Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I redogörelser för det medeltida Finland förekommer både termen ”Finland” och termen ”Österland”. Dessutom möter man i litteraturen ideligen termen ”Egentliga Finland”, som uppenbarligen syftar på en mindre del av Finland. Hur hänger allt detta ihop? Vilken benämning är mest korrekt?

På 1200-talet syftade begreppet ”Finland”, liksom dess finska motsvarighet Suomi, på den sydvästra del av den nuvarande republiken som från och med 1600-talet har kallats Egentliga Finland (fi. Varsinais-Suomi). I centrum för området stod under medeltiden det framväxande biskopssätet Åbo. Ordet Finland (Fialanda) nämns i urkunder första gången 1209, ordet Suomi (Sum) år 1240.

Dessvärre vet vi inte vad 1200-talssvenskarna vanligtvis kallade hela det nuvarande Finland. Om vi utgår från 1300-talets terminologi förefaller det som om man gärna nyttjade termen ”Österlanden” (lat. partes orientales) eller ”Österland”. Men redan under 1300-talets andra hälft började folk, åtminstone öster om Bottenhavet, använda termerna Finland och Österland som synonymer, varefter språkbruket varierade kraftigt.

Först på 1520-talet tycks det som om Österland försvann som allmänt begrepp, utkonkurrerat av Finland. I den situationen var det inte underligt att man lade till ”Egentliga” framför den territoriella benämning som ordet Finland ursprungligen hade syftat på.

Dick Harrison

Eftersom en och annan i läsekretsen vet att jag i många år har ägnat mig åt att vara historisk ciceron i Syrien och Jordanien händer det att jag får frågor om lämningar efter europeiska medeltidsmänniskor i dessa nejder. I synnerhet korsriddarna tilldrar sig stort intresse. Finns det mycket kvar att se av deras aktiviteter? Eller är det mesta förstört?

Svaret är ja, det finns mycket. Både Syrien och Jordanien (liksom Libanon, Israel och Turkiet) har gott om gamla borgruiner och andra arkeologiska lämningar från medeltiden. Ingenting kan på denna punkt konkurrera med de syriska borgarna (i synnerhet inte johanniternas väldiga Krak des Chevaliers och den privata korsfararborgen Saône, som i modern tid har döpts om till ”Saladins borg”), men på grund av oron i landet är det för närvarande knappast tillrådligt att besöka dessa gamla slott. Invänta mer fredliga tider och åk dit då; ni lär inte ångra er.

Däremot går det alldeles utmärkt att riskfritt botanisera bland de gamla korsriddaranläggningarna i Jordanien. Kung Balduin I av Jerusalem började expandera öster om Jordanfloden 1107, och 1115 grundade korsriddarna en borg som fick namnet Mons Realis (franska Le Krak de Montreal, ”Kungliga bergets slott”). Borgen finns kvar, i ruiner, och heter idag Shobak. Det är en kusligt fascinerade anläggning på ett berg mitt i ödemarken, en av de mest suggestiva medeltida fornlämningar jag har sett. Därefter grundade korsriddarna ytterligare borgar, bland annat två vid det gamla nabateiska ruinområdet Petra, en kort resväg söder om Shobak, men just de borgarna är föga mer än sönderfallna ruiner och besöks endast av verkliga entusiaster. Den i särklass viktigaste fästningen i området var Karak, som började byggas 1142. Den är mycket välbevarad och ligger lättåtkomligt mitt i staden med samma namn.

Korsfararnas välde i Jordanien (formellt organiserat som herraväldet Oultrejourdain), blev kortlivat. Från 1169 angrep muslimerna ofta de ovannämnda borgarna, från 1174 under befäl av Saladin. Karak motstod flera belägringar, men efter Jerusalems fall 1187 kunde inte heller korsfararna i Oultrejourdain stå emot fienden. Karak föll 1188. Korsfararnas sista hållpunkt i Jordanien var Shobak, som kapitulerade 1189 efter en lång belägring.

Dick Harrison

Vad vet vi om abort i Sverige under medeltiden? Nog måste det ha funnits försök att driva ut foster redan då? Vilket straff drabbade de kvinnor som ertappades?

Den metod för aktiv barnbegränsning som oftast förs på tal när man läser om det äldremedeltida samhället är inte abort utan utsättning. Den nyfödda placerades i skogen. Mot detta protesterade kyrkan, vilket ledde till skriftliga notiser som är skälet till att vi känner till bruket. Abort – det vill säga ätandet av örter som antogs döda och/eller driva ut fostret – är inte lika prominent förekommande i källorna, men det dyker upp om vi söker i gamla lagtexter. I det medeltida Sverige kallades företeelsen bälgmord, efter fornsvenskans belgher (”buk”, alltså ”bukmord”). Redan i Äldre Västgötalagen (1200-talet) framgår att bälgmord uppfattades som så skamligt att blotta misstanken om att något sådant varit i görningen kunde användas som nedsättande anklagelse om en kvinna. Den som påstod att någon fördrivit sitt foster eller mördat sitt barn gjorde sig skyldig till ett s.k. styggelseord (firnær orth), vilket resulterade i dom för ärekränkning, såvida inte anklagelsen kunde bevisas.

I den så kallade Dalalagen samt Västmannalagen nämns bälgmord uttryckligen som straffbelagd gärning. En kvinna som anklagats för att ha begått bälgmord måste anskaffa vittnen (andra kvinnor) som kunde svära att hennes ord var att lita på. Om kvinnan inte på detta sätt lyckades bevisa sin oskuld måste hon böta, enligt ”Dalalagen” tolv mark, enligt Västmannalagen sex mark.

Många hade säkert svårt att få ihop dessa summor, men jämfört med senare tiders påföljder var straffet lågt. I 1734 års lag stadgas dödsstraff för fosterfördrivning. Medeltidsmänniskorna hade alltså en, åtminstone straffrättsligt sett, mycket mildare syn på abort än den tidigmoderna epokens svenskar.

Dick Harrison

Idag vänder vi oss mot något som alla akademiker förr eller senare dras in i: anslagsäskandet, stipendiejakten och bidragssökandet. Känner jag till något riktigt bra exempel på korta, kärnfulla vädjanden till maktens människor på detta tema?

Javisst! Min favorit i kategorin akademiska tiggarbrev skrevs av ingen mindre än Thomas Thorild, den romantiske revolutionären. Vid ett tillfälle vände sig skalden direkt till Sveriges ledare i mitten av 1790-talet, Gustaf Adolf Reuterholm. Tiggarbrevet, som syftade till löneförhöjning, lyder i sin helhet på detta vis:

”Ädle fäderneslandets beskyddare. Det är verkligen synd om mig.”

Dylika korta konstateranden lär inte ha någon större effekt i nutidens ansökningsformulär, men den thorildska sentensen förtjänar att läggas på minnet, inte minst för bruk under innevarande förkylningsvinter. I pauserna under den gångna veckans snörvlande och hostande har jag ofta hörts citera Thorild.

Dick Harrison

Att Sverige ofta har varit allierat med Frankrike är ingen hemlighet. Richelieus och Ludvig XIV:s land var ofta allierat med Sverige. Men har Sverige och fransosernas gamla ärkefiende England någonsin varit formellt politiskt allierade med varandra?

Ja, faktiskt, till råga på allt mitt under den annars så svensk-franska stormaktstiden. Ett fördrag om vänskap och allians – Treaty of Friendship and Alliance – slöts den 28 april 1654. Oliver Cromwells England allierade sig officiellt med drottning Kristinas Sverige.

Under första hälften av 1650-talet var Sverige, för en gångs skull under epoken, ett land i fred, om man undantar konflikterna med staden Bremen. Kristinas regim behövde därför inte ta hänsyn till Frankrike eller några andra stormakter. Cromwell önskade allierade som kunde fungera som motvikt mot Nederländerna och som samtidigt befann sig så långt borta att de inte skulle kunna utgöra hot mot England. Cromwells idealallierade var en regional protestantisk stormakt med en ganska svag flotta (som inte kunde konkurrera med den brittiska) men en stark armé (som kunde intervenera å Englands vägnar på kontinenten). Situationen påminde alltså till viss del om den brittiska utrikespolitiska verkligheten i mitten av 1700-talet, då man allierade sig med Fredrik den store av Preussen. Till råga på allt hade de svensk-franska förhandlingarna om en förnyad allians mellan de båda staterna brutit ihop under ett möte i Hamburg 1651.

Eftersom Nederländerna vid denna tid var fiende till både England och Sverige föreföll idén om ett närmande mellan de båda länderna god, i synnerhet sedan Nederländerna allierat sig med Sveriges ärkefiende Danmark i februari 1653 och fått danskarna att spärra av Öresund för brittiska fartyg. Den svenske ambassadören Israel Lagerfelt förhandlade i London under våren och sommaren 1653, varefter den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke anlände till Sverige vid jultiden samma år.

Resultatet av Lagerfelts och Whitelocks förhandlingar var den svensk-brittiska allians som slöts i april 1654. Någon större politisk betydelse kom den inte att få. Cromwells krig mot Nederländerna hade redan avslutats när fördraget slöts, och drottning Kristina skulle snart abdikera. Dessutom var alliansen synnerligen vag. Den innehöll inga militära förpliktelser. Inte ens handelsmässigt var alliansen någon större framgång – svenskarna hade önskat stora undantag från den brittiska merkantilistiska navigationsakten, men förgäves (de fick inte ens importera sill från Skottland på svenska skepp). Engelsmännen gick med på att svenskarna fick transportera varor från Ryssland, Polen och Tyskland till England, men endast under förutsättning att svenskarna själva kontrollerade de exporterande hamnstäderna.

1654 års allians var, i allt väsentligt, ett temporärt förbund som var ämnat som ett varnande pekfinger mot i första hand Nederländerna. Ingendera sidan förväntade sig att motparten skulle ställa upp militärt för att bistå den andre. När engelsmännen stred mot spanjorerna i Västindien fick de göra det utan svensk hjälp, och inga engelska hjälptrupper marscherade vid svenskarnas sida i Karl X Gustavs krig mot Polen.

Dick Harrison

Svaret på bloggrubrikens fråga är inte helt lätt att ge, eftersom källbristen under antiken gör det svårt att slå fast vilken idétradition som påverkade vilken, och när det skedde. När vi får mer utförliga källor, under tidig medeltid, bjuds vi dock på åtskilliga ledtrådar.

Av allt att döma går vår tids uppfattning om demoner ytterst tillbaka på antikens daimones. De hade kunnat vara både goda och onda, men efter kristendomens seger kom de att tolkas som onda element. Av medeltidens kristna lärde uppfattades demonerna, ibland refererade till som djävlar (diaboli), som i regel osynliga, snabba, ondskefulla, kapabla till övernaturliga stordåd och farligt intelligenta. När författare söker beskriva demonernas verkliga gestalter blir resultatet färgstarka skräckskildringar: svarta avgrundsandar, drakar som äter människor levande och suger ut deras själar, osv. Demoner troddes finnas överallt men deras egentliga domäner, där de trivdes allra bäst, var luftlagren mellan jorden och månen. Isidorus av Sevilla, som jag nämnde i gårdagens blogg, förklarade deras existens med att de ursprungligen hade varit änglar, vilka fallit från himlen tillsammans med Satan och därefter tvingades bebo de nedre luftlagren intill Yttersta Domen.

Under medeltiden fungerade demoner som reservoarer för den illvillighet som man kände på sig existerade även utanför själva helvetet. De fick därmed en egen nisch inom rädslo- och ångestkulturen såsom ett ondskefullt komplement till den godhjärtade änglaskaran. Stundom fungerade demonerna som idealiska syndabockar; i stället för att skylla på och straffa en trollkarl kunde man skylla på den demon som antogs ha tagit sin boning i denne eller påverkat honom i negativ riktning. Därifrån var steget inte långt till att låta demoner brukas för rent humoristiska syften, såsom ännu sker i serietidningar och tecknade filmer.

Påven Gregorius den store berättar sålunda om en nunna som glömde bort att göra korstecknet över ett salladsblad och därmed togs i besittning av en demon. När en abbot skyndade till för att bota nunnan genom exorcism gav sig den onde anden till känna. Den förnärmade demonen protesterade mot alla anklagelser om illvilja och lade skulden på den glupska nunnan: ”Vad gjorde väl jag? Vad gjorde väl jag? Jag satt på salladsbladet, och hon åt upp mig!” Gregorius berättar även hur en präst vid namn Stefan en dag kom hem, uttröttad och obetänksam, varvid han tillkallade sin tjänare med orden ”Kom och ta av mig skorna, din djävel!” Närmsta demon trodde förstås att Stefan hade syftat på denna, varför prästen blev vittne till hur skorna började knytas upp av sig själva. När Stefan bad demonen flyga och fara och förklarade att ”din djävel” syftade på prästens högst mänsklige tjänare lydde demonen genast.

Demoner uppfattades alltså som verkliga väsen, som vem som helst kunde råka ut för om det ville sig illa. För den händelse så skedde hade kyrkan ett generalknep, som härmed gjorde sitt inträde i den västerländska symbolskattkammaren: demoner var i egenskap av antikristna varelser allergiska mot korset och korstecknet. Om man höll upp ett kors skrämde man bort demonen eller fick honom att upplösas i rök, en taktik som även kunde appliceras på övriga okristna företeelser.

Dick Harrison

Skrev man encyklopedier redan under medeltiden, eller uppfanns denna genre först under upplysningstiden på 1700-talet, då ”den stora encyklopedin” producerades i Frankrike?

Svaret är att encyklopeditraditionen är mycket, mycket äldre än 1700-talet, och att de medeltida lärde var allt annat än främmande för formen. Mitt favoritexempel är Isidorus av Sevilla, som troligen föddes på 560-talet, blev stadens biskop omkring 600 och författade åtskilliga lärda verk ända till sin död 636.

Vissa av Isidorus verk är historiska. Hit hör hans historia om goter, vandaler och sveber, som han skrev i mitten av 620-talet. Hans skrift ”Om berömda män” handlar om åtskilliga nordafrikanska och hispaniska kyrkomän, vilkas skrifter räknas upp i den mån Isidorus känner till dem. Andra böcker var avsedda som handboksmässiga kommentarer och hjälpmedel i bibelstudier. Två böcker riktades mot judarna, i syfte att bevisa att deras tro var felaktig. Isidorus författade även en utförlig beskrivning av alla existerande kyrkliga ämbeten, en naturvetenskaplig redogörelse om regn, jordbävningar, tidsbegrepp m.m., samt en synonymladdad samling retoriska klagovisor vid namn ”En syndig själs klagan”. Men det som framför allt har gjort att Isidorus gått till lärdomshistorien är hans väldiga encyklopedi Etymologiae sive Origines (”Etymologier eller ursprung”), som omfattar 20 böcker.

”Etymologierna”, som tillkom på initiativ av den visigotiske kungen Sisebut, handlar om allt mellan himmel och jord. För sin tid var det en oerhörd kunskapskälla, som inte upphör att imponera i egenskap av enmansprojekt. I uppslagsboken behandlas ord för ord med utgångspunkt i vad Isidorus trodde var ordets ursprung. Under påföljande sekler var ”Etymologierna” en standardmässig referenskälla som spreds kors och tvärs över kontinenten. Redan i mitten av 600-talet hade delar av verket bevisligen skeppats ända till Irland.

Det bör tilläggas Isidorus även nyttjade själva grundmetoden i ”Etymologierna”, studiet av ord, i ett annat ambitiöst bokprojekt: ”Om skillnader och ordens betydelser”. Här tog han dels upp situationer i vilka likalydande ord hade helt olika meningar, dels rakt motsatta situationer i vilka helt olika ord i praktiken var synonyma.

Dick Harrison

Hur gick det till när vi äntligen anammade den gregorianska kalendern? Varför dröjde det ända till 1753, trots att kalenderjusteringen då redan hade genomförts i stora delar av Europa?

Mycket av dröjsmålet bottnade i en kombination av traditionell konservatism och skepsis mot det system som förknippades med katolicismen på kontinenten. Under decennierna kring år 1700 var det dock mången uppenbart att den svenska tiden var ur led, varför de lärde och de mäktiga inledde en mycket utdragen diskussion om hur man skulle gå tillväga för att vrida den rätt. Karl XII såg helst en gradvis övergång från juliansk kalender till gregoriansk. En plan gick ut på att successivt ändra kalendern, på det att Sverige slutligen 1748 skulle ha samma kalender som de länder som redan nyttjade den gregorianska. Men förslaget fungerade inte i praktiken. Den långsamma förskjutningen av datum skulle, insåg man, bli klumpig och resultera i att Sverige fick en helt egen tid som dessutom förändrades år för år.

Ett annat förslag lades av Anders Celsius och Samuel Klingenstierna år 1741. Det gick ut på att svenska astronomer skulle jämka samman den julianska kalendern med rätt soltid. Sedan skulle övriga världen, i beundran över denna bedrift, rätta sig efter Sverige. Förslaget stupade på sin egen orimlighet – så internationellt betydande har Sverige aldrig varit, och den politiska stormaktstiden var över sedan länge.

Till slut tvingades den svenska riksledningen bita i det sura äpplet och acceptera det som Europas katolska makter accepterat redan på 1580-talet. Vintern 1753 gick man direkt från den 17 februari till den 1 mars. Tolv dagar försvann, varefter Sveriges tid hade hunnit ikapp katolikernas. Långt ifrån alla svenskar var förtjusta, och under många år var man tvungen att ange både juliansk och gregoriansk kalender, den senare refererad till som ”nya stilen”, för att klargöra vilket datum man avsåg.

Dick Harrison

Hur gick det egentligen till när man åt kött i förfluten tid? I Hollywoodfilmer är det gott om helstekta grisar och vilt, men på moderna medeltidsgillen är det desto vanligare med saltat och kallt kött. Hur åt man i verkligheten?

I redogörelser för måltidskultur under medeltiden får vi sällan mer information än att köttet antingen inmundigades stekt eller kokt. I vissa fall – exempelvis i elakt skvaller om särskilt slösaktiga och depraverade monarker – anges att det både utsattes för stekning och kokning. Men vanliga bönder lär inte ha gjort någotdera, i de fall de överhuvudtaget hade utrymme för kött på matsedeln. Det torkade eller rökta köttet åts i de svenska bondehushållen i regel utan tillagning. Högre upp på den sociala rangstegen hade familjerna större ekonomiska resurser och var mer mottagliga för utländsk kulturell påverkan. Stekning skedde på spett eller genom halstring. Om köttet kokades brukade man servera det tillsammans med ”sodet” (spadet).

Det närmaste de medeltida svenskarna kom det senare så berömda smörgåsbordet var ”skinkefatet”: flera sorters kött, upplagt på ett fat. Annars var det brukligt att arrangera kombinationsrätter av kött och andra matvaror, gärna (om man hade råd) med kryddor. Som exempel på kombinationsrätter kan nämnas färskt kött med kål, fårkött med rovor, svinrygg med stekta eller kokta rovor, kokött med ”puder” (dvs. torkade och stötta honungskakor), kokt eller stekt höna med spad eller gelé, fylld gås samt sylta med mjölk och plockade ”finkar”. Med ”finkar” avsågs sannolikt hackade och kokta njurar, hjärta och lungor.

Dick Harrison

Idag släpper jag fram en fråga från Lund. Till de företeelser som en inflyttad till staden snabbt lär känna hör studentspexen, och inget dylikt är mer legendomspunnet än Uarda från 1908, som fortfarande uppförs med regelbundna mellanrum. I centrum står faraos dotter Uarda. Har hon funnits? Eller bygger spexet på fiktion?

Förvisso stammar de äldsta med säkerhet kända personerna i skrivna dokument från det gamla Egypten, men Uarda är påhittad. Hon introducerades i litteraturen av den tyske egyptologen och författaren Georg Moritz Ebers (1837–1898), som var professor i Leipzig och på fritiden skrev romaner med bland annat fornegyptiska motiv. Uarda publicerades i tre band 1877. Till saken hör att den egyptiska kulturen var föremål för ett stigande intresse under denna period. Konstnärer som David Roberts, Ippolito Caffi och Elihu Vedder skapade en högst romantisk och långt ifrån alltid historiskt korrekt bild av landet och dess epoker. Man vurmade för Isisprästinnor, sfinxer och palmer vid Nilen. Inom romankonsten bröt Théophile Gautier marken genom Romanen om mumien (Roman de la Momie, 1857). Ebers var alltså inte ensam, och när lundensarna några decennier senare omvandlade romanen till spex anslöt de sig till en väletablerad motivkrets.