Kyrkliga lögner

Historia Det påstås ofta att katolska kyrkan under medeltiden, och senare, har gjort sig skyldig till omfattande lögner och systematiskt undanhållit sanningar genom sekler av hemlighetsmakeri. I ett antal skönlitterära verk är detta ett centralt tema. Men hur är det egentligen? Kan man bevisa att kyrkan ägnade sig åt storskaliga lögner och bedrägerier?

Jovisst kan man det. Det grövsta och mest kända lögnexemplet är det så kallade konstantinska gåvobrevet, som fabricerades i Rom under andra hälften av 700-talet. Det dröjde till renässansen innan de lärde upptäckte att det var en förfalskning. Orsaken till lögnen var att den politiskt och militärt hårt trängda biskopskyrkan i Rom inte längre kunde lita på stöd från kejsaren i Konstantinopel och behövde stärka sin egen ställning juridiskt och ideologiskt. Gåvobrevets författare låtsades att texten ursprungligen hade skrivits av kejsar Konstantin den store på 300-talet. Genom donationen skulle Konstantin ha överlåtit hela det västromerska riket till biskopen i Rom, det vill säga till påven. Följaktligen borde alla världsliga härskare i Västeuropa erkänna påven som sin herre. Under nästa sekel följde man upp den skriftliga kuppen genom att tillverka nya förfalskningar, vilka syftade till att stärka banden mellan påven och andra biskopar, detta på de mellanliggande ärkebiskopliga hierarkiernas bekostnad.

Hur fick påvarna och medlemmarna av kurian ihop allt detta? Såg de inte lögnerna för vad de var, nämligen en hårresande förvrängning av sanningen? Kanske, kanske inte. Visst kan de ha ljugit medvetet och försvarat sig med att det skedde av självbevarelsedrift. Men så behöver inte ha varit fallet. De kan också ha trott att det verkligen hade existerat gamla gåvobrev, vilka dessvärre förkommit, varför de själva gjorde sanningen en tjänst genom att söka rekonstruera de förlorade texterna. Lögnen blev under alla omständigheter ett acceptabelt sätt att bättra på det historiska minnet.

Det senare sättet att resonera var mycket vanligt under medeltiden. En bidragande orsak var att epokens minneskultur var utpräglat muntlig. Skrivna dokument utgjorde framför allt bekräftelser på muntliga överenskommelser. De förra var till råga på allt förgängliga i och med att de lätt kunde stjälas, tappas bort eller brinna upp. Många kyrkomän ansåg sig ha rätt att rädda bekräftelsernas juridiska giltighet genom att skriva nya dokument utifrån vad den hävdvunna muntliga traditionen gjorde gällande.

Ett svenskt exempel är Nydala kloster, beläget i småländska Njudung. På 1200-talet menade sig klostrets cisterciensmunkar ha behov att skriftligt bekräfta vad man trodde sig veta, men inte kunde bevisa, nämligen att stormän och kungar hade donerat specifika marker till dem ett sekel tidigare. Det hade kanske uppstått gräl om saken mellan klostret och bönderna i trakten, och munkarna behövde dokument att visa upp vid tingsförhandlingarna. Att i detta läge skriva ihop gåvobrev som utgav sig för att säga sanningen, men som egentligen innehöll rena lögner, upplevdes inte som särskilt samvetsbetungande för klostrets skribenter.

Fribytaren på Östersjön

Historia Idag tar jag upp en fråga om en 1800-talsroman, Viktor Rydbergs Fribytaren på Östersjön, som handlar om pirater på våra egna breddgrader. Finns det någon sanning bakom romanens gestalter?

Romanen är fiktion, men det finns faktiskt en historisk bakgrund. Sjöröveriet var under vissa historiska perioder ett stort plågoris för handelssjöfarten på Östersjön, i synnerhet på 1390-talet (vitalianernas tid) och 1710-talet (kaparkriget under stora nordiska kriget). Under 1500-talet och 1600-talet försvårades dock sjörövarnas verksamhet av att både Sverige och Danmark byggde upp betydande nationella flottstyrkor. Varje pirat vid sina sinnens fulla bruk visste att undvika örlogsfartyg och hellre söka sig till mindre farliga handelsleder. Men det fanns undantag, och dit hörde de svenska adelsmännen Gustav Adolf Skytte och Gustav Drake, sedermera ryktbara som ”Skytten” och ”Draken”.

År 1661 angrep de ett nederländskt skepp, en tvåmastad bojert från Amsterdam, i den del av Östersjön som ligger mellan Ölands södra udde och Bornholm. Svenskarna dödade holländarna och kom över en last bestående av salt, tobak, vin, sill, citroner, fingerborgar, band, snören och synålar. Efter det lyckades överfallet drog de sig tillbaka och låg lågt i några månader, men trots försiktighetsåtgärderna blev dådet känt och skurkarna identifierade.

Slutet på historien var, rättshistoriskt sett, mycket orättvist. ”Skytten” häktades, dömdes till döden och arkebuserades i Jönköping 1663. Fyra av hans kumpaner avrättades också, men ”Draken” hade bättre kontakter och kom undan med böter, något som redan av samtiden sågs som en rättsskandal. Långt senare skulle dessa sjörövare dyka upp i Fribytaren på Östersjön, men de har endast namnen gemensamma med Rydbergs romangestalter.

Har Skandinavien haft en huvudstad?

Historia Det händer då och då att företrädare för större nordiska städer (oftast Stockholm, mindre ofta Köpenhamn, betydligt mer sällan Oslo) gör gällande att just deras stad är Skandinaviens huvudstad. Men har det någonsin funnits en sådan stad? Hur var det under Kalmarunionen?

Svaret är mycket enkelt: Skandinavien har aldrig haft en huvudstad. På Kalmarunionens tid (1397–1523) fanns inga egentliga huvudstäder i hela Nordeuropa, eftersom monarkerna var så illa tvungna att föra en ambulerande tillvaro mellan slott och kungsgårdar. Det faktum att Erik ”av Pommern” gärna residerade i Köpenhamn betydde alltså inte att denna stad fungerade som skandinavisk huvudstad, låt vara att Erik själv, liksom senare Kristian II, mycket väl kan ha umgåtts med tanken. Det dröjde till 1600-talet innan Stockholm med flera nuvarande europeiska huvudstäder började fungera på detta sätt, som en följd av utbyggnaden av hov, ämbetsverk och andra myndigheter. Om Norden i mycket vid bemärkelse hade en politiskt, kulturellt och ekonomiskt dominerande urban centralort i förfluten tid kommer man närmast om man betraktar Sankt Petersburgs roll på 1800-talet – och den staden låg ju inte ens i Skandinavien.

Om stockholmare, köpenhamnare eller oslobor på allvar vill att deras stad skall bli allmänt erkänd som ”Skandinaviens huvudstad” bör de beakta två grundläggande förutsättningar. Först och främst måste staden ifråga vara mycket stor, rent demografiskt. Människor av alla de slag måste, helst frivilligt, söka sig dit för att ta del av dess makt, kommersiella liv, arbetsmöjligheter, kultur, osv. Dessutom är det till god hjälp om stadens ledande män och kvinnor satsar hårt på stora prestigeprojekt. Dessa må bli utskällda i sin samtid, men de brukar vinna i längden och ge staden symboliskt kapital som genererar psykologiska och ekonomiska bieffekter. Eiffeltornet är ett paradexempel. Det avskyddes av den parisiska kultureliten men är idag en symbol för både staden och nationen.

Alltså: den som önskar göra sin stad till Skandinaviens huvudstad bör fördubbla invånarantalet genom bostadsbyggande, infrastrukturella storsatsningar, företagsetablering etc. och sjösätta ett antal byggnadsprojekt som får oss att glömma Globen. Annars lär talet om ”Skandinaviens huvudstad”, i symbolisk bemärkelse, stanna på PR-byråernas drömskisser.

Vad betyder Lund?

Historia För någon vecka sedan fick jag en fråga om Lund, den stad där jag arbetar till vardags. Vad betyder egentligen ortnamnet? Stämmer det att Lund är en skandinavisk variant av London? Knut den store var ju härskare över både Danmark och England på 1020-talet? Inspirerades han av sin engelska omgivning?

Det är korrekt att Knut regerade över båda länderna, och det står helt klart att Danmark vid denna tid influerades starkt av anglosaxisk kultur, inte minst vad beträffar kyrkan, myntpräglingen och synen på kungens roll. Därför ligger det nära till hands att dra parallellen Lund-London, och så har även forskarna gjort vid flera tillfällen. Men ordlikheten räcker inte som bevis. Både London och Lund kan förklaras genom intern britannisk respektive skandinavisk etymologi, och i avsaknad av konkreta uttalanden om att Knut lånade namnet från England måste vi låta gissningen förbli en gissning. Det faktum att Knut inte grundade Lund – staden etablerades senast under fadern Sven Tveskäggs regeringstid i slutet av 900-talet – är ett försvårande element.

Men vad betyder då Lund? En ännu vanligare hypotes än ”London” är ”helig lund”. Många forskare har gissat att Lund var platsen för förkristen kult, vilket skulle förklara ortnamnet. Men även detta är föga mer än spekulationer. Lund betyder ordagrant bara ”lund” i betydelsen ”skogsdunge”, varken mer eller mindre.

Om man vill spekulera vidare kan man leka med tanken att namnet Lund kanske ursprungligen syftade på den gamla järnåldersstad som låg fyra kilometer söder om nuvarande Lund, idag känt som byn Uppåkra. Här bedrevs bevisligen förkristen kult, men inte i en lund utan i en tempelbyggnad av den art som arkeologer idag brukar benämna kulthus. Om denna gissning är korrekt (vilket vi nog aldrig lär få veta) blir det ännu svårare att vidmakthålla London-hypotesen.

Rökte man cannabis under vikingatiden?

Historia Stämmer det att vikingarna använde droger baserade på cannabis? Man skall ha hittat frön i gravar, vilka tyder på att så skall ha varit fallet. Eller är detta en missuppfattning?

Några skriftliga källor om hasch- eller marijuanarökande nordbor finns inte, men det stämmer att arkeologer har hittat cannabisfrön från epoken. Ett prominent exempel är det norska Osebergsskeppet från 800-talet, som grävdes ut 1904. Graven visade sig vara rest över två kvinnor, varav en troligen var en högt ansedd völva som förknippades med konsten att sejda, det vill säga förutsäga och kanske även påverka framtiden genom att försätta sig i trans. I ett skrin påträffades en trästav, som brukar associeras med völvor. Huvuddelen av de fåtaliga cannabisfrön som bevarats i graven hade, såvitt vi kan bedöma, ursprungligen legat bland kuddar som stöttat upp liken efter völvan och hennes tjänarinna. Man hittade även ett enstaka frö, som måhända har fyllt en symbolisk funktion, i en liten skinnpåse. Till saken hör att arkeologerna även grävde fram andra föremål, som enligt många bedömare har haft en kultisk funktion. Hit hörde fem rangler av metall; ett rangel är ett skaft med en stor oval ring som sitter vinkelrätt på skaftet, och på vilken man har trätt upp flera mindre ringar. Rangler har ibland tolkats som del av hästutrustningen, men också som redskap i en procession, kanske som skrammelinstrument.

Med tanke på att hampaodlingen var utbredd i det vikingatida Skandinavien och cannabis har påträffats invid en völva måste det betraktas som en rimlig hypotes att drogen kan ha nyttjats inom ramen för sejd. Men, som sagt, vi vet inte.

Albanien i Kaukasus?

Historia Att det finns ett land vid namn Albanien på Balkan är allom bekant, men i vissa böcker nämns även albaner och Albanien i samband med de kaukasiska och transkaukasiska ländernas historia. Hur hänger det ihop? Är det samma folk som avses?

Nej, det är det inte. Norr om Kaukasus dominerade i äldre tid vanligtvis nomadfolk eller delvis nomadiska konfederationer, men söder om bergskedjan tävlade ett flertal furstendömen om makten, länge inom ramen för tre övergripande regioner: Georgien, Armenien och Albanien (som alltså inte skall blandas ihop med Albanien på Balkan). Under antiken utgjorde dessa regioner en buffertzon mellan Rom och Iran. Området genomkorsades ofta av persiska och romerska arméer, och de båda stormakterna delade vid olika tillfällen upp området mellan sig. På 300-talet hade perserna fått kontroll över Albanien, östra Georgien (Kartli) och största delen av Armenien. Religiöst sett drogs emellertid länderna åt väster. Kristendomen antogs som statsreligion i Armenien ca 314, i Georgien på 330-talet, och genom armenisk mission spreds den även till Albanien på 300- och 400-talen.

I mitten av 600-talet underkuvades området av araberna, men i praktiken kom det även fortsättningsvis att regeras av lokala furstar som vasaller under kalifatet. Störst konsekvenser fick dock erövringen i Albanien, vars inhemska stormän successivt miste sin makt till nykomlingarna. Därtill kom att Albanien blev skådeplats för krigen mellan muslimer och khazarer, ett folk som dominerade stäppen i norr. Många albaner gick över till islam, och från och med 820-talet existerade inte längre Albanien som terminologisk och politisk enhet. Utvecklingen fullbordades av mongolerna och turkarna. Landets befolkning blev såväl muslimsk som turkiskspråkig. Därefter användes termen Azerbajdzjan (ursprungligen benämning på landskapet söder om floden Aras) om det gamla Albanien, som även hade omfattat södra nuvarande Dagestan.

Tredje världen?

Historia Idag vänder jag mig mot en modernhistorisk fråga som trillade in i mailboxen förra veckan. Hur gammalt är uttrycket ”tredje världen” och vad syftade det på ursprungligen?

Termen kan spåras till 1950-talet, och olika personer brukar förknippas med dess uppkomst. Ofta möter man åsikten att den började användas i samband med Bandungkonferensen i Indonesien 1955 som beteckning på de fattiga och huvudsakligen icke-industrialiserade länder som varken ingick i NATO- eller Warszawapaktsblocket. Mao Zedong ställde sig bakom en särskild indelning, enligt vilken Kina framstår som ett prominent land i tredje världen.

Den som troligen bör ha äran av att ha introducerat begreppet är dock fransmannen Alfred Sauvy. I augusti 1952 använde han uttrycket ”tredje världen” i tidskriften L’Observateur. Sauvys användande av begreppet var politiskt snarare än ekonomiskt laddat: han syftade på stater som varken var allierade med Sovjetunionen eller med USA under det pågående kalla kriget. Inspirationen kom från äldre fransk historia, där ”tredje ståndet” hade stått vid sidan av prästernas och adelns första och andra stånd och i praktiken inte haft något att säga till om före 1789 års revolution.

I ett senare skede förändrades användningen av termen betydligt. Under 1960-talet och i början av 1970-talet övergick man successivt till att syfta på u-länder i Afrika, Asien och Latinamerika, oberoende av vilken politisk regim de hade. Denna användning har därefter varit den gängse, både i akademiska publikationer och i vanlig media.

Termen ”fjärde världen” uppkom under första hälften av 1970-talet och brukar förknippas med den kanadensiske indianledaren George Manuel och dennes bok The Fourth World: An Indian Reality, som publicerades 1974. Manuel och hans meningsfränder syftade i första hand på folk som utmärks av marginalisering, både vad beträffar nationell tillhörighet och materiella tillgångar. Termen har därefter använts på många olika sätt – om de allra fattigaste länderna på jordklotet, om statslösa folk i allmänhet, om extremt fattiga människor, om människor i avsaknad av modern teknik, om slumområden, och så vidare.

Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose

Historia För några dagar sedan bloggade jag om Norton I och monarkier i Amerika. En följdfråga gäller huruvida det även har funnits afrikanska monarkier. För några månader sedan skrev jag ju om förrymda afrikanska slavar som upprättade små kungariken i nuvarande Västindien och Latinamerika. Fanns det motsvarande politiska enheter inom gränserna för dagens USA?

Jodå, det har funnits så kallade maroon-riken även i USA, men inte alls i den organiserade omfattning som vi finner i till exempel 1600-talets Brasilien eller 1700-talets Jamaica. Mitt favoritexempel, som juridiskt sett inte var att betrakta som självständigt utan snarare som en vasall till Spanien, är Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose.

För ett imperium med militära och ekonomiska bekymmer, som det spanska, var slavuppror (hos grannarna) och mottagandet av förrymda slavar ett utmärkt sätt att underminera konkurrerande plantageekonomier och stärka de egna kolonierna med arbetskraft och rekryter till de väpnade styrkorna. Dessutom var de förrymda slavarna guld värda för den rudimentära underrättelsetjänsten. I händelse av krig mellan Spanien och Storbritannien visste exempelvis de spanska myndigheterna på Puerto Rico allt om Jungfruöarnas politiska, ekonomiska och militära geografi. De kunde räkna med åtskilliga svarta desertörer som villigt skulle rätta sig i de katolska leden för att vinna frihet.

Allra allvarligast, ur britternas synvinkel, var utvecklingen i Florida. År 1738 hade de förrymda slavarna blivit så många att Floridas guvernör Manuel de Montiano gav dem rätten att leva i en egen stad strax norr om Saint Augustine, vilken fick namnet Puebla de Gracia Real de Santa Teresa de Mose (vanligen endast refererad till som Mose eller Moosa). Den svarte milisledaren Francisco Menéndez, en malinkekrigare från Västafrika, blev överhuvud för staden; sedermera efterträddes han av Antonio Joseph Eligio de la Puente.

Mose var ett lyckat projekt, både för slavarna och för spanjorerna, men det gjorde britterna ursinniga. Nyheten om den fria afrikanska staden i norra Florida spred sig naturligtvis snabbt till slavarna norr om gränsen, och det dröjde inte länge förrän ny befolkning anlände. Väl att märka är det inte osannolikt att vissa slavar i det närbelägna South Carolina redan var katoliker, åtminstone om de importerats från Kongoriket, där kristendomen hade varit utbredd sedan 1500-talet. Kort tid efter grundandet av Mose infann sig 23 män, kvinnor och barn, som hade flytt i en stulen båt, i norra Florida. Guvernör Montiano gav dem genast asyl och sände dem vidare till den nygrundade staden. Påföljande år, söndagen den 9 september 1739, bara några dagar efter att nyheten spritts att krig brutit ut mellan Storbritannien och Spanien, gjorde afrikanska slavar från nuvarande Angola uppror i South Carolina, det ryktbara Stono River-upproret, som ledde till att många vita dödades och många hus brann upp. De upproriskas mål var att slå sig fram till Florida, men den koloniala milisen krossade resningen.

Britterna gjorde givetvis allt de kunde för att stoppa slavarna från att fly till Florida, och de drog sig inte för att bränna ned Mose när formellt krigstillstånd gjorde detta möjligt. Redan 1740 lade britterna Mose i aska, men senast 1752 hade man byggt upp ett andra Mose som ersättning för det förstörda. Ena sidan av staden var öppen mot floden Mose Creek, men på de tre övriga sidorna anlades en mer än två meter hög jordvall. Högst upp placerades kaktusar som extra skydd och utanför vallen grävdes en två meter bred och en meter djup grav. Även andra vallar och träbefästningar konstruerades för att kunna stå emot brittiska angrepp.

I freden år 1763 avträdde spanjorerna Florida till Storbritannien, vilket innebar slutet för Mose. Invånarna evakuerades till Cuba. I modern tid har Mose blivit föremål för arkeologiska undersökningar som har ådagalagt mängder av fynd: muskötkulor, benknappar, glasflaskor, keramik, rosenkranspärlor med mera, fascinerande rester av ett katolskt Afrika på västra sidan av Atlanten.

Varför tillhör Åland Finland?

Historia Idag åker jag till Åland för att delta i Mariehamns Litteraturdagar, vilket osökt ger mig en möjlighet att besvara en inkommen fråga om varför Åland, vars befolkning är svenskspråkig, tillhör Finland.

Frågan har två svar, beroende på hur långt tidsperspektiv man är villig att anlägga. Det vanligaste svaret tar sikte på 1900-talets historia och utvecklingen i slutskedet av första världskriget. Åren 1917–1918 var oroliga för ögruppens invånare, med flera truppstyrkor på ön, tidvis i hård väpnad konfrontation: här fanns ryska soldater, finska kommunister (”röda” trupper), ”vita” (icke-socialistiska) finländska trupper från fastlandet, en svensk flottstyrka och till slut även tyska trupper. När allt var över gjorde Sverige anspråk på Åland enligt de rådande principerna om nationell självbestämmanderätt. Man lutade sig mot en åländsk folkrörelse för anslutning till Sverige och hänvisade till en åländsk folkomröstning som gav starkt stöd för denna tanke. Sommaren 1921 avgjordes frågan genom Nationernas förbunds ingripande, med följd att Åland tillföll Finland men erhöll självstyre, förblev svenskspråkigt och fick garantier för att behålla sin gamla status som demilitariserat landskap.

Det andra svaret tar sikte på äldre historia och två faktorer som ofta har kommit i skymundan: dels den kristna och juridiska organisationen under medeltiden och tidigmodern tid, dels 1809 års realpolitik. Senast på 1300-talet anslöts Åland till Åbo stift och kom därmed att administrativt räknas som en del av den östra riksdelen. Rättsligt sett var Åland länge självstyrande med eget landsting, men 1435 inordnades ögruppen under Norrfinne lagsaga. Både kyrkligt och världsligt uppfattades alltså Åland som en del av det område som idag räknas som Finland. Väl att märka kunde denna utveckling ha hejdats. Kastelholms slottslän, som var politiskt viktigt under senmedeltiden, omfattade själva Åland, men länsinnehavarna hade tidvis band till såväl slottslän i nuvarande Finland som till slottslän i nuvarande Sverige. Det fanns alltså inget som förutbestämde hur Gustav Vasa och hans efterträdare skulle hantera Åland, men utvecklingen på 1500- och 1600-talen följde i allt väsentligt det finländska mönstret. När hertig Johan, den blivande Johan III, var hertig i Finland lydde Åland under hans välde, och 1634 fördes Åland till Egentliga Finlands landshövdingedöme.

Denna historia var inte obekant för deltagarna i de fredsförhandlingar som ledde till den för Sverige förödande freden i Fredrikshamn 1809. Under kriget mellan Sverige och Ryssland hade båda sidor haft framgångar i kampen om ögruppen: först hade ryssarna erövrat den, varpå ålänningarna gjort uppror och svenska trupper återtagit kontrollen men slutligen tvingats avtåga under von Döbelns ledning. När freden slöts hade alltså Sverige inte längre soldater på öarna, vilket underlättade ryssarnas krav på Åland såsom en historisk del av Finland. I och med det kom Åland att knytas ännu starkare till Finland än tidigare, och möjligheten att förändra den realpolitiska situationen efter 1917–1918 års händelser försvårades.

Slaget vid Kursk

Historia Det händer ofta att jag får frågor om andra världskriget. Den väpnade konflikten tillhör de historiska ämnen som aldrig upphör att attrahera frågeställare, bokköpare och tidskriftsläsare. Och även om jag har läst min beskärda del av litteraturen i ämnet är jag väl medveten om att det i Svenska Dagbladets läsekrets finns mängder av experter. Känn er mer än välkomna att kommentera nedanstående fråga.

Spörsmålet gäller slaget vid Kursk. Stämmer det att drabbningen har omvärderats, att den inte längre betraktas som ett gigantiskt tyskt misslyckande?

Det stämmer att Kurskslaget har utsatts för stora revideringsförsök. Jag skall här redogöra för det jag själv har bekantat mig med, som återfinns i Anders Franksons och Niklas Zetterlings bok Slaget om Kursk: Historiens största pansarslag (2002, rev. utgåva 2007). Väl att märka vill jag inte göra gällande att detta är den enda nuvarande tolkningen. Men den visar på hur vedertagna sanningar kan ställas på ända och utmanas genom forskning.

Bakgrunden är välkänd. Under högsommaren 1943 utkämpades en av 1900-talets mest kända krigiska kraftmätningar i Ryssland. Hitlers arméer sökte genom offensiva operationer (”Operation Zitadelle”) kringränna den ryska staden Kursk och de omfattande sovjetiska styrkorna i området. Slaget var på sätt och vis en fortsättning på Erich von Mansteins framgångsrika motoffensiv under vintermånaderna 1943, som hade avbrutits av vårens lervällingar. Men det gick inte som planerat. Ryssarna segrade och slaget vid Kursk blev vändpunkten i kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland.

Enligt Frankson och Zetterling måste emellertid denna historiska bild nyanseras kraftigt. Tyskarna var betydligt mer effektiva än vi har tillåtit oss att tro. På de allra flesta frontavsnitt hade Hitlers soldater ett taktiskt och ofta även militärt övertag, detta trots att ryssarna hade god kännedom om den tyska anfallsplanen. Alla numerära odds var visserligen på Röda arméns sida, men det som fällde avgörandet i konkreta stridssituationer var tyskarnas bättre utbildning, större initiativförmåga och skickligare ledning. Sett till antalet döda soldater och till mängden förstörd materiel kan slaget om Kursk rentav beskrivas som en tysk triumf: Hitler förlorade 56 000 man, Stalin 177 000. Hitler förlorade 280 stridsvagnar och stormkanoner, Stalin mellan 1 600 och 1 900.

Mest iögonfallande är den radikala omvärderingen av den batalj inom ramen för Kurskslaget som brukar gå under benämningen ”slaget vid Prochorovka” (12 och 13 juli 1943). Enligt både sovjetisk och västerländsk tradition var detta världshistoriens största pansarslag någonsin. Ryssarna skall genom oavgjorda strider ha lyckats stoppa den tyska offensiven på just denna punkt. Men enligt Slaget om Kursk är detta historieförfalskning. Ryssarna genomförde i själva verket en förödande misslyckad attack vid Prochorovka, vilken på kort tid resulterade i att drygt 21 000 soldater i Röda armén stupade och minst 334 stridsvagnar och stormkanoner gick förlorade. Tyskarna miste bara 5 500 man och 25 stridsvagnar och stormkanoner. Att de tyska pansartrupperna kort tid senare tvingades avbryta sin offensiv berodde på händelser vid andra frontavsnitt, vilket tvingade fram omgrupperingar.

Att krigsvinden likväl vände, trots Sovjetunionens motgångar, berodde på bakomliggande strukturella faktorer, inte minst demografiska. Röda armén hade råd med gigantiska förluster i manskap, vilka skulle ha knäckt flertalet krigförande makter. Det fanns alltid nya divisioner att skicka till fronten.

Söndagsintervjun
Åsa Grennvall, serietecknare

”Jag är inte en sådan som drömmer”

Åsa Grennvalls mörker.

FOTO: Linus Sundahl-Djerf

Kalifornien med
Joan Didions ögon

Om en resa i böckernas värld.

Steven Seagal portad från bluesfestival

kultursvep

Putinvän förargar Estland.

Gör Annie Lööf-tatuering

kultursvep

Komikern i ny tv-serie om politik.

Priset för lån av e-böcker fyrdubblas

litteratur

Flera bibliotek har inte råd.

Knausgård
floppar i USA

Litteratur

Kritik mot norsk ”sensation”.

Kritikern väljer konstutställningar

Konst

”Bergströms mönstervärld fascinerar”.

Utøyas minnesplats -
sår som aldrig läker

Tre år efter

”Vissa saker behöver människor och samhälle komma ihåg.”

Så här kan monumentet se ut

Bildspel

Se Jonas Dahlbergs förslag här.

”Teknologin
hatar mig med”

Profilen

Cameron Diaz i film om amatörporr.

Vad hände efter
självmålet i VM?

Quiz

Dick Harrison om Colombias historia.

”En film där
ingen är dum”

Recension

Sånger från Manhattan.

Jazz som etsat sig fast
i svensk självbild

Jazz på svenska 50 år

Georg Riedel berättar.

”Mamma måste skriva om barn som dör”

Krönika:

Gaza handlar om oss alla.

”Nya Apornas planet är omskakande”

Recension

Maffigt äventyr man rycks med i.

Vackert och nära
i dramatiskt möte

Skivrecension

Mättade toner.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Kartlade Sydafrikas moraliska slagfält

Under Strecket

Per Wästberg efter vännens död.

Mannheimer; skarp och opretentiös

Minnesord

Den krassa verklighetens mästare.

Sverige är beroende av impulser utifrån

Kulturchefen

”Extra viktigt för oss.”

Krönika

”Jämför språk med muskler”

Isabelle Ståhl: Jag skräms av retorikexpertens roll.

Det är på sommaren
vi ska läsa elithyllan

Krönika

Våga motstå spänningsromanen.

Checklista för dialektlyssnaren

Språkspalt

Koll på diftongerna i sommar!

Kulturchefen

Våra dörrar måste fortsatt vara öppna

Fristäderna bör bli fler.

Lokko

”Pavel, sök en förebild utan järnrör”

Det är förstås bara ett förslag.

Verskonst från exilen

Under strecket

Melitta Urbancics poesi nyupptäckt

Hon skapade en rysk vår i Sverige

under strecket

Ryssland var hett i 1880-talets Stockholm

Det litterära Odessa varken ryskt eller ukrainskt

Under strecket

En litterär rörelse föddes vidOdessas stränder.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Kultur med livet
som insats

Leka med döden

Skottskadad för konsten.

Filmat våld lockar unga till Isis

Under strecket

Slåss om arvet efter bin Ladin.

Här är sommarens
bästa läsning

Del 2

SvD:s tips om läsning på semestern.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.