Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Ibland blir jag ombedd att använda bloggen till att berätta om spektakulär kriminalitet i förfluten tid, vilket, som den minnesgoda läsaren säkert vet, har avsatt diverse spår på webben under de gångna åren. Idag gäller det familjedramatik. Om jag fick välja ut ett blodigt familjedrama under 1900-talet att berätta om, vilket skulle jag välja?

Urvalet är mycket stort, men jag fastnar likväl för en på sin tid uppmärksammad händelse i Stockholm, närmare bestämt på Norr Mälarstrand 24, den 7 mars 1932. På kvällen denna dag gjorde en brorsdotter till häradshövdingen, tillika f.d. SAF-ordföranden och högerpolitikern Hjalmar von Sydows avlidna hustru ett makabert fynd i von Sydows bostad på adressen ifråga. Flickan larmade polisen, som fann liken efter tre personer.

I von Sydows eget rum låg hembiträdet Ebba Hamn, troligen ihjälslagen med ett strykjärn. I kokerskan Herous rum låg häradshövdingen, mördad. Kokerskan själv satt i en stol och hade misshandlats till döds.

Polisen efterlyste omgående von Sydows son, den juridikstuderande Fredrik, som var i 23-årsåldern, och dennes hustru Ingun, som misstänkta för morden. Det framkom att paret tidigare på dagen hade begett sig till restaurang Tegnér i Stockholm. Färden hade fortsatt till en herrekiperingsbutik, ett apotek, restaurang Vallonen och ett konditori i Norrviken. Slutligen, vid 20-tiden på kvällen, hade de kommit till Hotel Gillets restaurang i Uppsala. De åt ostron och drack champagne. Efter en stund lämnade paret lokalen, men de återkom i tre vänners sällskap vid tiotiden, varvid de satte sig till bords för att äta en supé.

Polisen, som nu anlänt, instruerade restaurangpersonalen att diskret be Fredrik von Sydow att komma ut i hallen. Paret reste sig då och gick ut i tamburen, där Ingun von Sydow satte sig i en länstol. Maken böjde sig fram, som för att kyssa henne, men istället sköt han henne i tinningen med en fickpistol. Därefter sköt han sig själv i huvudet och avled omedelbart.

Väl att märka finns det inga slutliga bevis för att Fredrik verkligen utförde dådet på Norr Mälarstrand 24, men få bedömare tror något annat. Det framkom senare att han hade lånat sin pistol av en god vän, jägmästaren Sven Hallman. Något självklart motiv till det inträffade har aldrig framkommit, men spekulationerna är många. Hatade han sin far? Hade ett utsvävande liv med sprit och droger gett honom alltför stora problem? Det rätta svaret tog Fredrik med sig i graven.

Dick Harrison

Idag tar jag upp en filmfråga. Hur kommer det sig att de populära filmerna i serien Pirates of the Caribbean utspelar sig på 1700-talet? Överhuvudtaget kännetecknas vår populärkulturella uppfattning av piraternas guldålder av 1700-talets miljöer, trots att piraternas verkliga storhetstid i Västindien snarare var 1600-talet. Varför?

Det finns flera skäl. Ett är att Västindien på 1700-talet var en betydligt mer välbekant del av den europeiska periferin än området varit på 1600-talet. Till skillnad från tidigare trodde sig den allt större romanläsande medelklassen på 1700-talet, särskilt i Storbritannien, veta en hel del om Västindien. Det blev vanligare att förlägga intriger till denna del av världen.

Ett annat skäl är att myter kräver tid för att slå rot och frodas. Först måste man lägga en berättarmässig grund. Sedan utvecklas denna, och slutligen fastnar berättelserna i folks medvetande. Grunden till piratromanernas och -filmernas berättarkultur lades under 1600-talets andra hälft och utvecklades i början av 1700-talet, varefter romanintriger, i regel med den egna tidens samhälle som ram, började utformas.

En av de viktigaste och stilbildande piratböckerna var den f.d. franske piraten Alexander Exquemelins De Americaensche Zee-Roovers (på svenska känd som ”Piratica America eller Sjörövarna i Karibien”), som publicerades på holländska 1678. Den översattes inom kort till flera språk och trycktes i stora upplagor med fantasieggande bilder. Skräckinjagande kaptener som Morgan och L’Olonnais spelade huvudrollerna i sensationsmättade skildringar som kom att bilda skola. Kulmen på den piratvurm som därmed skapades nåddes i och med publiceringen av en färgstark men föga tillförlitlig kriminalkrönika vid namn A General History of the Robberies and Murders of the Most Notorious Pyrates (1724) – full av historier om Svartskägg, Black Bart, William Kidd, med flera, inklusive de kvinnliga sjörövarna Mary Read och Anne Bonny.

Denna 1700-talsskrift kom att utgöra råmaterial för många författare på 1700-talet och 1800-talet, varför första hälften och mitten av 1700-talet gärna bildade fond för intrigerna. Paradexemplet är Robert Louis Stevensons pojkboksklassiker Treasure Island (”Skattkammarön”), som publicerades 1883 och som i sig har inspirerat otaliga andra sjörövarberättelser. Hos Stevenson finns mycket av det som idag är standardföreteelser inom genren: skattkartor märkta med ”X”, tropiska öar, en enbent sjöman med papegoja på axeln, med mera. En annan viktig källa till nutidens stereotypiska piratuppfattning är J.M. Barries Peter Pan (1911), där kapten Krok – vars utseende dock inspirerades av målningar av den engelske kungen 1600-talskungen Karl II – och hans sjörövare är huvudskurkar.

Slutligen tog 1700-talets piratvärld steget över till vita duken. Av särskilt stor betydelse var den framgångsrika Disneyfilmen Treasure Island (1950) med Robert Newton i rollen som Long John Silver, med just det utseende och den dialekt som flertalet av oss idag associerar med äldre tiders sjörövare.

1700-talets dominans inom det senaste seklets piratkultur skall dock inte överdrivas. När Errol Flynn gjorde filmhistoria med Kapten Blod och Slaghöken var det 1600-talet respektive 1500-talet som gällde.

Dick Harrison

För ett bra tag sedan bloggade jag om Helge Evert i Söderköping, ett av Sveriges minst kända lokalhelgon från medeltiden. Jag får ofta frågor om huruvida det fanns flera heliga personer i Sverige, lika eller nästan lika okända.

Svaret är att vi har haft mängder av idag nästan okända helgon, flertalet lokala eller regionala, vilka visserligen aldrig kanoniserades av påven men icke desto mindre åtnjöt helgonkult i århundraden, innan reformationen satte stopp för företeelsen. Om vi stannar kvar i Söderköping möter vi således det i andra städer och byar helt obekanta helgonet Helge Jönis. Men mitt exempel i dagens blogg är skånskt och kvinnligt: Sankta Magnhild av Fulltofta.

Magnhild nämns i Lunds domkapitels gåvobok redan den 6 juni 1228, då Anders Sunesen, som av åldersskäl pensionerat sig från ärkebiskopsstolen i Lund, lät överföra diverse penningintäkter och egendomar till domkapitlet, bland annat ”hälften av det som kom den saliga kvinnan Magnhilds minne till del.” Magnhild avled alltså före 1228. Om vi vänder oss mot legenden finner vi att hon skall ha varit en from kvinna från byn Benarp som excellerade i att bota sjuka, ta hand om barn och undervisa. Magnhilds sonhustru fattade dock agg till henne och dödade henne med en pil. När de bärare som transporterade hennes kista satte ned, eller tappade, denna, sprang en källa fram på platsen, ett tydligt tecken på Magnhilds helighet.

Om vi hoppar fram till 1383 finner vi ytterligare upplysningar. Ärkebiskop Magnus Nielsen konstaterade detta år i ett brev att ”den fordom i Kristus älskade dottern och välaktade kvinnan Magnhild av Fulltofta, som förde ett liv synbarligen behagligt för allas vår Skapare och orättfärdigt dräptes av sin svärdotter” nu har råkat i svårigheter. I det kapell som byggts över hennes grav har antalet mässor sjunkit i antal, och lokalen har blivit ett näste för ”spelare och sångare, vilka inte skäms för att hänge sig åt liderliga visor och danser, frosseri, dryckenskap och hor”. Följaktligen beordrar Magnus att helgonets kvarlevor skall föras från kapellet till Lunds domkyrka.

Magnhilds vidare öden är okända. Men i Fulltofta kyrka – där man tror att hennes ursprungliga grav fanns kvar ända till 1700-talet – finns sedan 1936 ett fönster med en svit om fyra glasmålningar med Magnhildmotiv.

Dick Harrison

Det cirkulerar en historia om att våra femhundrakronorssedlar, prydda med Karl XI:s bild, inte har kunnat användas som betalningsmedel i skånska Lönsboda, eftersom kungens män for fram minst sagt brutalt under skånska kriget på 1670-talet. Är detta sant eller är det en modern skröna?

Det är sant. Attityden fanns, och förevisades även i media, när det begav sig. Men det blev aldrig någon större folkrörelse av det enkla skälet att Lönsboda de facto och de iure ligger i Sverige och måste acceptera svenska statens valutabestämmelser. Jag har själv besökt Lönsboda och varit vittne till ett valutaexperiment, och tro mig, det går alldeles utmärkt att betala med femhundrakronorssedlar i ortens butiker.

Skälet till att Karl XI hamnade på sedeln var att han brukar framhållas som en jämförelsevis bra kung, en monark som skapade reduktionen, indelningsverket och en för 1600-talet ovanligt lång fredsperiod. Dessutom lade han grunden till Riksbanken, som är ansvarig för sedlarna.

Lönsbodafolkets protester var dock relevanta, sett ur bygdens perspektiv. Under skånska kriget lät kungen beordra att alla män i vapenför ålder i Örkeneds socken skulle dödas (lyckligtvis kunde ordern inte verkställas eftersom flertalet sockenbor flydde i god tid). Det var den typ av beslut som krigförande monarker på 1600-talet ställde sig bakom när de misstänkte att lokalbefolkningen – som i detta fall var svenska undersåtar sedan 1658 – brast i lojalitet. Göingebönderna hade förvisso goda skäl till att gå samman i uppbåd, låta sig värvas som danska friskyttar eller bli kriminella, eftersom kriget var förödande för deras vardag, men sådant var oväsentligt för den svenska krigsmakten, som brännmärkte allt dylikt som snapphaneri och önskade statuera exempel. I Lönsboda, där en snapphane står staty mitt i byn, är denna historia allt annat än glömd.

Dick Harrison

Jag har fått en fråga om ett smycke som nämndes i förbigående i en kommentar till bloggen för några dagar sedan. Ett fint smycke sägs ha påträffats strax utanför Motala. Vilket smycke? Var kan man se det?

Smycket brukar lite slarvigt kallas Motalaspännet, trots att det inte alls har hittats i Motala – däremot i Motala ström. Upphittaren hette Gabriel Gabrielsson. Han höll på att vittja sina ålgarn vid Kimstad kvarn år 1818 när han fick syn på den oväntade fångsten. Det rörde sig om ett stort guldspänne med gjutna gripar och drakar samt safirer, rubiner, smaragder och ametister. I äldre svensk smyckeshistoria står spännet i en klass för sig. Det kan beskådas på Historiska museet i Stockholm, för närvarande i den semipermanenta utställningen om Sveriges historia 1000–2000 på andra våningen, men tidvis har det lånats ut till Östergötland.

En varning bör utfärdas. Det mesta som brukar berättas om spännet är gissningar. Hit hör uppgiften att det skall ha tillverkats av en guldsmed i Paris. Problemet är att vi har för litet jämförelsematerial för att kunna säga något med säkerhet om var spännet är gjort. Även internationellt sett räknas ”Motalaspännet” som ett av 1300-talets verkliga mästerverk inom guldsmedskonsten. Se själva: http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=41519.

En annan vanligt förekommande uppgift är att smycket har tillhört drottning Blanche (”Blanka”) av Namur, Magnus Erikssons drottning. Att ägarinnan varit förmögen säger sig självt, men vi har inga övriga ledtrådar till hennes identitet. Ofta kan man läsa historien att Blanche gjort en båtfärd på Strömmen och råkat tappa det oskattbara guldspännet i vattnet, men den förklaringen ger jag inte mycket för, såvida vi inte leker med tanken att ingen upptäckte förlusten. Annars skulle man med all säkerhet ha gjort stora ansträngningar för att hämta upp dyrgripen.

Väl att märka saknar vi belägg för att smycket överhuvudtaget tappades i vattnet på 1300-talet. Det kan ha hamnat i Motala ström långt senare – bortkastat av en ilsken friare som fått korgen, förkommet när juveltjuvars båt har kapsejsat, bortsorterat av misstag vid städning av ett slott, etc.

Dick Harrison

De föga kända kungarna i vår rikshistorias gryning dyker ofta upp i frågeboxen, men jag brukar ta mig an spörsmålen med rejäla mellanrum för att skapa variation. Dessutom är flertalet kungar under denna epok så föga omskrivna i tillförlitliga källor (ofta är de även sparsamt omnämnda i otillförlitliga dylika) att svaren är dömda att bli korta. Men idag tar jag mig an Blot-Sven. I många regentlängder står det ett frågetecken efter hans namn. Varför? Har han inte funnits?

Forskarna har aldrig varit säkra på detta. Vissa har avfärdat honom helt, medan andra har hållit hans existens för trolig – men inte alltid under namnet ”Blot-Sven”. Blot-Sven betyder nämligen bara ”mannen som offrar”, eller möjligen ”Sven som offrar”. Det behöver alltså inte vara ett personnamn utan kan lika gärna vara en benämning, kanske ett kristet öknamn.

Historien om Blot-Sven är, i sammandrag, som följer. Inge den äldre, som var kung på 1080- och 1090-talen, mötte starkt motstånd från icke-kristna grupper i Uppland. Efter att ha avsatts av en tingsförsamling tvingades han fly söderut. I stället hyllades Inges svåger Blot-Sven, som inte var kristen utan gärna offrade (”blotade”) till de gamla gudarna. Efter tre år återvände emellertid Inge med krigare, röjde Blot-Sven ur vägen och kristnade bygderna.

Problemet är att historien om Inge och Blot-Sven stammar från Island. De isländska sagauppgifterna om äldre svensk medeltid har av den källkritiska historieforskningen under 1900-talet tillmätts jämförelsevis lågt källvärde. Notiserna tillkom på avsevärt geografiskt avstånd från landet och lång tid efter händelserna ifråga. Ingen svensk källa nämner Blot-Sven. Likväl är jag personligen beredd att acceptera att monarken har funnits, låt vara med ett frågetecken i marginalen.

Skälet är att vi vet en hel del om hur den svenska politiska kulturen fungerade på 1100-talet, några decennier efter Inge den äldres död. Då var det vanligt förekommande att svenska kungar miste kontrollen över vissa landsändar och att mer än en man hyllades som kung samtidigt. Ännu under åren kring 1160 finner vi tre kungar (Karl Sverkersson, Erik ”den helige” och Magnus Henriksson), under åren kring 1170 också tre (Kol, Burislev och Knut Eriksson). Att det svenska politiska systemet på 1080-talet skulle ha rymt två rivaliserande kungar är alltså inte överraskande. Det faktum att notisen om Blot-Sven har överlevt och skrivits ned, och att vi även har historier om kristna förgrundsfigurer (Sankt Eskil) som skall ha dödats under den icke-kristna reaktionen på 1080-talet, talar också för att Inges monarki upplevde en temporär kris vid tillfället – och därmed finns det historiskt utrymme för en regional kung som eventuellt kan ha burit namnet Sven.

Dick Harrison

Det görs ofta gällande att de medeltida svenska hantverkarna bara hade skrån i Stockholm, eller rättare sagt att notiser om sådana organisationer endast har överlevt för Stockholms räkning. Alla andra uppgifter om skråväsende i Sverige skall vara eftermedeltida. Men stämmer det verkligen? Har vi inga uppgifter om medeltida skrån i städer som Kalmar?

Jo, det har vi, men informationen är knapphändig. En förutsättning för att skrån skulle kunna bildas var att en stad var någorlunda stor, vilket förklarar varför vi för det senmedeltida svenska riket främst hör talas om skrån i Stockholm, landets största stad. Det äldsta kända stockholmska skrået är skräddarnas, omnämnt under 1300-talets andra hälft. På 1400-talet fanns minst ett femtontal skrån i staden, exempelvis timmermännens, skomakarnas, köttmångarnas (slaktarnas), smedernas och murarnas.

Förutom i Stockholm är medeltida skrån inom Sveriges dåvarande gränser kända från Kalmar, Arboga och Västerås. I Arboga känner vi till ett skomakarskrå för år 1485, då tänkeboken anger att en skomakare har utövat hantverk i staden utan skråets tillstånd. I Västerås är ett guldsmedsskrå belagt 1489. Kalmarskråna är kända genom en hänvisning i tänkeboken. År 1428 infann sig Kalmars remslagare på rådstugan och bad att få bilda ett eget ambit (ämbete, det vill säga skrå), i likhet med andra yrkesgrupper i staden. Ansökan bifölls och en skråordning antogs.

Även i det danska Skåne finns dokumenterade medeltida skrån. Det rör sig om uppgifter för Malmö, Ystad och Helsingborg. I Ystad är smedernas skråordning från 1496 bevarad, och i Malmö har vi belägg för att repslagarna, garvarna, bagarna, skräddarna, smederna, skomakarna och tunnbindarna hade skrån på 1400-talet. För sistnämnda yrkesgrupp har vi även källor från 1503 som berör svennerna (det vill säga de arbetare som senare skulle kallas gesäller). Tunnbindarsvennernas förordningar stadgade bland annat att de hade rätt till fyra frimåndagar om året. Av dokumenten framgår även hur svennernas gemensamma öldrickning skulle gå till samt att spel med kort och tärning resulterade i böter.

Dick Harrison

Eftersom min hustru och jag för tillfället åker runt i Norge och besöker historiska sevärdheter tar jag härmed tillfället i akt att berätta om ett av många svenskar helt okänt medeltida kulturminne – Håkonshallen i Bergen. I Sverige har vi ont om bevarade världsliga praktbyggen från högmedeltiden (det enda jag på rak arm kan dra mig till minnes är den kraftigt ombyggda Vadstena gård alias Bjälboättens palats, där vad som kan ha varit en kungasal på 1200-talet idag är hotellmatsal), men i norska Bergen kan man ännu få en känsla av hur en kungasal från denna epok såg ut när det begav sig.

Håkonshallen, så kallad eftersom den byggdes på 1250-talet av kung Håkon Håkonsson, hade troligen engelska förebilder. Den var senast färdig 1261, när kungasonen och efterträdaren Magnus (Lagaböter) gifte sig. Eftersom denna del av Bergen, ”Holmen”, var det närmaste 1200-talets Norge kom ett rikscentrum fyllde Håkonshallen en mängd mycket viktiga politiska och ceremoniella funktioner.

Efter digerdödens härjningar och upprättandet av Kalmarunionen flyttade den politiska makten över Norge till Danmark, vilket medförde att Håkonshallen lämnades att förfalla. På 1500-talet hade den övergått till att fungera som lagerlokal. Förfallet eskalerade, och på 1600-talet stod byggnaden utan tak. Om det inte varit för att hallen omkring 1680 övergick till att vara magasinsbyggnad för Bergenhus fästning hade den kanske bara varit en ruin idag, om ens det. Först 1840 upptäckte man att det rörde sig om en gammal kungahall, och därefter har restaureringarna avlöst varandra.

Tyvärr drabbades hallen av ännu en katastrof, nu till följd av andra världskriget. 1944 sprängdes en tysk ammunitionsbåt i luften alldeles utanför hallen. Allt brann upp utom murarna, men efter ytterligare restaureringar kan hallen numera beskådas i ett skick som åtminstone torde påminna om hur den såg ut under sin storhetstid. Håkonshallen används som festhall och till konserter, men den är också öppen för vanlig turism.

Alldeles invid Håkonshallen står Rosenkrantztornet, som också det byggdes i mitten av 1200-talet, låt vara att det utsattes för en omfattande ombyggnad på 1500-talet under ledning av Erik Rosenkrantz, länsherre på Bergenhus, som agerade på uppdrag kung Fredrik II. Även här kan en besökare promenera runt i rum som har brukats av Magnus Lagaböter och hans familj.

Dick Harrison

Hur kan det komma sig att alla historieböcker hävdar att Sverige blev ett arvrike 1544? Visst hade väl söner efterträtt fäder även tidigare i svensk historia?

Jovisst. Alla kungar (och regerande drottningar) har sökt reglera tronföljden, oavsett konstitutionella regler, till förmån för den egna släkten. I en typisk medeltida valmonarki var favoritmetoden att låta välja en son till medkonung medan man själv levde, något som de franska capetingerna tidigt satte i system och som även förekom i Norden. Men det är inte samma sak som att sonen per automatik kunde förväntas ärva kronan. Utnämningen till kung förblev föremål för rådsherrarnas, eller någon annan församlings, godkännande, låt vara att man i regel vek sig för den regerande monarkens önskan. I tider av oro, som i det skandinaviska 1400-talet, blev dock riksrådens verkliga makt och inflytande över tronföljden mycket stor. Enda sättet att råda bot på de problem en valprocedur kunde medföra var att införa regelrätt arvrike, det vill säga att säkra den önskade successionen även formellt.

I traditionell svensk historieskrivning brukar det anges att valriket ersattes av arvrike i svallvågorna av Dackefejden, i samband med Gustav Vasas arvförening på riksdagen i Västerås 1544. Enligt denna lag skall kronan vara ärftlig inom kungens släkt (äldste son ärver fadern) tills denna dör ut. Först därefter skall kungaval äga rum. Visserligen bröt man mot successionsordningen redan i nästa generation, eftersom medlemmarna av familjen Vasa gärna gjorde uppror och avsatte varandra, men i princip har vi hållit fast vid arvrikesprincipen in i modern tid.

Problemet är att Gustav Vasa, mer än någon annan svensk monark, var fenomenal på att göra propaganda för sin egen person. Han lyckades trumfa igenom bilden av sig själv som en landsfader, varför vi ofta ger honom äran av mer än han förtjänar. Arvriket är ett typiskt exempel. Västerås arvförening var bara en i raden av kungliga bestämmelser om att Sverige skulle bli arvrike. Det enda speciella med år 1544 var att dessa regler gällde just huset Vasa och att detta kungahus – till skillnad från de tidigare – lyckades hålla kvar kronan inom släkten.

På 1400-talet försökte mer än en kung införa arvrike, men ingen lyckades. När Karl Knutsson låg för döden i maj 1470 sökte han sätta in sonen Karl Karlsson i det kungliga ämbetet, men det testamente som skulle bereda vägen för denne ignorerades. Det gick inte mycket bättre för Hans, som 1499 genomdrev ett formellt val av sonen Kristian (II) till svensk tronföljare men själv störtades 1501. Kristian fick vänta länge på tronen och erhöll den först efter krig år 1520. I detta läge tvingade Kristian II det svenska riksrådet att låta honom krönas inte bara som vald kung av Sverige utan som regelrätt arvkonung.

Om vi skall vara ärliga är det alltså genom denna händelse – Kristian II:s och rådets beslut år 1520 – och inte genom Västerås arvförening som Sverige blev ett arvrike. Efter 1520 har alla svenska kungar som inte vunnit tronen genom kupp, uppror eller krig mot sittande monark fått ämbetet till följd av reglerna om arvsföljd. Gustav Vasa, som vunnit tronen genom kriget 1521–1523 och påföljande val i Strängnäs, fortsatte endast företrädarens politik.

Dick Harrison

Hur länge har vi haft svärd i Norden? Har de alltid sett likadana ut?

Svaret på den sista frågan är lätt: nej, absolut inte. Beroende på stilar, funktionalitet (hugg- eller stötvapen?) och material (järn eller brons, etc.?) har svärden haft helt olika utseenden, eggar (en- eller tvåeggade), hjalt och längd. Variationen är mycket stor och redan en översiktlig skildring är mer än denna lilla blogg kan utrymmesmässigt hantera.

Däremot besvarar jag gärna frågan om de äldsta svärden. Det rör sig om föremål som antingen importerades från Centraleuropa eller tillverkades på våra egna breddgrader efter importerade förlagor under äldre bronsålder, ca 1700–1500 f.Kr. Och det är tidigt. Svärdet slog igenom som vapen så sent som omkring 1700 f.Kr. i östra medelhavsområdet, i och med att bronssmederna lärde sig att smida allt längre dolkar. Nyheten spred sig därefter fort till dagens Skandinavien.

Mina favoriter bland tidiga svärd är de så kallade krumsvärden: eneggade vapen av brons med en elegant (men stridstekniskt onödig) tillbakaböjd spets. Fäste och klinga är gjutna i ett stycke. Ingen vet egentligen varför krumsvärden ser ut som de gör, men en vanlig gissning är att våra nordliga smeder har inspirerats av, eller helt missförstått, vapen på sydligare breddgrader. Har de kanske trott att ett bronssvärd med tillhörande skida med böjd ände (sådana fanns hos hettiterna) var ett och samma föremål? Har någon ritat av ett svärd med sådan skida för en nordeuropeisk smed, som därefter skapat krumsvärd efter teckningarna? Det är onekligen en intressant tanke.

Man har hittat ett par krumsvärd i Sverige och ett par i Danmark. Ett lättillgängligt, funnet i Heda socken i Östergötland, finns till beskådande på Historiska museet i Stockholm. Se det här: http://www.historiska.se/template/RelatedImagePopup.aspx?parent=24708&image=24712