Vem segrade i spanska tronföljdskriget?

Historia Idag vänder jag mig till en fråga om det tidiga 1700-talets stora kraftmätning i Syd- och Västeuropa, spanska tronföljdskriget. Krigets orsak är att söka i stormakternas planer på att dela det stora men svaga spanska väldet mellan sig, planer som hade rivits upp när den siste spanske habsburgaren, Karl II, testamenterade hela imperiet till det franska kungahuset Bourbon. Beslutet fick Ludvig XIV av Frankrike att överge alla delningsplaner och tacksamt ta över allt i sonsonen Filips namn (Filip V av Spanien). Flertalet övriga makter, med England, Nederländerna och Österrike i spetsen, förenade sig i detta läge, år 1701, mot det hotfullt stora bourbonska familjeväldet. Omkring 400 000 människor dog innan mardrömmen var över.

Men vem segrade? I de flesta redogörelser för kriget framstår det som om Frankrike led de stora nederlagen på slagfälten. Likväl regerar ännu huset Bourbon i Madrid. Kan man utnämna något enskilt land till entydig segrare?

Fred mellan Frankrike, Storbritannien och Nederländerna slöts i Utrecht 1713. Kriget mellan fransmän och österrikare avslutades 1714 genom frederna i Rastatt och Baden. Alla dessa freder var kompromissprodukter. Filip V och huset Bourbon fick behålla själva Spanien och dess kolonier i andra världsdelar, men inte de gamla spanska besittningarna i Europa. Österrike fick Spanska Nederländerna, som kom att kallas Österrikiska Nederländerna (idag huvuddelen av Belgien). De spanska områdena i Italien delades upp mellan alliansens medlemmar, med Österrike som främsta vinnare. Storbritannien erhöll stora koloniala områden från Frankrike, bland annat Newfoundland och Nova Scotia. Av Spanien fick Storbritannien dessutom Gibraltar och ön Menorca i Medelhavet.

Faktum är att alla medverkande stormakter vann något för egen del i frederna i Utrecht, Rastatt och Baden. Britterna hade stärkt greppet om Amerika och triumferat över de franska vapnen, men Ludvig XIV:s kungahus hade i gengäld erhållit ett ofantligt imperium i Sydvästeuropa, Latinamerika och Filippinerna (med enda förbehåll att det inte fick regeras av samma kung som Frankrike). För Österrike medförde kriget territoriell expansion både norr och söder om Alperna. En av de verkligt stora vinnarna var den spanska centralmakten, som nu för första gången kontrollerade hela Spanien utan att behöva ta hänsyn till de gamla medeltida delrikena och regionala parlamenten, vilka hade präglat landets politik under 1500- och 1600-talen.

Att alla stormakter skulle vara åtminstone lite nöjda var en av huvudpoängerna med frederna, åtminstone enligt diplomaterna. Genom att sprida vinsterna till alla och vinnlägga sig om ”maktbalans” – tidens diplomatiska modeord – förebyggdes missämja och nya krig. Denna diplomatiska taktik hade kommit för att stanna och skulle prägla många av de internationella konflikter som drabbade Europa mellan 1714 och franska revolutionen.

Är ”rosornas krig” en efterhandskonstruktion?

Historia Begreppet ”rosornas krig” har syftat på olika konflikter genom tiderna. För ett par decennier sedan användes termen i Sverige om interna motsättningar hos socialdemokraterna (framför allt mellan Stig Malm och Kjell-Olof Feldt). Men den konflikt som oftast avses med benämningen är en utdragen uppgörelse mellan engelska kungar och stormän i mitten av 1400-talet. I centrum för maktkampen, som har odödliggjorts i Shakespeares dramer om Henrik VI och Rikard III, stod de båda ätterna Lancaster och York. Lancasters symbol skall ha varit en röd ros, Yorks en vit.

Men är detta korrekt? Eller är hela idén om ”rosornas krig” en romantisk efterhandskonstruktion?

Tyvärr är det senare fallet. Termen uppkom först i efterhand, som ett indirekt resultat av att kung Henrik VII av huset Tudor introducerade ett nytt heraldiskt emblem, den vit-röda dubbelrosen, vilket satte fantasin i rörelse hos historieskrivare och dramatiker. Huset Lancaster hade visserligen en röd ros som en av sina symboler, och huset York hade ärvt en vit ros till följd av släktskap med huset Mortimer, men det var först långt senare som historieberättare lyfte upp rosorna och gjorde dem till de övergripande symboler de i själva verket aldrig hade varit.

När inföll häxprocesserna?

Historia En frågeställare undrar när häxprocesserna egentligen blomstrade som mest. Ofta heter det att de var ”medeltida” och att jakten på häxor var något som dåtida vidskepliga bönder och präster ägnade sig åt, medan hysterin gick tillbaka under 1500- och 1600-talen, på grund av vetenskapens frammarsch. Men bland akademiker brukar det höras helt andra toner: att de verkligt stora förföljelserna inleddes på 1500-talet. Vilket är sant?

Jag har visserligen varit inne på ämnet i en tidigare blogg, ur en annan synvinkel (hur många dödades?), men den kronologiska aspekten kan förtjäna en kortare utredning. Att medeltidsmänniskorna trodde på häxor är helt korrekt. Det gjorde man under antiken också, liksom man gör i många delar av världen ännu idag. Det är också korrekt uppfattat att det förekom rättegångar mot misstänkta häxor och andra trolldomsprocesser under medeltiden. Anklagelserna förekom både i bondesamhället och i samhällseliten och kunde drabba såväl män som kvinnor. Ett uppmärksammat fall ägde rum 1308, då biskop Guichard av Troyes anklagades för att ha gjort en vaxdocka av den franska drottningen och vållat hennes död genom att sticka nålar i den. Biskopens fiender påstod även att han hade blandat ihop en häxbrygd av ormar, skorpioner, paddor och giftspindlar för att förgifta prinsarna. Processen slog hårt mot Guichard, som fängslades, men han försattes på fri fot 1313. Även i Sverige var häxtron utbredd, något som är lätt avläsbart i senmedeltida kyrkomålningar, där häxor stundom avbildas i sällskap med bjäror (demondjur som hjälpte dem stjäla mjölk) eller med ännu farligare potentater från helvetet.

Men det finns en stor skillnad mellan dessa trolldomsprocesser och de senare. Under antiken, tidig medeltid och högmedeltid (det vill säga fram till 1300-talets sista decennier) riktades anklagelserna bara mot ett fåtal personer åt gången. Det utbröt inte moralpanik eller masspsykotisk förföljelsemani. En av orsakerna var att man ännu inte hade lagt ihop det pussel av separata företeelser som senare skulle förknippas med häxeri. Ingen trodde ännu att de ”kloka gummorna”, bygdens gamla visa kvinnor, kunde flyga på kvastar och åka till Blåkulla. Några kvinnor misstänktes säkert för att ha haft samröre med demoner från helvetet, men långt ifrån alla. Framför allt hade man inte börjat associera folkmedicin, historier om övernaturliga flygfärder och tron på demoner och onda andar med Satan. Det krävdes århundraden av teologiska spekulationer innan lärda kyrkomän på 1400-talet nådde fram till åsikten att det fanns ett samband mellan allt detta, att djävulen försökte utbreda sitt inflytande på jorden med hjälp av häxor och trollkarlar. Flertalet medeltida präster förnekade dessutom bestämt att häxorna hade någon egentlig möjlighet att påverka omvärlden med sina konster. Man fördömde den ”onda viljan” bakom deras påstådda gärningar, men man trodde inte att de gjorde någon skada.

En stor förändring inträffade på denna punkt på 1300- och 1400-talen. Nu började vissa kyrkomän, framför allt inkvisitorer, att förknippa andliga brott med trolldom. De började tolka individers påstådda försök att utöva magi som tecken på att de stod i förbund med Satan. På 1400- och 1500-talen utvecklades en brutal förhörsteknik: under hot om tortyr fick de anklagade besvara på förhand fastställda frågor, och efter ett tag lärde sig folk vad de förväntades svara. Misstankar om demonåkallan kunde hädanefter drabba vem som helst, och många bönder insåg att de kunde använda misstankar om häxeri till att stärka sina egna positioner gentemot grannarna. Detta kunde komma till god användning i tider av djupa lokala trauman, när motsättningar drevs till sin spets, till exempel vid missväxt.

En annan viktig förändring på 1400- och 1500-talen var att den tidigmoderna staten växte fram. I de nya starka statsmakterna skapade kungarna militära monopol och tog kontroll över kyrkan och domstolsväsendet. Religionen blev en del av maktapparaten. Undersåtarna måste tro som kungen trodde, och kungen var å sin sida förpliktigad att nyttja makten till att reducera synden i riket och bekämpa Satan. Utvecklingen ledde till att antalet dödsstraff ökade – för svenskt vidkommande sattes ett svårslaget rekord på detta fält i och med Karl IX:s appendix till landslagen år 1608.

Först i detta läge, då den teologiska utvecklingen influerade folktron och den juridiska kulturen gjorde det möjligt att driva nya typer av dödsbringande processer, kunde de verkligt stora häxförföljelserna bryta ut. Först ut var Valais i nuvarande Schweiz, där häxhysterin brann friskt i mitten av 1400-talet. Därifrån spred sig företeelsen till Frankrike, Tyskland och Norditalien. Till hjälp fick juristerna och förhörsledarna handböcker, framför allt den inflytelserika Malleus maleficarum (”Häxhammaren”), som skrevs på 1480-talet. I detta verk sammanfattades mycket av det som kom att bli standardingredienser i häxtron: uppfattningen att häxor ägnade sig åt flygresor till Satan och djävulsdyrkan vid häxsabbater, att de offrade odöpta barn, med mera.

Som mest blomstrade häxprocesserna under perioden 1570–1650, för svenskt vidkommande ännu senare (1670-talet). Värst drabbades Tyskland, medan de katolska länderna vid Medelhavet kom relativt lindrigt undan, eftersom de spanska och romerska inkvisitionerna var mindre benägna att sätta tilltro till häxanklagelser än domstolarna i Central- och Nordeuropa. Under 1700-talet ebbade processerna ut i hela Västvärlden, men ännu på 1800-talet förekom det att enstaka rykten om häxeri nådde prästers och juristers öron.

Hertigdömet Östergötland

Historia Med anledning av att vi har fått ett nytt titulärhertigdöme i Sverige har frågan uppkommit om Östergötland har förekommit i dessa sammanhang tidigare.

Östergötland har varit hertigdöme vid flera tillfällen, dock inte under medeltiden, då kungarna behöll landskapet för egen del medan övriga områden i nuvarande Sverige och Finland kunde komma ifråga som halvt eller helt självstyrande hertigdömen. Den förste hertig som härskat över huvuddelen av Östergötland (de västra och norra delarna av landskapet) var Gustav Vasas son Magnus, i vars hertigdöme även andra områden ingick (Kinda och Ydre i Småland – som idag ligger i Östergötland – samt Dal, Sundbo härad i Närke och ett stort område i Västergötland). Magnus tillträdde 1560 men kunde på grund av sinnessjukdom inte administrera sitt hertigdöme, som i praktiken styrdes av kungamakten från 1563. År 1569 upphörde det att skötas separat och försvann i praktiken från kartan, även om Magnus bodde kvar i Vadstena.

Johan III:s son, som också hette Johan, övertog år 1606 ett hertigdöme som till ytan påminde om det Magnus hade haft. De skillnader som fanns innebar att territoriet hade ännu större fokus på Östergötland än tidigare, något som markerades genom ett byte av landområden 1609. Johan avled dock redan 1618, och hans hertigdöme dog med honom.

Nästa gång delar av Östergötland (närmare bestämt området kring Söderköping) räknades som ett hertigdöme var under Johan Kasimir, den blivande Karl X Gustavs far. Han hade en tysk hertigtitel med sig i bagaget och kunde mot slutet av sitt liv (1651, året innan han dog) även räkna sig som hertig av Stegeborg, som han sedan länge innehade som pantlän. Titeln ärvdes av sonen Adolf Johan (d. 1689).

Den typ av hertigdöme som idag existerar i Sverige är, som tidigare nämnts, endast ett titulärhertigdöme, vars innehavare saknar ekonomiska och politiska rättigheter i territoriet. Traditionen att dela ut titulärhertigdömen startades av Gustav III, vars bror Fredrik Adolf var hertig av Östergötland mellan 1772 och 1803. Den blivande Oscar II var hertig av samma landskap mellan 1829 och trontillträdet 1872, varför hans gemål Sophia från 1857 kan räknas som den första titulärhertiginnan av Östergötland. År 1911 delades Östergötland än en gång ut som titulärhertigdöme, nu till Carl (”Carl jr”), en son till prins Carl och den danska prinsessan Ingeborg. När han år 1937 gifte sig med den icke-kungliga Elsa von Rosen miste han både den svenska prins- och hertigtiteln (men fick i gengäld en prinstitel av svågern, Leopold III av Belgien).

Sankta Estelle

Historia Igår tappade jag räkningen på hur många gånger jag fick kommentera namnet Estelle. När jag steg av planet på Sturup och kontrollerade mobilen fann jag en diger hop uppringningar som jag inte kunnat besvara, och sedan gick telefonen varm. Har tidigare kungligheter burit namnet? Är det ett släktnamn inom familjerna? Och så vidare.

Med undantag för Folke Bernadottes hustru har, såvitt jag vet, ingen i familjen, eller någon med anknytning till drottningämbeten någonstans på jordklotet, burit namnet, varför det måste betraktas som ett synnerligen oväntat val. Men det är inget ”dåligt” namn, sedan får en och annan journalist och kollega säga vad han eller hon vill, och det är inte ett namn som saknar historisk tyngd.

Den mest prominenta person som förknippas med namnet och dess latinska form Estella (ursprungligen det grekiska Eustella) är ett fornkristet helgon som skall ha lidit martyrdöden i Gallien på 100-talet eller 200-talet e.Kr. I likhet med andra martyrer från denna epok är det inte säkerställt om hon verkligen har existerat, och flertalet forskare tvivlar på det. Källorna om henne är fåtaliga och stammar från medeltiden, men hennes kult var länge utbredd. Estella/Eustella skall ha varit dotter till bygdens ledande romerske ämbetsman. Hon lärde känna den förste biskopen i trakten, Eutropius av Saintes, och anammade kristendomen, något som resulterade i att fadern lät avrätta både henne och biskopen. Helgonets festdag är den 11 maj, för katoliker, och 30 april, för ortodoxa.

Ett känt exempel på att namnet har förekommit även i andra länder i äldre tid och gärna förknippats med högreståndspersoner är Charles Dickens roman Great Expectations (”Lysande utsikter”, 1861), där en av de kvinnliga huvudpersonerna, dottern till straffången Abel Magwitch och föremålet för Pips kärlek, heter Estella.

Svenska hertigar och hertiginnor

Historia En av de frågor som lär bli besvarade idag eller inom en snar framtid är vilket hertigdöme den nyfödda prinsessan skall få. Och då inställer sig den historiska följdfrågan: hur länge har dessa hertigtitlar existerat, och vad innebär de?

Sverige har haft hertigar vid flera tillfällen, men innebörden i titeln har varierat betydligt. Under medeltiden och Vasatiden förekom titeln sporadiskt, och den åsyftade verklig maktutövning, ett rike i riket. Den förste att inneha ämbetet var Magnus Birgersson (”Magnus Ladulås”), eftersom fadern Birger jarl föredrog att göra honom till hertig istället för jarl. Både hertig och jarl motsvarades för övrigt av den latinska termen dux. Inte sällan var de medeltida hertigarna och hertiginnorna politiska maktfaktorer av rang. Som exempel kan nämnas att hertiginnan Ingeborg, änka efter hertig Erik Magnusson, på 1320-talet utövade mycket stor makt i sina landsändar, vilket ledde till upprepade fejder med övriga stormän i riket. Hennes make hade i praktiken varit självständig hertig innan kung Birger låtit fängsla och döda honom i ”Nyköpings gästabud”. Bengt Algotsson, hertig i mitten av 1300-talet, var unik såtillvida att han inte var medlem av kungahuset men ändå förärades ämbetet, något som resulterade i stor avundsjuka i stormannakretsarna. Även Vasahertigarna under andra hälften av 1500-talet, i synnerhet hertig Karl (den blivande Karl IX), hade omfattande maktbefogenheter.

Efter 1622 försvann titeln från landet, men den reintroducerades 1772 som hederstitel för kungahusets prinsar. Från 1980 har även prinsessor som äger arvsrätt till tronen fått hertiginnetitlar (kronprinsessan Victoria är hertiginna av Västergötland, prinsessan Madeleine hertiginna av Hälsingland och Gästrikland). Dessa titlar är dock inte förbundna med territoriell makt. Det rör sig uteslutande om hederstitlar, och det är upp till kungahusets egna medlemmar om och hur de väljer att utveckla titeln genom att solidarisera sig med sitt landskap och symbolisera dess kultur och värderingar.

Det bör tilläggas att det även finns en icke-kunglig hertigsläkt i Sverige, hertigarna d’Otrante. Ätten härstammar från Joseph Fouché, en överlevnadskonstnär från franska revolutionens och Napoleons dagar, mest känd som polisminister. Otranto ligger i Italien, men ätten är alltså i grund och botten fransk, sedan 1820-talet bosatt i Sverige.

En blivande regerande drottning är född

Historia Dagens bloggämne är tämligen förutsägbart, men icke desto mindre intressant. Som ingen läsare av media har kunnat undgå fick vi en arvprinsessa i morse. Det innebär, att om vi inte inför republik och om varken den nyfödda eller hennes mor avlider i förtid kommer Sverige så småningom att få två regerande drottningar efter varandra. Hur vanligt är det? Har vi haft denna situation förr?

Situationen är, internationellt sett, inte alls unik. I Nederländerna har regerande drottningar varit normen under hela 1900-talet. Sverige var en konservativ senkomling som återinförde kvinnlig tronföljd (kognatisk tronföljd, dvs. både män och kvinnor kan ärva tronen) så sent som 1980, sedan i synnerhet socialdemokraterna bromsat och sökt blockera för prinsessor att ärva tronen, antagligen i syfte att öka chanserna att kunna införa republik.

Om man blickar längre tillbaka i historien, före det ärkepatriarkala 1800-talet, finner vi åtskilliga kvinnliga regenter även i Sverige. I vår regentlängd möter vi förvisso bara Kristina (abdikerade 1654) och Ulrika Eleonora (abdikerade 1720), men under senmedeltiden var det inte alls ovanligt att de kungliga gemålerna utövade verklig makt. Kalmarunionens arkitekt, Margareta I, är det mest kända exemplet, men även hennes efterträderska Filippa var under många år i början av 1400-talet Sveriges egentliga härskare, eftersom hennes make Erik vistades på kontinenten eller prioriterade Danmark. Det var således Filippa som var ordförande i det svenska riksrådet, var ansvarig för utrikes- och kyrkopolitik, effektuerade skattehöjningar, med mera. Även andra medeltidsdrottningar, som Magnus Erikssons Blanche och kung Hans gemål Kristina, utövade tidvis betydande makt i sina respektive svenska territorier. Kristina höll ensam den kungliga fanan högt i egenskap av ledare för Stockholms garnison under Sten Stures belägring åren 1501–1502.

Problemet med den äldre tidens kvinnliga regenter är att den historiska forskningen har ignorerat dem och deras maktposition, eftersom man har utgått från att kungarna har härskat och drottningarna snarare agerat ”first ladies” – symbolgestalter utan större inflytande. Vi vet numera att så inte var fallet, men de stora vetenskapliga undersökningarna av den svenska drottningmakten före 1600-talet saknas.

De polska Vasakungarna

Historia Idag besvarar jag en fråga som jag vet att jag svarade på för några år sedan, men den dyker upp med jämna mellanrum, och eftersom alla läsare av bloggen säkert inte har hängt med från begynnelsen kan det vara på sin plats med en repetition. Det gäller kungahuset Vasa i Polen. Varför hamnade den svenska kungaätten överhuvudtaget på den polska tronen? Polen var väl inte ens ett arvrike? Och hur länge behöll de makten i landet?

Polen var, mycket riktigt, ett valrike. Den polska adeln (szlachta) valde på kungar från flera olika länder – från Ungern, Transsylvanien, Sachsen med flera grannländer, och givetvis från själva Polen. Men det kunde inte sällan vara en fördel om tronpretendenterna hade släktband till äldre polska kungligheter, och så var fallet med huset Vasa. År 1587 valdes Johan III:s son Sigismund till polsk kung, något som dels berodde på att hans mor var den polska prinsessan Katarina Jagellonica, dels på att svenska förhandlare förefaller ha lurat polackerna att de skulle få överta Estland om Sigismund blev polsk kung.

Sigismund regerade över Polen ända till sin död år 1632, samma år som hans kusin och fiende Gustav II Adolf avled. Hans polska namn är Zygmunt III. Han efterträddes av sönerna Vladislav IV (Władysław IV, 1632–1648) och Johan II Kasimir (Jan II Kazimierz, 1648–1668; denne abdikerade). När Johan II Kasimir avled 1672 dog de legitima grenarna av ätten ut även i Polen.

Karl Knutsson, Danzig och det långvariga penninggrälet

Historia Bland de senaste dagarnas kommentarer finner jag en fråga om det stora lån som den svenske exilkungen Karl Knutsson beviljade i Danzig år 1457, och som fick ett mycket långt historiskt efterspel. Nedan följer en sammanfattning av vad som skedde. Väl att märka var ärendet av komplicerad natur, och det är omöjligt att gå in på detaljer inom ramen för en liten blogg. Redogörelsen blir likväl tämligen lång.

Karl Knutsson störtades från den svenska tronen år 1457 men hann få med sig stora mängder svenska skattemedel när han flydde till Danzig. Väl framme hamnade han mitt i det ”trettonåriga kriget”, som pågick mellan å ena sidan Danzig, övriga preussiska städer (”preussiska förbundet”) och den polske kungen och å andra sidan Tyska orden. Borgmästarna i Danzig bönföll Karl Knutsson om penningunderstöd, och Karl var knappast i en position att neka dem, i synnerhet som han hade färska skattemedel med sig i kassakistan. Alltså började man förhandla om ett lån.

Första gången vi hör talas om att Danzig planerade att utnyttja Karl Knutssons närvaro för detta ändamål är i ett brev daterat den 25 mars 1457. Brevet är en instruktion som medsändes staden Thorns sändebud inför ett möte med kung Kasimir av Polen i Bromberg (nuvarande Bydgoszcz). Här påpekas att de ekonomiska problemen måhända kan avhjälpas genom att man pantsätter ett område mot en stor summa pengar från kungen av Sverige. Troligen accepterade Karl en överenskommelse om lån vid påsktiden, strax efter mitten av april. Den slutliga bekräftelsen på transaktionen ägde rum efter det att kung Kasimir anlänt till Danzig den 1 maj. Åtta dagar senare avslutades förhandlingarna om lånet. Både Karls och Danzigs brev om transaktionen och de därtill hörande förpliktelserna har överlevt till våra dagar.

I det brev som Danzigs rådsherrar lät skriva intygar de att Karl Knutsson har överlåtit 15 000 preussiska mark till kung Kasimir, hans länder och de preussiska städerna. Vid ett tidigare tillfälle hade Danzig erhållit den lilla kuststaden Putzig av Kasimir, och nu lät borgmästare, råd och menighet i Danzig denna ort övergå som pant till kung Karl. Med själva Putzig följde även stadens landområde, dess ”fiskeriämbete ” (fischamt) samt grannstaden Leba. Allt detta fick Karl Knutsson behålla till dess lånet återbetalats. Karl Knutssons brev om transaktionen påminner i allt väsentligt om staden Danzigs, men det innehåller även diverse löften från Karls sida till den polske kungen och hansestaden. Därpå följde ännu fler transaktioner. Sammanlagt kom Karl Knutsson att äga fordran på mellan 21 000 och 23 000 preussiska mark från Danzig och den polske kungen. En vanlig uppskattning, efter alla transaktionsturer på våren och sommaren 1457, är 21 200. Dessa pengar kom synnerligen väl till pass, och allt tyder på att deras roll i ”trettonåriga krigets” historia i Preussen var avsevärd.

Redan 1460 miste Karl Knutsson Putzig till Tyska orden, som betvingade staden med militära medel. Hans verksamhet var under en tid begränsad till staden Danzig, men år 1464 kunde han återkomma till svensk politik (kung 1464–1465 och 1467–1470). Samtidigt återtog Danzig staden Putzig från ordensriddarna, och på sommaren 1468 överfördes staden till kung Kasimirs välde. Som svensk kung var Karl Knutsson fast besluten att antingen återfå Putzig eller pengarna. Den 27 september 1468 avsände han från Stockholm en fullmakt till sin gamle ämbetsman i Putzig, Ambrosius van Ulsten, med instruktioner att agera för kungens räkning. Ambrosius uppdrag gick i första hand ut på att erhålla Putzigs befästning och område, något som kung Kasimir bestämt motsatte sig. I ett brev daterat den 29 april 1469 tillbakavisade dessutom Danzig Karl Knutssons krav med motiveringen att Karl hade sig själv att skylla. Han hade förlorat Putzig i strid och inte medverkat till att återerövra orten, vilket hade föranlett stora utlägg från Danzigs sida. Alltså var panten förverkad. På sommaren 1469 utfärdade dessutom kung Kasimir ett löfte att försvara Putzig och dess område mot alla anspråk från utomstående.

Den svenske kungen vägrade att acceptera svaret, och en till synes oändlig process tog sin början. Karl Knutsson bråkade om saken ända till sin död, och hans efterkommande fortsatte kampen. Framför allt processade ättlingarna till dottern Kristina och hennes man Erik Eriksson (Gyllenstierna), vilka räknade sig som den svenske kungens rättmätiga arvingar. År 1586 drog Karl Knutssons dottersons sonson, Nils Göransson Gyllenstierna, upp frågan gentemot den preussiska staden, men förgäves. Danzig vägrade betala, med samma motivering som tidigare, och ljög dessutom ihop en historia om att kung Karl och hans arvingar faktiskt hade avstått från sin fordran. Men Gyllenstiernorna gav sig inte. De bevarade en järnhård familjetradition om hur lånetransaktionen gått till och om den orätt som tillfogats släktens ende kung. Staden Danzigs originalrevers till Karl Knutsson bevarades väl, från släktled till släktled.

Ett sekel senare gjordes en ny juridisk attack. I början av 1690-talet tog flera medlemmar av ätten Gyllenstierna initiativ till en aktion för att tvinga Danzig att göra rätt för sig. Som deras ledare framstod reduktionsmannen Jakob Johan Hastfer och dennes hustru, sedermera änka, Sigrid Gyllenstierna. Till hjälp hade man den svenske kommissarien i Danzig, Per Cuypercrona. Men återigen förgäves.

När Karl XII:s arméer några år senare drog fram genom Polen var alltså kontroversen från 1460-talet högaktuell. Kungen övertog huset Gyllenstiernas krav och sände i april 1704 direktören för det svenska generalkrigskommissariatet, Magnus Stenbock, till Danzig med uppdrag att kräva tillbaka Karl Knutssons lån. Borgarna i Danzig kapitulerade och överlämnade en summa motsvarande ungefär 275 000 daler silvermynt till den svenske kungen.

Gyllenstiernorna fick emellertid ingenting. Karl XII använde pengarna för att täcka utgifter under stora nordiska kriget. Visserligen utlovades de kompensation, men inget hände. Därmed försökts frontlinjen i konflikten från att ha legat mellan Gyllenstiernorna och Danzig till att ligga mellan Gyllenstiernorna och svenska staten. Arvid Horn, som var ingift i huset Gyllenstierna, hävdade släktens rättigheter men fick avslag på sin framställan 1731. Nio år senare gjordes ännu en framställan, men det blev än en gång avslag. Ideligen gjordes nya framstötar, men Högsta domstolen vägrade att tillåta resning i målet. Gustav III fann sig på 1780-talet tvungen att ge ett kammarråd i uppdrag att utreda frågan en gång för alla, men den dök även upp under Gustav IV Adolfs regeringstid. Ännu på 1820- och 1830-talen gjordes allvarliga gyllenstiernska försök att få rätt, nu via Gustaf Filip Adam Toll. Frågan togs upp på 1823 och 1834 års riksdagar – förgäves. Därefter har den, mig veterligen, fått vila i frid.

Afanasij Nikitins resa

Historia Är det sant att det finns en rysk reseberättelse från 1400-talets Indien? Vem skrev den, och går den att få tag på?

Det är sant, och författaren hette Afanasij Nikitin. Han var köpman från Tver och reste omkring i norra och mellersta Indien omkring 1470, varefter han återvände till Ryssland via Svarta havet. Att döma av den krönikör som förmedlade reseberättelsen till oss avled Nikitin innan han nådde Smolensk, men hans text fördes av andra köpmän till Moskva.

Afanasij Nikitin hade otur. Han överfölls av tatarer redan utanför Astrachan, långt innan han nådde fram till Indien, plågades av motgångar och blev utfattig på sin resa. Indien är inget bra land för oss, konstaterar han, och bristen på kloster och kyrkor gör det inte bättre. Överallt lurar okristna furstar, ohederliga affärsmän och farliga sjörövare.

Klagomålen till trots rymmer Nikitins lilla skrift åtskilliga intressanta observationer. Han skriver om rajor och stormän (som han kallar bojarer, i enlighet med rysk terminologi), om historier om apkungen (apornas knjaz) i djungeln, om för ryssen märkliga klädesvanor (bara bröst, folk utan huvudbonad, etc.) och om arméer och krigföring. Hans uppfattning om indiska kvinnor präglas av ett djupt förakt och öppen fientlighet. De är, menar han, antingen horor eller häxor, tjuvar eller lurendrejare. Dessutom har de en tendens att mörda sina härskare med gift.

Afanasij Nikitins reseberättelse finns i svensk översättning: Resan bortom de tre haven 1466–1472 (Malmö och Lund 1961).

Reportage

Utbölingar som skriver deckare i Sápmi

Kautokeino Noir.

FOTO: Ola Kjelbye

Konsumenter på kollisionskurs

Ekonomiteater

Pengasnurr i Khemiris nya.

Turkisk popkulturs förändrande kraft

Kulturchefen

Såpoperans soft power.

Amatörfotografen som blev världskänd

Utställning

Fotade främlingar i New York.

Selfie ett sätt ta kontroll

egenknäppt

"Det handlar ju om att bli sedd".

Prins Carl Philip imponerade

Bildspecial

Klättrade 30 meter upp i mast.

Guider till den ryska maktens korridorer

Under strecket

Nya böcker nycklar till Kreml.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

Tv-tittare: SD behandlades illa

347 personer anmälde SVT:s EU-valvaka.

Webb-tv

Carola: ”Schlager har aldrig varit min grej”

TV

Inför premiären av "Så mycket bättre".

Om ytliga klyschor
på Instagram

Sthlmsnatt

48 bilder på dimman i morse.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.