Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En fråga som då och då trillar in i mailboxen, gissningsvis från folk i nordöstra Skåne, är om det är sant, vilket ofta påstås, att Kristianstad har varit polsk exilhuvudstad. Stämmer det att polska kungahuset under Karl XII:s tid emigrerade till Kristianstad?

Javisst. Stanisław I Leszczyński, Karl XII:s allierade, störtades från den polska tronen när nyheten nådde Polen om det svenska nederlaget i slaget vid Poltava 1709. Han flydde till Sverige och levde under påföljande decennium på olika orter. I omkring tre års tid uppehöll sig den polska exilkungafamiljen i Kristianstad. Stanisław gjorde på 1730-talet ett nytt försök att bli polsk kung, men efter nederlaget i polska tronföljdskriget fick han nöja sig med att härska till sin död 1766 över Lorraine.

Väl att märka var Kristianstad även under en kort tid exilhuvudstad för Ukraina. Kosackhetmanen Filip Orlik (eller Pylyp Orlyk) anlände till Skåne 1716 och bodde under de närmaste åren i Kristianstad, innan han återvände till kontinenten, där han levde ett kringflackande liv till sin död i Moldova 1742.

Om vi till detta lägger det faktum att Karl XII själv residerade i Lund under några år på 1710-talet framstår dåtidens Skåne som ett på kungligheter synnerligen tätbefolkat landskap.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig bort från de frågor som kommit via mail och besvarar istället en fråga från bekantskapskretsen: vilken Karl är Karlsbron i Prag uppkallad efter? Karl den store? Eller en av våra svenska Karlar? Har tjeckerna också haft Karl-kungar?

Frågan är mycket vanlig bland turister som vandrat på den vackra gamla bron med skulpturer, som förenar stadens två sidor med varandra. Ännu fler har antagligen sett bron i de många agentfilmer som haft Prags gatubild som fond för biljakter och skumma intriger.

Karlsbron, på tjeckiska Karlův most, är uppkallad efter den Karl som lät bygga bron i mitten av 1350-talet: den tysk-romerske kejsaren och tjeckiske kungen Karl IV. Ursprungligen var bron känd som Stenbron eller rätt och slätt Pragbron. Nuvarande namn konkurrerade ut de tidigare namnen först under andra hälften av 1800-talet. Ända till 1841 var bron den enda vägen som förband Prags två sidor.

Svenska Karlar var alltså inte inblandade i byggandet. Däremot var, ursäkta det usla skämtet, svenskar karlar synnerligen aktiva på bron i ett senare skede. År 1648, i slutfasen av trettioåriga kriget, utkämpades hårda strider mellan svenska och kejserliga trupper på Karlsbron, vilket resulterade i avsevärd förstörelse.

Av de många statyer som pryder bron sedan 1600-talet och 1700-talet vill jag särskilt framhäva den lokalt intressante Johannes av Nepomuks staty. Johannes lär ha mött döden i floden Vltava, när kung Václav IV (i Tyskland känd som Wenzel), Karl IV:s son, band honom och kastade ned honom från bron år 1393. En skröna gör gällande att den kungliga vreden kom sig av att Johannes vägrade berätta för kungen vad drottningen hade sagt när hon biktade sig. I själva verket rörde det sig om motstridiga åsikter i samband med tillsättningen av en abbot i ett rikt kloster, det vill säga en för medeltiden typisk auktoritetskonflikt mellan kungamakt och kyrka. Långt senare, 1729, blev Johannes kanoniserad.

Dick Harrison

Jag hade tänkt undvika det här ämnet, eftersom det känns som att sparka in bollen i vidöppet mål, men eftersom folk har mailbombat mig i ärendet och det nästan känns som om jag misstänkliggörs till följd av min tystnad väljer jag likväl att ta upp det.

Så hur var det egentligen? Hade moderaterna rätt när en av deras företrädare häromdagen hävdade att det var de som införde allmän rösträtt i Sverige?

Svaret är självfallet nej. Högern, i synnerhet förstakammarhögern och Ernst Trygger, var minst sagt skeptisk till införandet av allmän rösträtt. Om några skall äras mer än andra är det regeringen Edén (liberaler och socialdemokrater) 1917. I bakgrunden svävade hotet om revolution, såsom i Ryssland, vilket fick motsträviga högermän att ge med sig. Men de tyckte inte om reträtten.

Problemet är dock större än så. Edén, Branting och de andra i 1917 års regering införde nämligen inte allmän rösträtt, inte med nutida definition. De gjorde stora undantag, eftersom de inte menade att alla som idag har rösträtt var förtjänta av att få den. En gräns för rätten att rösta sattes vid 23 års ålder. Alla som gjort konkurs förvägrades rösträtt. Alla som varit dömda (straffpåföljd) uteslöts från rösträtten, liksom män som inte gjort värnplikt. Och viktigast av allt: de fattigaste uteslöts. Politikerna menade att de som var så fattiga att de inte kunde försörja sig, utan måste förlita sig på fattigvården (det vill säga vad vi idag skulle benämna ”det sociala”), inte skulle få räknas som fullvärdiga medborgare och tillerkännas rätten att rösta. I praktiken innebar detta att många gamla svenskar – fattigdomen var i stor utsträckning ett ålderdomsproblem – uteslöts från demokratin.

Det var alltså fortfarande en lång väg att gå innan vi nådde fram till dagens situation. Värnpliktsparagrafen försvann visserligen ganska fort, men det dröjde till 1937 innan de bestraffade fick lov att rösta. Fattiga och folk med konkurser i bagaget fick vänta ända till 1945, då rösträttsåldern dessutom sänktes till 21.

Dick Harrison

För några månader sedan nämnde jag Uppåkra i min blogg. Denna skånska by, som var en stad under järnåldern, är årligen föremål för nya utgrävningar som steg för steg tvingar oss att skriva om epokens historia. Det samlade stadsområdet utgjordes av ca 40 hektar (motsvarande 25 fotbollsplaner, det vill säga betydligt större än både Birka och Hedeby). Folk började bygga upp boplatsen ca 100 f.Kr., varefter Uppåkra blomstrade i mer än ett millennium, ända tills platsen avfolkades på 1000-talet. Gissningsvis bodde ett tusental människor, eller fler, här under vikingatiden.

Endast en mycket liten del av Uppåkra har blivit utgrävt, men fynden är oerhört intressanta – ett förkristet kulthus (”tempel”, som det hette förr), offerfynd av vapen och människor, stora hallbyggnader, glasbägare, guldföremål, med mera. Men vad har man hittat i år? Finns det något nytt och spännande att rapportera om, som ännu inte har nått böckerna och tidskrifterna?

Jag fick igår, som hastigast, möjlighet att prata om detta med en av de ansvariga på Stiftelsen Uppåkra Arkeologiska Center. Svaret blev: man hittade alldeles nyligen ett bronsbeslag som föreställer en man som håller i ett par vingar och antingen flyger eller gör sig redo att flyga. Sannolikt är det Völund, den ryktbare sagosmeden i fornnordisk folktro och mytologi. Det är inte helt klarlagt eftersom fyndet är så färskt och diskussionerna är långt ifrån avslutade. Ett alternativ skulle kunna vara att det är Oden i fågelhamn.

Den intresserade kan ta del av fyndet här: http://www.uppakra.se/gravdagbok/2011-09-27-ogonkontakt-med-sagans-vasen/

Dick Harrison

Idag drar jag upp ett ämne som uppenbarligen har förvirrat mången musikalbesökare. Härom veckan besökte vi den senaste uppsättningen av Les Misérables på Malmö Opera, en lysande och färgstark berättelse modellerad på Victor Hugos roman med samma namn (på svenska ”Samhällets olycksbarn”, för min generation mest känd genom en Illustrerade klassiker-version). En stor del av handlingen i musikalen kretsar kring tragiska unga revolutionärer som reser en barrikad och försöker göra revolution. Men vilken revolution är det? Jag har hört alla möjliga förslag. Franska revolutionen (den stora, den som började 1789)? Eller julirevolutionen 1830? Eller någon av de revolutionära urladdningarna 1848?

Ingen av dem, faktiskt. Det rör sig om en i Sverige betydligt mindre känd orolighet, som ägde rum år 1832, en i raden av våldsamma urladdningar under åren kring 1830. Bakgrunden var den allmänna samhällskris som utbröt 1827, då usla skördar gjorde brödet dyrare än på länge. Kungamaktens och storjordägarnas ovilja att sänka spannmålstullarna drev folk till ursinne, och i förlängningen drabbades även hantverk och industri – folk lade alla pengar på bröd istället för på hantverks- och industriprodukter, med ekonomiska problem för många branscher som följd.

Den mest kända urladdningen kom i juli 1830, när Karl X sökte kväva oppositionen genom att begränsa rösträtten och konfiskera tryckpressar. Kungen störtades och ersattes av Ludvig Filip. Det är denna händelse som Eugène Delacroix har glorifierat i sin berömda målning ”Friheten på barrikaderna” (La Liberté guidant le peuple), som för övrigt har en viss koppling till Les Misérables eftersom den lille pojken i förgrunden lär ha inspirerat Victor Hugo till romangestalten Gavroche. Men fler resningar skulle följa. År 1831 gjorde sidenvävarna i Lyon uppror och tusentals soldater måste kallas in. Resultat: resningen krossades. Den 5 och 6 juni 1832 kom turen till studenterna i Paris, som snabbt erövrade östra delen av staden men sedan tvingades konfrontera 25 000 soldater.

Det är detta möte som utgör kulmen i roman och musikal. Precis som på scenen gick det illa för revolutionärerna. Barrikaderna stormades, och omkring 800 revolutionärer låg döda eller sårade när kungens folk hade återställt ordningen.

Dick Harrison

Idag vänder vi oss till en lokalhistorisk fråga, som jag fått från Småland. De flesta svenskar förknippar Vimmerby med Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga, men den som läser på om staden finner att den i själva verket tillhör våra äldsta, med rötterna i medeltiden. Hur kan det komma sig att denna stad, långt från de stora slättbygderna, är så gammal? Varför grundades den?

För det första: det stämmer att Vimmerby är en medeltida stad, men då bör man betänka att ”stad” i detta sammanhang endast är en juridisk definition. Vimmerby hade bara några hundra invånare. Det som skilde denna stora by från andra stora byar var att orten fick privilegier av kungamakten, troligen på 1200-talet eller 1300-talet, vilket gav den en särställning i regionen. Men ur ett modernt demografiskt perspektiv var det en mycket liten plats.

Bakgrunden är dåligt känd. Arkeologerna måste jobba en hel del innan vi kan lägga färdigt pusslet, men tack vare fynden på Gästgivarehagens gravfält vet vi att det var en bebyggd plats långt före medeltiden. Troligen låg det under järnåldern en by i det blivande Vimmerby, vilken fungerade som centrum för Sevede härads centralbygd vid Stångåns övre lopp. Äldsta skriftliga hänvisning till Vimmerby är från 1253, då en präst omtalas. Stadens sigill nämns i ett gåvobrev daterat 1350.

Men närmare än så kommer vi inte. Att Växjö blev en stad berodde på att orten var säte för en biskop. Jönköping och Kalmar gynnades av överheten, som behövde starka och inkomstbringande fästen i söder. Men det konkreta skälet till att kungamakten även satsade på Vimmerby är och förblir en gåta. Min egen gissning är att vi bör söka svaret i relationen mellan staden och landsbygden i häradet. Utan väl fungerande kommunikationer mellan bönderna och byns/stadens invånare hade ingen valt att ge orten privilegier. Vi bör räkna med att motsättningarna mellan Vimmerby och landsbygden var små, att flertalet stadsbor själva var bönder och att orten fungerade som en vital marknadsplats för dem alla.

Dick Harrison

Efter de långa utvikningarna om sheriffen i Nottingham och glada zaporoger återvänder jag till en fråga som jag har fått många gånger, senast härom veckan. Det gäller det i litteraturen ofta förekommande påståendet att vår 1600-talsdrottning Kristina var ovanligt välutbildad, något av en ”Nordens Minerva”. Mängder av argument brukar anföras, som att hon inkallade René Descartes till Stockholm (där han i och för sig insjuknade och dog). Enligt vad vi kan höra i föredrag och läsa i översiktsverk kunde hon tala franska, tyska, italienska, holländska och latin. Hon skall även ha kunnat läsa grekiska, hebreiska och arabiska. Hur mycket är sant om drottningens bildning? Var hon ovanligt lärd för sin tid?

Frågan har utretts i Leif Åslunds bok Att fostra en kung: Om drottning Kristinas utbildning (Atlantis: 2005). Mitt svar baseras på den boken. Åslund har gått igenom ett stort källmaterial. Dokumentationen är så omfattande att vi vet både vad Kristina lärde sig under barn- och ungdomsåren och hur hon själv, i sina brev, lät lärdomen skymta. Vid en granskning framgår att hon fick en utbildning som var skräddarsydd för de behov den svenska statsledningen gissade att hon skulle få i egenskap av regerande monark: ingen djuplodande kunskap utan ytlig bildning. Hon fick lära sig lite om mycket. Detta är för övrigt ett helt normalt förfarande i utbildning av kungligheter, både då och senare.

Det fanns undantag. Drottning Kristina var mycket välutbildad när det gällde latin, franska, teologi, retorik och argumentationskonst (i synnerhet pro et contra-diskussioner). Och hon blev skicklig. Redan i 20-årsåldern behärskade hon konsten att övertyga riksråd och trumfa igenom sin vilja. Kristina blev därför en påfallande stark regent. Men i övrigt var hon definitivt ingen ”Nordens Minerva”. Långt in på 1900-talet har historiker, utan goda källbelägg, postumt begåvat Kristina med kunskaper som hon egentligen saknade och som hennes lärare varken hade möjlighet eller skäl att skänka henne.

För övrigt: den som är intresserad av att veta mer om drottningen rekommenderas varmt Marie-Louise Rodéns biografi Drottning Christina (Prisma: 2008).

Dick Harrison

Häromdagen besökte jag och min fru Nationalmuseum för att se den underbara utställningen om de ryska realister som var verksamma i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, Peredvizjniki. Jag kan inte nog rekommendera utställningen. Se den, om ni bor i (eller har vägarna förbi) huvudstaden! Detta är ett utomordentligt tillfälle att uppleva konst som man normalt måste åka långt österut för att kunna betrakta i original. Här finns de alla: pråmdragarna vid Volga, porträtten av Tolstoj och Tjajkovskij, bonde- och aristokratporträtten, landskapen och historiemålningarna. Det är en av de senare som föranleder denna blogg.

Det gäller Ilja Repins både konstnärligt och i fysisk bemärkelse stora (208 x 358 cm) tavla ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen”. Repin målade den mellan 1880 och 1891. Generationer av människor av de mest skilda ideologiska schatteringar har älskat den, från tsar Alexander III (som köpte den för en rekordsumma) till kommunisterna. På 1890-talet vann den guldmedaljer i både Tyskland och Ungern. Se den här: http://www.nationalmuseum.se/sv/Om-Nationalmuseum/For-press-och-media1/Pressbilder1/Peredvizjniki–banbrytare-i-ryskt-maleri/Ilja-Repin-Zaporogkosacker-skriver-brev-till-den-turkiske-sultanen-1880-91/

Tavlan föreställer en grupp skrattande zaporogkosacker under ledning av sin ledare, ataman Ivan Serko, som skriver brev till sultan Mehmet IV av Osmanska riket år 1676. Bakgrunden är sultanens krav på underkastelse, vilket kosackerna lär ha bemött med ett av de hånfullaste breven i diplomatins världshistoria. Krigarna är, i tavlans nu, mitt uppe i formuleringen av några av de mest dräpande raderna. Men – och detta får man inte veta på Nationalmuseum – vad är det egentligen de knåpar ihop? Vad står det i brevet?

Det är inte helt klarlagt, men vi vet att brevet i stor utsträckning är en förolämpande travesti på sultanens många titlar. Dokumentet finns inte i original, endast i avskrifter, och innehållet kan mycket väl ha förvanskats. Men här är texten, såsom vi känner den idag, i en till svenska översatt version:

Zaporogkosackerna till den turkiske sultanen.

Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna rumpa? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! Du, Din babyloniske kökspojke, makedoniske tunnbindare, bryggare från Jerusalem, getapojke från Alexandria, Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniska galt, tatariske bagge, skurk från Podolien, Kamenats bödel, världens och underjordens tokstolle, därtill en dåre inför Gud, Djävulens ättling, sendraget i vår kuk, svintryne, hästrumpa, rödhåriga hund, odöpta skalle, knulla Din mor!

Så svarar kosackerna Dig, Din usling. Du kommer inte ens att få vakta kristna svin. Nu måste vi sluta. Vi vet inte vilket datum det är eftersom vi inte har någon kalender. Månen är på himlen, året i boken, och det är samma dag hos oss som hos er. Därför: kyss vår röv!

Konsjevoj ataman Ivan Serko med hela sin zaporogiska här.

Dick Harrison

Idag vänder vi oss till en fråga om en av litteratur- och filmhistoriens största skurkar, den engelske sheriff som ideligen måste konfrontera Robin Hood. Det är ingen hemlighet att det finns en omfattande forskning om original-Robin Hoods identitet (se min bok Mannen från Barnsdale, där jag går igenom ett flertal kandidater) – men vem var original-sheriffen? Har vi ett namn? I ballader, filmer m.m. är han i regel namnlös.

Svaret är att forskningen har lanserat flera förslag – John de Oxenford, Robert Ingram, Eustace av Lowdham, med flera, samtliga väldokumenterade sheriffer i högmedeltidens England. Den sheriff jag personligen håller för mest sannolik i rollen som skurkförlaga är sir Henry de Faucumberg.

Sir Henrys verksamhet i egenskap av sheriff mellan 1318 och 1330 begränsades inte till Nottinghamshire och Derbyshire utan utsträcktes ända till Yorkshire, vilket var ovanligt. Robin Hood-balladernas handling utspelar sig i båda dessa regioner, och mycket tyder på att de personer som utgjorde förlagor till Robin Hood, Lille John och Will Scarlett var verksamma där och då – samtliga namn återfinns i bevarade dokument från tidsperioden. Väl att märka innehade endast två män, varav Henry var en, båda dessa sheriffämbeten under perioden 1250–1350, och Henrys ämbetsinnehav var ovanligt långvarigt: nästan tre år som sheriff av Nottinghamshire och Derbyshire och nästan fem år som sheriff av Yorkshire. Därtill kommer att Henry den 4 oktober 1325 tillträdde som befälhavare över Nottinghams slott för en period av tio veckor. Från 1327 till december 1330 var han befälhavare över slottet i York. Han hade inte bara stor juridisk och militär myndighet utan rörde sig även ämbetsmässigt från Nottingham norrut till den del av England som är allra mest förknippad med den tidiga Robin Hood-legenden. För invånarna i Yorkshire torde han ha varit ”den där sheriffen som tidigare varit i Nottingham”.

Vi vet mycket om Henry de Faucumberg. I rullorna för 1320-talet finner vi honom här och var i mellersta England, från Yorkshire till Staffordshire och Shropshire. Han var befullmäktigad att undersöka misstankar om ekonomiska oegentligheter; han ålades tunga militära bördor, som att anskaffa råmaterial till konstruktion av krigsmaskiner inför planerade kungliga expeditioner i Gascogne. Den engelska kungamakten tycks ha betraktat honom som en effektiv ämbetsman med en rejäl dos durkdriven hänsynslöshet. Ett exempel på detta är det specialuppdrag som Henry fick i mars 1326, då han beordrades att arrestera de män, en kriminell liga, som mördat finansämbetsmannen Roger Bellers.

Till Henry de Faucumbergs styrka hörde hans familjerelationer. Han ingick kort tid före 1295 äktenskap med Elena (Helen), dotter till sir Robert de Hertford. Svärfadern var en högt uppsatt domare. Med tanke på att sir Robert troligen avled 1294, i vilket fall som helst före dotterns äktenskap med Henry, lär äktenskapet ha överfört en stor del av den döde domarens rikedom i den blivande sheriffens händer. Henry de Faucumberg införskaffade dessutom personligen en stor jordförmögenhet i Yorkshire, Nottinghamshire och Derbyshire men drabbades i slutet av 1320-talet av ekonomiska bekymmer. År 1329 lånade han 1 000 pund av John Hothum, biskop av Ely. Det är möjligt att penningbekymren hade sin grund i skulder som han av ämbetsmässiga skäl hade tvingats ådra sig under sin långa sheriffkarriär. Som exempel på utgifter kan nämnas att sir Henry 1327 tvingades skaffa fram mat åt engelska och skotska sändebud och själv betala lön till soldaterna i slottet i York. Men vi har också belägg för att han misstänktes för korruption och själv blev föremål för utredning. De bevarade rullorna visar att han år 1326 var skyldig kungen mer än 285 pund, en ovanligt stor summa i sammanhanget. Han hade även problem med sina kolleger och underordnade, något som resulterade i ett flertal rättsliga tvister. I egenskap av sheriff av Derbyshire blev han 1323 misstänkt för oskäligt förtryck, något som resulterade i en kunglig undersökningskommission. Bland de försyndelser för vilka sir Henry misstänktes kan nämnas falska anklagelser, fängslande av oskyldiga, utpressning och försnillning av skattemedel. En ny kommission tillsattes 1326, men än en gång klarade sig sir Henry helskinnad.

Även som privatman råkade sir Henry i blåsväder. I juli 1311 tillsattes en särskild kommission för att utreda påstådda övergrepp från Henrys och dennes broder Williams sida gentemot en man vid namn Richard de Par. I oktober 1331, när han hade avslutat sin karriär som sheriff, anklagades han för att tillsammans med andra herremän ha fängslat priorn i Bridlington och krävt en lösesumma på 20 mark för att släppa denne fri. Privatmannen Henry attackerade personligen flera människor inför rätta, i synnerhet folk som var skyldiga honom pengar. Vid två tillfällen försvarade han sig i ett rättsligt gräl om jord och jordränta i Harthill och Woodhall i södra Yorkshire.

I rullorna från godsdomstolen i Wakefield dyker vår man upp fem gånger i egenskap av bötfälld lagbrytare. År 1313 och 1314 dömdes han för stöld, 1315 för att vägra svära ed och för stöld. Den 6 november 1328 bötfälldes han för att ha blockerat en väg. Till saken hör att Robert Hode/Robin Hood också förekommer i just dessa rullor från Wakefield. Henry och Robin förfogade båda över jord i Wakefield och lär ha känt varandra. Det kan inte ha krävts mycket för att ett personligt gräl skall ha blossat upp mellan männen. Sådana incidenter tillhörde vardagen i det medeltida Västeuropa – privata och offentliga tvister gled samman.

Av dokument från oktober 1331 framgår att nunnorna i Nunkeeling, mot kompensation i form av jord, åtog sig att sjunga själamässor för sir Henry – som alltså avled vid denna tid – och hans hustru. Nunkeeling och dess omgivningar i södra Yorkshire låg följaktligen familjen varmt om hjärtat, och här låg Catfoss, släktens huvudgård. I en av de äldsta Robin Hood-balladerna uppger sig Lille John komma just från denna del av Yorkshire när han möter sheriffen av Nottingham – vem vet, kanske med baktanken att lättare vinna sheriffens gunst genom att anspela på gemensam geografisk bakgrund.

Dick Harrison

Vissa frågor har en tendens att återkomma som bumeranger. Och visst, även om jag har svarat på dem i många olika sammanhang har självfallet alla inte hört eller läst svaret. So here we go again: mördades Erik XIV av förgiftad ärtsoppa?

Den avsatte kung Erik hölls fängslad på Örbyhus när han i mitten av februari 1577 fick svåra magplågor. Han blev sängliggande den 22 februari, mottog nattvarden den 24 och avled kort tid efter midnatt den 26. Kyrkoherden i Vendels socken var närvarande, liksom en annan präst. Ingen av prästerna har mig veterligen någonsin misstänkts för mord. Men det fanns fler personer på Örbyhus.

Här vistades Erik Andersson (Ekeblad), som hade högsta ansvaret för att vakta fången, och kanslisekreteraren Johan Henriksson. Erik Andersson och Johan Henriksson hade erhållit fullmakt från Johan III att, om det bedömdes nödvändigt, döda den avsatte monarken. Johan III var misstänksam, för att inte säga paranoid (närmast ett släktdrag), och hade dessutom goda skäl att frukta. Sammansvärjningar med syftet att återinsätta Erik XIV på tronen hade avslöjats under de gångna åren.

Efter Erik XIV:s död for Johan Henriksson till kungen och berättade vad som hänt. Johan III blev knappast överraskad. Redan dagen före dödsfallet hade bud sänts från Örbyhus om det allvarliga läget. Sedan begravdes Erik: kroppen balsamerades, fördes till Västerås domkyrka (där den ännu vilar, i en sarkofag från Gustav III:s tid) och stod på lit de parade i tre dagar, förmodligen för att folk skulle kunna gå in och förvissa sig om att Erik verkligen hade avlidit. Johan III ville inte riskera uppror under ledning av bedragare som utgav sig för att vara den döde kungen.

Redan nu började det spridas rykten om att kungen blivit förgiftad. Hertig Karl – Johans och Eriks yngre bror och senare kung med namnet Karl IX – kritiserade Johan III i ett brev för att inga höga herrar varit närvarande vid broderns dödsbädd. Sådant kunde, menade hertigen, lätt leda till för ryktesspridning om att allt inte gått rätt till. Under de decennier som följde florerade mycket riktigt mängder av rykten, och på 1620-talet kunde historieskrivaren Johannes Messenius konstatera att Erik troligen hade förgiftats genom att man blandat arsenik i hans ärtsoppa. Men äldre än så är, såvitt vi vet, inte själva ärtsoppehypotesen.

Under 1800-talet och 1900-talet har dödsfallet diskuterats i det oändliga. Som framgått ovan har vi skriftligt dokumenterade indicier som talar för mord. Johan III ville röja brodern ur vägen och hade gett två personer fullmakt att utföra dådet. Johan var misstänksam och rädd för sammansvärjningar. När Västerås domkyrka restaurerades på 1950-talet undersöktes Eriks kvarlevor, varvid forskarna fann stora mängder arsenik både i kroppen och i begravningstextilierna, till och med i den ursprungliga träkistan. Forskarna visade också att arseniken inte hade tillförts efteråt, till exempel vid balsameringen, utan rimligen måste härröra från Eriks kropp.

Erik XIV blev alltså med stor sannolikhet arsenikförgiftad. Men blandade man verkligen arsenik i just ärtsoppa? Jag tvivlar. Inga samtida vittnen omtalar att ärtsoppa överhuvudtaget åts på Örbyhus vid tillfället. Messenius uppgift är flera decennier för sen för att hålla stånd för källkritik. Det troligaste är att giftet, såsom bevisligen har skett i samband med andra arsenikmord, blandades i vin.