Karl XII:s likfärd

Historia Så har det blivit den 30 november, och som vanligt får jag frågor om Karl XII, som ju avled på detta datum år 1718. (Med vårt sätt att räkna, enligt gregoriansk kalender, dog han dock först den 11 december.) Hur är det egentligen med den tavla som föreställer hans likfärd? Är den ett ohistoriskt falsarium, eller visar den verkligen hur det gick till?

Först och främst bör vi vara klara över att det rör sig om två tavlor med samma motiv, båda målade av Gustaf Cederström. En hänger i Göteborgs konstmuseum och en i Nationalmuseum i Stockholm. Göteborgstavlan är den äldsta, tillkommen i Paris 1877–1878 och ursprungligen köpt av en rysk storfurste (den hamnade i Göteborg 1934). Skammen över att den inköptes till tsar Peters land gjorde att många svenskar ställde sig bakom en insamling för att få Cederström att måla ännu en tavla. Det är denna, färdigställd 1884, som hänger i Stockholm.

Karl XII:s likfärd strider med Carl Gustaf Hellqvists tavla från 1882, föreställande Valdemar Atterdags brandskattning av Visby, om rangen som Sveriges mest kända historiemålning. Båda är fulla av fel och besynnerligheter, vilket konstnärerna själva var väl medvetna om när det begav sig, men som de valde att ignorera av hänsyn till motivens rent konstnärliga potential. I själva verket blev Karl XII aldrig hemburen på en bår på det här sättet, och det finns fler besynnerligheter. Eftersom Cederström målade tavlan i Paris hämtade han modeller från staden, med följd att flera karoliner på Göteborgstavlan ser mer ut som fransmän än svenskar. Karl XII är egentligen en italiensk modell vid namn Raffaele Fusco. På Stockholmstavlan har Cederström istället använt svenska modeller, eftersom arbetet avslutades på Krusenbergs gård i Uppland. Både på Göteborgstavlan och på Stockholmstavlan är det dock Cederström själv som går längst fram i tåget. Mannen med bindeln om huvudet är Cederströms äldre bror, och barnet invid jägaren har på Stockholmstavlan drag av Cederströms dotter Carola.

En annan märklighet är geografin: av målningen att döma utspelar sig likfärden i fjällvärlden, vilket är besynnerligt med tanke på att Karl XII dog utanför fästningen i Halden, långt från fjällen. Mycket riktigt har berget på bilden ingenting med färdvägen att göra, men inte heller med svensk-norska fjällen. Det är, såvitt man kan bedöma, ett uppländskt berg som har målats in i motivet.

Och så den obligatoriska följdfrågan: blev Karl XII mördad? Av alla de analyser som hittills har gjorts sätter jag störst tillit till Peter Froms omfattande undersökning, publicerad i Karl XII:s död: Gåtans lösning (2005). From gör en grundlig analys av dokumenten, händelserna, vittnena, kistöppningarna, uniformen, löpgravarna, med mera, och kommer fram till att Karl XII sannolikt föll offer för en blykula som avlossades av en norsk musköt från Fredrikshald.

Gränsbygdseländet – exemplet Markaryd

Historia Jag får ofta frågor om specifika orters och kommuners historia. Idag väljer jag en sådan, eftersom den har relevans för åtskilliga syd- och västsvenska bygders förflutna. Hur var det att leva i en typisk gränsbygd under krig? Det är ju väl känt att befolkningen i gränslandet ofta ingick så kallade gränsfreder med grannarna på andra sidan, trots att detta egentligen var en form av förräderi. Hur allvarliga var de dansk-svenska krigen för bönderna? Hur var det i Markaryd, en av de småländska utposterna mot det danska riket?

Markaryd är, dessvärre, ett mycket bra exempel på hur illa det kunde gå. Så fort vi får skriftliga källor visar det sig att bönderna i trakten hade alla skäl att förbanna kungarnas och riksföreståndarnas krig, som ideligen gick ut över dem själva. Orsaken bottnade i samma geografiska logik som gör att tusentals bilister far igenom området idag – E4:an löper inte långt från den gamla landsvägen. Redan när Karl Knutsson skulle bränna och plundra i Skåne 1452 valde han vägen över Markaryd, med lätt insedda konsekvenser för lokalbefolkningen.

Böndernas ovilja att medverka i krigen, och deras taktik att istället hålla ihop med grannarna mot båda sidors kungar, ställde ofta till bekymmer för de krigförande parterna. Under vintern 1523 koncentrerades stora svenska truppstyrkor kring Markaryd för ett anfall mot Skåne. Soldaterna blev dock liggande overksamma under flera veckor. Ett av de främsta skälen till passiviteten var de gränsfreder som ingåtts, vilket försvårade för krigföringen. Till slut fick svenskarna bryta upp från Markaryd i ogjort ärende.

När det väl blev krig drabbades bygden mycket hårt. Redan de inledande danska härjningarna under nordiska sjuårskriget (1563–1570) ledde till att över tre fjärdedelar av gårdarna i Markaryds socken brändes eller plundrades. Det var lika illa i Traryd, Hamneda, Torpa, Vrå, Lidhult och Odensjö. Under de kommande åren blev det ännu värre, med klimax 1567–1568. När svenskarna skulle slå tillbaka och härja i Skåne skedde det via samma utplundrade bygd, exempelvis hösten 1569.

Olyckorna återkom under Kalmarkriget. År 1612 plundrades omkring 40 gårdar i Markaryds socken. Minst lika illa, om inte värre, var det under vintern 1644 och hösten 1657, för att inte tala om under skånska kriget 1676–1679, då även snapphanar slog till mot folk norr om gränsen. Under krigets första år vände de sig främst mot rent militära mål, men efterhand blev avsikten snarare att tvinga fram pengar och förnödenheter från lokalbefolkningen. Otaliga gårdar berövades sin boskap. Husen brändes om inte brandskatt erlades. Bönder och drängar blev bortförda och dödade om familjerna inte betalade lösen.

Som typiskt exempel kan anföras en händelse i Hallaryd. Erland Collianders prästgård överfölls år 1678 av snapphanar som plundrade hans hus på allt lösöre och band honom med skägget fastspikat i ett träd, där han fick försmäkta under ett par dygn. Följande sommar, strax före krigsslutet, kom ännu en styrka snapphanar och plundrade åter prästgården. När de drog bort tog de prästen med sig och hotade att döda honom. Efter en tid återfick han friheten, sedan hustrun lyckats skrapa ihop en lösesumma på 160 daler. (Erland kunde trösta sig med att Karl XI senare gav honom skattefrihet på livstid och andra gåvor.)

Svenskarna var minst lika fruktade som snapphanarna. I februari 1644 tågade den svenska armén på drygt 10 000 man genom Markaryd och bröt in i Skåne. Efter freden i Brömsebro klagade bönder vid häradstinget över kostnaderna man haft när trupperna ”marscherade av och an, upp och ut”. 1670-talet var ännu värre. Vid Markaryd upprättades stora magasin som krävde bevakningsinsatser från uppbådad allmoge. Ännu hårdare tärde talrika genommarscher, inkvarteringar och mer eller mindre påtvingade transporter på gårdar och bönder. Upprepade utskrivningar av krigsfolk tunnade ut den hemmavarande manliga befolkningen.

Att gränssocknarna inte dog ut till följd av alla dessa prövningar berodde på att bönderna satte i system att flytta ut till väl förberedda gömställen i skogarna när soldaterna var i antågande, eller att konstant uppehålla sig i skyddade sommarkvarter under den varmare årstiden. Detta är omvittnat i talrika domboksnotiser från 1600-talets krigsår för exempelvis Markaryd, Virestad och Tingsås, och det var troligen likadant på 1500-talet. Följden blev att gårdarna relativt snabbt kunde byggas upp när krigen avslutats. Redan efter några år var flertalet härjade gårdar återuppbyggda och kunde betala skatt.

Karl IX:s utrensningar

Historia För en tid sedan, i bloggen om Kalmar blodbad, nämnde jag i förbigående en utrensning i staden ifråga den 16 maj 1599, då hertig Karl (senare Karl IX) lät halshugga det nyligen intagna slottets försvarare – Johan Larsson Sparre, Kristofer Andersson Grip och Lars Andersson Rålamb samt slottsprästen Birger, med flera personer – varefter deras huvuden sattes upp på stadens västra port. Var detta ett led i samma utrensningsaktion som föranledde det mer kända Linköpings blodbad år 1600? Skedde liknande blodbad på andra håll i riket?

Svaret är ja. Få svenska monarker har gått lika hårt fram mot sina motståndare som Karl IX. Utrensningarna ägde rum under åren efter segern mot Sigismund i slaget vid Stångebro den 25 september 1598, och de syftade till att undanröja alla svenskar som var, eller troddes vara, sympatisörer till den laglige konung som hertigen störtat med vapenmakt. Väl att märka var det inte frågan om att döda högt uppsatta katoliker. Det handlade inte om religion utan om lojalitet. Sigismund hade stötts av både katoliker och protestanter, eftersom många uppfattade honom som Sveriges rättmätige kung, vilket han de iure också var. Kalmar blodbad var bara en i en lång rad avrättningar.

Utrensningarnas första kulmen ägde rum under sensommaren och hösten 1599, och scenen var varken Kalmar eller Linköping utan Finland. I flera rättegångar (eller snarare skenrättegångar) dömdes folk till döden. På vissa håll bjöd man militärt motstånd, men det ledde bara till nederlag och förutsägbara avrättningar, som efter slaget i Sankt Mårtens socken utanför Åbo den 29 augusti 1599. Olof Gustavsson (Stenbock) sköts och grävdes ned i ett kärr. I september avrättades åtskilliga i Viborg. Deras huvuden spikades upp i valvbågen till en av stadsportarna, och om de dömda var ofrälse behandlades de ännu värre (stegling). I Åbo den 10 november dödades ett tjugotal man, och nu fick rådhusgaveln tjäna som uppspikningsplats för kapade huvuden.

Alla blev inte avrättade. De motståndare som hade tur, om man nu kan tala om tur i det här fallet, besparades döden och spärrades istället in i fängsligt förvar, där de i regel fick sitta tills de dog. Till denna skara hörde den synnerligen lutherske ärkebiskopen Abraham Angermannus, som sattes på Gripsholm.

”Linköpings blodbad” år 1600 var en speciell tilldragelse såtillvida att domstolsförhandlingarna sammanföll med en riksdag och de åtalade tillhörde rikets verkliga elit. Inalles 155 personer satt i domstolen, men hertig Karl kontrollerade den fullständigt och agerade själv åklagare, med Erik Jöransson vid sin sida (denne var för övrigt son till Erik XIV:s avrättade trotjänare Jöran Persson). Erik Sparres försvar var osedvanligt skickligt, men givetvis förgäves. Han dömdes till döden, liksom Ture Bielke och bröderna Sten och Gustav Banér. Tillsammans med Bengt Falck, son till Linköpingsbiskopen Erik Falck, avrättades de den 20 mars. Några benådades (sedan de erkänt sig skyldiga), andra dömdes till fängelse. Till de senare hörde Hogenskild Bielke, som istället avrättades 1605 och fick sitt huvud spetsat på en hög järnstång.

Arvid Stålarms öde är en historia för sig. Han dömdes till döden i Linköping men benådades på avrättningsplatsen. Sedan svävade han mellan benådning och avrättning i ett antal år. År 1605 dömdes han än en gång till döden men blev än en gång benådad på avrättningsplatsen.

Panik år 999? – än en gång

Historia För några dagar sedan bloggade jag om gamla undergångsprofetior. Detta har föranlett följande uppföljningsfråga. Stämmer det att folk trodde att jorden skulle gå under år 999, på grund av millennieskiftet?

Jag gav ett kortfattat svar på frågan någon gång under förra halvåret, men eftersom spörsmålet återkommer har jag valt att vara betydligt mer utförlig den här gången. Men sedan låter jag undergångsrelaterade spörsmål ligga kvar i mailboxen för överskådlig tid.

På 1800-talet var många övertygade om att 999 års européer kände skräck inför årsskiftet. Framstående skribenter, inte minst den mycket läste och beundrade franske historikern Jules Michelet, målade upp en vision av 990-talsmänniskor som med förväntan såg år 1000 närma sig. Människorna var, påstod Michelet, både förskräckta och förhoppningsfulla. Kanske skulle alla störtas ned i avgrunden. Kanske skulle Jesus återkomma och de goda få sin rättmätiga belöning.

Mot slutet av 1800-talet höjdes kritiska röster. Var, frågade man, fanns information om denna 990-talsrädsla? I vilka dokument? Huvudkällan till de flesta föreställningarna om vad folk tänkte år 999 visade sig vara Caesar Baronius kyrkohistoria, som trycktes i tolv volymer 1558–1607, åtskilliga sekler för sent för att kunna betraktas som tillförlitlig. De som levde på 900-talet och 1000-talet tycks inte ha skrivit någonting om millennieskiftet. Enda väsentliga undantaget var en munk från Burgund vid namn Radulphus (Raoul) Glaber (d. på 1040-talet), som i sina skrifter sätter stora folkliga fromhetsyttringar i samband med år 1000.

En av de främsta invändningarna mot millennieskiftesskräcken var att det teologiskt sett inte fanns mycket att vara upprörd över. I Johannes Uppenbarelser talas visserligen om en tusenårsperiod, ett millennium, men denna har inget med jordens undergång att göra. Tvärtom. Enligt Bibeln skall Jesus återkomma för att regera på jorden under tusen år medan Satan hålls bunden. Först därefter utkämpas en sista strid mellan Kristi härskara och de onda, varpå följer Yttersta domen. Under alla omständigheter måste 900-talets teologiska elit ha uppfattat denna slutuppgörelse som en begivenhet långt i framtiden.

Följden av all den kritik som riktades mot 1800-talets romantiska syn på förra millennieskiftet blev en radikal motbild. 1900-talets historiker har överlag hävdat att år 1000 var som vilket år som helst. Men forskningen har gått vidare, och idag har ett antal tvivel spritts angående själva tvivlet.

För det första vet vi med säkerhet att 900-talets européer, åtminstone en stor del av dem, var bekanta med den kristna tideräkningen. Man bråkade förvisso om vilken variant som var den korrekta, vilket år Jesus egentligen föddes, och så vidare, men alla lärda kristna västeuropéer kände till den tideräkning vi använder idag. De visste att år 1000 närmade sig.

För det andra vet vi att det förekom försök att korrigera tideräkningen så att mystiken kring år 1000 urholkades. Teologer som var motståndare till apokalyptiska spekulationer ville gärna få det att se ut som om år 1000 redan hade kommit och gått. År 983 hoppade således Abbo av Fleury (d. 1004) rakt fram till år 1004, varmed problemet undveks. Varför gjorde han så? Abbo var inte ensam. Om man studerar vad kristna författare under perioden 965–1035 skrev på temat jordens undergång verkar det som om intresset torde ha nått en vågtopp under dessa decennier.

För det tredje fanns det i själva verket goda teologiska skäl till att vara rädd just i slutet av 900-talet. Enligt kyrkofadern Augustinus hade den tusenårsperiod under vilken Jesus regerade på jorden redan inletts vid vår tideräknings början. Jesus härskade, förvisso osynlig, i sin kyrka ända sedan år 1 eller år 33, beroende på om man räknade regeringsperioden från Jesu födelse eller från Jesu död. I så fall var tiden snart inne för slutuppgörelsen mellan det Goda och det Onda.

För det fjärde har tidigare forskare stirrat sig blinda på just skräckvisionen. I den gamla romantiska bilden av år 1000 ingick även ett positivt element, tron på att en era av fred närmade sig. Just under decennierna kring år 1000 framträdde den kristna kyrkan som en formidabel fredsrörelse. Med utgångspunkt i nuvarande Sydfrankrike började kyrkan lagstifta om perioder av allmän fred, så kallade gudsfreder, då de krigiska adelsmännen skulle hålla sig lugna. Är det en slump att denna fredsvilja växte fram just vid denna tid?

För det femte var undergångsvisioner som sådana inte främmande för den kristna medeltiden. Både inom den kyrkliga och den politiska sfären utvecklades en mängd idéer om tusenårsriket, i synnerhet efter år 1000. Dessa föreställningar brukar sammanfattande benämnas ”millennarism” eller ”kiliasm” (av de latinska respektive grekiska termerna för ordet ”tusen”). Inom kyrkans värld presenterade flera millennaristiska tänkare sinnrika profetior om det tusenårsrike som var att vänta. Den mest inflytelserike var en italiensk abbot vid namn Joachim av Fiore (d. 1202), men han var långt ifrån ensam. Jag gav ett exempel från 1300-talet för några dagar sedan. För medeltidsmänniskorna var undergångsvisioner alltså inte ovanliga.

Faktum kvarstår dock att vi saknar konkreta belägg för att man debatterade millennieskiftets betydelse kring år 1000. Även i skrifter där vi hade förväntat oss debatter och fromma påpekanden lyser år 1000 med sin frånvaro. Rör det sig måhända om en så kallad talande tystnad, en ovilja att dra upp ett så hett problem på dagordningen? Eller beror tystnaden på att man de facto inte diskuterade ämnet särskilt mycket?

Som synes är frågan om vad folk tänkte år 999 svårare att besvara än man lätt tror. Numera avhåller sig därför vissa från att utan vidare påstå att ingen reagerade inför förra millennieskiftet, men min åsikt står fast: i avsaknad av källor som talar om en utbredd skräck år 999 går det inte att upprätthålla åsikten att folk blev rädda för millennieskiftet. Möjligen en och annan apokalyptiskt sinnad munk, men knappast folkmassor.

Kristnandet och kvinnorna

Historia Vilken betydelse fick kristendomens ankomst för kvinnans ställning i Norden? Stämmer det att den senare kraftigt försämrades på grund av prästernas antikvinnliga inställning?

Denna stora fråga, som jag får ofta, både i mailboxen och muntligt, aktualiserades för något decennium sedan genom utställningar och tidskriftsartiklar, i vilka kristendomen målades upp som en sorts institutionellt kvinnohatande vidunder. Kvinnans underordning i det svenska samhället spårades tillbaka till Ansgar & Co. under vikingatiden. Men är det sant?

De som ställer sig bakom tolkningen brukar framför allt hävda att kristendomen inte hade plats för starka kvinnor, medan den förkristna religionen och de förkristna kultbruken hade haft gott om starka kvinnor, inte minst genom völvornas roll (sejdandet). Den nya religionen var männens religion, prästernas och munkarnas lära. Kvinnan förknippades med svaghet och synd, med Eva i Eden, som bestraffades av Gud för sin tanklöshet. Med kristendomen blev mannen samhällsnorm.

På en punkt är detta argument korrekt: kvinnliga präster saknades de facto i den katolicism som kom till Sverige på vikingatiden, medan det bevisligen hade funnits framträdande kvinnor i tidigare kult. Se till exempel Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor (Bonniers) och min egen och Kristina Svenssons bok Vikingaliv (Natur & Kultur). Det är också lätt att finna belägg för att kristna författare under tidig medeltid gav uttryck för sexualfientlighet och misogyni (kvinnohat). Kyrkofädernas och deras efterföljares skrifter har gott om sådana uttalanden. Men att den intellektuella kristna eliten var skeptisk till kvinnor är en sak. Det för vårt vidkommande viktiga är huruvida detta fick någon större betydelse för samhället, för vanliga bönder och bondhustrur.

Enligt samtliga skriftliga källor från epoken, till exempel Rimberts biografi om Ansgar och det omfattande runstensmaterialet (särskilt från 1000-talets Uppland), tillhörde de förmögna kvinnorna kristendomens första stora supporters. Många vikingatida kvinnor lät resa stenar med stolta kristna trosbekännelser. Att dessa medvetet skulle ha medverkat till trumfa igenom ett system som degraderade dem själva är föga troligt.

Men huvudskälet till att vi bör vara försiktiga med att göra kristendomen till skurk i denna fråga är källbristen. För att kunna avgöra vad den nya religionens ankomst fick för socio-ekonomiska verkningar måste vi kunna jämföra kvinnans ställning före och efter kristnandet. Och det kan vi inte. Märk väl: de bilder som tecknas av starka kvinnor i de isländska sagorna, till exempel i Njals saga, stammar inte från den förkristna tiden (då sagorna ofta utspelar sig) utan från den epok då berättelserna nedskrevs, det vill säga 1200- och 1300-talen. Attityderna i skrifterna avspeglar författarnas högmedeltida samtid, inte deras förkristna förflutna. Vi har ingen aning om vad Snorre Sturlasson och övriga författare kände till om genusstrukturens utseende på 800- och 900-talen, varför vi måste utgå från att deras skildringar låg i linje med socio-ekonomisk och juridisk vardag på deras egen tid.

Kan arkeologin hjälpa oss? Jovisst. Den ger oss bland annat fördjupad kunskap om vilka yrkessfärer som förknippades med respektive kön. Män begravdes gärna med vapen, kvinnor med smycken, saxar, nålar och nycklar. Alltså: kvinnorna associerades mer med hemmiljön, männen med offentligheten. Men detsamma gäller flertalet kända historiska samhällen, oavsett religion och ideologi.

Till saken hör också att vi saknar belägg för att nordborna på 900-, 1000- och 1100-talen uppfattade kristendomen som kvinnofientlig. Tack vare runstensmaterialet vet vi att Maria fick en framträdande position i det andliga medvetandet, inte som ”Jungfru Maria” utan i den betydligt mer kraftfulla rollen som ”Guds moder”. Maria fick överta åtskilliga av de funktioner som tidigare förknippats med Freja och vanerna, exempelvis ansvar för fruktbarhet, gott fiske och lyckosamma skördar (dock inte ansvaret för sexualitet). Istället för att läsa icke-kristna formler om höstarna för att frambringa fred och god årsväxt åkallade nordborna under äldre medeltid Maria.

I avsaknad av bättre källor än så bör vi dra följande slutsats: det i särklass mest troliga är att kristendomens införande fick marginella förändringar, om ens några, för maktförhållandet mellan män och kvinnor på vanliga gårdar. De flesta kvinnor i Norden, liksom de flesta män, hade saknat religiösa och världsliga maktpositioner även före kristendomens införande. Völvor och präster utgjorde båda minoriteter. Vanligt folk fick förvisso nya gudomligheter att tillbe, men de tillhörde liksom tidigare en lokal religiös gemenskap under ledning av de familjer som förfogade över mest jord i bygden.

De stora vinnarna på kristendomens införande var de släktgrupperingar (till exempel Olof Skötkonungs familj) som allierade sig med prästerna. För dessa människor, både männen och kvinnorna, blev den nya religionen en byggsten i konstruktionen av en ny typ av herravälde, vilket kom att legitimeras genom kopplingen till Gud (lat. Dei Gratia) och manifesteras genom kyrkobyggande och tiondeinkomster.

Tempelherrar i Norden?

Historia Folk som läst Jan Guillous Arn-böcker ställer ofta frågan om det verkligen har funnits tempelherrar (eller tempelriddare) i Norden. Det har ju spekulerats i att den storman som syns i reliefen på Forshems kyrka, och som Guillou inspirerats av, skall ha varit en tempelherre. Finns det grund för att tro det?

Nej, egentligen inte. Av flera skäl. För det första är det högst osannolikt att en tempelherre, det vill säga en elitsoldat som svurit munklöften, skulle ha ägt mark och byggt en kyrka i Sverige på 1100-talet. Den man som tog initiativ till kyrkobygget, om det nu är han som syns på reliefen, var med all sannolikhet en förmögen markägare med familj, inte en krigarmunk. För det andra har vi inga skriftliga belägg för en enda tempelherre på våra breddgrader, trots att vi har åtskilliga belägg för andra korsriddarordnar – det fanns gott om johanniter i Norden (exempelvis i Eskilstuna) och Tyska orden förfogade på 1200- och 1300-talen över ansenliga jordegendomar i östra Sverige. Om tempelherrarna varit här skulle vi säkert ha hört talas om dem också.

Ett tredje argument är att det faktiskt grundades en nordeuropeisk variant av Tempelherreorden, Fratres Militiae Christi (”Kristi ridderskaps bröder, vanligen kallade ”svärdsbröderna” eller ”svärdsriddarna” – benämningen kom av ordensdräkten: en vit mantel prydd med röda insignier i form av ett kors och ett svärd), som under 1200-talets första decennier lade under sig huvuddelen av nuvarande Lettland och Estland. Deras ordensregel och deras ordensuppbyggnad påminde oerhört mycket om tempelherrarnas, och liksom i deras fall kom förebilderna direkt från Cisterciensorden. Om tempelherrarna funnits på plats i Östersjöområdet hade det varit onödigt att grunda ytterligare en i princip likadan orden.

Det närmaste tempelherrarna bevisligen kom de nordeuropeiska korstågsarenorna, när det gäller jordägande och/eller permanent närvaro, var Polen, och inflytandet var kortvarigt. Det begränsades till kontrollen av jordegendomar vid floderna Wisła och Bug i mitten av 1200-talet.

Varför ser kronorna ut som de gör?

Historia Kungligheter associeras med kronor, även om de numera inte bär dem på sina huvuden. Envar med en gnutta allmänbildning kan känna igen en kungakrona. Skillnaderna europeiska monarkier emellan, levande som döda, är på denna punkt marginella. Men varför? Hur kommer det sig att kronorna ser ut som de gör?

Först och främst: kronor är inte en strikt kunglig företeelse. Under medeltiden var det vanligt att många privilegierade stormän bar kronor vid högtidliga tillfällen. Ju längre fram i tiden vi kommer, desto viktigare blev det för kungar, hertigar och grevar, med flera, att reglera hur deras respektive huvudprydnader skulle se ut. De spetsar, ädelstenar och övriga utsmyckningar som återfinns på kronorna är alltså att betrakta som markörer, närmast en sorts officiella statussymboler. Utmärkande för en kunglig krona har sedan senmedeltiden varit att den är ”sluten”: spetsarna strålar samman och bildar ett tak ovanför det runda band som utgör kronans botten. Slutna kronor kallas även ”bygelkronor”. Andra kronor är ”öppna”, med spetsar som går rakt upp från bandet utan att mötas.

Så har det varit under de senaste seklerna, men om vi går längre tillbaka i tiden blir bilden en helt annan. De medeltida kronorna kan härledas till de romerska kejsarnas prydnader, och vi har flera tidigmedeltida kronor i behåll som avviker från det senare mönstret. Vackra exempel är kung Reccesvints votivkrona från 600-talet (i Nationalarkeologiska museet i Madrid) samt drottning Theudelindas krona från sent 500-tal och den svårdaterade så kallade ”langobardiska järnkronan” (båda i domkyrkan i Monza). Dessa kronor har visserligen gott om guld och ädelstenar, men de saknar de byglar och spetsar som utmärker medeltida och tidigmoderna kronor. Orsaken var att hantverkarna hämtade inspiration från romerska förlagor, och där var sådana detaljer ointressanta. Å andra sidan hängde det ofta ned diverse utsmyckningar från kronbandet. Utvecklingen mot våra nuvarande västeuropeiska kronor inleddes senast på 800- och 900-talen. Det första av mig kända exemplet är den tysk-romerska kejsarkronan, som förvaras i Wien.

Pest och undergång

Historia Eftersom jag ofta föreläser om digerdöden och dess demografiska effekter är det inte ovanligt att jag får uppföljningsfrågor om hur katastrofen påverkade folks tankeliv. Här är ett exempel: ledde digerdöden till ett uppsving för tron att jordens undergång var nära? Eller hade folk fullt upp med att leta syndabockar?

Både under medeltiden och under senare tider har åtskilliga undergångsprofetior och förutsägelser om tusenårsriken och Antikrist, med mera, cirkulerat bland såväl esoteriska sekter som vanligt folk. Ett ypperligt exempel finns just under digerdödens era: Johannes av Rupescissa (Jean de Roquetaillade) och hans skrift Liber secretorum eventuum (”En bok om fördolda händelser i framtiden”).

Johannes var en franciskanbroder som råkat illa ut till följd av obekväma, potentiellt kätterska, yttranden. I december 1344 hade han arresterats och placerats i ett klosterfängelse. I februari 1345 hade han brutit benet och lidit svåra kval, kedjad vid en brits medan insekter krälade i hans varbildningar. Stanken var förfärlig. Dagarna och nätterna förlöpte i böner och grubblande. Varför detta lidande? Ville Gud säga något? Eller ansattes han av Mörkrets makter? Plötsligt, i slutet av juli, fick han en uppenbarelse. Han insåg att han var en martyr, ett offer för Antikrists växande makt. Under påföljande år mognade visionen. 1348, när Johannes var inspärrad i ett fängelse i Rieux, söder om Toulouse, anlände digerdöden till landet. Även Johannes insjuknade i pesten, men han överlevde. I sina visioner såg han nu svärmar av flugor, som påminde honom om bibliska gräshoppor. Johannes skrev därpå, 1349, färdigt sin Liber secretorum eventuum för kardinal Guillaume Court, som höll på att undersöka huruvida den fängslade franciskanen var renlärig eller kättare. Verket fick stor spridning. Snart översattes det till folkspråk.

Enligt Johannes av Rupescissa skall Antikrist anlända, gripa makten och härska i triumf under tre och ett halvt år före 1370. Hans ankomst skulle förebådas av tre stora gudomliga hemsökelser. De två första hade redan inträffat: svälten och pesten år 1347 samt anhopningen av otaliga lik i digerdödens år 1348. Nu stundade jordbävningar. År 1370 skulle Kristus återkomma och besegra Antikrist. Ett antal krig kommer därefter att äga rum mellan 1370 och 1415, med följd att romerska riket förflyttas till Heliga landet. Detta blir, förkunnade Johannes, inledningen på tusenårsriket, ett millennium av fred på jorden. Men mot slutet av tusenårsperioden skall värre tider stunda, och omkring år 2370 kommer, profeterade han, de fruktansvärda händelser inledas som föregår Yttersta domen.

Detta var alltså ett budskap som folk med stort intresse och synbar entusiasm tog till sig på 1350- och 1360-talen, uppenbarligen eftersom det sågs som en förklaring till dåtidens elände, och eftersom profetian gav sken av att det inom kort skulle bli bättre. Dessutom förlades jordens undergång till en behagligt avlägsen punkt i framtiden.

Småländska amazoner?

Historia En återkommande fråga från Småland, särskilt Växjötrakten, är hur det förhåller sig med bygdens mest berömda kvinnliga historiska gestalt, den stridbara Blända. Har hon funnits? I så fall – när levde hon? Stämmer det att hon stoppade den danske kungen Sven Grates invasion på 1150-talet?

Blända hör hemma i en historia som påstår sig förklara varför kvinnor i Värend enligt äldre sedvana (känd sedan 1600-talet) hade lika stor arvsrätt som män, något som var jämförelsevis ovanligt i äldre tid. Enligt historien skall hela den manliga befolkningen i Värend ha dragit bort på krigståg, något som danskarna utnyttjade till att angripa området. De hade emellertid inte räkna med Blända och de småländska kvinnorna, som stoppade invasionen och räddade landet. Som tack fick Värends kvinnor sitt arvsrättsprivilegium. De fick även förmånen att rida till bröllop under krigisk musik, och de fick den så kallade ”listan” att bära till sin högtidsdräkt.

Men tyvärr, allt detta är bluff. Lögnaren är identifierad som Peter Rudebeck, som hittade på och skrev ned skrönan under en vistelse på Huseby bruk sommaren 1691. Ingen Blända återfinns i äldre krönikor, annaler eller dokument. Dessutom hade Rudebeck fel när han menade att den kvinnliga arvsrättspraxis som han sökte förklara var unik för Värend. Systemet är även belagt för Finnveden, Njudung och delar av Blekinge.

Den som söker efter fullt verkliga kvinnliga krigare i Småland behöver dock inte gräva särskilt djupt. Vi har flera exempel på kvinnor som klädde ut sig till män för att delta i krig. Ett i forskningen ofta analyserat exempel är Ulrika Eleonora Stålhammar, som växte upp på gården Stensjö i Svenarums socken. Under stora nordiska kriget rymde hon hemifrån, kallade sig Wilhelm Edstedt och tjänstgjorde under åren 1715–1724 soldat. Hon gifte sig till råga på allt med sin piga Maria Lönman. Om hon avslöjades riskerade hon dödsstraff. Så skedde inte, men sedan hon tröttnat på soldatlivet berättade Ulrika Eleonora själv om sitt tilltag. Efter en längre juridisk behandling och kraftfull intervention från släktens överhuvud, fru Sofia Drake på Salshult, kom hon undan med en månads fängelse.

Har kung Artur existerat?

Historia Idag tar jag upp en fråga som jag har besvarat vid ett tidigare tillfälle i Svenska Dagbladet, för något år sedan, men så många nya läsare har mailat till mig med önskningar att jag besvarar den att jag trots allt låter den komma in från kylan. Hur är det egentligen med kung Artur? Har han funnits eller inte? Vad anser historikerna?

När jag bodde i England 1994 ställde jag själv denna fråga till kollegerna i London. Svaret blev ett enhälligt nej. Han har troligen inte funnits. Samtidigt kunde jag läsa mig till att det fanns gott om amatörhistoriker på lokal nivå som bestämt hävdade motsatsen. Amatörhistorikerna i sin tur var sinsemellan djupt oense om var Artur skulle ha levt och vad han skulle ha gjort. Debatternas skyttegravar var många, och jag insåg snabbt att detta var minerad mark, betydligt farligare att beträda än exempelvis det svenska grälet om Svearikets vagga. Sedan dess har det blivit än värre, eftersom nya spekulationer om Arturmytens eventuella rötter i senromersk tid har hamnat på bioduken.

Men jag förstår kollegernas skepsis. Arturs existens är svårbevisad. Visst kan han ha funnits, men det är, om vi håller oss till normala källkritiska krav, mycket svårt att hävda detta med bestämdhet. Skälet är det tidsmässiga glappet mellan den epok då han skall ha levt och den epok då han för första gången nämns i texter från ön.

Enligt hög- och senmedeltida skildringar skall Artur ha levt på 400-talet eller 500-talet e.Kr., då han stoppade den anglosaxiska framryckningen och härskade över den keltiskspråkiga befolkningen i Britannien. Problemet är att ingen av 400-talets, 500-talets, 600-talets eller 700-talets författare nämner honom vid namn. Väl att märka har vi gott om namn på andra kungar i Britannien. Att skylla på källtorkan (”det är så ont om källor att det inte är konstigt att ingen nämner honom”) är inte ett fungerande argument.

Ett typiskt exempel är Gildas, en munk som skrev om Britanniens historia i mitten av 500-talet. Han nämner flera (enligt hans bedömning usla) monarker. Ingen av dem heter Artur. Han nämner ”en stolt tyrann” på 400-talet, som skall ha varit ansvarig för att ha bjudit in saxarna från kontinenten, och han namnger en dådkraftig hjälte som hejdade deras expansion: Ambrosius Aurelianus. Men han säger inget om Artur. Både hos Gildas och i det bevarade inskriftsmaterialet finner vi även kung Voteporix av Dyfed (ett rike i sydvästra Wales).

Det är inte svårt att räkna upp fler exempel. Diktaren Taliesin har skrivit om Urien, kung av Rheged (vid nuvarande Carlisle) i slutet av 500-talet. I det tidigmedeltida kvädet Y Gododdin nämns åtskilliga härskare, framför allt kung Mynyddog Mwynfawr, som regerade i trakten av Edinburgh omkring år 600. I förbigående skymtar vi faktiskt en tapper Artur i diktverket, men uppgiften är så kortfattad att vi inte kan göra något av den – dessutom är Y Gododdin endast känd genom en 1200-talshandskrift, vilket innebär att någon har kunnat skriva in namnet i efterhand. Den äldre medeltidens i särklass främste anglosaxiske historieskrivare, Beda Venerabilis (ca 730), nämner åtskilliga 400-talshärskare (Vortigern, Hengist, Horsa, med flera, både verkliga och, källkritiskt sett, halvhistoriska personer) men inte Artur. Alla någorlunda goda källor tiger alltså om honom, trots att källornas författare behandlar de krig som Artur enligt senare berättelser skall ha deltagit i.

Det dröjer ända till 800-talet innan vi får texter som nämner Artur vid namn. Under detta sekel författades en lista, bevarad i det latinska verket Historia Brittonum (som brukar tillskrivas en viss Nennius), över tolv fältslag som utkämpades av en krigsledare (lat. dux bellorum) vid namn Artur. I Annales Cambriae, ett verk som kompilerades ihop på 800- och 900-talen, hänvisas vid två tillfällen till Artur. Enligt annalerna skall han ha segrat i ett stort fältslag år 516 och stupat vid Camlann år 537. I annalnotisen anges även att Medraut föll vid samma tillfälle. Namnet Medraut leder tankarna till Mordred, skurken i de medeltida berättelserna – Arturs illegitime son och den man som genom förräderi orsakade kungens död. Tyvärr är både Historia Brittonum och Annales Cambriae oanvändbara som källor till Arturs tidsepok. Redan genom dateringen till 800- och 900-talen är de besvärliga att nyttja, och liksom i fallet med Y Gododdin kan notiserna om Artur mycket väl ha skrivits till i efterhand.

Så tyvärr – om vi applicerar hävdvunnen vetenskaplig metod på de tidigmedeltida texterna blir det trista resultatet att vi inte kan uttala oss om Arturs existens. Kungen är och förblir en sagokung. Till råga på allt kan vi datera uppkomsten av vissa element i Arturmyten till ännu senare sekler. Den av oss kända Artursagan fästes på pränt så sent som på 1130-talet, i walesaren Geoffrey av Monmouths Historia Regum Britanniae (”Historia om Britanniens kungar”), en fantasiprodukt med tvåtusen års fiktiv brittisk fornhistoria. Endast ett par uppgifter om 600-talet stämmer överens med verklig historia. Resten är påhitt. Geoffrey diktade bland annat ihop en skröna om att de sanna britterna härstammade från en grupp trojaner som anfördes av Aeneas sonsonson Brutus, som erövrade Britannien från monster. Den störste hjälten i Geoffreys verk är Artur, som omges av trollkarlen Merlin, drottning Guinevere, med flera.

Resten är historia. 1100- och 1200-talens engelska och franska diktare kryddade legenden med historier om Sir Lancelot, Heliga Graal, svärdet Excalibur, med mera. Det är fascinerande litteratur, men den har ingenting med den verkliga historien att göra.

Gala

Breaking Bad triumferade på Emmy

Emmy till Cranston för drogkung.

FOTO: Frank Micelotta /AP

Galleridebut som bränner till

konst

Kroppsligt, sinnlikt, abstrakt.

Webb-tv

Heta Jarmo går på export till Finland

Serie

Om klena Sverige ur Jarmos perspektiv

Sprakar av färger, becksvart inuti

Konst

Fernströms pensel doppad i sömn.

Svensk comeback i årets Venedig-tävling

Guldlejonet

”Duvan” kan ta hem ett lejon.

”Hon gav alltid ett annat svar än andra”

Perspektiv

Birgitta Stenberg kan inte dö.

Ny bok av Birgitta Stenberg inom kort

Avsked till livet

Kunde skriva färdigt den med hjälp av sin hustru.

Teatern kontrast mot vår tids lyckobilder

Krönika

Död, religion, politik och dekadens.

Millennium får britter att läsa utländskt

Dörröppnare

Utländskt inte längre svårt.

Humbert Humbert tvättar sig med oskuld

Scen

Överjag och underliv i Lolita.

Cyrus i protest –
skickade en hemlös

Se bilder

Kyssen som skakade galan.

Kyssen som skakade
om MTV-galan

Se bilder

”Sociala medier fick härdsmälta”

Stenberg vidgade kvinnors gränser

Krönika

Använde sin röst i det offentliga.

Tove Bengtsson

Tove BengtssonSpelbloggen

Till bloggen

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Tv-val avslöjar din kultursmak

Krönika

”Tro inte att du är unik”.

Skinheads nästan rörande idag

Krönika

De riktigt farliga klär sig i kostym.

SvP är inte alla svenskars parti

Reportage

Soran Ismail åker till Sjöbo.

De får inte förgifta vår demokrati!

Perspektiv

Vi lever i en demokratisk dal.

Krönika

Viktig vänskap i utbytbarhetens tid

Viljan att upplösas tillsammans.

Finns hopp för
förbisedda författare

Krönika

Vem läser Ivar Lo i dag?

Sverige blir inget Danmark

Under strecket

SD har misslyckats.

Han fick Svenska Dagbladets operapris

Gav glöd och glans åt ”Rhenguldet”.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.