Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag åker vi till Öland för att delta i landskapets årliga skördefest (och hålla föredrag om Kalmarkriget på lördag), vilket föranleder mig att ta upp en gammal fråga om landskapets äldre historia. När blev Öland en del av riket Sverige?

Öns politiska tillhörighet på 1000- och 1100-talen är högst osäker. Det är fullt möjligt att Öland mestadels lydde under egna hövdingar/storbönder och endast tidvis erkände andra makters – svenska kungars, danska kungars, venders, etc. – överhöghet, något som dock inte har avsatt spår i skriftliga källor. Den stora mängden murar, upprustade fornborgar (Gråborg, Eketorp, Bårby etc.) och kyrkor som kunde brukas för försvarsändamål vittnar om att tiderna varit oroliga.

Saxo Grammaticus har skänkt oss en konkret bild av öländsk krigsverklighet omkring 1170. En dansk flotta på jakt efter sjörövare fick vid denna tid rapporter om att kuriska och estniska krigare hade etablerat sig på Öland och bedrev sjöröveri från en träbefästning med hamn. Danskarna anföll, men var alltför ivriga och slarviga. Många estniska skepp hann fly till havs, och det krävdes en längre kamp och många människoliv innan fienden nedkämpats.

En intressant iakttagelse är att Ölands bebyggelse uppvisar en stark kontinuitet från romersk järnålder ända till 1200-talet, något som framkommer i arkeologen Jan-Henrik Fallgrens avhandling (Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e.Kr., Aun 35, Uppsala 2006). Gårdarna, byarna och hägnaderna låg på samma platser under folkvandringstid, vendeltid, vikingatid och äldre medeltid. Att döma av arkeologisk och kulturgeografisk forskning dominerades ön under hela denna tid av 40–50 storgårdar. I mitten av 1200-talet, det vill säga efter det definitiva rikssvenska maktövertagandet på ön, förändrades däremot bebyggelsen på ett genomgripande sätt. Vi vet inte varför (skriftliga källor saknas), men det måste rimligen ha sammanhängt med stora maktförskjutningar.

I början av 1200-talet var Öland utan tvekan införlivat med det svenska kungariket. I dokument läser vi att stormän och kloster på fastlandet förfogar över jord på ön. Ju fler dokument vi får tillgång till, desto mer uppenbart blir det för oss att Öland, i synnerhet norra delen av ön, dominerades av jordägande familjer som inte själva levde på ön. Under senmedeltiden ägdes omkring 40 procent av jordbruksmarken av personer och institutioner utanför Öland, däribland kungen, Linköpingsbiskopen och småländska frälsemän. Lägg därtill att Ölands ställning i det svenska riket var påfallande svag. Ölänningarna deltog inte i kungaval, berördes inte av eriksgatan och hade ett av landets obetydligaste lagmansdömen. Det öländska frälset på 1300- och 1400-talen var ett av Sveriges fattigaste, med blott 10–12 mindre sätesgårdar.

Det verkar alltså som om storgårdarnas hövdingar och deras samhälle på kort tid drabbades av en djup kris, vilken kan ha sammanfallit med att ön blev permanent rikssvensk och underordnades kungamakten. Stora delar av åkermarken bytte ägare, något som kan förklaras med konfiskationer efter krig, eller genom att besegrade ölänningar har sett sig tvungna att sälja mark för att överleva.

Mest har forskarna diskuterat den berömda fornborgen på södra Öland, Eketorp. En första befästning var i bruk redan på 300-talet e.Kr. Den medeltida borgen brukar benämnas Eketorp III och uppfördes på äldre ruiner under 1100-talet. Borgbygget ägde rum i etapper. Den gamla ringmuren förstärktes och nya hus uppfördes i skiftesverk. Husen byggdes från ringmuren in mot ett öppet torg. Utanför ringmuren restes ytterligare en mur. Så småningom byggde man en smedja inne på borgområdet. Förutom vågar, vikter och redskap har arkeologer hittat stora fynd av hästutrustning och vapen, men jämförelsevis lite keramik.

Förmodligen, menar vissa arkeologer och historiker, att Eketorp på 1100- och 1200-talen inte varit en regelrätt boplats för familjer utan snarare en militär utpost. Fyra kilometer sydväst om Eketorp låg för övrigt Sveabod (senare Svibo), en av de platser som i början av 1200-talet bevisligen låg i svenska stormäns händer. Sveabod lydde tidvis under jarl Birger brosa och donerades på 1220-talet till Riseberga kloster i Närke.

Historikern Nils Blomkvist har gissat att Eketorp var en befäst plats för utbyte av varor och tjänster, medan Sveabod fungerade som kungamaktens bas, kring vilken folk från fastlandet slog sig ned. Men det finns fler hypoteser. En möjlighet är att Eketorp var en rent kunglig befästning som uppläts åt en betrodd storman. Birger brosa var i så fall, i egenskap av politisk veteran, ett gott och säkert val. Om denna hypotes är korrekt framstår Eketorp och dess kulturlandskap som en levande rest av den svenska riksmaktens etablering på Öland.

Dick Harrison

Eftersom folk uttryckligen har frågat mig om jag kan rekommendera några nyutkomna böcker om historia gör jag idag ett avsteg från det sedvanliga ämnesbloggandet. Här är tre verk som jag med varm hand kan anbefalla den intresserade läsekretsen:

Jag kan tänka mig få bättre introduktioner till första hälften av Sveriges 1900-talshistoria än Gunilla Thorgrens Ottar & kärleken: En biografi. Boken, som jag understreckade för några dagar sedan, handlar om Elise Ottesen-Jensen. För dem som inte glömt bort henne (och de torde dessvärre utgöra en majoritet) är hon den stora sexualupplysaren och grundaren av RFSU. Men Elise var oändligt mycket mer: en pionjär inom sportjournalistiken, en glödande syndikalist, en av våra mest energiska agitatorer, en litterär agent, en initiativtagare till flyktinghjälp, en kämpe i striden mot barnaga. Med mera. Och Thorgren döljer inte nattsidorna: Elise lät sig till den milda grad förföras av vetenskap och rashygieniska tankar att hon under mellankrigstiden pläderade för att ”idioterna” på våra anstalter borde avlivas. Allt sammantaget är detta en bok om en osannolikt radikal gestalt vars liv och tankar kom att spegla ett halvt århundrade.

Nästa bok på listan är Siddhartha Mukherjee, The Emperor of All Maladies: A Biography of Cancer. Boken, som kom ut förra året, har belönats med Pulitzerpriset. Jag har ingen aning om (men är pessimistisk) huruvida den kommer att översättas, vilket den borde. Boken handlar, som titeln antyder, om cancer genom tiderna, från det att Imhotep först beskrev sjukdomen på 2600-talet f.Kr. till de senaste försöken att besegra den genom genetisk forskning. Men det är framför allt en bok om människans förmåga att påverka sitt eget samhälle och sina egna livsmöjligheter. Cancer framstår ofta som en modern åkomma, något folk betydligt oftare dör av idag än fordom. Skälet är, paradoxalt nog, vår egen allt bättre hälsa. Nutidens människor drabbas i större utsträckning på grund av att vi lever mycket längre. Eftersom medellivslängden i historiska samhällen har legat på mellan 35 och 40 år hann flertalet människor aldrig uppleva cancerhotet.

Och slutligen, även om jag som huvudredaktör är allt annat än opartisk:

Elisabeth Mansén, Sveriges Historia, vol. 5, 1721–1830. Mansén började med att fråga ut bekantskapskretsen om vad de helst skulle vilja läsa om. Sedan omformade hon önskningarna till femton tematiska kapitel (om mat, krig, mode, brottslighet, musik, litteratur, stadsliv, makt och monarki, med mera) och kryddade varje avsnitt med djuplodande individexempel. Det här kommer, i flera decennier, att vara Boken med stort B om det svenska 1700-talet.

Dick Harrison

Igår kunde vi läsa i tidningen om ett slavläger på en campingplats i engelska Bedfordshire. Svältande män har hållits inspärrade i burar i åratal och tvingats utföra lika hårt som ofritt arbete, kanske även i Sverige. Detta föranleder frågan hur det egentligen står till med det moderna slaveriet. Jag har ju skrivit några böcker i ämnet med tonvikten på betydligt äldre tider (Slaveri – en världshistoria om ofrihet, tre volymer, 2006–2008). Men hur har ofriheten utvecklats i modern tid? Hur många slavar finns det idag? Är inte slaveriet avskaffat i alla länder?

Jo, formellt är slaveri och slavhandel förbjudet överallt. Sista land att kriminalisera slavägande var Mauretanien (sommaren 2007). Men i praktiken har slaveri överlevt på hela jordklotet, särskilt med barn som offer, inte minst eftersom barnslaveri lätt kan maskeras som lärlingsarbete.

Enligt FN-organet International Labour Organization (ILO) finns det mellan 12 och 13 miljoner slavar i världen. De flesta, 9,5 miljoner, lever enligt ILO i Asien, flertalet i Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal, och är i stor utsträckning skuldslavar, dvs. de eller deras föräldrar har skuldsatt dem in i ofrihet. I Latinamerika och Västindien finns omkring 1,3 miljoner slavar, i Afrika söder om Sahara minst 660 000, i Mellanöstern och Nordafrika 260 000. Den industrialiserade Västvärlden har omkring 360 000, medan 210 000 finns i Östeuropa. Det bör noteras att det rör sig om minimisiffror. Från flertalet diktaturstater och krigszoner saknas trovärdiga uppgifter. Det sannolika antalet slavar är följaktligen betydligt större än ILO:s siffror ger vid handen.

Särskilt utsatta för slavhandelns moderna expansion är länder som drabbas av krig, med rika möjligheter till krigsfångeslaveri. Som exempel kan anges utvecklingen i Sudan, vars blomstrande slavhandel på 1800-talet i stor utsträckning kvävdes av brittiska kolonisatörer under 1900-talets första decennier. I mitten av förra seklet rapporterades nästan inga fall av slaveri och slavhandel alls från landet. Men 1983 bröt den inre freden samman till följd av inbördeskriget mellan regimen i Khartoum och rebellerna i Sudan People’s Liberation Army (SPLA). Snart hade 1800-talets verklighet återkommit: mängder av afrikanska bybor fängslades av arabisk milis och av reguljära arméstyrkor, varefter de försattes i ofrihet och ofta såldes som slavar på bymarknader. Khartoumregimen gjorde slavjakten till en integrerad del av krigföringen. I synnerhet dinkafolket, hos vilket SPLA åtnjöt starkt stöd, drabbades mycket hårt. Med Khartoums välsignelse och uppmuntran formerades milisgrupper bestående av unga baggarakrigare, vilka 1985 attackerade sina arvfiender med automatvapen. Sedan männen massakrerats – till exempel i al-Dieinmassakern 1987 – bortfördes kvinnorna och barnen och sattes att utföra traditionella slavsysslor i hushållen och sängkamrarna, på åkrarna och bland boskapen. Väl att märka drabbades nästan bara civilbefolkningen. Baggaramilisen undvek att ge sig i strid med militära enheter i SPLA. Situationen förvärrades på 1990-talet, särskilt när Sudan ökade sin oljeproduktion. Armén drev bort befolkningen för att underlätta för exploatörerna. Det internationella kapitalet, den väpnade islamismen, den sudanesiska armén och de lokala slavhandlarna kom – vare sig de själva insåg det eller inte – att stödja varandras ambitioner. Civilbefolkningen förlorade, precis som på 1800-talet.

Några exempel: På en auktion i Manyeil i maj 1994 såldes 150 barn. I en rapport som sipprade ut till omvärlden kunde man läsa om en sjuårig flicka som hade misshandlats svårt av sin ägare i Darfur och befriades genom att en man från dinkafolket köpte henne. Pris: ett gevär och en ko. I mars 1995 rövades fler än 300 kvinnor och barn bort under en räd mot nubafolkets by Dere för att bjudas ut till försäljning på en marknad i El Lagowa. Samtidigt genomförde armén och milistrupper en gemensam räd i provinsen Bahr al-Ghazal som resulterade i 282 nya dinkaslavar, varav 48 barn. I december 1999 lyckades hjälporganisationen Christian Solidarity International (CSI) friköpa 5 514 slavar under en åtta dagar lång resa. Det genomsnittliga priset per slav var 50 dollar. Sammanlagt friköpte CSI fler än 20 000 slavar under åren 1995–1999.

Sudan är ett ovanligt välkänt exempel, eftersom landets krig och oljefyndigheter har resulterat i rubriker i tidningarna. Betydligt sämre känt bland allmänheten är skuldslaveriet i Sydasien (bonded labour) och de alltför lättglömda skandaler som ständigt dyker upp i arabvärlden, som kameljockeyslaveriet i Förenade Arabemiraten (ett barnslaveri som förbjöds så sent som 2003 och 2005). Eller se på El Monte-skandalen i Kalifornien. Den 2 augusti 1995 stormade amerikanska poliser en textilfabrik i El Monte, inte långt från Los Angeles. Arbetskraften visade sig bestå av ett sextiotal importerade thailändska skuldslavinnor. För att hindra dem från att rymma hade fabriksägaren omgärdat anläggningen, som var byggd i anslutning till kvinnornas bostäder, med murar och taggtråd. När kvinnorna förhördes framkom att de hade arbetat dag och natt för mindre än två dollar i timmen. Om de mot all förmodan lyckats betala den summa som motsvarade kostnaden för resan till USA tvingades de icke desto mindre bli kvar innanför taggtråden och fortsätta arbeta. Skulden hade bara utgjort en falsk förevändning för slaveriet. En av de intervjuade thailändskorna hade levt som slavinna i El Monte i två och ett halvt år.

Dick Harrison

Det hävdvunna svaret på denna fråga har länge varit nej. I svallvågorna av källkritikens genombrott har Adam av Bremens skildring av hednatemplet i Gamla Uppsala utsatts för en bister granskning som har gjort flertalet historiker skeptiska till dess påstådda existens. Det var mycket troligare, har man menat, att kulten av asagudarna (och andra gudomligheter) ägde rum antingen inne i stormännens hallar eller ute i det fria. Inte i specifika tempelbyggnader.

För ett par decennier skulle jag ha hållit med. Men arkeologiska resultat har gjort att de förkristna kulthusen, eller vad man nu skall kalla det som förr kallades ”hednatempel”, har fått en renässans bland forskarna. Därmed inte sagt att Adam av Bremens och andra skribenters skildringar hålls för sanningsenliga när det gäller detaljerna; därtill är de källmässiga problemen för stora. Men flertalet arkeologer och historiker menar idag att rum och hus för kulter de facto existerade på våra breddgrader före kristnandet.

Ett typiskt exempel är kulthuset i östgötska Borg, strax utanför Norrköping. Här har arkeologer grävt ut ett litet hus (6 x 7,5 meter) med en öppning i västra delen. Under yngre järnålder stod det på en stenlagd gårdsplan, där man vid utgrävningen påträffade rester efter 98 amulettringar och omkring 75 kilo obrända djurben, däribland ben av häst och hund, sannolikt offerdjur. Det är okänt när huset började användas, och uppenbarligen förstördes hela anläggningen på 1000-talet, varefter resterna täcktes med ett tjockt lager grus. En kyrka byggdes sedermera ett hundratal meter öster därom. (I min roman Ofärd leker jag med tanken att byggnaden, eller en föregångare till den, restes av en från kontinenten återvänd östgöte, som inspirerats av kristna kultbruk, men detta är enbart att betrakta som en djärv spekulation från undertecknads sida.)

Ännu intressantare fynd har gjorts i Uppåkra, mellan Lund och Malmö. Här restes ett kulthus/tempel senast på 200-talet e.Kr. Huset täckte en yta av 13 x 6,5 meter, hade takbärande pelare, tre ingångar och en stor eldstad. Det byggdes om ett flertal gånger och stod kvar ännu på 800-talet. När arkeologerna för några år sedan grävde ut det sensationella fyndet fann de omkring 120 guldgubbar (små guldbleck med figurmotiv) från tiden 400–800 i huset, vilket är exceptionellt mycket på ett enda ställe. De hittade också en dyrbar dryckespokal, dekorerad med tunna guldband, och en glasskål med blomsterliknande mönster, båda tentativt daterade till 500-talet. Strax norr om templet hittades rester efter vapen som medvetet förstörts och deponerats på platsen, kanske som offer. Det är inte osannolikt att även människor offrats här; rester av människoben har under alla omständigheter kommit i dagen. Av de djurben som grävts upp framgår att offermåltider med hästkött tycks ha varit vanligt förekommande.

Borg och Uppåkra är två exempel. Det finns fler, och troligen kommer antalet förkristna kulthus/tempel att öka i antal, ju mer arkeologer tillåts gräva ut gamla nordiska centralorter. I och med det blir det också allt mer givande att sätta fynden i relation till de skildringar av förkristen kult som har nedtecknats av exempelvis Thietmar av Merseburg och Adam av Bremen.

Dick Harrison

I redogörelser för dansk-svenska krig förekommer det ofta motstridiga uppgifter om vilken sida som egentligen var skyldig till de många uppsåtliga stadsbränder som ägde rum på svensk mark. Brändes städerna av danskarna, eller var svenskarna själva upphovsmän till förödelsen?

Svaret är: både och, beroende på vem som hann dit först. Om kriget drog fram hade stadsborna alla skäl att frukta båda sidors väpnade styrkor. Det hände till och med att svenskar och danskar var ansvariga för nedbrännandet av olika delar av samma stad. Som exempel kan nämnas Söderköpings öde under nordiska sjuårskriget: svenskarna brände på förmiddagen och danskarna på eftermiddagen. Den danske fältherren Daniel Rantzau har själv redogjort för eländet i sin krigsdagbok.

Enligt Rantzau var invånarna i den östgötska staden väl medvetna om faran och hade gärna betalat honom 10 000 daler i brandskatt för att undslippa lågorna. Erik XIV:s svenska rytteri anade emellertid vad som var i görningen och beslöt att stoppa den ur rikssvenskt perspektiv förrädiska transaktionen. De ville varken låt Rantzau få pengarna eller möjlighet att plundra Söderköping på mat och dryck. Hellre en bränd stad än en stad vars rikedomar kunde komma fienden till del. Alltså överföll de Söderköping den 3 december 1567, härjade vilt hela natten och satte staden i brand påföljande morgon. När Rantzaus fotfolk senare på dagen nådde fram till Söderköping rasade elden som värst, men långt ifrån hela staden hade drabbats. De danska soldaterna kunde utan risk för sina liv plundra åtskilliga hus på ägodelar (Rantzau noterar särskilt guldkedjor, silverserviser och diverse alkoholhaltiga drycker). Framför allt hade spannmålsmagasinen vid vattnet undsluppit elden. Rantzau lät plundra magasinen på förnödenheter, varefter han raskt övergick till att fullborda svenskarnas dåd genom att bränna upp magasinen själv. Han lät även tända på och bränna flera handelsfartyg i Söderköpings hamn. ”Så förstördes staden Söderköping denna dag helt och hållet”, konstaterar han i dagboken.

Dick Harrison

Har det någonsin förekommit judiska förföljelser av kristna? Det vill säga statligt sanktionerade förföljelser? Eller har det alltid varit tvärtom?

Eftersom de kristna i regel har styrt stater och judar utgjort minoriteter i dem har kristna judendomsförföljelser självfallet varit mycket vanligare än det motsatta förhållandet. Men det finns faktiskt belägg för att judiska härskare har förföljt kristna. Det mest kända exemplet kommer från Yemen.

Den yemenitiska judendomens ursprung är höljt i dunkel, men vi vet att det fanns gott om judiska trosbekännare i landet senast i början av 200-talet e.Kr. I trakten av Haifa har man påträffat gravar från denna tid efter så kallade himyari-judar, vilka sökt sig till Palestina (Himyar var ett rike i Yemen). På 400-talet växte dessa judars makt i Yemen betydligt, i hård konkurrens med de kristnas inflytande i landet. Det slutade med att himyarernas kung och hans dynasti anammade den mosaiska läran. Judendomen fick närmast ställning som statsreligion.

I och med detta fick de kristna i Yemen problem. Kungafamiljen blev öppet fientlig mot dem. Man sökte förbjuda kristna att bosätta sig i landet, och under kung Yosef Dhû Nuwâs angreps kristna familjer i själva riket. Hans mest beryktade kristendomsförföljelse ägde rum i den bördiga oasen Najrân i norra Yemen, idag alldeles norr om gränsen till Saudiarabien.

Kristendomsförföljelsen gav den östromerske kejsaren av Konstantinopel en välkommen anledning att intervenera i Yemen och stärka sitt inflytande över Arabien via ett kristet ombud – Etiopien. Etiopierna korsade Röda havet, formellt för att skydda de kristna från det judiska övervåldet. De segrade och erövrade år 525 det gamla himyarriket. Under de påföljande decennierna regerades Yemen av en kristen etiopisk guvernör. Och nu vände vinden fullständigt. Etiopierna sökte tvinga judarna att anamma kristendomen och assimileras med de yemenitiska kristna.

Slutligen fick judarna nog av förtrycket. En av Yosef Dhû Nuwâs ättlingar, Sayf ibn Dhû Yazan, appellerade år 573 till Konstantinopel och bad om hjälp, men kejsaren vägrade att hörsamma bönen eftersom Sayf var jude. Sayf vände sig då till det sasanidiska Iran, östromarnas ärkefiende, som hade zoroastrismen som statsreligion. Shah Khusrov Anushirvan lyssnade med glädje till förslaget, eftersom det gav honom en chans att med Sayf som mellanhand lägga under sig nya territorier. Under förhandlingarna hann förvisso Sayf avlida, men hans son Ma`adi Karab fullföljde planerna. Shah Khusrov sände en armé till Yemen under ledning av fältherren Vahrîz.

Än en gång vände vinden. Perserna steg i land vid Aden, krossade det etiopiska motståndet och insatte Ma`adi Karab som vasallfurste. Etiopierna svarade med ännu en invasion och återtog landet. År 595 anlände Vahrîz med ännu fler persiska trupper, besegrade etiopierna och underlade sig Yemen för egen räkning. Han avled omkring 606 och följdes av persiska vicekungar – inte av judiska. År 628 valde vicekungen Badhan att gå över till islam, som allt sedan dess har varit landets dominerande religion.

Dick Harrison

Medeltida kungar har inte sällan begåvats med till- eller öknamn som gjort dem ryktbara för eftervärlden. Pippin den lille, Karl den tjocke, Ludvig den fete, Karl den onde, Erik läspe och halte, och så vidare. Vissa av dessa tillnamn ger vid handen att de led av fysiska men – hit hör Johan den blinde av Böhmen. Enligt samstämmiga uppgifter lär denne dock ha stupat i strid, kämpande på den franska sidan mot engelsmännen i slaget vid Crécy år 1346. Hur går det ihop med hans funktionshinder? En man som bokstavligt talat var att betrakta som ett blindstyre borde väl inte ha på ett slagfält att göra?

Nej, det kan man tycka. Men kung Johan visste vad han gjorde.

Johan (1296–1346), son till den tysk-romerske kejsaren Henrik VII, tillhörde huset Luxemburg. Genom äktenskap med Vaclav III:s dotter Elisabet vann han sig den böhmiska kronan år 1310. I själ och hjärta var Johan emellertid varken tysk eller tjeck utan snarast fransman. Han hade uppfostrats i den franska kulturen och tillbringade stora delar av livet i resor kors och tvärs på kontinenten. Åren 1338–1340 var han således guvernör i Languedoc, istället för att leva i Prag och styra sitt böhmiska rike. Det lyte som gav honom tillnamnet ”den blinde” uppkom till följd av en ögoninflammation, som mellan åren 1336 och 1340 berövade honom synen på båda ögonen.

År 1346 deltog Johan i slaget vid Crécy, och krönikören Jean de Froissart gör helt klart att kungen insisterade på att få kämpa i främsta ledet trots att han var blind. Eftersom han inte kunde rida iväg på egen hand kämpade han tillsammans med sina trognaste anhängare, vilka höll sig tätt intill honom och inte lämnade slagfältet med livet i behåll. Enligt en skröna, som mycket väl kan vara sann, lär Johan ha förklarat för omgivningen att ingen skulle kunna hävda att en böhmisk kung flyr striden.

Föga förvånande stupade Johan i slaget. Samtidens bedömare betraktade honom emellertid inte som en galning utan beundrade hans ridderlighet och stora mod. Den engelske tornarvingen Edvard, mer känd som ”Svarte prinsen”, lär – historien kan dessvärre inte verifieras – ha visat sin fallne fiende så stor vördnad att han övertog Johans personliga valspråk Ich Dien (ty., ”Jag tjänar”), vilket allt sedan dess har återfunnits på prinsen av Wales vapensköld.

1300-talets värderingar var inte nutidens. Idag skulle vi mena att en blind kung som rusar rakt in i stridsvimlet inte är riktigt klok. Men på 1300-talet beundrades Johan som ett stort ridderligt föredöme, vars handikapp gjorde honom ännu tapprare och hans exempel ännu viktigare.

Dick Harrison

Eftersom jag befinner mig på Bokmässan i Göteborg och är omgiven av idel litterära storheter i både bok- och personform tar jag mig friheten att besvara en litterärt länkad fråga som ofta dyker upp. Jag har förvisso besvarat den förr, även i bloggsammanhang, men here it goes:

Har Hamlet funnits?

Nej, det har han inte. Åtminstone kan vi inte belägga hans existens. Enligt den danske krönikören Saxo Grammaticus, som nämner Hamlet (”Amletus”) i Gesta Danorum (ca 1200) levde denne i Danmark för mycket länge sedan, i en epok som var att betrakta som forntid redan för Saxo. Den som läser Saxo finner dessutom en helt annan Hamlet än man möter hos Shakespeare – original-Hamlet är betydligt mer självsäker och slug, inte alls lika grubblande och tvivlande som scenernas danaprins. Saxo fick säkert inspiration från många gamla historier om hämnare som låtsades vara galna för att nå sitt mål; det finns gott om förlagor, både i Nordeuropa och i medelhavsvärlden.

Fortsättningen på den litteräre prinsens öde är väl känd. På 1500-talet fanns Saxos historia tillgänglig på franska, i en variant som utbroderats av François de Belleforest. Huruvida William Shakespeare inspirerades av Belleforest eller av någon annan renässansskribent är dock svårt att avgöra (det finns en omfattande debatt i ämnet). Han gick emellertid knappast direkt till den danska källan.

Dick Harrison

Idag ägnar jag bloggen åt en monark om vilken det cirkulerar mängder av besynnerliga uppgifter: den katolske afrikanske kungen Afonso, som regerade i Kongoriket (med centrum i nuvarande norra Angola) mellan 1506 och 1543. Enligt vad man kan läsa i åtskilliga historiska arbeten, även referensverk, blev Afonsos kungarike ett ovanligt tidigt offer för den transatlantiska slavhandeln och den europeiska kolonialismen. Landet skall ha blivit helt utplundrat på grund av portugisernas framfart i regionen. Är det sant?

Berättelsen om kung Afonsos tragedi återkommer ofta i litteraturen som exempel på den vite mannens grymheter i Afrika. Skälet är att vi kan komma Afonso (egentligen Afonso Mbemba Nzinga) så personligt nära. Hans brev till den portugisiske kungen João III från år 1526 är ofta citerat i litteraturen:

”Många av våra undersåtar är ivriga att komma över portugisiska varor, vilka Ditt folk för in till våra kungariken. I syfte att tillfredsställa denna sjuka aptit låter de gripa åtskilliga av våra fria och frigivna svarta undersåtar, även våra ädlingar och söner till ädlingar, till och med medlemmar av vår egen familj. Sedan säljer de dem till de vita. […] Denna korruption och denna lastbarhet är så vida spridd att vårt land håller på att helt och hållet avfolkas. […] Det är faktiskt vår önskan att varken slavhandel eller transport av slavar skall äga rum i detta kungarike.” (Se fullständig text i L. Jadin och M. Dicorato, red., Correspondence de Dom Afonso, roi du Congo 1506–1543, Bryssel 1974, s. 167 och 156.)

Kungen av Portugal svarade Afonso att denne dessvärre inte hade något annat att sälja, förutom just slavar… Alltså skulle handeln fortsätta.

Allt detta låter förvisso förfärligt, och bakgrunden till Afonsos frustration är känd. Kongo var vid denna tid huvudleverantör av slavar till portugisernas sockerplantager på den närbelägna ön São Tomé. Till en början tjänade både kungen och portugiserna på handeln, men den hade en svårkontrollerad dynamik. Inom kort gick ingen kongoles säker för slavjägarnas räder. På 1520-talet, när riket exporterade mellan 2 000 och 3 000 slavar årligen, blev Afonso betänksam och till slut djupt bekymrad, vilket föranledde honom att ta upp problemet i breven till sin portugisiske kollega. Dessvärre har få brytt sig om att berätta fortsättningen på historien.

Afonso visste nämligen att den portugisiske kungen ljög. Kongo hade gott om begärliga exportvaror: elfenben, textilier, hudar, honung och inte minst koppar. Dessutom visste Afonso att han hade militär trumf på hand. Hans kongolesiska krigare var betydligt fler än portugiserna. I ett eventuellt krig skulle han segra.

I den kris som följde på 1526 års brevväxling gick Afonso i ett första skede till angrepp: han sökte kasta ut alla portugiser ur riket och helt stoppa slavhandeln. I nästa skede av konflikten ändrade han emellertid taktik. Främlingarna fick bli kvar, men de tvingades ändra sina köpvanor fullständigt. En av orsakerna till kungens kursändring var troligen hans medvetenhet om det egna rikets decentraliserade struktur. Kongo bestod av ett flertal självstyrande provinser. Om Afonso infört totalt slavhandelsförbud hade säkert någon av provinsguvernörerna inlett egen handel med portugiserna och därmed undergrävt Afonsos maktställning. Kungen valde därför att utnyttja sin militärmakt till att istället kontrollera den existerande kommersen. Och det gjorde han med besked.

Till en början reglerade kungen rikets egen slavexport så att den endast omfattade straffångar och utlänningar. Inga kongoleser fick säljas som slavar till utlandet. Inspektionslag med tre kungliga ämbetsmän skulle från och med nu undersöka varje ofri som fördes till marknaderna och befria samtliga slavar som befanns vara kidnappade kongoleser. Afonso begränsade samtidigt portugisernas närvaro till huvudstaden Mbanza Kongo och hamnstaden Mpinda. Därefter omdirigerade han slavhandeln så att den koncentrerades till Mpumbu, en bra bit uppför Kongofloden, i närheten av dagens Kinshasa. Mpumbu låg i gränslandet mellan Kongo och tio- (även känt som teke-) folkets rike Makoko, som Afonso ibland förde krig mot. Krigen, som främst rörde kontrollen av kopparfyndigheter, resulterade i många krigsfångar, som varken Afonso eller härskarna i Makoko hade något emot att portugiserna köpte. Tiofolkets kung organiserade snart egna slavräder i Afrikas inland, varefter han förde slavarna till Mpumbu.

Utvecklingen fick stora demografiska följder, inte minst för den nya kommersiella centralorten. Portugisiska köpmän blev så hemmastadda i Mpumbu att de gifte in sig i afrikanska familjer och gav upphov till en merkantilt driftig mulattbefolkning, så kallade pombeiros (”folk som åker till Pombo”, dvs. Mpumbu).

Men Afonso gick längre än så. Efter det att portugiserna handlat slavar i Mpumbu måste de leda dem i karavaner rakt igenom Kongoriket till Mbanza Kongo och Mpinda. Under marschen var de tvungna att visa kungen tillbörlig aktning och skänka honom gåvor. Lägg därtill att portugiserna inte fick betala för slavarna med vilken valuta som helst. De var tvungna att betala med nzimbu-snäckor, som stod högt i kurs i tiofolkets land. Afonso kontrollerade personligen huvudflödet av nzimbu-snäckor, eftersom hans vasaller vid kusten skänkte honom stora mängder av dem.

Ju fler slavar som köptes och forslades längs rutten Mpumbu-Mbanza Kongo-Mpinda, och ju fler snäckor som växlades, desto rikare blev Afonso. Förmögenheten omsattes i maktspråk. Afonso byggde upp en stormakt och tvingade grannfurstarna, även kungen av Makoko, att sända honom tribut och erkänna hans överhöghet. Samtidigt reducerade Afonso decentraliseringen av landet genom att låta den egna familjens medlemmar monopolisera posterna som provinsguvernörer.

År 1540 skrev Afonso ännu ett brev till kungen av Portugal. Det brukar betydligt mer sällan citeras i historieböckerna, kanske eftersom det visar oss en allt annat än olycklig kung. Afonso förklarade nu att hans rike kunde leverera fler slavar än alla andra riken i hela det stora afrikanska kustområde som portugiserna kallade Guinea.

Sanningen är alltså att Afonso, när han väl tagit kontroll över slavhandeln, såg till att profitera på den. Han värnade om sin egen befolkning men hade inget emot att sälja andra afrikaner till ett liv i träldom. Efterträdarna fortsatte politiken, började beskatta kommersen, förvisa köpmän som bröt mot reglerna och utvidgade riket ytterligare. Som mest blomstrade Kongoriket under decennierna kring 1600.

Dick Harrison

Var låg det land som i fornnordiska och äldremedeltida källor benämns Bjarmaland? Och vilket folk motsvaras av termen bjarmer?

Svaret är att landet är lättare att definiera än folket. Bjarmaland, eller ”Biarmia”, är en fornnordisk term för ett område som idag ligger i norra Ryssland. I norrmannen Ottars reseskildring, som nedtecknades av (eller på uppdrag av) den engelske kungen Alfred den store på 890-talet, avses uppenbarligen Vita havets sydkuster och landet vid floden Dvina. De mest kända norska Bjarmalandsfärderna ägde rum på 1000-talet och skildrades två sekler senare av Snorre Sturlasson. Vi har ingen anledning att betvivla att många norska köpmän och storbönder reste längs kusten till regionen, åtminstone innan Novgorods expansion på 1200-talet försvårade för handeln med bygdernas folk.

Men vilka var bjarmerna? En gammal hypotes gör gällande att det är samma ord som går igen i staden Perm i Uralområdet (bjarmer = permer). Denna gissning – för mer än så är det inte – tar fasta på att både bjarmerna och folket vid Perm utmärkte sig genom pälshandel. Andra forskare har antagit att termen bjarmer inte syftar på ett specifikt folk utan på en mängd stammar som levde i det vidsträckta området, till exempel karelare, samer och de grupper som ibland kallas tjuder.

Förmodligen lär dilemmat aldrig klaras upp. De medeltida källornas upphovsmän var själva intresserade av ämnet och erkände öppet sin okunskap. Ottar jämförde bjarmerna och samerna med varandra och menade att de talade liknande språk, men att bjarmerna var bofasta medan samerna levde ett nomadiskt liv. Dessutom måste vi räkna med att bruket av termen kan ha varierat över tiden. När Ottar uttalade sig om bjarmerna tycks han ha syftat på ett specifikt folk som levde i en specifik bygd. Något sekel senare förefaller termen snarare ha använts om kringresande handelsmän än om ett särskilt folk. I mitten av 1200-talet slog till råga på allt andra termer ut bjarmbenämningarna, varför det är omöjligt för en nutidsmänniska att identifiera bjarmerna med senare invånare i området.