Tyska kungar före 800-talet?

Historia Att Tyskland leder sitt ursprung till det så kallade östfrankiska riket (lat. Francia orientalis) på 800-talet är ingen hemlighet för läsarna av denna blogg. Men fanns det äldre icke-frankiska kungliga traditioner i det som senare skulle bli det tyska riket? Bajuvarer (bayrare), alamanner (schwabare) med flera folk hade väl hertigdömen, inte regelrätta kungariken?

Det stämmer, men ett germanfolk öster om Rhen hade faktiskt ett eget kungarike, dokumenterat under flera sekler: thüringarna. Deras rike utbredde sig på 400-talet i nuvarande mellersta Tyskland och var en regionalt dominerande makt till 531, då det i grunden besegrades av frankerna. Kungahuset drabbades av en katastrof, skildrad i ett samtida diktverk, men själva Türingen blev inte integrerat i frankernas rike. Stormannaupproren var legio, och i längden var det omöjligt för den merovingiska dynastin i frankernas land att upprätthålla väldet över denna östliga periferi.

År 639 lyckades en man vid namn Radulf kasta av sig den frankiska överhögheten, varefter det återuppståndna thüringiska riket bestod ända tills den karolingiska dynastin skapade sitt imperium. Vi känner till tre kungliga efterträdare till Radulf – Hetan I, Gozbert och Hetan II – före den frankiska återerövringen på 740-talet. Av källorna att döma vacklade de mellan religionerna men valde slutligen att anamma kristendomen.

Gällkvist, alias Skara hus

Historia I år har jag fått många frågor om den gamla kungaborgen vid Skara, som i källorna omväxlande kallas Gällkvist, Gälakvist och Skara hus; under de senaste seklerna har resterna av anläggningen kallats Brobacka. På senare tid har man bestämt sig för att lyfta fram den gamla borgen och slå mynt av dess betydelse i svensk historia. I sommar kommer således ett skådespel att ha premiär, i vilket borgens dramatiska historia 1278 och 1280 – då två blodiga kupper ägde rum innanför dess murar – skildras. Men vad vet vi egentligen om Gällkvist? När byggdes anläggningen? Hur länge blomstrade den?

Vi vet inte när den byggdes, men det måste rimligen ha skett på 1200-talet. Den eller de ansvariga valde en lokalitet som omgavs av sankmark och bäckar, allt för att göra borgen svårintaglig. Man förstärkte det naturliga skyddet genom att bygga på en konstgjord kulle och anlägga dubbla vattengravar med en mellanliggande vall kring den färdiga borgen. Vi kan vara säkra på att borgen lydde under kungahuset, men byggherrens namn är okänt – det kan mycket väl ha varit Birger jarl själv. I vilket fall som helst dyker den upp i skriftliga källor 1272 och 1273, då kung Valdemar utfärdade brev på platsen.

Under åren kring 1280 stod Gällkvist i centrum för svensk rikspolitik, och Magnus Ladulås hade ofta borgen som residens. Ännu för 1310-talets räkning har vi belägg för att borgen var viktig. Hertiginnan Ingeborg tog sin tillflykt till Gällkvist efter det att hennes make Erik fängslats i Nyköpings gästabud. Därefter försvinner borgen ur källorna. Vi vet inte när den förvandlades till ruin, men på 1500-talet röjdes kullen för att göra den obrukbar för fientliga härar. Idag kan man inte se något av de medeltida byggnaderna, men kullen och delar av de yttre försvarsanläggningarna är väl synliga i stadsbilden.

Medeltida monarkier i Oceanien

Historia För omväxlings skull släpper jag idag fram en fråga om oceanisk historia. Fanns det kungariken på öarna i Stilla havet så tidigt som under europeisk medeltid?

Problemet är att de civilisationer som växte fram i Stilla havsvärlden saknade skriftspråk, varför vi är utlämnade åt arkeologiska fynd och muntliga traditioner. Det råder inget tvivel om att i synnerhet polynesierna utvecklade politiska system och monarkier i sina ögrupper, men det är mycket svårt att spåra dem bakåt till specifika århundraden innan européerna anlände och började skriva ned iakttagelser. I fallet med det hawaiianska kungarike som USA så småningom annekterade vet vi att dess stora expansionstid inföll omkring 1800. När det gäller de äldsta faserna av kungariket på Tahiti, som gissningsvis var välutvecklat redan före 1700-talet (många tempel, så kallade marae, är bevarade) är vi betydligt sämre underrättade.

Ett bra exempel på hur man genom studier av muntlig tradition tror sig ha kunnat rekonstruera ett mycket gammalt kungarike är Tonga i västra Polynesien. Vissa tolkningar av öbornas berättelser gör gällande att öns kungliga historia sträcker sig ända till 900-talet, då ett välde organiserades under en Tu’i Tonga, en sakralkung som representerade gudarna. Enligt vad västerländska missionärer fick fram på 1800-talet hade det fram till 1865 funnits 39 monarker med denna titel. I slutet av 1400-talet hade samhällsutvecklingen resulterat i att de andliga och de världsliga centralmaktsfunktionerna skildes åt. Medlemmar av kungahuset kom nu att besätta även andra poster, som inte var länkade till den i strikt bemärkelse sakrala makten. Tongas nuvarande monarki härstammar från ett av dessa senare uppkomna ämbeten. Självfallet brottas hela denna dynastiska historia med stora källkritiska problem, eftersom möjligheterna att jämföra traditionen med andra källor är obefintliga.

Från och med 1000-talet tycks hövdingadömen även ha uppkommit i den mikronesiska övärlden. Ön Yap blev centrum för ett tribut- och handelsnätverk som omfattade flera öar. Nätverket är mest känt för sin säregna penningekonomi med stora stenmynt. Invid ön Pohnpei skapades den imponerande ”tempelstaden” Nan Madol, som troligen (detta är omdiskuterat och svårt att bevisa) var befolkad från sent 1200-tal till 1500-talet. Enligt muntlig tradition härrör de omfattande ruinerna från den så kallade Sau Deleurdynastin. Man har beräknat att mellan 200 och 1 000 människor levde på 92 konstgjorda lagunöar med plattformar konstruerade av stenförband (basalt), vilka sammanlagt täckte en yta av 70 hektar. Öarna omgavs av kanaler och kunde endast nås med båt. En liknande anläggning, Lelu, har påträffats vid grannön Kosrae.

Slaget vid Hastings

Historia Eftersom jag för tillfället befinner mig i Normandie, för en gästföreläsning i Caen, tar jag mig friheten att besvara en fråga länkad till regionens mest ryktbara historiska person. Hur gick det egentligen till när hertig Vilhelm av Normandie erövrade England? Vet vi verkligen vad som hände i slaget vid Hastings den 14 oktober 1066, eller stämmer det att det finns konflikterande versioner av slagets förlopp?

Ja, det finns faktiskt motstridiga skildringar. Dessutom vilar en hel del av vad vi tror oss veta om drabbningen på gissningar, låt vara någorlunda väl kvalificerade. Hit hör uppskattningen av antalet deltagare. I många historiska redogörelser brukar det heta att varje sida förfogade över mellan 6 000 och 8 000 man. Ingendera siffran kan verifieras.

Så mycket torde dock vara klart att den anglosaxiske kungen Harold Godwinson lät ställa upp sina män på kullen, med ryggen åt det skogsområde som brukar kallas The Weald. Framför sig hade Harold en lång sluttning som övergick i ännu en kulle, Telham Hill. Men det är okänt varför anglosaxarna fick denna fördelaktiga position. Många tror att de helt enkelt kom fram först. Andra, som baserar sig på en sång om slaget vid Hastings, anser att normander och anglosaxare kom fram samtidigt och överraskade varandra, varvid de senare var snabbast när det gällde att rusa upp och besätta kullarna.

Harolds armé utgjordes i allt väsentligt av fotsoldater. Hästar fanns säkert, men de var snarare fortskaffningsmedel och statussymboler än riddjur under själva striden. Kärnan i Harolds styrka utgjordes av så kallade housecarls, yrkessoldater som permanent avlönades av kungen. De var troligen väl rustade i ringbrynjor, hade stora sköldar, tvåhandsyxor och svärd. Huvuddelen av trupperna, fyrden, utgjordes emellertid av medlemmar av det jordägande överskiktet i England. De var ålagda att tjäna kungen med sina egna vapen (svärd och spjut) under ett visst antal dagar per år, och de var betydligt sämre krigare än de professionella housecarls.

Hertig Vilhelms invasionsarmé skilde sig på flera sätt från den anglosaxiska. Vilhelm lade jämförelsevis stor vikt vid kavalleriet. Ryttarna var tungt rustade med brynja och försedda med lans och svärd. De var väl övade i att storma fram mot infanteri, men hertigen måste rimligen ha insett att stridsvana fotsoldater, om de bara hade modet att bli kvar på slagfältet med sköldar, svärd och spjut, mycket väl kunde stå emot en kavallerichock, särskilt om terrängen gynnade dem. Förmodligen räknade han inte med att använda ryttarna förrän i slutfasen av slaget, när anglosaxarna hade åsamkats svåra skador av först bågskyttarna, därefter de normandiska fotsoldaterna.

Bågskyttarna spelade sannolikt en nyckelroll för Vilhelm. De skulle försvaga fienden innan övriga krigare gick till verket, på samma sätt som artilleriet skulle komma att fungera flera sekler senare. Bågskyttarnas uppdrag var att skjuta sönder Harolds sköldborg uppe på höjden. Med undantag för dessa skyttar påminde det normandiska infanteriet om det anglosaxiska, men trupperna kom från flera olika håll – från Normandie, Bretagne, Flandern, Frankrike och Syditalien, där normandiska stormän hade erövrat betydande områden på 1000-talet. Detta medförde att Vilhelm såg sig tvungen att gruppera sitt krigsfolk var för sig, i etniska och språkliga kontingenter. Den normandiska huvudstyrkan befann sig i mitten, medan bretagnarna var placerade på vänsterflygeln och flamländarna på högerflygeln.

Så långt råder få tvister mellan forskarna, men sedan skiljer sig uppfattningarna, beroende på vilka källor man väljer att luta sig mot. Enligt den ovannämnda sången om slaget, som skrevs i ett tidigt skede, var slaget vid Hastings allt annat än ett normandiskt mästarprov. Snarare var det en rörig och oöverskådlig drabbning mellan anfallande normandiska och försvarande anglosaxiska fotsoldater, en kraftmätning som avgjordes genom att de förras huvudtrupp anlände och kastade sig in i striden. Helt annorlunda skildras drabbningen av krönikörerna Vilhelm av Poitiers och Vilhelm av Malmesbury, som skrev utförliga skildringar. Dessvärre är de partiska, till hertigens förmån, och deras texter tillkom långt i efterhand. Likväl är det dessa krönikor som ofta brukar citeras när historiker redogör för slaget:

Först lät Vilhelm, enligt krönikörerna, sina bågskyttar beskjuta fienden på kullen, något som misslyckades eftersom anglosaxarnas sköldar blockerade pilregnet. När de normandiska fotsoldaterna anföll slogs de tillbaka, varför Vilhelm kallade in kavalleriet – en besynnerlig och alldeles för tidig aktion som antingen vittnar om missförstånd från krönikörernas sida eller om en militär dumhet från Vilhelms. Även nu segrade anglosaxarna. Fiendens hästar skrämdes bort med svärd, spjut och yxor. Denna fas av drabbningen skall ha avslutats med att den bretagnska kontingenten på hertigens vänsterflygel bröt samman och flydde. Hela hertigens armé började retirera, och risken var överhängande att Harolds män skulle anfalla normanderna i flanken.

Situationen var som mest kritisk när de för tillfället segerrika anglosaxarna lämnade sina fördelaktiga positioner och rusade nedför kullen. Vilhelm själv lär i detta skede ha mist sin häst och fallit till marken, men rest sig och manat sina män till fortsatt kamp. I nästa skede slog normanderna framgångsrikt tillbaka mot de förföljande anglosaxarna. Många av de senare stupade, men tillräckligt många lyckades ta sig åter till sköldborgen för att slaget skulle kunna fortsätta.

Uppenbarligen tog nu slaget en kort paus, varefter Vilhelm fortsatte att försöka knäcka det anglosaxiska försvaret. Hur det gick till är okänt (här är krönikörerna mer än lovligt otydliga), men till slut lyckades han. Ett vanligt antagande är att Harold nu hade mist så många män att hans trupper var alltför numerärt försvagade. Om han beslöt sig för att ersätta döda housecarls med medlemmar ur fyrden är det inte underligt att normanderna lyckades bryta igenom de främre linjerna. En annan förklaring, som ofta brukar anföras i litteraturen, är att Vilhelm skall ha låtit sina bågskyttar skjuta över sköldarna, så att pilarna landade på anglosaxare i de bakre leden, något som ledde till att Harold Godwinson själv stupade. (Denna förklaring är problematisk, eftersom den får Vilhelm att framstå som besynnerligt irrationell; han hade ju mycket väl kunnat använda samma taktik i ett tidigare skede av slaget istället för att ödsla pilar på den främre linjens sköldar.)

Krönikörerna menar under alla omständigheter att slaget avgjordes i den strid som följde uppe på kullen, sedan normanderna brutit igenom vallen. Om Harold inte redan stupat för en pil dräptes han nu, sannolikt av ett svärdshugg. När slaget var över hade normanderna segrat, men de egna förlusterna var så omfattande att hertigen var beroende av förstärkningar från Normandie för att kunna fortsätta erövringen av England.

Jens Langkniv

Historia Jag har vid ett antal tillfällen i denna blogg behandlat figurer i Robin Hood-legenden och diskuterat deras historicitet. Men hur står det till med våra skandinaviska sociala banditer? Hur är det med en ryktbar dansk Robin Hood-figur, Jens Langkniv? Har han funnits, eller är han påhittad?

Endast ett fåtal läsare av Svenska Dagbladets blogg lär känna till Jens Langkniv, men i Danmark, i synnerhet på Jylland, är han långt ifrån okänd. I 1900-talets populärkultur framstår Jens ofta som en ädel rövare som stal från de rika för att ge till de fattiga. Han är en positivt laddad hjältegestalt, vars legendstatus har sanktionerats inom skönlitteraturen, framför allt av författarna Steen Steensen Blicher (1782–1848) och Jeppe Aakjær (1866–1930). Så långt rör det sig om fiktion. Det intressanta är vad vi finner om vi gräver djupare i Jens Langknivs historia.

Före 1800-talet berättades det också historier om Jens, men hjältedraget saknades. Han var snarare en negativ mytfigur, allmänt uppfattad som en ond man i det förflutna. Om vi gräver tillräckligt djupt hittar vi faktiskt en verklig Jens. Han förekommer i rättsliga källor från 1598, och till viss del kan hans liv och umgänge rekonstrueras. Jens omgav sig med en krets av minst sju personer – tiggare, rövare och mördare.

Jens Langkniv har alltså existerat, men han var ingen av folket älskad social bandit utan en kriminell figur som först flera sekler senare omvandlades till en dansk Robin Hood. (För mer information, se Henrik Fibæk Jensen, Jens Langkniv – en jysk Robin Hood?, Studier fra Sprog- og Oldtidsforskning, Köpenhamn 1993.)

Hur gammal är den svenska flaggan?

Historia Hur gammal är den svenska flaggan? Uppenbarligen började man inte flagga på allvar förrän i Stockholm på sent 1800-tal, och det blev inte allmänt bruk i hela Sverige förrän på 1910- och 1920-talen, men när framträder den blågula fanan första gången i historien?

Att spåra den till mitten av 1500-talet är inte svårt. Framför allt användes den till havs, eftersom det fanns ett konkret behov inom marinen och sjöfartsnäringen att markera nationell tillhörighet. Skeppen såg annars likadana ut, och det kunde vara hopplöst svårt att se vem som var vem i tider av krig och i samband med utrikeshandel. Men flaggans rötter är äldre än så. Kombinationen av blått och gult förekom ofta i olika mönster under svensk medeltid. Redan på 1200- och 1300-talen kunde man se färgkombinationen blått-gult eller blått-guld på kungliga motiv, till exempel på Magnus Ladulås lejonvapen och Albrekt av Mecklenburgs riksvapen med tre kronor. Att finna en absolut tidpunkt då blått och gult kombinerades i form av ett kors är desto svårare.

Den hittills bästa slutsatsen, mot bakgrund av tillgängligt källmaterial, är att det som senare skulle bli känt som Sveriges nationsflagga förekom i offentliga sammanhang från och med 1448. Mannen bakom designen var den nytillträdde kungen Karl Knutsson, som efter sitt trontillträde introducerade ett nytt riksvapen. Vi använder det fortfarande som Sveriges officiella ”stora riksvapen”: en fyrdelad huvudsköld med de tre kronorna i första och fjärde fälten och det så kallade folkungalejonet i andra och tredje. Som åtskillnad mellan de blå fälten lät Karl Knutsson placera ett gyllene kors, något som enligt många bedömare har kommit att utgöra en direkt förebild för utformningen av svenska flaggan. Om hypotesen är korrekt lär de tidiga Vasakungarna ha inspirerats dels av Karl Knutssons avskiljande kors i riksvapnet, dels av de danska kungarnas korssymbol (”Dannebrogen”) och av andra korssymboler i grannländerna.

Hur och när fick vi choklad?

Historia Härom dagen, under ett besök i österbottniska Oravais, fick jag en fråga om choklad, hur den kom till oss och när den på allvar började ätas. Fanns det mjölkchoklad på 1700-talet?

Choklad är ett låneord från nahuatl, det språk aztekerna talade. I Mesoamerika kallades det xocolatl, av xococ (”bitter”) och atl (”vatten”). Även kakao är ett låneord (av cacáua) från regionen ifråga. Båda företeelserna var okända i Europa före Columbus expedition till Nicaragua 1503 (där han fann kakaobönor) och Hernán Cortes erövring av Mexiko på 1510- och 1520-talen. Vid denna tid var choklad inget man åt utan något man drack. Drycken bestod av en gröt av krossade kakaobönor, majsmjöl, vanilj och chili samt så mycket vatten som man ansåg nödvändigt. Eventuellt tillsatte man honung och octli (jäst agavesaft). Prominenta personer i aztek- och mayaindianernas samhälle avnjöt drycken med förtjusning, och kakaobönor nyttjades stundom som valuta.

I Europa blev kakao och choklad föremål för experiment, främst i Spanien. Framför allt tillsatte man socker i drycken, vilket drastiskt reducerade bitterheten. På 1600-talet spreds seden att dricka choklad även till det franska hovet, bland annat eftersom de franska och spanska kungahusen knöts samman av äktenskapsallianser. Övriga länder nåddes också av kakao och choklad, även Sverige, men drycken var alldeles för dyr för att kunna slå igenom utanför de allra förmögnaste samhällsskikten. Det hände att kakao salufördes som dyr medicin i apoteken.

Linné konstaterade på 1700-talet att kakao lämpade sig bäst som dryck för fina damer, men inget tyder på att chokladen ännu kunde konkurrera med det mycket populärare kaffe. Dåtidens chokladdryck bestod av kakao, socker, vanilj, ambra och kanel. Bönorna rostades, stöttes i mortel, värmdes upp och bakades ihop till en deg med övriga ingredienser. Slutligen löstes degen upp i mjölk eller varmvatten.

Det dröjde till 1800-talet innan man började äta choklad som fast föda. På 1830-talet lyckades holländaren C.J. van Houten uppfinna en process varigenom man pressade fettet (kakaosmöret) ur kakaobönan och förvandlade resten till pulver. I och med att ämnena kunde separeras blev det möjligt att tillverka chokladkakor. Nästa stora innovation ägde rum i Schweiz på 1870-talet, då man lärde sig att tillverka mjölkchoklad, med betydligt mildare smak än övrig choklad.

Men den avgörande expansionen ägde rum vid förra sekelskiftet, då utbudet på råvaror ökade kraftigt. Dessförinnan hade kakaobönan huvudsakligen odlats på små gårdar i tropikerna. Detta förändrades när de portugisiska kolonialherrarna på öarna São Tomé och Príncipe bestämde sig för att storsatsa på kakao.

Bakom uppsvinget för kakaoodlingen låg stigande världsmarknadspriser. Medan flertalet tropiska produkter blev billigare i slutet av 1800-talet gick kakao länge mot strömmen. Som jämförelse kan nämnas att grossistpriset för te i London halverades mellan 1870 och 1910 medan kakaopriset steg med nästan 50 procent under 1870-talet och förblev på en stabilt hög nivå i flera decennier. Den främsta orsaken var just utvecklingen av mjölkchoklad.

São Tomé och Príncipe var perfekta för kakaoodling. Det enda som saknades var arbetskraft. Öarna saknade urbefolkning. Invånarna bestod på 1800-talet av frigivna slavar (slaveriet i det portugisiska imperiet förbjöds 1875), ättlingar till förrymda slavar (så kallade angolares) och mer eller mindre afrikaniserade ättlingar till portugiser. Ingen av dessa grupper hade lust att ägna sig åt hårt plantagearbete. Alltså måste arbetskraften importeras. Problemet löstes genom att man köpte nya slavar från afrikanska fastlandet under sken av att man lejde kontraktsarbetare, serviçaes. Vissa år transporterades så många som 5 000 serviçaes enbart från Angola till kakaoplantagerna på São Tomé.

Portugisernas kakaosuccé manade grannarna till efterföljd. Spanjorer och tyskar försökte göra om succén i sina kolonier, men mest effektivt utnyttjades kakaoboomen av fria bönder på Guldkusten, i dagens Ghana. Efter första världskriget slogs de portugisiska plantagerna ut av konkurrensen från de mer konkurrenskraftiga odlingarna på Guldkusten. Resultatet var att världsmarknaden översvämmades av kakao. Alla, utom de utfattiga, fick råd att äta och dricka choklad.

Var balterna kristna på 1000- och 1100-talen?

Historia När jag är ute och föreläser – jag är för närvarande mitt uppe i en större turné – blir jag ibland kritiskt bemött av såväl historiker som amatörer, vilka bestämt motsätter sig vissa fakta som jag levererat under föreläsningarna. I regel sker detta under offentliga frågestunder, vilket ger oss alla en möjlighet att reda ut begreppen. Men ibland sker det i sista sekunden, efter frågestunderna, då jag är tvungen att rusa till en bil, ett tåg eller ett flygplan. Detta gäller dagens bloggämne. Jag hade i föredraget gjort klart att många folk i Baltikum ännu inte var kristna omkring år 1200. En västsvensk historiker i publiken menade att jag hade helt fel, att Baltikum var kristnat redan på 1100-talet.

All forskning ger vid handen att kristendomen på 1100-talet hade rönt ytterst små framgångar bland flertalet invånare i nutidens Estland, Lettland och Litauen, möjligen med undantag för vissa stormän längst i öster, som av politiska skäl valt att anamma den rysk-ortodoxa formen av kristendom (men om detta är vi dåligt underrättade). I de skriftliga källorna finns redogörelser för offer av hästar och människor vid årligen återkommande fester. En polsk härskare sände missionärer till de baltiska pruserna år 997, men detta resulterade enbart i kristna martyrer, däribland Sankt Adalbert av Prag. År 1009 dödades den sachsiske munken och missionären Brun av Querfurt i prusernas eller litauernas land. Den danske kungen Sven Estridsson informerade förvisso historieskrivaren Adam av Bremen att en köpman i samråd med honom själv hade låtit bygga en kyrka i Kurland i mitten av 1000-talet, men byggnationen var i så fall en isolerad händelse. Adam skriver också att Kurlands befolkning undviks av alla sjöfarare på grund av dess ivriga avgudadyrkan. ”Alla hus är fulla av hednapräster, spåmän och trollkarlar.” Det är lika illa hos pruserna i Samland, som förföljer de kristna missionärerna på vidrigast möjliga vis när de inte festar om i vilda orgier. ”Sina dragdjurs kött använder de till föda, och deras mjölk och blod dricker de i sådan mängd, att de säges berusa sig därmed. Människorna är tatuerade i blått, har röda ansikten och långt hår. Dessutom är de oåtkomliga bakom sina träskmarker och vill inte tåla någon som härskare över sig” (se bok IV:16, 18). Även esterna är enligt Adam helt okristna. Istället dyrkar de drakar och fåglar, till vilka de offrar människor (se bok IV:17). Information från 1100-talet ger vid handen att situationen var likartad. När påven Innocentius III år 1199 uttalade sig om Baltikums folk och religion benämner han invånarna barbari (”barbarer”) och pagani (”hedningar”) och gör gällande att de dyrkar träd, vattendrag och växter.

Det första allvarliga västerländska inititativet att kristna Baltikum, efter det ovannämnda polska fiaskot, togs av allt att döma av den danske ärkebiskopen Eskil på 1160- eller 1170-talet. En fransk cisterciensmunk vid namn Fulco utnämndes till biskop av Estland, men det är okänt om han någonsin satte sin fot i landet. Eskil var nära lierad med påven Alexander III, som på 1170-talet tilldelade de män som stred mot ester och andra hedningar samma avlatsförmåner som tillkom pilgrimer till Heliga graven i Jerusalem. Detta var i praktiken detsamma som att definiera Baltikum som en korstågsscen.

Den verkliga begynnelsen på den katolska missionen i Livland förknippas dock inte med Fulco utan med Meinhard, en augustinmunk från klostret i Segeberg väster om Lübeck. Omkring 1180 anlände han till Daugavas mynning med korset i hand för att frälsa Livland. Detta blev inledningen till två decenniers alltmer frustrerad strävan, som till slut övergick i regelrätta korståg och erövring. Men det är en annan historia.

Madeleinekakan och Proust

Historia Alla som läst, eller åtminstone inlett läsningen av, Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt har stiftat bekantskap med madeleinekakan, eller gâteau à la Madeleine, som den heter på franska. Bakverket dyker upp i början av första delen, efter ungefär 50 sidor. Berättaren drar sig till minnes att den lilla kakbit han fått att äta smakar alldeles som de madeleinekakor tante Léonie brukade bjuda på om söndagsmorgnarna i Combray efter att ha blött dem i te eller lindblomste. Kakan är länken till minnet av det tidigare livet. När berättaren väl identifierat smaken återvänder hela barndomen – Léonies gamla grå hus, blommorna i trädgården, näckrosorna i Vivonne, ”allt detta fick form och fasthet och steg fram, samhälle och trädgårdar, ur min kopp med té.”

Men vad är en madeleinekaka? Och varför valde Proust just detta bakverk? Svaret på den första frågan är att madeleinekakan är en liten torr kaffe- eller tekaka med avlång, kullrig form, med ovansidan mönstrad som ett musselskal. I en alternativ variant är kakan snarare rund med en liten topp i mitten. Smaken varierar, men citron är vanligast. Även vanilj och apelsin förekommer stundom som smakämne.

Madeleinekakans historia kan följas till 1700-talet, då den enligt svårligen verifierbara kulinariska legender skall ha skapats. Musselformen lär ha tillkommit på initiativ av Avice, kock hos ingen mindre än Charles-Maurice de Talleyrand, sin tids ledande europeiske diplomat. Än större ära brukar man dock ge den polske exilkungen Stanisław Leszczyński, som blivit hertig av Lorraine som kompensation för nederlaget i polska tronföljdskriget. Polacken skall ha gjort kakans bekantskap under ett besök på slottet Commercy år 1755 och namngivit det efter bakerskan, en bondhustru vid namn Madeleine. Eftersom Stanisławs dotter Marie var gift med kung Ludvig XV dröjde det inte länge förrän madeleinekakan funnit sin väg till Versailles.

Att Marcel Proust valde just madeleinekakan var ingen slump. Den var inte hans förstaval. I tidigare versioner av barndomsskildringen skrev han istället om en biscottekaka. Eftersom Proust inte avslöjade orsaken till att denna byttes ut mot madeleinekakan kan vi bara gissa varför så skedde, men tydliga indicier finns. Ett sådant är namnet. Madeleine är en fransk variant av Magdalena, det vill säga Maria från Magdala, som under medeltiden orättvist utpekades som botfärdig synderska (jag bloggade om henne för några veckor sedan). Ett annat indicium utgörs av kakans form – en pilgrimsmussla. Temat synd och temat pilgrimsfärd fungerar som dolda röda trådar i den väldiga romanens konstruktion. Forskare har bland annat tolkat hela På spaning efter den tid som flytt som en pilgrimsfärd i minnets, syndens, kärlekens och inte minst den återfunna tidens tecken.

För den som önskar mer information på temat Proust och mat rekommenderas varmt Gatronomisk kalender 2000, där Sigbrit Swahn har skrivit en läsvärd artikel, ”Ritualer kring bordet i Prousts värld”.

Syster Marie Antoinette

Historia Idag flyttar vi bloggens fokus till Indiska oceanens värld. I olika redogörelser för missionshistoria och fransk kolonialism i denna del av världen dyker det upp hänvisningar till Marie Antoinette, hundra år efter det att drottningen med detta namn levde. Vem var drottningens namne, och vad gjorde hon för att hamna i historieböckerna?

Jag har själv stött på den afrikanska Marie Antoinette i min forskning, och hennes historia är verkligen fascinerande. Hon föddes på 1850-talet och hette ursprungligen Swema. Flickan växte upp i yaofolkets land, idag i norra Moçambique men vid denna tid ännu självständigt, icke inlemmat i den portugisiska kolonin med detta namn. Swemas far var jägare och tjänade extra på att sälja elfenben till de många arabiska köpmän som drog fram genom området. Men allt förändrades när fadern dödades under en lejonjakt. Kort tid senare ödelades familjens skörd av missväxt. När de slaktat getterna och hönsen och Swemas syskon ryckts bort av en epidemi hade Swema och hennes mor inget annat val än att dra ut på vägarna. Modern blev så småningom djupt skuldsatt och tvingades försätta dottern i slaveri eftersom hon inte kunde betala tillbaka lånet. Och olyckorna fortsatte. Modern, som följde med slavkaravanen med dottern, blev till slut så kroppsligt försvagad att hon lämnades att dö på stäppen.

Karavanens slutstation var Kilwa, en rik hamnstad vid Indiska oceanen (idag i södra Tanzania). Här var Swema en av de många som tätt packades in i ett fartygs lastrum och efter sex dygn till havs fördes iland i Zanzibar. Väl framme drevs hon in i ett stort stenhus, där hon tillbringade natten. På morgonen, när slavarna inspekterades, befanns hon vara värdelös. Slavägaren beordrade sina män att lägga henne på en enkel matta och gräva ned henne på den lokala begravningsplatsen. Swema var, menade man, redan så gott som död.

Men nu, äntligen, hade den mångfaldigt olycksdrabbade Swema tur. Arbetarna var för lata för att gräva en djup grav och nöjde sig med att täcka Swemas kropp med ett tunt ytskikt av jord. En stund senare, när hon desperat ropade på hjälp, råkade en ung man från Réunion – en fransk koloniö inte långt från Mauritius – höra hennes röst. Han började gräva och förde Swema till en fransk missionsstaton på Zanzibar.

Swema återhämtade sig och blev en from medlem av missionärernas samhälle. År 1866 nedtecknades hennes historia, som Swema själv berättade på swahili, varefter prästen Anton Horner översatte den till franska. Hon döptes och antog först namnet Madeleine. 1875, när hon var i tjugoårsåldern, beslöt hon sig för att bli nunna på Réunion, och påföljande år antogs hon som novis med namnet Syster Marie Antoinette.

Topp tio
Patrik Riber, Lisa Nilsson och Zain Odelstål i Chicago

Hetast just nu på Stockholms scener

SvD väljer favoriterna ur höstskörden.

FOTO: Petra Hellberg

3 000-åriga guldringar
skickades till SvD

Försvann från museum – skickades till SvD.

Balettklassiker
får ny skepnad

Raymonda

Kärleksdrama på jobbet.

Lämnar efter sig ett
odödligt litterärt arv

"Invigningsrit för trans- och gaykretsar".

”Google gullar
med rasistrocken”

Krönika

Adam Svanell om veckan som gick.

Webb-tv

Dorsin: ”Jag får
skylla mig själv”

Tv

Dorsin berättar om sin uppväxt och Ove.

O'Keeffe-tavla satte
auktionsrekord

Såldes för tre gånger utropspriset.

Vilsam vistelse i Virpi Pahkinens rum

Dans

Koreografi som töjer tiden.

Stulen nazikonst
hamnar på museum

Se bilder

Stalss och beslagtogs av nazister

Snöfritt i julkalender
med miljöfokus

TV

Äventyr inspirerat av Indiana Jones.

”När jag ser bilderna börjar jag gråta”

Prag

25 år efter Sammetsrevolutionen.

Tjeckiens unga kräver svar

Studentdemonstration slogs ner av kravallpolis.

SvD väljer 10 böcker
för höstens bokcirkel

SvD väljer

Från Andersson till Östergren.

Unika fotografier inifrån Studio 54

Alla dansade med alla. ”Det var nu eller aldrig”.

Webb-tv

”Jag beskylls för att upprepa mig jämt”

Filmsuccén

Roy Andersson om sin egen stil och nya hyllade film.

Spelbloggen

”Hur faen blir det
med tomten i år?

Sthlmsnatt

Live från Skäggtorget i Hornstull.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.