarkin i Sverige framträtt med sådan självsäkerhet som februaridagen 1914. Följden av kungens tal var en politisk kris. Regeringen Staaff avgick den 10 februari och ersattes av en partipolitiskt obunden ämbetsmannaministär under Hjalmar Hammarskjöld.

Hur kunde Gustaf V och den svenska monarkin överleva vad som idag närmast påminner om en statskupp, låt vara en mycket fredlig sådan? Någon dag efter det kungavänliga bondetåget organiserades ju ett arbetartåg i Stockholm, till stöd för Staaff, som drog till sig betydligt fler deltagare. Borde inte kungen ha dömt sin regim till döden genom att så flagrant motsätta sig den parlamentariska demokratins spelregler?

Jo, det kan man tycka. Det tyckte en och annan även på 1910-talet, och av detta skäl fanns det gott om kritiker mot Gustaf V:s aktion även inom högerkretsar och i själva kungahuset.

Men Gustaf V, och den svenska monarkin, bestod krisen av två välkända skäl. Det ena var liberalernas och socialdemokraternas månande om stabilitet och lugn. De ville ha demokrati och social rättvisa, inte revolution och anarki. Hjalmar Branting och andra ledande socialdemokrater var tydliga med att de ville gradvis förändra Sverige genom reformer, och när utvecklingen i Ryssland skenade iväg 1917 och 1918 blev denna inställning än tydligare än tidigare – inte minst eftersom det uppstod ett behov att markera ståndpunkt gentemot den inhemska svenska vänsteroppositionen mot SAP. Detta gynnade den svenska monarkins överlevnad.

Det andra skälet var första världskriget. När detta bröt ut på sommaren 1914 stod det helt klart att försvaret måste högprioriteras, vilket avförde borggårdskrisens sakfråga från den politiska dagordningen. En högt uppsatt högerpolitiker lär ha sagt rent ut till Gustaf V att monarken hade haft en förbaskad tur.

Dick Harrison

Det cirkulerar olika uppgifter om hur staten Angola fick sitt namn. Är det portugisernas stavning av ett afrikanskt kunganamn, eller namnet på ett gammalt rike, eller namnet på en titel?

Portugiserna var mycket riktigt inblandade. När de på 1500-talet hade upprättat en bas i Luanda, idag huvudstad i republiken Angola, trädde de i nära kontakt med mbundufolkets rike Ndongo. Mbunduköpmännen nämnde ofta ordet ngola, vilket var titeln på Ndongos härskare. Eftersom ordet ideligen förekom när folk från inlandet hänvisade till den egna statsbildningen kom portugiserna så småningom att använda ordet ”angola” om riket och inte bara om ledaren.

På grund av kontakterna med Luanda nedtecknades Ndongos historia från och med 1500-talets första hälft av européer, varför rikets utveckling är tämligen väl känd. Ngolan ville till en början utveckla handeln med Portugal och öppnade villigt sitt land för katolsk mission. År 1557 sände han till och med en ambassad till Lissabon. De goda relationerna omintetgjordes emellertid av ryktet (som senare visade sig falskt) att det fanns stora silverfyndigheter i Ndongo, vilket från och med 1570-talet resulterade i upprepade portugisiska krig mot ngolans folk. Ndongo var under de första fyra decennierna segerrikt, framför allt eftersom portugiserna sveptes bort av tropiska sjukdomar. Av de fler än 2 000 soldater – portugiser, flamländare, tyskar och spanjorer – som sändes till Luanda mellan 1575 och 1594 återstod till slut endast 300. Styrkebalansen förändrades till Ndongos nackdel när Portugal fick indirekt hjälp av imbangalafolkets invasioner på Ndongos område österifrån. Imbangala hade, såvitt utomstående bedömare kunde konstatera, ingen egentlig ekonomi utan levde på plundring. De levererade gärna krigsfångeslavar till såväl européer som afrikaner. När imbangalaräderna drog bort Ndongos krigare från västra delen av riket kunde portugiserna inhösta betydande framgångar på sina fronter.

Mellan dessa två eldar måste ngolan välja sida för att rädda riket. Ndongos kristna härskarinna Nzinga, som hade låtit döpa sig under en diplomatisk förhandling i Luanda och fått namnet Dona Ana, valde att bekämpa européerna. Hon var dock oförmögen att besegra portugiserna på slagfältet och avsattes 1626 till förmån för en portugisisk marionett, Ngola Ari. Istället för att erkänna sig besegrad anammade Dona Ana Nzinga då samma brutala militarism som imbangalakrigarna hade gjort till sin, vilket fick till följd att många av portugisernas soldater deserterade och anslöt sig till hennes välde. Drottningen flyttade mbundufolkets politiska centrum inåt landet, beväpnade sina styrkor med eldvapen och erövrade i början av 1630-talet grannriket Matamba. Här byggde hon upp ett påfallande starkt välde med slavhandel som bärande näring. När Nederländerna ockuperade Luanda mellan 1641 och 1648 allierade hon sig öppet med holländarna, enligt logiken att Portugals fiende var hennes vän. Inte förrän 1656 slöt hon avtal med sina forna motståndare från Lissabon.

Ngola Ari, som lojalt stött Portugal under alla dessa krig, klagade i brev till Johan IV av Portugal år 1653 att han numera endast var kung till namnet. I en rapport från 1658 konstaterade Serafim de Cortona att tre fjärdedelar av Ndongos territorium var avfolkat och att de mbundufamiljer ännu levde där led svårt av torka, sjukdomar och av närheten till slavhandlarnas rutter. I huvudstaden Pungo a Ndongo fanns inte längre ett spår av kristendom.

Ngola Ari avled omkring 1664 och efterträddes av sonen Ngola Ari II, som hade lärt sig att avsky portugiserna. Inom kort utbröt ett nytt krig. Konflikten slutade med att portugiserna, som använde kolonialtrupper från Brasilien, stormade Pungo a Ndongo den 29 november 1671. Staden plundrades, folket förslavades och den flyende ngolan blev tillfångatagen och halshuggen. Hans överlevande familjemedlemmar skeppades hela vägen till Portugal och spärrades in i klostret i Alcobaça. Portugiserna tog över vad som återstod av Ndongo.

Dick Harrison

Jag har ofta fått frågan vilken som är världens äldsta bevarade bok. Frågan är notoriskt svår att besvara eftersom det kräver att vi är överens om definitionen av ”bok”. Skall papyrusrullar räknas dit? Eller skall vi reservera termen för böcker såsom de ser ut idag, det vill säga det som på latin kallas codex? Eller skall vi med bok avse en berättelse, oavsett material och form, som idag skulle kunna presenteras i tryckt bokform?

Om vi håller oss till sistnämnda definition blir svaret att texter från 2300-talet i Egypten (Gamla riket) som står att läsa på faraonernas pyramider och gravar är våra äldsta ”böcker”, följda av indiska Rigvedamanuskript (ca 1000-talet f.Kr.) och Gilgamesjeposet från Mesopotamien. En fullt läslig och utförlig version av detta epos återfanns på lertavlor från 700-talet f.Kr. – själva eposet är betydligt äldre – i utgrävningar av den assyriska huvudstaden Nineve.

De så kallade Pyrgitavlorna från ca 500 f.Kr., några guldblad med inskrifter på etruskiska och feniciska, skulle också kunna räknas som bok, men eftersom det etruskiska språket inte är tolkat vet vi bara med säkerhet vad den feniciska texten berättar om. Uppenbarligen rör det sig om en text som är tillägnad gudinnan Ashtaret och inte om litteratur i egentlig mening.

Om vi med ”bok” begränsar oss till tryckta alster är den äldsta boken, mig veterligen, en kinesisk version av den så kallade Diamantsutran, som trycktes på 860-talet e.Kr. och påträffades i Dunhuang i början av 1900-talet. Den tryckta skriften finns numera i British Library i London.

Om någon läsare känner till ännu äldre böcker, vilka forskningen har accepterat som icke-förfalskade, är ni hjärtligt välkomna att berätta om dem i kommentatorsfältet nedan.

Dick Harrison

I äldre historieböcker möter man ibland hänvisningar till ett diplomatiskt möte mellan svenskar och danskar i Avaskär. Var ligger det? Och vad handlade mötet om?

Mötet i Avaskär tillhör de mindre kända i svensk-dansk diplomatisk historia, och det var ingen framgång för någondera parten. Tvärtom: omöjligheten att komma överens ledde till krig mellan Sverige och Danmark.

Sammankomsten ägde rum vid midsommar 1451. Den svenske kungen Karl Knutsson uppehöll sig i Kalmar och den dansk-norske kungen Kristian I i Ronneby. Ingen av monarkerna deltog i de förhandlingar som respektive sidas delegater (tolv från Sverige, tolv från Danmark) förde i den lilla gränsstaden Avaskär, belägen vid kusten i nordöstra Blekinge, inte långt från dagens Kristianopel. (Ytterst lite återstår idag av Avaskär, eftersom Kristian IV flyttade stadsbebyggelsen till just Kristianopel.) På förhandlingsagendan fanns åtskilliga punkter. Karl Knutsson ville återfå Gotland och Norge, som Kristian krigat till sig. Båda sidor hade intresse av sjöfartens säkerhet. Man behövde komma överens om reglerna för framtida kungaval. Men en helt annan fråga kom att dominera mötet: de danska delegaterna krävde att svenskarna skulle överlämna Närke och Värmland med Örebro slott till den danska drottningen Dorothea. Den avlidne unionskungen Kristofer hade nämligen lovat henne detta i territoriell änkepension, s.k. livgeding, och det faktum att Dorothea gift om sig med Kristian I hade inget med saken att göra. Närke och Värmland hörde rätteligen till den danska drottningen.

Kravet tycks ha kommit som en chock för svenskarna. De hade ingen aning om att den förre kungen i sitt morgongåvebrev hade lovat bort en stor del av Mellansverige till änkan. Brevet hade till råga på allt deponerats i Lübeck och varit omöjligt att få tag på och läsa innan kung Kristian löste ut det i maj 1451.

För de svenska delegaterna var det en omöjlighet att skänka bort allt detta till Dorothea, det vill säga i praktiken till kung Kristians knektar. Svenskarna insisterade på att få granska morgongåvebrevet i original, eller åtminstone i avskrift. De danska delegaterna vägrade, varvid mötet upplöstes i oenighet. Karl Knutsson vände sig omgående till påven för att få hjälp, men förgäves. Några månader senare var kriget ett faktum.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig mot en helgonfråga. Alla som besökt Irland eller är det minsta intresserade av öns kultur har hört talas om Sankt Patrick, öns och nationens skyddshelgon. Enligt vissa legender skall bristen på ormar på den gröna ön bero på att Patrick skrämde bort dem. Sankt Patrick’s Day den 17 mars firar irländare (och många andra) över hela världen.

Men vem var Patrick? Har han överhuvudtaget funnits?

Ja, det har han, och till skillnad från många andra tidigmedeltida helgon har han lämnat skriftliga vittnesbörd om sig själv. Patrick, eller egentligen Patricius, har till och med skrivit en kortfattad självbiografi på latin, betitlad Confessio (”Bekännelse”). Dessutom har ett brev överlevt. Av tradition brukar vi förlägga hans liv och verksamhet till 400-talet, men några egentliga kronologiska hållpunkter finns ej. Vi vet inte ens varifrån han kom. Hemorten, Bannaven Taberniae, har inte kunnat identifieras, även om man ofta har gissat på Carlisle i nordvästra England. Fadern Calpurnius var en decurio, det vill säga medlem av den styrande rådsförsamlingen på hemorten, och diakon i kyrkan. Familjen ägde troligen en medelstor jordegendom. Ur denna trygga tillvaro rycktes Patricius med våld någon gång under tonåren, då han kidnappades av plundrare från havet och fördes som slav över Irländska sjön. Om denna händelse skriver han själv:

Jag var nästan sexton år gammal vid den tiden, och jag var okunnig om den sanne guden. Tillsammans med tusentals människor blev jag förd som fånge till Irland. Vi förtjänade detta öde eftersom vi hade vänt oss bort från Gud; vi lydde inte hans bud och lyssnade ej på prästerna när de varnande talade till oss om frälsningen. Herrens vrede föll över oss, och Han skingrade oss bland många hedniska folk, ända till världens ände.

Enligt egen utsago (Bekännelse, 16) sattes Patricius därefter att vakta boskap. Herdesysslan tvingade honom ofta att vistas långt från slavägarens gård, ”i skogar och på berg”. Det farliga arbetet drev honom till att söka stöd i kristendomen. En natt, omkring sex år efter det att han försatts i träldom, hörde Patricius en röst som förkunnade att han snart skulle få återvända till sitt älskade hemland. En kort tid senare rymde han, gömde sig i en liten hydda, lyckades ta sig ombord på ett fartyg och kom efter många umbäranden hem till Britannien.

Ett par år senare mottog Patricius en vision av en himmelsk budbärare vid namn Victoricus, som uppmanade honom att resa tillbaka till Irland. Patricius lydde och började efter en lärotid att sprida evangelium på ön. Som förkunnare av kristendomen, så småningom med biskopstitel, var han framgångsrik men fick också fiender, vilka använde hans påstådda försyndelser (okänt vilka) emot honom. Patricius rykte som dygdig kristen förkunnare var i fara, vilket tvingade honom att försvara sig. Därav självbiografin.

Nästan alla legender om Sankt Patrick, inklusive den om ormarna, tillkom flera sekler efter helgonets död och bör tas med stora nävar salt. Men han har alltså existerat, och genom de texter han skrev kan vi komma honom närmare än flertalet européer på 400-talet.

Dick Harrison

Det är väl känt att Haiti bröt sig loss från Frankrike och blev självständigt i början av 1800-talet. Men vilket statsskick antog man? I litteraturen förekommer uppgifter om såväl kungar och kejsare som presidenter.

Sanningen är att alla dessa titlar förekom. Haitis postkoloniala historia är mer än vanligt rörig, full av kupper och krig, och statsskicket förändrades ofta.

Efter mer än ett decennium av växlingsrika strider lyckades de upproriska proklamera Haitis självständighet den 1 januari 1804. Upprorsledaren, den före detta slaven Jean-Jacques Dessalines, lät på hösten samma år utropa sig till kejsare. Dessalines mördades emellertid 1806, vilket beredde vägen för bland andra generalen och guvernören Henry Christophe. Denne hade fötts på en brittisk slavplantage och utvecklat en anglofili av stora mått, liksom ett hat mot allt franskt (han vägrade sålunda att använda stavningen Henri om sig själv). Henry hade lyckats köpa sig fri redan i 20-årsåldern och klättrat på den militära karriärstegen under 1790-talets befrielsekrig. Efter mordet på Dessalines tog han raskt kontroll över norra Haiti, medan södra delen av det f.d. kejsardömet övertogs av mulatten Alexandre Sabès Pétion.

Henry Christophe lät först utropa sig till president, men efter några år omvandlade han den lilla republiken till en monarki. President Henry blev 1811 kung Henry I, vederbörligen krönt av en romersk-katolsk präst. Kring sig hade kungen fyra furstar, sju hertigar, tjugotvå grevar, trettio baroner och fyrtio riddare, samtliga nyutnämnda för att monarkin skulle ha en adel värd namnet. Eftersom en kung även måste ha slott att härska från lät Henry I bygga sju sådana. Det pampigaste, som fick namnet Sans Souci efter preusserkungen Fredrik den stores slott i Potsdam, stod färdigt 1812. Henry I lät även bygga ett ovanligt starkt citadell, La Ferrière.

Under de första åren som kung var Henry Christophe framgångsrik. Många plantager rustades upp och började producera socker för den brittiska marknaden. Ett myntväsen introducerades. Lagar stiftades om handel, jordbruk, armé och polisväsen. Henry I började även korrespondera med monarkkollegerna i Europa, bland annat med tsar Alexander I av Ryssland. Mot slutet av sitt liv förlorade dock kungen greppet om verkligheten. Han började se syner och blev delvis förlamad av en stroke. När Henry i oktober 1820 insåg att hans regim hotades av en armérevolt begick han självmord.

Medan Henry utvecklade en monarki vidmakthöll Pétion en republik i södra Haiti. Han styrde som president till sin död i gula febern 1818. Pétions efterträdare, president Jean-Pierre Boyer, återförenade södra och norra Haiti under sitt presidentskap två år senare. Boyer erövrade även den gamla spanska grannkolonin Santo Domingo (idag Dominikanska republiken) och härskade till 1843, då han störtades (han avled sju år senare i exil).

Den haitiska republik som grundats av Pétion och Boyer gick i graven 1849, då president Faustin-Élie Soulouque utropade sig till kejsar Faustin I. Detta andra haitiska kejsardöme, som uppenbart inspirerades av Napoleon I:s kejsardöme i Frankrike, bestod i knappt tio år, tills Faustin avsattes i januari 1859. En bidragande orsak till avsättningen var att Faustins många krig för att återta kontrollen över Dominikanska republiken misslyckades. Därefter återgick Haiti till att vara republik.

Alltså: kejsardöme under Dessalines, sedan delat mellan en republik och en annan republik, sedan delat mellan en republik och en monarki, sedan republik, sedan kejsardöme, sedan republik igen.

Dick Harrison

Det talas mycket om det afrikanska slaveriet i Nya världen, men mindre ofta om hur spanjorerna förtryckte indianerna i kolonierna. Försattes inte även de i någon sorts slaveri?

Jovisst, särskilt i inledningsfasen, men förtrycket var av skiftande karaktär. Ofta inordnades indianerna i förtryckande system som kan liknas vid mellanformer mellan slaveri och livegenskap.

Problemet var att indianerna var att betrakta som undersåtar till spanska kronan. När väl erövringarna i Nya världen blivit inordnade i den habsburgska monarkins administrativa system blev det omöjligt, åtminstone i teorin, att behandla indianerna hur som helst. I egenskap av spanska undersåtar måste de dessutom bli katoliker, och som sådana var de (eller borde de i alla fall vara) skyddade från alla former av slaveri. Den spanske kungen Karl I, mer känd som den tysk-romerske kejsaren Karl V, var mycket bestämd på den punkten.

Detta ledde till uppkomsten av det så kallade encomienda-systemet. Ytterst var detta avsett att garantera att indianerna kristnades, men i praktiken var det ett hänsynlöst sätt att ålägga dem tvångsarbete. Ett antal indianfamiljer överlämnades, ”kommenderades”, till en spansk kolonist, en encomendero. Mot att denne åtog sig att kristna och civilisera dem erhöll han total kontroll över bysamhället. Han förfogade över deras arbetskraft efter eget behag. Många encomenderos uppfattade, helt felaktigt, sina byar som privata gods och indianerna som slavar. Trycket på indianerna att arbeta ökade i takt med att allt fler av byarnas invånare sveptes bort av epidemier och det blev ont om arbetskraft.

Redan efter ett par decennier hade encomienda-systemet blivit så ökänt att det gick i graven. Spanska kronan reagerade med kraft mot missbruken. Alla former av indianslaveri förbjöds på 1540-talet. Encomienda-systemet avskaffades 1550. Myndigheterna övergick till det så kallade repartimiento-systemet, som var avsett att leverera arbetskraft enligt ett rotationssystem. De kolonister som kunde bevisa att de behövde arbetskraft fick tidvis tillgång till indianarbetare från byarna i grannskapet. I Peru utvecklades ett liknande system vid namn mita, som grundades på folkets arbetsplikter i det gamla inkariket. Avsikten med repartimiento– och mita-systemen var att spanjorerna inte skulle kräva större arbetsinsatser än indianerna orkade bidra med samt att de skulle skänka dem ordentliga löner.

Även denna gång blev dock missbruken så omfattande att myndigheterna tvingades dra i bromsen och införa förbud. Repartimiento avskaffades 1632, med undantag för i gruvorna. På 1600-talet kom flertalet av de indianer som hade överlevt epidemierna och förtrycket istället att underordnas godsägarna i egenskap av räntebetalande bönder, så kallade peoner, i olika typer av beroendeställning och livegenskap.

Dick Harrison

Hur mycket vet vi egentligen om medeltida prostitution i de skandinaviska länderna? Dyker det upp många uppgifter i exempelvis rättsliga källor?

Nej, det gör det inte, av det enkla skälet att prostitution inte var att betrakta som en kriminell aktivitet. Eftersom det var lagligt blev man inte dömd för det, och därför noterades företeelsen sällan i rättsliga källor. Följaktligen är det mycket lättare att studera medeltida tjuvar och mördare än att studera medeltida hallickar och prostituerade. I de svenska lagarna från 1200-talet och 1300-talet förekommer inga notiser om byhoror eller stadsskökor.

Vi har mer information från grannländerna, men även där får man leta förgäves efter utförliga redogörelser. I norska skrifter från andra hälften av 1200-talet återfinns varningar för prostituerade (portkonur) och bordeller (portkvénnahús eller pútnahús). Även i Danmark blomstrade könshandeln, men den träder oss främst till mötes när plötsliga katastrofer ägde rum: år 1267 förliste ett skepp med prostituerade som var på väg till den blomstrande Skånemarknaden på Falsterbonäset.

Allra tydligast märker vi prostitution i källorna om vi vänder blicken mot högborgerskapets iver att markera sin sociala status. Det var förringande att behöva bo i närheten av bordeller eller att bo på en gata där prostituerade brukade ragga kunder. Om så skedde försökte rådmän, borgmästare och övriga förmögna borgare flytta till andra stadsdelar, något som ibland resulterade i skriftlig dokumentation. Goda rådmannafamiljer ville inte förknippas med synd och förfall. När horor började trafikera Bergens huvudgata flyttade rådmännen och deras hushåll till andra gator. Även Stockholms rådmän gjorde en uttrycklig poäng av att de inte ville ha fysisk kontakt med fallna kvinnor.