Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det är välkänt att hakkorset har använts i många kulturer innan symbolen övertogs och närmast kontaminerades av nazisterna. Men korset förekommer i olika varianter med hakarna vända åt olika håll, medurs och moturs. Hur viktigt var detta? Vilken betydelse hade skillnaderna?

I grund och botten är det hela tiden samma tecken, ett likarmat kors med böjda ändar, och varianterna är fler än de som förknippas med medurs- och motursformerna. Det finns exempelvis både hakkors med rätvinkliga och hakkors med bågformade hakar. Symbolen har mycket riktigt förekommit i mängder av kulturkretsar, från maya- och navajokulturerna i Amerika till kristendomen, jainismen, buddhismen och många andra religioner i Gamla världen. Hakkorset har under seklernas lopp syftat på allt mellan himmel och jord (lycka, sol, diverse gudomligheter, finländska flygvapnet, ASEA, med mera).

I många kulturer har varianterna, såvitt vi kan bedöma idag, inte haft någon annan funktion gentemot varandra än den rent dekorativa. Flertalet människor har inte ägnat skillnaderna någon belagd tanke, även när det gäller frågan om huruvida korsen förefaller röra sig medurs eller moturs. Hos vissa folk har dessutom en specifik variant kraftigt dominerat över övriga, varför frågan om vad som betyder vad sällan uppkommit. Så var fallet för vikingatidens nordbor; deras hakkors snurrade i regel moturs. När nazisterna valde hakkorset som symbol omkring 1920 fastnade de för medursvarianten, men de nyttjade samtidigt vikingarna som förebilder och drog nytta av att även dessa använt hakkors (trots att deras kors alltså var ställda moturs). Nazisternas val av medurshakkorset berodde möjligen på att just denna variant år 1910 hade förordats av poeten Guido von List som allmän antisemitisk symbol. Vid denna tid var hakkorset i tyska nationalistkretsar en väl inarbetad germansymbol, som sedan decennier hade ansetts härstamma från en forntida arisk kultur, varför det inte var särskilt överraskande att Adolf Hitler blev förtjust i den.

För att finna kulturer i vilka medurs- och motursvarianterna har haft mycket olikartade aspekter bör vi vända blicken mot Asien. I traditionell hinduisk kultur skiljer man mellan medurshakkors (svastika) och moturshakkors (sauvastika). Svastikan är en solsymbol vars lopp imiterar solens lopp över himlen. Sauvastikan symboliserar natten och krafter som förknippas med mörker, ibland även med gudinnan Kali. Även i buddhistisk tradition förekommer konkreta distinktioner mellan medurs- och moturshakkors.

Dick Harrison

Jobs bok i Gamla testamentet inleds med orden ”I landet Us fanns en man som hette Job.” Var ligger Us? I vilken del av Mellanöstern utspelar sig handlingen? Även om boken förvisso är att betrakta som fiktion måste väl berättaren och läsarna/åhörarna ha föreställt sig ett specifikt område som scen för händelserna?

De första ledtrådar vi får i Jobs bok är att landet låg i öster, att det var inom räckhåll för sabeiska och kaldeiska plundrare och att det var tillräckligt bördigt för att man skulle kunna bli rik på får- och boskapsuppfödning. En jordägare kunde därtill bedriva visst jordbruk med oxar. Job skall även ha ägt kameler och åsnor, och det talas om en öken, som uppenbarligen bredde ut sig i närheten av Us.

Kaldéerna hörde hemma i Babylonien, det vill säga i dagens Irak, medan sabéerna förknippas med Jemen och med karavanvägarna i västra Arabien. Om vi därtill lägger uppgiften att Job bodde i öster (sett från Palestina), inte långt från öknen, blir en rimlig gissning att bokens handling utspelar sig i nuvarande västra Jordanien eller södra Syrien. Till detta kan vi lägga namnen på några av de vänner som kommer för att samtala med Job . Ett par av dem är enligt forskare edomitiska. Edom var namnet på ett land och rike söder om Döda havet, ett område som idag huvudsakligen ligger i Jordanien och som besöks av många turister på grund av den nabateiska ruinstaden Petra. Ytterligare en ledtråd finns i en annan bok i Gamla testamentet, Klagovisorna 4:21: ”Skratta bara och gläd dig, Edom, / du som bor i landet Us”.

Av detta följer att Us, om vi skall utgå från de gammaltestamentliga ledtrådarna, torde ha legat i nuvarande Jordanien, i den jämförelsevis bördiga västra delen av landet, inte långt från den öken som började breda ut sig i det gamla Edom. Men någon enighet föreligger inte. Vissa forskare har snarare gissat på Tadmor (Palmyraoasen) eller Hauranregionen i Syrien eller på oaser på Arabiska halvön. Väl att märka har dessa vaga spekulationer aldrig hindrat folk i hela Främre Orienten från att peka ut minnesmärken, till exempel gravar, med anknytning till Job här och var i kulturlandskapet, bland annat i Turkiet (Urfa) och Oman.

Dick Harrison

Förra veckan fick jag en fråga om vår första Bernadottemonarks mat- och dryckesvanor. Vad åt och drack Karl XIV Johan? Blev hans vanor försvenskade, eller slog han vakt om en egen variant av det franska köket?

Svaret är att Jean Baptiste Bernadotte aldrig försvenskades, i synnerhet inte på det kulinariska planet. De enda svenska rätter han till nöds kunde acceptera var buljong och stekta äpplen. Däremot tyckte han mycket om franska omeletter, kyckling, kalv, fisk, grönsaker och – till skillnad från det absoluta flertalet dåtida svenskar – svamp. Kungens personliga favorit kallas fortfarande karljohanssvamp. Till förrätt åt han gärna ostron eller hummer.

När det gäller drycker höll sig kungen till franska viner, särskilt rödviner och champagne, samt portvin, madeira och sherry. En egenhet är att han lät importera korsikanska rödviner, vilka han antagligen hade lärt sig att uppskatta under ungdomens militärtjänstgöring på Korsika. Något annat skäl till att just dessa viner, som inte brukar räknas till de mer eftersträvansvärda, plötsligt dök upp i Sverige, vid kungens bord, är svårt att räkna ut. Epokens stora svenska alkoholdryck, brännvin, var kungen djupt förhatlig, men av hänsyn till sina svenska gäster (som ofta hade motsatt uppfattning om drycken) såg han till att den alltid fanns tillhands.

För övrigt insisterade Karl XIV Johan på att det skulle finnas ett kokt ägg vid hans tallrik. Om allt annat visade sig oaptitligt kunde han alltid äta ägget. Dessutom var det, menade man, svårt att förgifta ett ägg.

För mer information i detta ämne rekommenderas varmt Lars O. Lagerqvists bok Karl XIV Johan. En fransman i Norden (Prisma: 2005).

Dick Harrison

I många böcker kan man läsa att judarna ofta drabbades av förföljelser i det medeltida Västeuropa. Men hur mycket vet man egentligen om dessa händelser? Rör det sig om uppförstorade skrönor, eller har vi konkret detaljinformation från själva händelserna?

Tyvärr är det inga skrönor, och vi har gott om detaljinformation från hela epoken, redan från allra tidigaste medeltid, till exempel från frankernas och visigoternas riken på 500-talet. Om vi blickar mot senare århundraden, särskilt mot 1300-talet, duggar källorna (krönikor, brev, rapporter, till och med tortyrprotokoll) tätt. Som typiskt exempel kan vi betrakta en skrift som författades av Heinrich von Diessenhoven, en kanik i Konstanz, som skildrade några av de förföljelser på tyskspråkigt område som ägde rum när man misstänkte att judarna spred digerdöden.

Enligt Heinrich – som själv avskydde judarna och betraktade attackerna mot dem som lovvärda – utbröt en våg av judeförföljelser i november 1348. Ett tidigt centrum för de antisemitiska utbrotten var Solothurn i nuvarande Schweiz. Alla judar på orten brändes efter rykten om att de skulle ha förgiftat brunnar och vattendrag. Några judar gick i detta läge över till kristendomen men visade sig svaga i tron, och när de torterades avgav de utförliga bekännelser om hur de hade spritt giftet.

Heinrich fortsätter med att beskriva hur alla judar mellan Köln i väster och gränsen mot Österrike i öster utrotades mellan november 1348 och september 1349. Alla brändes, både unga och gamla. Förföljelserna spred sig från Solothurn och dess grannstäder till Zofingen och Stuttgart, därefter till Augsburg, Lindau, Reutlingen och Haigerloch. I Horw, den 20 december, placerades judarna i en stor grop innan förföljarna kremerade dem levande. Den 27 december brändes judarna i Esslingen. Vissa blev lågornas rov instängda i sina hus, medan andra trängdes in i synagogan, som därefter antändes. Heinrich noterar att några judar ännu levde när lågorna falnade: halvdöda människor sökte kravla sig ut genom de förkolnade resterna av kamrater och släktingar. Men, skriver Heinrich, i detta läge grep kringstående åt sig påkar och stenar, med vilka de ”bankade sönder hjärnorna på dem som sökte krypa ut ur bålet.”

I kanikens historia kan vi följa det fortsatta förloppet datum för datum. Den 17 januari slog pöbeln till mot judarna i Basel. Alla brändes utom småbarnen och de nyfödda, som döptes. I Messkirch och Waldkirch flammade judebålen den 21 januari, i Speyer den 25 januari, i Ulm den 30 januari, i Überlingen den 11 februari, i Mengen den 16 februari, i Schaffhausen och Zürich den 21 februari, i Sankt Gallen den 23 februari. Den 18 mars kom turen till Baden, den 30 maj till Radolfzell, den 23 augusti till Mainz och Köln.

Det hände att man drog ut på avrättningarna i flera månader. Den 4 januari 1349 stängdes judarna i Konstanz in i två hus, men först vid solnedgången den 3 mars brändes hundratals i ett för ändamålet nybyggt hus/krematorium på ett fält utanför staden. Några judar, skriver Heinrich, tog sig till byggnaden dansande, andra sjungande och de övriga gråtande. De som besparades detta bål hölls kvar i fångenskap till september, då även de brändes.

Väl att märka utgick förföljelserna från folket, inte från myndigheterna. De senare, konstaterar den kritiske kaniken, sökte i regel förhindra de gudfruktiga kristnas attacker mot judarna. Under förföljelserna i Zofingen lät man genomföra en husundersökning, vilket resulterade i fynd av gift i ett hus som ägdes av en jude vid namn Trostli. Två judiska män och en judinna blev genast torterade, men innan folket hann agera vidare ingrep hertig Albrekt av Österrike och räddade så många judar han kunde. Han gav därefter order om att judarna även skulle skyddas i Pfirt, Kyburg och Elsass. Men folkets vilja segrade ibland över hertigens. Heinrich berättar att många av Albrekts judar tog sig till Kyburgs slott, där de under sensommaren 1349 uppgick till 330 individer. Folket på orten skrev då till hertigen och förklarade att denne måste låta bränna flyktingarna, annars skulle de sätta sig upp mot överheten och bränna dem på eget bevåg. Albrekt gav då med sig och beordrade sina män att bränna judarna i Kyburg, vilket även skedde den 18 september.

I andra fall blev judevänliga myndigheter rentav angripna och besegrade av pöbeln. Vid årsskiftet 1348–1349 tog judarna i Ravensburg sin tillflykt till ortens slott, där den tysk-tjeckiske kungen Karl IV:s män skyddade dem. Folket svarade med våldsamt angrepp. Slottet stormades, kungens män fängslades, och den 2 januari 1349 brändes judarna inne i slottet.

Heinrich von Diessenhoven skrev sin redogörelse medan förföljelserna ännu pågick, och han uppmanar sina läsare att inte förtvivla över det fromma men tunga förföljelsevärv som återstod, eftersom många judar ännu levde, till exempel i Österrike. Tyvärr, skriver han, kan inte alla judar utrotas, eftersom några enligt skrifterna måste vara kvar på jorden till Yttersta domen. Han tillägger förhoppningsfullt att dessa de sista judarna måtte framleva sina liv på andra sidan havet och inte bland goda kristna.

Dick Harrison

I diverse litteratur, allt från historieböcker till turistpamfletter, återfinns termen ”eskilstunakistor” som benämning på en specifik sorts fornminnen från 1000-talet och 1100-talet. Vad är det för något? Och vad har kistorna med Eskilstuna att göra?

Den sista frågan är lätt att besvara: man hittade en dylik ”kista” i Eskilstuna år 1912, varefter begreppet slog rot. I själva verket är ”eskilstunakistorna” betydligt mer talrika på andra håll i landet, i synnerhet i Östergötland. Historiker och arkeologer har sedan länge försökt mynta termen ”tidigkristna gravmonument” som mer adekvat term, men ordet ”eskilstunakista” har visat sig svårt att rensa bort från skrifter och medvetande.

En ”eskilstunakista” kan enklast beskrivas som en kistliknande konstruktion av sten med höga gavelhällar, vilka ofta har smyckats utvändigt med djurornamentik. Väl att märka rör det sig inte om gravkistor i egentlig bemärkelse. Det ligger inga döda människor i dem, och såvitt vi vet har det aldrig gjort det. Det ihåliga och tomma monumentet stod ovanpå den jordplätt där den döde eller den döda vilade. Syftet har alltså knappast varit att skydda de kroppsliga resterna av den begravda utan snarare att måna om minnet efter vederbörande, på samma sätt som man tidigare hyllade de döda genom runinskrifter.

Dick Harrison

Lyckades några av alla de slavar som transporterades över Atlanten på 1700-talet återvända hem? Finns det någon lycklig historia mitt bland allt elände?

Faktum är att ett litet fåtal västafrikaner som förslavades, såldes och fördes till Amerika mot alla odds förmådde skaka av sig ofriheten och återvända till hembygden. När jag forskade om slaveri för några år sedan stötte jag på några exempel som var omskrivna redan på den tid det begav sig. Hit hör historien om Yuuba Jaalo (namnet stavas stundom även Ayuba Diallo).

Yuuba var muslim, tillhörde fulanifolket och härstammade från en förmögen och ansedd familj i Bundu, ett rike vid Faleme, en biflod till Senegal. År 1731, då han var i 29-årsåldern, sändes Yuuba av sin far Suleyman, i två tjänares sällskap, till marknadsplatsen Joar vid Gambiafloden för att sälja två slavpojkar och inhandla diverse saker, bland annat papper. Yuuba var en förmögen man med egna marker, en hel del boskap, tre hus, 18 tjänare och två fruar. Hans första fru hade skänkt honom två barn, Abraham och Sambo, hans andra en dotter vid namn Fatima.

I Kau-Ur, inte långt från Joar, mötte Yuuba kapten Pyke, befälhavare på det brittiska slavskeppet Arabella från London. Pyke kom närmast från Gillyfree-faktoriet vid byn Jufureh, belägen mitt emot James Island vid Gambiaflodens mynning, där britterna hade en viktig bas. Han ville köpa slavar, och Yuuba erbjöd honom sina två pojkar, men de lyckades inte komma överens. Alltså drog Yuuba vidare till flodens södra bank. Detta var farligt, och Suleyman hade varnat honom för det, eftersom området behärskades av malinkefolket (mandingo, mandinka), som låg i fejd med fulanifolket. Yuuba ignorerade faderns råd och korsade floden. Här sålde han sina två slavar för boskap, men innan han kunde återvända med djuren över floden blev han överfallen av malinkekrigare. De rakade av Yuubas och tolkens hår och förde dem till kapten Pyke, som köpte dem den 27 februari. Den 1 mars fördes de båda afrikanerna ombord på Arabella. När Pyke upptäckte vilka personer han köpt gick han med på att låta Yuuba förhandla om friköpande, men fadern bodde så långt bort att budet om sonens olycka inte hann fram i tid. Den 11 april lade Arabella till vid James Island och några dagar senare for skeppet ut över havet.

När resan var slut befann sig Yuuba Jaalo och Loumein Yoai i Annapolis i Maryland. De såldes till olika ägare. Yuuba, som betingade ett pris av 45 pund, hamnade på en tobaksplantage på Kent Island i Chesapeake Bay som tillhörde Alexander Tolsey. Han fick ett nytt namn, Simon. Inom kort försökte Yuuba rymma men blev gripen. Sedan bytte han taktik. Han skrev ett brev på arabiska till sin far, berättade om olyckan och bönföll fadern att lösa ut honom ur slaveriet. Brevet skickades via den faktor i Annapolis som kapten Pyke haft kontakt med efter ankomsten, Vachell Denton, och Yuuba bönföll honom att låta Pyke ta med sig brevet tillbaka till Afrika. Pyke hade lämnat Amerika, varför Denton skickade brevet till London med instruktioner att det skulle levereras till Pyke inför dennes nästa resa söderut. När brevet nådde London hade Pyke redan avseglat mot Gambia, men Henry Hunt, Pykes arbetsgivare, blev nyfiken på brevets innehåll. James Oglethorpe i Royal African Company lät översätta det, fängslades av Yuubas öde och såg genast till att den unge afrikanen blev friköpt och skeppad till London. Tolsey hade inget emot att sälja den för grovarbete föga lämpade Simon för samma pris han betalat, 45 pund.

På våren 1733, drygt två år efter kidnappningen vid Gambiafloden, var ”Job ben Solomon”, som européerna kallade honom, åter en fri man. Eftersom Yuuba alias Job – som nu hade hunnit lära sig engelska – var kunnig i arabiska fick han i uppdrag att översätta åtskilliga manuskript och inskrifter i sir Hans Sloanes samling i London. Sloane var en av Storbritanniens mest inflytelserika kulturpersoner, vars samlingar lade grund till British Museum. Han introducerade Yuuba för hertigen av Montague, som även lät friköpa Loumein Yoai, och för kung Georg II med familj. Det är ingen överdrift att påstå att Yuuba gjorde social succé. Köpmännen och slavhandlarna i London bjöd in honom till festliga tillställningar, Yuuba konverserade artigt och belevat om allt mellan himmel och jord, utmärkte sig genom gott uppförande, studerade Nya testamentet, bevistade gudstjänster i kyrkorna, kort sagt charmade de brittiska värdarna och nådde snart sitt syfte: år 1734 sändes han tillbaka till Gambia under mycket behagligare omständigheter än han skeppats därifrån. I Joar köpte han en slavinna och två hästar. Väl hemma blev alla oerhört förvånade över att se honom i livet. Fadern var död och en av Yuubas fruar hade gift om sig i tron att hennes förre make var avliden, men den nye maken flydde så fort han fick höra om återkomsten.

Fortsättningen på historien är inte mindre fascinerande. Royal African Company hjälpte inte Yuuba uteslutande på grund av hans charm. Kompanidirektörerna åstundade Yuubas hjälp i affärskriget mot fransmännen, och Yuuba ställde villigt upp. Efter återkomsten till Bundu förblev han allierad med det brittiska kapitalet. Eftersom han själv var köpman insåg han mer än väl de fördelar som stod att vinna på kontroll av flod- och karavanleder. Yuuba gjorde vad han kunde för att främja den brittiska handeln på Gambiafloden gentemot den franska på Senegalfloden. Fransmännen insåg hotet och fängslade Yuuba när han i juni 1736 dök upp i Fort Saint-Joseph i ett affärsärende. Det säger åtskilligt om de afrikanska köpmännens och slavhandlarnas inbördes solidaritet att de omedelbart bestraffade fransmännens övergrepp med handelsbojkott. Först när Yuuba frigetts ur fångenskapen kunde den franska slavhandeln på Senegal återupptas.

För den som har sett TV-serien Roots (”Rötter”), efter Alex Haleys bok med samma namn, är vissa ortnamn i ovanstående berättelse välkända, till exempel Jufureh. Haleys förfader och bokens huvudperson Kunta Kinte kom just från dessa trakter, förslavades även han på 1700-talet och skeppades liksom Yuuba till Annapolis. Liksom Yuuba såldes Kunta Kinte till en plantageägare, försökte rymma och greps.

Men det finns en stor skillnad mellan de båda berättelserna. I TV-serien, vars skildring skall tas med stora nävar salt, möter vi ett Afrika utan slaveri, med idel fria bybor, där folk knappt vet att vita människor finns. I själva verket var Jufureh en slavhandelsbas alldeles i närheten av den gamla europeiska utposten på James Island. Det var här kapten Pyke och hans kolleger höll till. Slaveriet och den europeiska närvaron hängde som ett tungt moln över hela området. De män som förslavade Yuuba Jaalo tillhörde samma folk som Kunta Kinte, malinke.

Dick Harrison

Vilket var det första svenska klostret, det vill säga i det medeltida svenska kungariket? Var det småländska Nydala eller östgötska Alvastra? Varnhem i Västergötland kom väl senare?

Svaret är: ingetdera, utan östgötska Vreta, inte långt från Linköping. Antingen i slutet av 1000-talet eller alldeles i början av 1100-talet grundades här ett nunnekloster som ekonomiskt stöddes av kung Inge den äldre, hans hustru Helena och deras familj. Det lydde först under den benediktinska regeln men övergick senare till att bli ett cistercienskloster.

Redan i ett tidigt skede byggdes den klosterkyrka som (i ombyggt skick) ännu står kvar, inte långt från Bergs slussar vid Göta kanal. På 1120-talet skapades en tillbyggnad i form av ett gravkapell med kupolvälvt tak; konsthistoriker har gissat på inspiration från Heliga gravens kyrka i Jerusalem. Fem gravar har påträffats under kapellgolvet, men även om det med all säkerhet rör sig om högt uppsatta personer, kanske kungar som Inge den yngre och Filip, är det omöjligt att identifiera dem med namn.

Vreta fick med tiden två dotterkloster, Askaby öster om Linköping och Solberga vid Visby. Möjligen grundades både dessa kloster, liksom moderklostret, som benediktinkloster och övergick senare till Cisterciensorden, men oklarhet råder.

Vreta var inte bara Sveriges äldsta kloster utan även en av de katolska institutioner i landet som höll ut längst. Det överlevde reformationen med flera decennier och lades ned först på 1580-talet, då de sista nunnorna avled, några år före fördrivandet av nunnorna från klostret i Vadstena.

Dick Harrison

Idag släpper jag fram en fråga som jag besvarade för ett par år sedan, men uppenbarligen intresserar sig folk för ämnet, och det faktum att stora delar av läsekretsen inte har hängt med i alla mina blogginlägg gör att jag med gott samvete besvarar den igen. Det gäller det problematiska förhållandet mellan Karl XI och hans tillkommande, den danska prinsessan Ulrika Eleonora (den äldre). De trolovades 1675, kort tid innan Danmark och Sverige drabbade samman i skånska kriget. Fem år senare, den 6 maj 1680, när kriget var slut, gifte de sig på Skottorps herrgård i Halland. Hur var detta möjligt? Varför bröts inte trolovningen under kriget? Rörde det sig om ovanligt stark kunglig kärlek?

Svaret är att kungligheterna inte hade hunnit lära känna varandra, varför kärleken inte kan ha spelat någon större roll under själva kriget. Men de var båda gjorda av segt virke. De hade bestämt sig för att de ville ha varandra, och de vägrade ändra åsikt.

Äktenskapet var omdiskuterat redan före trolovningen. Många danska stormän ville återta de skånska landskapen och vidmakthålla en beredskap på krig mot Sverige. Mot dessa falanger stod fredsvänliga grupperingar vid hovet i Köpenhamn som månade om goda relationer med grannen. En av de ledande fredsvännerna var änkedrottningen Sofia Amalia, som ansträngde sig för att åstadkomma en trolovning mellan Ulrika Eleonora och den unge svenske kungen Karl XI. År 1674, när den oroliga politiska scenen på kontinenten gjorde att svenskarna mer än gärna såg att vänskapliga förbindelser upprätthölls med Danmark, började även regimen i Stockholm intressera sig för idén. En trolovning förhandlades fram i juni 1675. Men den danske kungen Kristian V hade inga planer på att ge upp tanken på krig mot Sverige. I september gick han till aktion.

Därmed hade trolovningen små chanser att överleva, men märkligt nog slogs den inte upp. Medan fronten böljade fram och tillbaka förblev Ulrika Eleonora trolovad med ärkefienden. Både Kristian V och Sofia Amalia ville arrangera ett annat äktenskap åt Ulrika Eleonora, till exempel med en medlem av huset Oranien eller huset Habsburg, men prinsessan vägrade. Hon uppges ha betraktat trolovningslöftena som heliga. Kristian V och Sofia Amalia drog sig i detta läge inte för lögner, exempelvis att Karl XI stod i färd att gifta sig med en engelsk prinsessa. Ulrika Eleonora lät sig inte luras. Det gick så långt att hon öppet började visa sympati för den svenska sidan i kriget. Hon pantsatte sin trolovningsring för att hjälpa de svenska krigsfångar som vistades i Danmark. Hon deltog inte i Kristian V:s segerfester efter framgångar i skånska kriget. Till saken hör att Karl XI utsattes för liknande påtryckningar att bryta trolovningen, men även han höll fast vid avtalet.

När fredsavtalet äntligen var undertecknat den 26 september 1679 yrkade krigets segrare, den franske kungen Ludvig XIV, på att äktenskapet skulle fullbordas. Bröllopet blev en del av fredsöverenskommelsen, varför äktenskapskontraktet kom att ingå som särskild artikel i traktaten. 

Allt tyder på att äktenskapet mellan Karl XI och Ulrika Eleonora, som varade i tretton år, blev lyckligt, om man undantar den spända relationen mellan den nya drottningen och den svenska änkedrottningen Hedvig Eleonora, som hela tiden betraktade sonens brud som en fientlig inkräktare.

Dick Harrison

När blev det kontinentala bruket att använda sigill gångbart i det medeltida Sverige?

Svaret är: senast i mitten av 1100-talet, men på grund av att ett stort antal sigill säkert har försvunnit är det omöjligt att tidfästa anammandet av sedvanan tydligare än så. Termen (egentligen en diminutivform av signum, ”tecken”) syftar på avtryck i vax eller lera, senare även i lack, av en så kallad sigillstamp, vanligen tillverkad av brons, koppar eller mässing. Sigill användes för att bestyrka dokuments giltighet (att ”besegla”) eller för att tillsluta dokument (att ”försegla”). När de medeltida stormännen beseglade hängde de sigillen i trådar under dokumentet, alternativt i en pergamentremsa. Vid försegling trycktes sigillet på dokumentet.

Sigillavtrycken gjordes för det mesta i färgat vax av hög kvalitet, nedsänkt i en kaka av ofärgat vax av sämre kvalitet. Den mest eftertraktade sigillfärgen var rött. Ofta tryckte man ett mindre sigill på baksidan, ett så kallat kontrasigill. För att skydda sigillen sydde man ibland in dem i tyg- eller pergamentspåsar.

De äldsta bevarade svenska sigillen tillhör kung Karl Sverkersson och ärkebiskop Stefan, båda i rött vax. De stammar från mitten av 1160-talet. Därefter blev företeelsen snabbt populär, och på 1200-talet var sigillbruket rutin. Stormän, städer, domkyrkor och många privatpersoner skaffade sig egna sigill, i regel i rund form. Ett flertal kyrkliga sigill var dock spetsovala. Det var fullt möjligt att låta sigill gå i arv efter det att hantverkaren genomfört de nödvändiga korrigeringarna på stampen (Birger jarl tycks ha överlåtit sin egen äldre sigillstamp till sonen Magnus när denne upphöjdes till hertig).

Motiven varierade. För somliga var de fastlåsta i bestämda formler, till exempel jarlens och hertigens sigillmotiv, som alltid måste föreställa en krigare till häst (så även i utlandet). På städernas sigill förekom inte sällan avbildningar av borgar och kyrkobyggnader, och inom frälset blev det vanligt att använda vapenskölden på sigillet. Det äldsta säkra exemplet på ett heraldiskt frälsevapen i Sverige finns på ett privat sigill från 1219 tillhörande Sigtrygg Bengtsson, vars släkt sedermera skulle kallas Boberg. Det äldsta kända svenska stadsvapnet är Kalmars vapen, känt via ett sigillavtryck från 1247. Vårt äldsta bevarade kvinnosigill är från 1253 och tillhör Benedicta, dotter till Sune Folkesson och gift med stormannen Svantepolk Knutsson. På sigillet ser vi en kvinna med falk på handen, stående på ett krenelerat torn, omgivet av tre stjärnor.

Dick Harrison

En följdfråga på gårdagens blogg, även den av relevans för dagens kungliga händelse, berör själva dopvattnet. Stämmer det att man brukar döpa kungliga barn i vatten från Jordanfloden? Hur länge har man gjort det?

Ritualerna kring dopvattnet har en lång historia. Det väsentliga har i regel varit att vattnet varit helgat, det vill säga invigt genom en särskild ceremoni, så att det fick de krafter som var nödvändiga för att barnet via dopet skulle vinna inträde i den kristna församlingen. Under medeltiden skedde denna invigning på påsknatten, varefter det återinvigdes vid behov.

Idén att använda vatten från floden Jordan blev populär vid de europeiska hoven och i högreståndsfamiljer först på 1800-talet. Bakgrunden var dels att Jesus hade döpts i Jordan, dels den allmänna romantiska vurmen för Orienten under epoken, dels det faktum att det nu, tack vare den tekniska utvecklingen, gick lätt att transportera vatten från Mellanöstern över hela jordklotet. Jordanvattnets popularitet var så stor att mycket stora mängder vatten började säljas till pilgrimer och turister, en kommers som för övrigt fortfarande pågår.

Det svenska kungahuset drogs med i trenden, varför kungliga svenska barn på 1800-talet och i början av 1900-talet döptes med vatten från Jordanfloden. Men det var då. Vårt nuvarande kungapar har döpt sina barn i källvatten från Öland.