Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp en idéhistorisk fråga. Är det sant att den medeltida kyrkan föraktade arbete och i praktiken hyllade, om inte lättja, så åtminstone ett lugnt och icke-slitsamt liv? Föraktade prästerna grovarbetare?

Fullt så enkelt var det inte. Den medeltida kyrkans inställning, liksom hela det gamla offentliga samhällets inställning, till arbete avvek skarpt från den attityd som har dominerat i det moderna kapitalistiska samhället. Medan den moderna människan har valt att tolka arbete som ett sätt att bemästra naturen och/eller skapa profit och förtjäna sitt levebröd betonade antikens och medeltidens lärda tänkare arbetets funktion inom ramen för Guds, eller en gudomlig överhets, ordning. Oavsett om slitet uppfattades som ett straff eller som en gudomlig plikt var det en integrerad del av ett stort kosmiskt system.

Den medeltida kristna synen på arbete var därför mycket splittrad, allt beroende på vilken typ av arbete det rörde sig om. Detta är uppenbart redan i en läsning av Första Mosebok, där den sorglösa tillvaron i paradiset kontrasteras mot det eviga slit som människan tvingas ägna sig åt till följd av syndafallet. Följaktligen blir arbetet att betrakta som ett straff, något vi egentligen bör sträva efter att undslippa. Likväl framhåller Bibeln att Gud har gjort människan till sin avbild och gett henne makt över jorden och alla dess varelser. Detta medför ett ansvar: att bearbeta jorden och förbättra den, att agera likt en Guds trogne arbetare. Sett ur detta perspektiv är arbete inte ett straff utan snarast en plikt, något att vara stolt över.

Det blir inte lättare om vi vänder oss mot Nya testamentet. I evangelierna är det inte svårt att uppfatta Jesus som förespråkare för en arbetsskygg mentalitet, medan andra författare, inte minst Paulus, tycks predika arbetets lov. Hur skall detta förstås? Medeltidsmänniskorna hade olika svar och sände ut minst sagt motsägelsefulla budskap. För i synnerhet cisterciensmunkarna blev detta ett allvarligt problem när de under 1100-talets andra hälft alltmer slog sig till ro efter de tidigare decenniernas hastiga expansion. Från att ha hyllat det vardagliga slitet vid sidan av det bedjande arbetet började korbröderna – de egentliga munkarna – att distansera sig från fysiskt arbete och överlåta detta åt tjänare.

Bakom hela problematiken vilade en människouppfattning som gjorde stor skillnad på folk och folk, och som kan spåras ända till antiken. Hårt och ärligt arbete, särskilt om det utfördes för det allmännas bästa och inte för egen vinnings skull, uppskattades högt av såväl filosofer som präster och munkar. Slavarbete och annat påtvingat slit, däremot, föraktades eftersom det var definitionsmässigt oförenligt med den arbetande människans frihet. När man såg ned på grovarbetare var det uttryck för samma typ av fördomar som när man såg ned på tiggare och friska men arbetslösa fattiga (”dåliga fattiga”).

Detta vittförgrenade idékomplex om synen på arbete är svårt att studera på svenska. För er som kan tyska kan jag dock rekommendera antologin Arbeit im Mittelalter. Vorstellungen und Wirklichkeiten, red. Verena Postel (Berlin 2006). Boken är akademisk och aningen svår att ta sig igenom, men analyserna är överlag bra.

Dick Harrison

Idag är det dags för ännu ett historiskt semestertips, för er som har vägarna förbi Blekinge. Blott ett par stenkast från E22:an, 500 meter från avtagsvägen mot Tving utanför Ronneby, reser sig ett av Sveriges märkligaste och minst kända fornminnen, ofta omtalat som Björketorpsmonumentet.

Det som framför allt fascinerar en besökare är en över fyra meter hög sten med följande runtext: ”Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.” Forskarna är oense om när texten höggs in, men man brukar gissa på tiden mellan sent 500-tal och 700-talet. Bredvid står två andra stora stenar (dock utan text), sju mindre stenar och en domarring. Det får anses högst sannolikt att platsen har fyllt en kultisk funktion eller fungerat som mötesplats under järnåldern, men vi vet inget konkret.

Vad som fascinerar undertecknad är det sätt på vilket de för texten ansvariga har valt att använda skriften för att inskärpa ett budskap. Maktmänniskor, sannolikt hövdingar, har rest stenen för att hota och varna. Alla som bryter platsens helgd och gör sig skyldiga till ett icke närmare definierat brott skall drabbas av ”arghet” (argiu) och sedan dö ”genom list”. Termen argiu syftar på feghet och sexuell onaturlighet. Den man som var arga, eller ergir, i det fornnordiska samhället påtog sig, enligt en i forskarsamhället vanlig uppfattning, kvinnans roll i ett homosexuellt samlag. Detta – om det blev känt – var förenat med stor skam, men det var ännu värre att dö en svekfull död. På Björketorpsstenen lyfts båda dessa eländen fram som hot.

Även om vi inte vet vad som skulle skyddas genom inskriften har vi en god ledtråd till vilka som har låtit resa den och framföra hotet. Tre inskrifter med liknande runor (en övergångsform mellan den äldre och den yngre runraden) har hittats i västra Blekinge: Stentoftenstenen (idag i Sölvesborgs kyrka), Istabystenen (idag på Historiska museet i Stockholm) och en sten i Gummarp (idag försvunnen). I dessa texter, där förbannelsen återupprepas, finner vi namnen Haduwulf och Hariwulf. Stormännen, vars maktbas förefaller ha legat på Listerlandet, har uppenbarligen markerat revir vid Björketorp och befäst sitt välde med runors hjälp.

För bilder på stenen och dess runor, se min hustrus blogg: http://katarinaharrisonlindbergh.wordpress.com/2012/06/28/bjorketorpsstenen/

Dick Harrison

Stämmer det att den lilla ön Hjelm i Kattegatt, strax utanför den jylländska kusten, har utgjort ett eget litet rike under medeltiden? I så fall – när hände detta, och vem styrde riket?

Att kalla Hjelm (en liten moränö som är ca 35 hektar stor) för ett eget rike är kanske att gå för långt, men det är helt korrekt att ön har varit skild från det danska kungadömet och regerats av en krigisk utbrytarfraktion. Historien är i detalj skildrad i boken Marsk Stig og de fredløse på Hjelm (red. Pauline Alsingh och Nils Engberg, Højbjerg 2002).

Bakgrunden var att ett antal danska ädlingar tvingades fly landet efter mordet på kung Erik Klipping år 1286. Huruvida de varit inblandade eller inte är okänt (många forskare håller dem för helt oskyldiga), men svallvågorna av kungamordet ledde till att marsk Stig Andersen (d. 1293) och hans allierade dömdes skyldiga, gick i exil och inledde en lång kamp mot den danska kronan. Deras huvudbas blev Hjelm, som marsken och hans folk med benägen norsk hjälp förvandlade till en stark öfästning år 1290. Tre borgar och ett falskmynteri (som storligen irriterade den danska kungamakten) uppfördes inom en radie av 175 meter. Det dröjde ända till 1306 innan kung Erik Menveds trupper stormade ön, brände ned borgarna och reintegrerade Hjelm i Danmark.

Till det mest intressanta i sammanhanget hör att Hjelm åren 1999 och 2000 var föremål för omfattande arkeologiska utgrävningar. Det visade sig att de skriftliga källorna om Hjelm bekräftades av fynden. De tre borgarna grävdes ut och kunde dateras till exakt samma byggnadstid – de hade alltså bevisligen tillkommit vid samma tillfälle och varit avsedda att komplettera varandra militärt. Marsk Stig hade låtit bygga dem av trä, bland annat med timmer från fartyg. Resterna av falskmynteriet var omfattande. Flertalet av de ca 350 upphittade mynten, gjorda av koppar, stammar från perioden 1290–1295. Utgrävningarna visade även att omkring hundra personer hade bott permanent på den lilla ön mellan 1290 och 1306. De hade hållit sig med boskap, får, svin, höns, gäss och inte minst kaniner, vilka avsatt stora spår i utgrävningsmaterialet. Förutom dessa matdjur finns det arkeologiska belägg för att folket på Hjelm hade haft minst en stor hund och ett par kattungar.

Dick Harrison

Idag är det dags för en modernhistorisk fråga som många har ställt sig, vissa med avsevärd nostalgi i rösten. När grundades egentligen Domusvaruhusen? Finns det något kvar, eller har alla försvunnit eller bytt namn?

Domus, som betyder ”hus” på latin, blev 1956 en allmän beteckning på ett varuhus inom Konsumentkooperationen (KF). När dessa varuhus var som flest uppgick de till fler än 200, och de utgjorde en av de mest integrerade och välkända delarna av det gamla svenska folkhemmet på 1960-, 1970- och 1980-talen. Alla som växte upp i Sverige under dessa decennier har minnen av Domus, och husen är än idag lätta att identifiera i gatubilden. Särskilt fasaderna har (med all rätt, anser åtminstone undertecknad) kritiserats för att ha förfulat och förstört mången stadskärna, och idag utgör de ett starkt minne av en epok vars makthavare hade föga eller intet till övers för det historiska kulturarvet.

Men även om husen ofta står kvar är Domus borta. På 1980- och 1990-talen avvecklades det ena Domusvaruhuset efter det andra, som ett led i KF:s ansiktslyftning och rationalisering. Istället fick vi idel gallerior och Coop-butiker.

Som längst höll Domusvaruhusen ut i Kristianstad och Oskarshamn, men även där har klockan klämtat för varumärket och affärsidén med olika diskar och avdelningar. I Oskarshamn försvann Domus så sent som i år (affären heter sedan någon månad Coop Extra), uppenbarligen utan att någon beklagade sig, varvid staden på denna punkt miste en sällsynt chans att vara unik.

Mig veterligen har Domus endast överlevt som benämning på enskilda avdelningar i anslutning till ett och annat gammalt Domusvaruhus, till exempel parfymavdelningar och restauranger. Om någon i bloggens läsekrets känner till ännu existerande Domusvaruhus får ni mer än gärna sprida era kunskaper om dem i kommentarsfältet.

Dick Harrison

Hur länge har man känt till att dinosaurier levt på jorden? Är detta en 1900-talsupptäckt, eller visste man det redan under medeltiden och renässansen?

Svaret är att dinosaurierna började utforskas på 1800-talet av människor som både personligt och vetenskapligt sett stod mycket långt ifrån varandra. En av de främsta pionjärerna var den outbildade Mary Anning, som ägnade en stor del av sitt liv åt att leta fossil. Tack vare hennes mödor upptäcktes de djur som vi idag kallar Ichthyosaurus och Plesiosaurus, två havslevande dinosaurier. En annan tidig dinosaurieforskare var William Buckland, en excentrisk präst som sökte bruka sina fynd för att bevisa sanningen i den bibliska skapelseberättelsen, det vill säga tvärt emot vad många naturvetenskapsmän skulle göra efter honom; Buckland blev sedermera sinnessjuk.

De mest betydande av pionjärerna var den idoge skomakarsonen Gideon Mantell och den hänsynslöse anatomen Richard Owen. Mantell offrade äktenskap, hälsa och läkarpraktik för att gräva fram det förflutna, och han lyckades påfallande väl. Det var Mantell som gjorde de banbrytande upptäckterna och namngav en av de första identifierade jätteödlorna, Iguanodon. Problemet var att Owen stal äran, uppfann begreppet dinosaurie, intrigerade bort samtliga medtävlare och på ett närmast sadistiskt vis svärtade ned Mantells rykte. Men Owen fick sitt straff. När Charles Darwin presenterade sina teser om arternas uppkomst kände sig Owen hotad och anlade moteld. Till en början var hans attacker effektiva, men i takt med vetenskapens raska frammarsch framstod han snart som en föredetting.

För den som vill läsa mer om allt detta i en lättläst bok på svenska kan jag rekommendera Deborah Cadburys Dinosauriejägarna (Lund 2002).

Dick Harrison

Häromdagen fick vi en burk honung av en av mina svärföräldrars grannar, som ägnar sig åt biodling. Dessutom finns det en stor artikel i dagens SvD om bin (IDAG, s. 24 f. – om bikuporna på Kulturhusets tak och hos olika företag i Stockholm). Frågan har därför inställt sig hur länge man har ägnat sig åt sådant i Sverige och hur biodlingen gick till under den äldsta epok för vilken vi har goda källor. Detta ger mig en osökt möjlighet att rekommendera en bok i ämnet, Erik Husbergs Honung, vax och mjöd. Biodlingen i Sverige under medeltid och 1500-tal (Göteborg 1994). Huvuddelen av nedanstående resonemang kommer därifrån.

Ett sätt att införskaffa honung var att hämta det från naturens egna bin. Sådan honung kallas vildhonung, på medeltidslatin mel siluestre. Det är emellertid säkerställt att en stor del av behovet täcktes av bondgårdarnas egen biodling. Att bina har varit populära på gårdarna i tusentals år – allt tyder på att så har varit fallet – beror bland annat just på vårt behov av sötningsmedel. Socker slog igenom på allvar först på 1600- och 1700-talen, varför honung i flertalet historiska kulturer i vår del av världen har varit mycket viktigare än denna relativa senkomling. Honung användes också i mediciner och till att brygga mjöd. I en svensk läkebok från senmedeltiden förekommer honung i omkring 50 recept, i en annan i 77. Dessutom bidrog bina med vax till ljustillverkning. För senmedeltiden och 1500-talet kan vi i detalj beräkna åtgången av vaxljus i några svenska kyrkor, och resultatet visar att biodlingen (samt importen av vax, särskilt från Baltikum) måste ha varit stor. Lägg därtill att den skriftliga dokumentationskultur som växte fram på 1200- och 1300-talen krävde vax. När man beseglade brev skedde detta med sigill och bivax.

Det råder inget tvivel om att både vildhonungsletande och biodling var vanligt förekommande i de södra delarna av det medeltida Sverige. Lagarna ägnar stort utrymme åt reglerna rörande äganderätten till hittebin ute i skogarna. Särskilt Östgötalagens byggningabalk ger oss god information. Avtal träffades mellan markägare och bijägare, som vandrade ut i skogen för att leta upp djuren. En möjlighet var att bruka fångststockar (”skruvar”) för att locka fram dem, men de verkligt skickliga hade en annan metod. Med sig på markerna hade jägaren ett kärl försett med lock, i vilket man hade rört ihop en blandning av honung och vatten, vars doft lockade till sig bin. När bina tagit sig in i kärlet satte jägaren på locket och väntade en kort stund. Sedan tog han bort locket och iakttog vart de frisläppta bina begav sig. Då trädet påträffats måste bisamhället omlokaliseras till gården. Trädet fälldes, eventuellt efter att man först rökt ut bina. Sedan kapades trädet ovanför och nedanför binas hem. Den ihåliga stocken försågs med botten och koniskt barktak, varpå den ställdes upp vertikalt i bigården där hemma.

En kritisk punkt i biodlingen inträffade när bina började svärma. Vid denna tidpunkt lämnar bidrottningen bisamhället med omkring hälften av sina undersåtar. (Först samlas svärmen i en klunga nära den gamla bostaden, men efter ett tag flyger de iväg för att sätta nytt bo.) Under medeltiden trodde man att det var binas kung som gav sig ut ur stocken. För att hindra honom sökte man överrösta hans befallningar genom att föra oväsen, till exempel slamra med kärl.

Omsättningen på bin var hög. Det hände visserligen att man skattade bina, det vill säga blåste rök på dem så att de drog sig undan medan man tog honungen från stocken, men det var vanligare att bina slaktades, till exempel genom dränkning eller genom att de bedövades av brinnande svavel och sedan begravdes i jord. Vid både slakt och skattning avslutades processen med att biskötaren kramade ur vaxkakorna med en linneduk. Väl att märka är skildringarna av bislakt jämförelsevis sena, från 1700-talet. Vi saknar goda källor till hur det gick till dessförinnan.

Detta brutala sätt att skaffa fram honung kunde endast fungera eftersom svärmningsfrekvensen var hög och det fanns gott om vildbin. En biodlande bonde kunde ständigt fylla på beståndet genom nya expeditioner till skogen.

Dick Harrison

För ett par dagar sedan avled en av de viktigaste historikerna i modern tid i Sverige, Hans Villius (1923–2012). Flertalet vuxna minns honom med värme, inte minst för den särpräglade stämman, som för generationer svenskar blev historierösten framför alla andra, men också för de TV-produktioner som under ett par decennier utgjorde en av få bryggor mellan historievetenskapen och den intresserade allmänheten.

När man idag betänker Hans Villius gärning bör man ha i minnet den fattigdom som rådde på offentlig, lättillgänglig historia på 1960-, 1970- och 1980-talen. Under dessa decennier gick ämnet en lika beklagansvärd som till synes ohejdbar kräftgång i det offentliga rummet. Historia blev allt oviktigare i skolorna, förekom nästan aldrig som bas för argument i politiken och lyste med sin frånvaro på bok- och tidskriftsmarknaderna. Samtidigt var dialogen mellan allmänheten och akademikerna i princip obefintlig. En docent och professor vid ett svenskt universitet förväntades bara skriva för de egna kollegerna, och den som förbröt sig mot detta genom att publicera exempelvis ungdomsböcker eller populärhistoria riskerade att lägga krokben för den egna karriären och/eller utsättas för akademisk mobbning. Prosan blev därefter. En historiker med självaktning skrev ”subsistensekonomiskt förhållningssätt i agrarsamhället” istället för att skriva att bönderna hade självförsörjning på sina gårdar. Idag, med mängder av historiska böcker, tidskrifter och till och med bloggar är det svårt att föreställa sig det magra historieutbud som var bister verklighet före 1990-talet.

Det var i detta sammanhang Hans Villius (och Olle Häger, ej att förglömma) själva skapade historia. Tillsammans gjorde de TV-program som gick på tvärs mot förringandet av det förflutnas betydelse. De lyfte upp både välkända och bortglömda incidenter, skeenden, epoker och enskilda människoöden på ett sätt som var unikt i media. I Villius och Hägers produktioner förenades vetenskapligt allvar med lekfullhet, nyfikenhet och stor respekt för gångna tiders individer. För nästan alla svenskar som såg på TV på 1970- och 1980-talen, då vi i stor utsträckning var begränsade till två statliga kanaler, blev Hans Villius därför närmast identisk med ämnet historia, och han fyllde denna självpåtagna populärvetenskapliga uppgift med bravur. Alla vi som idag söker förmedla vetenskaplig kunskap till allmänheten står i stor skuld till honom.

När Hans Villius kommer på tal brukar folk mest diskutera TV-programmen, exempelvis Där farlig sunnan går (1980), Fyra dagar som skakade Sverige (1988) och det sista mästerverket Hundra svenska år (1999). Likväl bör även hans skriftliga produktion lyftas fram. Hans Villius var en noggrann och källkritisk forskare som blev filosofie doktor och docent i historia vid Lunds universitet på solida vetenskapliga meriter. När han uttalade sig om allt från Karl XII och Maria Stuart till Raoul Wallenberg visste han vad han talade om – han hade själv analyserat dokumenten och svävade inte på målet.

Om jag skulle lyfta fram en enda aspekt av Hans Villius vittförgrenade verksamhet som är särskilt värd att bli ihågkommen väljer jag likväl de fantastiska TV-novellerna i serien Svart på vitt (1984–1992), allt som allt 130 koncentrerade berättelser om fotografier, analytiska djupdykningar som närmast kan beskrivas som små allkonstverk. TV-tittaren fick se ett foto, i regel svartvitt, och höra Hans Villius karaktäristiska stämma, som grävde sig in i och sökte förstå en bild från en svunnen tid. Villius lockade ur fotografiet allt det hade att förmedla och lyckades uppnå en förening av historisk konkretion och visuell poesi som saknar motstycke.

Dick Harrison

Härom veckan besökte vi berättarfestivalen i småländska Ljungby för att föreläsa. Mitt under festivalen dök en fråga upp: vad är det för mansfigurer som står staty på torget mitt i stan? Monumentet föreställer en äldre och en yngre man, men det finns ingen förklarande text och mansfigurerna är svåra att koppla till en allmänt känd saga eller berättelse.

Frågan är berättigad, och det är nog få personer utanför Ljungby med omnejd som kan identifiera männen. Det rör sig om Astrad (eller Åstrad) och Götrad, två personer som levde på 1000-talet och som omnämns på en av Smålands mest berömda runstenar, Replösastenen. Den står strax utanför Ljungby, inte långt från Lagan. Inte långt därifrån finns ett gravfält och en skeppssättning.

Texten på runstenen lyder, med normaliserad stavning: ”Götrad gjorde denna vård efter Åstrad sin fader, den ypperste av de fränder och tegnar som i Finnveden fordom levde.” Både Astrad/Åstrad och Götrad är mycket ovanliga namn i runstensmaterialet, och forskarna har ibland gissat att de båda männen härstammat från Danmark, där i synnerhet Astrad/Åstrad var ett känt namn under medeltiden. Det är också värt att nämna att Finnveden uttryckligen nämns som de båda männens hemland. Detta gamla bygdenamn – samlingstermen för Sunnerbo, Västbo och Östbo härad – omtalas redan av Jordanes på 500-talet. En annan intressant observation är att termen tegn förekommer i texten. Forskarna är av olika uppfattning när det gäller ordets betydelse. I England syftade det på en medlem av den kungliga hirden, medan det i Norden enligt mångas uppfattning tycks ha syftat på fria bönder.

Statyn av Åstrad och Götrad på torget i Ljungby stammar från 1952 och är gjord av John Lundqvist.

Dick Harrison

Hur långt norrut nådde pestepidemierna under senmedeltiden? Drabbades även Lappland och samerna av digerdöden?

Bristen på skriftliga källor gör det vanskligt att uttala sig i ämnet, och det är svårt att länka de förändringar som bevisligen ägde rum i regionen under epoken till just sjukdomar. Därför står vi ännu kvar på gissningsnivå.

Ett typiskt exempel är forskningen om stalotomterna. En stalotomt är en rund eller oval tomt med en invändig diameter på mellan fyra och sex meter. Tomterna träder oss till mötes i form av vallar med nedgrävd golvyta. De förekommer aldrig ensamma. Ett minimum är två tomter bredvid varandra, men vi har också exempel på femton tomter placerade i rad. Stalotomterna är anlagda över trädgränsen, från Jämtland upp mot Treriksröset. Det lär förmodligen aldrig bli entydigt bevisat i vilket socialt och ekonomiskt sammanhang de fungerade, men det troligaste är att de har varit fångstboplatser. Här vistades alltså, tror vi, samer som livnärde sig av jakt, inte bara för egen försörjning utan också med tanke på handel med omvärlden. Pälsverk var ju en efterfrågad vara i hela Europa. Av fyndmaterialet att döma nyttjades stalotomterna framför allt under vikingatiden och äldre medeltid. Några av dem fick visserligen en ny blomstringstid på 1600- och 1700-talen, men från och med 1300-talets mitt tycks hela bosättningskulturen ha drabbats av en kris. I mitten av 1400-talet hade många stalotomter permanent övergivits. Varför? En möjlig tolkning är att samerna hade drabbats av digerdöden eller andra pestepidemier. Eftersom de stod i nära kontakt med omvärlden genom päls- och skinnkommersen var de lika mottagliga för smitta som övriga handelsberoende folk.

Observera dock: detta är en hypotes, ingen slutsats. Förändringen kan lika gärna ha berott på andra faktorer. Ett tecken på kulturell förskjutning, och inte nödvändigtvis nedgång i folkmängd, är att en helt ny typ av samebebyggelse uppkom i delar av Norrland under andra hälften av 1300-talet. Forskning i Lule älvdal har visat på grundandet av boplatser som idag endast markeras av en kantkedja, till skillnad från tidigare seklers stenfyllda härdar. Antagligen har det rört sig om tältboplatser, vilka har befolkats av enskilda familjer och inte av de större grupper som tidigare hade vistats gemensamt på stalotomternas boplatser. Den nya boplatstypen växte kraftigt i betydelse under 1500-talet, än mer under 1600-talet. Vissa har tolkat förändringen som en avspegling av en ny ekonomi, den så kallade rennomadismen, som revolutionerade samhället genom att renen successivt gick från att ha varit en kollektiv resurs till att bli privategendom. Att samerna hade börjat domesticera renar och driva dem i hjordar nämns uttryckligen på 1550-talet av Olaus Magnus, som uppskattar antalet renar i varje hjord till mellan 10 och 500 djur. Om denna utveckling är orsak till den arkeologiskt avläsbara förändringen kan vi måhända lägga digerdöden till handlingarna och istället lansera orsakshypoteser om spridningen av kapitalism och förmögenhetsbildning i samesamhället.

Dick Harrison

I många böcker kan man läsa att västeuropéerna under senmedeltiden och renässansen alltmer civiliserades och tog avstånd från förfädernas barbariska seder. Men hur går det ihop med de ”vildmän” som dyker upp inom heraldiken och förekommer i form av statyer i gamla slott? Klädde adelsmännen inte ut sig till barbarer ibland, till exempel på maskerader? Rörde sig detta om en tidig form av civilisationskritik?

Frågan är berättigad, men svår att besvara. För att utröna hur epokens högreståndsmänniskor tänkte kan vi vända oss till handböcker, dikter och diverse uttalanden, vilka mycket riktigt ger vid handen att en civiliseringsprocess pågick, men det skulle krävas en psykolog med tidsmaskin för att utröna om den genomsnittlige adelsmannen på 1500-talet uppfattade sig som mer eller mindre civiliserad än den genomsnittlige adelsmannen på 1200-talet. Vildmännen är ett typiskt exempel på problemet. Dessa ludna, nakna herrar, som kanske kan tolkas som litterära efterföljare till antikens kentaurer och fauner, återfinns i medeltida litteratur och förblev mycket populära under renässansen. De kunde ses i danser och fastlagsupptåg, besjöngs i ballader och avbildades i skulpturform. Ofta skildrades de som lyckliga naturmänniskor i grottor och djupa skogar. Ett känt exempel på våra breddgrader är den skulptur som ännu förvaras i Glimmingehus på Österlen.

Visst, det är måhända anakronistiskt att tala om ”civilisationskritik” apropå vildmännen, men det står helt klart att strömningar som påminner om detta fanns under perioden. Adeln flirtade ibland öppet med det vilda, råa och otyglade. Ett makabert exempel är den kungliga maskerad år 1393 då ett flertal franska aristokrater, förklädda till vildmän, brändes till döds efter att deras dräkter fattat eld. Ett mindre känt exempel är den engelske kungen Henrik VIII:s vurm för Robin Hood, som annars var persona non grata i det högadliga England (eftersom man uppfattade festligheterna kring honom som potentiellt samhällsomstörtande). År 1510 uppvaktade Henrik och hans högadliga kamrater drottning Katarina i hennes gemak iförda vildmarkskläder; de skulle föreställa ”Robyn Hodes men”. I maj 1515 arrangerades ett stort Robin Hood-spektakel för Henrik och Katarina ute i det fria. 200 högresta och grönuniformerade ”fredlösa” (i själva verket utklädda kungliga soldater) med pilbågar under ledning av en Robin Hood demonstrerade sin skjutskicklighet för kungligheterna och bjöd dem sedan att inspektera deras tillhåll i skogen. Spektaklet avslutades med en traditionell Robin Hood-fest på vilt och vin, värdig en producent från Hollywoods guldålder.