Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Efter gårdagens blogg om Abel låter jag årets sista blogg handla om det namn som sedan århundraden har förknippats med den 31 december: Sylvester. Ordagrant betyder det ”skogsman” (av latinets silva, ”skog”). Men vem är vår original-Sylvester?

Svaret är: påven Sylvester I, vars pontifikat sträckte sig från 314 till 335. I katolska kyrkan är påvens/helgonets festdag den 31 december, varför han har kommit att förknippas med nyårsfirande i allmänhet, till exempel så kallade sylvesterbaler. Dessvärre är det mesta som skrivits om Sylvester I att betrakta som opålitliga legender och inte sällan medvetet fabricerade lögner. Hit hör i synnerhet historierna om de stora gåvor och erkännanden som Sylvester och hans biskopskyrka skall ha fått av kejsar Konstantin den store, vars övergång till kristendomen skedde medan Sylvester var påve. Historierna om hur Sylvester och påvedömet rangordnades över andra kyrkor och fick en unik position har visat sig vara tidigmedeltida förfalskningar, utförda av mindre nogräknade anhängare till senare påvar. I andra historier, än mer osannolika, framträder Sylvester som drakdödare.

Helt obetydlig kan Sylvester I inte ha varit. Vi vet att stora kyrkor vid denna tid började byggas i Rom, däribland Laterankyrkan och Peterskyrkan. Men om det inte varit för Sylvesters koppling till Konstantin den store lär han knappast ha blivit ihågkommen som en betydelsefull gestalt. Nu blev det emellertid som det blev, och namnet introducerades i den kristna namntraditionen.

En bevisligen betydande Sylvester var den andre påven med samma namn, fransmannen Sylvester II alias Gerbert d’Aurillac (999–1003). Han var en av förgrundsfigurerna i den vetenskapliga nytändningen i det medeltida Västeuropa, i synnerhet inom ämnena matematik och astronomi.

Dick Harrison

I vår nuvarande svenska almanacka har Abel och Set namnsdag på denna dag. Som de flesta vet är detta namnen på två av Adams och Evas söner. Brodern Kain, som enligt Första Mosebok dödade Abel, har av lätt insedda skäl inte fått dela namnsdag med de två andra. Men fanns det inte en skandinavisk kung som bar namnet Abel, trots att han bar sig åt som en Kain?

Kungen har mycket riktigt funnits. Han var son till Valdemar II (Valdemar Sejr) av Danmark och regerade mellan 1250 och 1252. Under 1240-talet låg han ofta i bitter konflikt med sin bror, kung Erik Plogpenning. Bråket slutade med att Abel medverkade till mordet på Erik år 1250, varefter han själv valdes till dansk kung – en händelse som åtföljdes av ett högtidligt edssvärjande, där det slogs fast av 24 riddare att Abel var oskyldig till broderns död. Varken medeltidens människor eller nutida forskning har satt någon större tilltro till detta bedyrande.

Allt vi vet tyder icke desto mindre på att Abel var en duglig kung, när han väl fått makten. Han ägnade sig åt lagstiftning, ömmade om handeln och hade kontakter med Hansan. Redan på sommaren 1252 stupade han emellertid under en strid mot nordfriserna på Eiderstedt. Men hans historia slutar inte där. Ryktet om brodermordet har lett till skrönor om att Abel gick igen efter sin död, eftersom själen inte kunde finna ro. Enligt en historia skall Abel i egenskap av gengångare ha orsakat så mycket bekymmer för folket i Slesvigs domkyrka, där han begravts, att man lät öppna graven, ta ut liket och sänka det i ett träsk, där det genomborrades med en påle för att fästas i marken.

Abels änka Mechtild av Holstein gifte 1261 om sig med Birger jarl och fick i sinom tid sin grav bredvid denne i Varnhems klosterkyrka i Västergötland, där hon ännu vilar. På gravhällen är hon framställd som betydligt viktigare än maken Birger, eftersom hon genom sitt första äktenskap med Abel var en drottning. Birger var ju bara jarl.

Dick Harrison

På detta datum, den 29 december år 1170, mördades den engelske ärkebiskopen Thomas Becket i Canterburys katedral. Drygt två år efter sin död blev han helgonförklarad och åtnjöt under medeltiden stor popularitet, även i Norden. I Sverige återfinns ännu helgonskulpturer och dopfuntsreliefer med motiv ur Beckets historia, och faktum är att Tomegatan i Lund, som går förbi min egen arbetsplats på Historiska institutionen, är uppkallad efter honom. I hälsingska Trönö förvaras ett relikskrin av förgylld och emaljerad koppar från franska Limoges, daterat till första hälften av 1200-talet, med Becketillustrationer.

Vad var då så speciellt med Thomas Becket? Kärnproblemet i hans tragiska historia var en för medeltiden typisk konflikt: kampen mellan den andliga och den världsliga makten, mellan kyrka och kung. Eftersom biskoparna utövade stort inflytande över hela samhället, besatt en formidabel ideologisk auktoritet och hade vidsträckta ekonomiska resurser var det viktigt för kungamakten att kontrollera dem. För de biskopar som höll hårt på kyrkans frihet från världsligt inflytande var dessa kontrollförsök en styggelse som måste bekämpas, med följd att uppslitande gräl – allt från utskällningar till regelrätta krig – mellan kungar och ärkebiskopar var vanligt förekommande. Dylikt inträffade även på våra breddgrader. Mer än en ärkebiskop i Lund blev fängslad och/eller dödad på kungligt danskt initiativ.

Thomas Becket var till en början god vän med den engelske kungen Henrik II och fungerade under några år som dennes lordkansler. Sedan han upphöjts till ärkebiskop 1162 – med Henriks goda vilja, eftersom han därigenom trodde sig kunna kontrollera Canterbury – blev emellertid Thomas Becket en orädd förespråkare för kyrkans frihet, i synnerhet när det gällde domstolars jurisdiktion. Resultatet var en långvarig fejd med Henrik.

Slutet på historien är omdiskuterat. Henrik lär ha vräkt ur sig något i stil med ”Kan ingen befria mig från den där besvärlige prästen!” (yttrandet finns i många varianter), vilket några riddare – Reginald FitzUrse, William de Tracy, Hugh de Morville och Richard le Breton – tolkade mycket bokstavligt. De for till Canterbury och slog ihjäl ärkebiskopen i hans egen katedral. Beckets reliker var därefter föremål för vallfart och helgonkult ända till reformationen, då Henrik VIII lät förstöra dem.

Historien har skildrats i filmen Becket (1964, regi: Peter Glenville), efter en pjäs av Jean Anouilh. Richard Burton spelar Becket och Peter O’Toole Henrik II. Filmen är bra, men dess handling skiljer sig på betydande punkter från det verkliga scenariot. I filmen skildras Becket som en anglosaxare, medan Henrik blir en representant för de normander som erövrade England 1066. I själva verket har vi inga belägg för att Becket hade saxiska anor. Tvärtom: både hans mor och hans far härstammade från Normandie. Även själva mordet är felaktigt skildrat. I filmen går de fyra mördarna rakt in i katedralen och dödar Becket, men enligt ögonvittnen försökte de inledningsvis tala honom till rätta. Först när detta misslyckats gick de för att hämta sina vapen.

Dick Harrison

Idag är det Värnlösa barns dag – eller ”Menlösa (dvs. oskyldiga) barns dag”, som det hette till år 2000. Uttrycket syftar på en av de mest kända massakrerna i Bibeln, det barnamord som kung Herodes lär ha anstiftat i Betlehem sedan han, enligt Matteusevangeliet, fått höra av stjärntydare (”de tre vise männen”) att en blivande judakung hade fötts. Herodes syfte skall ha varit rädsla för att barnet skulle detronisera hans egen dynasti. För säkerhets skull dödade han alla gossebarn upp till två års ålder i och kring Betlehem.

Har detta verkligen hänt? Eller är det en skröna, som med orätt har använts för att svärta ned en oskyldig främreorientalisk monark?

En sak är helt säker: kung Herodes den store, som avled år 4 f.Kr., var en durkdriven makthavare och byggherre vars politiska skicklighet och kulturella intressen dessvärre förmörkades av ett samvete som var tillräckligt rymligt för att göra barnmassakrer möjliga. Vi har belägg för mängder av våldshandlingar från Herodes sida, den ena värre än den andra. Han var inte främmande för att döda sina barn, allt för att stärka sin personliga politiska ställning. Ett känt offer för Herodes vrede och misstänksamhet var hustrun Mariamne, som han lät avrätta år 29 – en tragedi som bildar grunden för en lysande roman av Pär Lagerkvist (Mariamne, 1967).

Men lät han massakrera barnen i Betlehem också? Härom tiger de icke-bibliska källorna. Det är fullt möjligt att evangelisten Matteus, eller någon av de traditionsbärare som ligger bakom texten, har valt att förknippa verkliga minnen av Herodes paranoida våldsutövning med Jesu födelse, som tycks ha ägt rum mellan 8 och 4 f.Kr. Herodes avrättning av de egna sönerna Alexander och Aristobulus ägde rum år 7, en händelse som lätt kan ha uppförstorats och litterärt länkats till en förmodad (men kanske fiktiv) reaktion mot Jesusbarnet och andra gossebarn i Betlehem. En annan son till Herodes, Antipater, avrättades år 4, samma år som även Herodes dog.

Källkritiskt sett är följaktligen uppgiften om barnamorden i Betlehem svag. Men i vår kultur har händelsen spelat stor roll. De mördade barnen började i slutet av 300-talet firas den 28 december, och i det kristnade Sverige hade Menlösa barns dag status av helgdag ända till 1772.

Dick Harrison

Ibland omtalas den 27 december som tredjedag jul. Varför? Har detta varit en helgdag?

Tredjedag jul var helgdag i Sverige till 1772, då Gustav III reducerade antalet lediga dagar rejält och avskaffade både tredje- och fjärdedag jul. Kungens skäl till reformen var omsorg om näringslivet: han var av den bestämda åsikten att svenska folket arbetade för lite, varför antalet fridagar måste minska. Reformen är ett klassiskt exempel på vad som i västeuropeisk historia brukar kallas ”upplyst despotism” (låt vara att Gustav III vid tillfället ännu hade långt kvar till verklig despotism/envälde).

Finns det religiösa skäl att fira tredjedag jul? Visst. Den som så önskar kan betänka att den 27 december av tradition är den dag då Jesu lärjunge Johannes, förknippad med Johannesevangeliet, Johannesbreven och Johannes uppenbarelser (det är i själva verket högst osannolikt att en och samme person har skrivit allt detta), brukar firas. Det är därför Johannes har namnsdag idag.

Bland andra (icke-religiösa) skäl att minnas tredjedag jul kan nämnas att det var på denna dag som Charles Darwin påbörjade sin resa med H.M.S. Beagle, James Barries pjäs Peter Pan hade premiär, Korea delades i Nord- och Sydkorea, Världsbanken grundades, Benazir Bhutto mördades och då Johannes Kepler, Louis Pasteur och Marlene Dietrich föddes.

Dick Harrison

Annandag jul firas i den kristna traditionen till minne av när martyren Stefanos (Stefan) stenades till döds, en händelse som nämns i Apostlagärningarna. Men på engelska brukar termen Boxing Day användas. Syftar detta månne också på steningen? Det vill säga, menar man att Stefan boxades till döds?

Nej, så är det inte. Den kyrkliga högtiden kallas i engelsktalande länder i regel Saint Stephen’s Day, vilket syftar på samme Stefan som hos oss. Boxing Day är en huvudsakligen världslig högtid som ibland firas den 26 och ibland den 27 december (om den 26 infaller på en söndag). Inom ramen för firandet har man ibland haft för vana att skänka gåvor, särskilt pengar, till behövande eller till tjänstefolk.

Ingen vet egentligen vad termen ”boxing” syftar på, men en vanlig förklaring är att ordet går tillbaka på just givandet av penning- och matgåvor. Skänkerna samlades in i små skrin och lådor, Christmas boxes. Företeelsen är omvittnad i engelska källor på 1600-talet och kan mycket väl ha medeltida anor.

Dick Harrison

God fortsättning!

Idag vänder jag mig till en fråga om en av julens verkliga doldisar – den Quirinius som nämns i början av julevangeliet. Varje jul hör kristna över hela världen hans namn nämnas i reciteringen av Lukasevangeliets andra kapitels andra vers: ”Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.” Men vem var Quirinius?

Hans fullständiga namn var Publius Sulpicius Quirinius (d. 21 e.Kr.). Han var en social uppkomling, en homo novus, i det romerska kejsardömets första tid och uppnådde rangen av konsul år 12 f.Kr. Mellan 6 och 9 e.Kr. tjänstgjorde han som ståthållare i Syrien. Om det inte varit för sistnämnda ämbetsinnehav, som inbegrep ansvar för folkräkningar för skattskrivningssyfte, hade han säkert varit fullständigt bortglömd av eftervärlden, men tack vare sejouren i Syrien kom uppkomlingen att av misstag kopplas samman med Jesu födelse, som av allt att döma ägde rum åtskilliga år tidigare. Publius Sulpicius Quirinius lät nämligen förrätta en folkräkning i den del av provinsen Syria som gick under beteckningen Judéen – där Betlehem ligger.

Evangelisten Lukas, eller någon av hans sagesmän, gjorde en felräkning eller blandade ihop ståthållare och folkräkningar. Det är nämligen högst troligt att förberedande folkräkningar hade ägt rum under decenniet före Quirinius projekt. Därmed blev ståthållaren utan egen förskyllan indragen i julevangeliet. Historieskrivningsslarvet gjorde Quirinius litterärt odödlig.

Dick Harrison

Hur mycket vet vi om vårt allra äldsta julfirande i nuvarande Sverige, det vi hade under järnålder och medeltid? För visst stämmer det att våra förfäder firade någon typ av jul före kristendomens ankomst?

Jodå, det stämmer. Men vi vet inte mycket om det, och inte om vårt äldsta kristna julfirande heller. Av själva ordet framgår tydligt att festen har mycket gamla, icke-kristna rötter. Under senantiken hade goterna använt termen fruma jiuleis för att beteckna bland annat november, medan den fornengelska termen giuli enligt källor från 700-talet syftade på december-januari. Vår äldsta jultid eller julmånad är alltså omöjlig att tidfästa exakt, än mindre den centrala högtiden. Först med kristendomens ankomst segrade den 25 december.

Av det förkristna julfirandets konkreta innehåll vet vi egentligen bara att man drack åtskilligt, varav termen ”att dricka jul”. Detta bruk upphörde inte när den nya religionen etablerades. Huruvida drickandet även var kopplat till blodiga offer (”midvinterblot”) är okänt. Uppgiften förekommer ofta i litteraturen, men den kan inte beläggas i trovärdiga källor.

De allra flesta av våra nuvarande julseder existerade inte på medeltiden, även om det hände att medlemmar av välbeställda familjer utväxlade en och annan present, de äldsta föregångarna till julklappar. Man firade mässa tre gånger: vid midnatt (såsom i nutidens midnattsmässor), tidigt på morgonen (julotta) och på vanlig högmässetid, men i övrigt vet vi föga om de praktiska konsekvenserna av religionsbytet för julfirandets vidkommande.

God jul!

Dick Harrison

Helgen till ära viker jag nu, under några dagar, bloggen åt julen och julrelaterade ämnen. Först ut är en fråga som jag ofta möter: vad är egentligen lillejulafton? Skåningar nämner begreppet ideligen, men vad är det? En särskild skånsk helgdag den 23 december?

För mig, som är uppväxt i Skåne (Staffanstorp), är lillejulafton en självklarhet. Det är dagen före julafton, en lugn förberedelsedag då det pirrade lite extra i magen när man var liten. En dag utan explicita krav och plikter, då det är OK att inte arbeta med annat än det man själv önskar. De som kan ser till att vara lediga på lillejulafton.

Så är det i alla fall i många kretsar i Skåne, en tradition som åtminstone begreppsmässigt kan spåras till 1700-talet, men bruket, liksom benämningen lillejulafton (alternativt lilla julafton och lillejul), är såvitt jag vet föga känt i övriga Sverige. Ni som har liknande erfarenheter från andra delar av landet får gärna korrigera mig på den punkten. Väl att märka har termerna lillejulafton och lillejul även syftat på helt andra datum, särskilt i delar av Finland (där termen har avsett kvällen före första advent).

Några religiösa traditioner i egentlig mening är inte förknippade med lillejulafton i Sverige. Däremot finns en andlig högtid i äldre västnordisk tradition som sammanfaller med lillejulaftonfirandet: Torlaksmässan, även känd som Sjursmässan och Tollesmässan. Mässan firas till åminnelse av den isländske biskopen Thorlákr Thorhallsson (d. 1193) i Skálholt, som började dyrkas som helgon några år efter sin död. Helgonkulten var populär på Island och på Färöarna samt i västra och norra Norge under medeltiden. Förvisso var helgonförklaringen inte formellt sanktionerad av dåvarande påve, men Johannes Paulus II godkände Thorlákrs helgonstatus 1984 och förklarade honom därmed som Islands officiella skyddshelgon.

Dick Harrison

I en fråga från början av denna månad läser jag en undran om när medeltiden slutade. Frågeställaren har ”för en herrans massa år sedan” fått lära sig att det var när turkarna erövrade Konstantinopel, det vill säga 1453. På senare tid har frågeställaren emellertid funnit att man i nutida böcker snarare sätter slutdatum vid 1500. Hände det något omvälvande då, eller har man bara valt årtalet eftersom det var sekelskifte?

Svaret är, trist nog, det sistnämnda. Ingen av de händelser som ägde rum just år 1500 legitimerar att man gör just detta årtal till epokbildande. När man idag söker avskärma medeltiden från tidigmodern tid fastnar man för övrigt för helt olika decennier, allt beroende på var vi befinner oss geografiskt. I Sverige brukar vi tala om medeltiden ända till Gustav Vasas maktövertagande på 1520-talet, då den tidigmoderna staten började byggas på allvar (reformationen uppfattas som en integrerad del av detta). I huvuddelen av Västeuropa brukar man snarare dra gränsen vagt mitt i (eller under andra hälften av) 1400-talet, eftersom motsvarande process började tidigare där än i Sverige. Den franske kungen Ludvig XI, de engelska kungarna Rikard III och Henrik VII samt det kastiliansk-aragoniska kungaparet Ferdinand och Isabella, för att ta några typiska exempel, uppfattas som pionjärer för skapandet av den typ av statsmakt som förpassade de jämförelsevis svaga medeltida rikena till historien.