Sankt Olav på 1800-talet

Historia Det händer att medeltida företeelser kommer i retur, att saker och personer som har varit ringaktade eller bortglömda i sekler gör comeback och succé. En sådan person skymtade förbi i gårdagens blogg, Jeanne d’Arc. De flesta vet att hon är helgon. Färre vet att hon blev det så sent som på 1900-talet, efter att ha införlivats med den moderna franska nationalismen.

Ett liknande exempel, på närmare håll, är Sankt Olav. I modern tid har han blivit synonym med det gamla Norge i allmänhet och det starka medeltida Norge, före digerdöden, i synnerhet. Men hur blev det så? Borde inte Olav, i egenskap av katolskt helgon, ha varit tabu i det protestantiska Norge?

Förklaringen till Olavs starka renässans är att söka i den svensk-norska unionstiden på 1800-talet. Då hade helgonkulten formellt varit förbjuden i flera sekler, men Olavs popularitet bland vanligt folk hade gjort att minnet av den helige vikingakungen överlevt. Detta var inget specifikt norskt fenomen. Olavskulten är belagd även i Sverige, till exempel i Sankt Olof på Österlen (ett ovanligt väldokumenterat exempel på överlevande helgontro, omvittnad av Linné, som prostarna förgäves sökte utrota), i Västra Husby utanför Norrköping, på Gotland, i Närke och i Härjedalen.

Detta var inget som överheten uppskattade. Tvärtom, man försökte få bönderna att sluta vörda Sankt Olav. Men på 1800-talet började de världsliga myndigheterna själva att anamma Sankt Olav, av ett helt annat skäl. Orsaken var romantikens medeltidssvärmeri, skandinavismens vikingavurm och framväxten av moderna nationalistiska rörelser. I egenskap av sägenomspunnen viking och norsk kung var Olav väl lämpad för att postumt rekryteras till den svensk-norska kungamaktens ideologiska arsenal. Olav och hans kultplats Nidaros/Trondhjem/Trondheim kom därför i fokus för formandet av en norsk nationalism, något som till en början kraftigt understöddes av unionskungarna.

Det nyvaknade intresset sammanföll med restaureringen och ombyggnaden av Nidarosdomen. Projektet inleddes 1869, efter en omfattande landsinsamling och med Stortingsstöd, och resulterade i vad som närmast kan beskrivas som en norsk nationalhelgedom. Arbetet tog lång tid (den sista skulpturen på västfasaden sattes på plats 1984). Det faktum att Nidarosdomen även var den gamla huvudkyrkan för kulten av Sankt Olav var av stort intresse för de världsliga myndigheterna, men inte för kyrkan. När man 1897 ansökte om rätten att fira Olsokmässa (mässa till åminnelse av kungens död i slaget vid Stiklestad) vägrade kyrkan.

Ett annat exempel är Olavsorden, ett utslag av tidstypisk konservatism och nationalromantik. Oscar I ansåg att Norge behövde en orden av samma kungliga dignitet som Sverige och Danmark redan hade. Alltså grundades en nationell orden 1847 och fick namn efter Olav den helige.

Nidarosdomen och Olavsorden är två av många exempel på hur Sankt Olav inlemmades i det nationalistiska projektet. Författare som Henrik Steffen och Bjørnstjerne Bjørnson lät Sankt Olav fylla en viktig funktion. Hos Bjørnson möter vi Olav som ”Viking-Olav”, en agitator som tar parti och lägger historien under sig. Sankt Olav blev en del av samtidens politik. Den store norske historikern Ernst Sars uppfattade Olav som en ”demokratisk viking, en folkelig statsopbygger, som slo adel og storbønder ned, en av bærerne av den historiske utvikling, fremmer av den historiske rettferdighet.”

På 1800-talet fanns det alltså två Olav: dels ett folkligt helgon som överlevde här och var i hela Norden, dels en intellektuellt formad norsk nationalsymbol. Den senare utvecklades åt olika håll, som ett bakåtblickande historiskt experiment. Det som gav Olav en stor fördel jämfört med andra potentiella nationalsymboler var hans medeltidsidentitet. Han var perfekt i rollen som nationell hjälte eftersom han stammade från vad romantikernas uppfattade som historiens barndom, då nationerna formades. Detta gjorde honom acceptabel även för svenska kungar och skandinavister. Inte förrän efter unionstidens slut, på 1900-talet, övergick denna aspekt av synen på Olav till att bli verkligt norsk-nationalistisk.

Gick det att besegra långbågarna?

Historia Som uppföljning på gårdagens blogg om slaget vid Farsalos tar jag mig idag an ännu en krigshistorisk fråga. Nu gäller det hundraårskriget. I flertalet redogörelser för denna konflikt mellan England och Frankrike spelar de engelska långbågeskyttarna en huvudroll. Genom att från långt avstånd, skyddade av pålar i marken, företrädesvis med udden mot fienden, sända skurar av pilar mot franska fotsoldater och riddarkavalleri skall de ha avgjort ett flertal viktiga drabbningar – Crécy, Agincourt, etc. – och gett England stora fördelar. Men gick det inte att hitta ett motmedel? Kunde inte riddarkavalleriet och de franska fältherrarna finna en lösning? Den väpnade konflikten – eller rättare sagt de på varandra följande krig som vi brukar sammanfatta med termen hundraårskriget – varade ju mycket länge. Lärde man sig inte av erfarenheterna?

Jo, det gjorde man, även om det gick trögt. I det längsta var fransmännen ovilliga att överge sin gamla taktik, bland annat av ideologiska skäl. Högadelns ära var förknippad med riddarkavalleriet, och rätt utnyttjat fungerade detta utmärkt ännu under senmedeltiden. Ett annat skäl var bristen på egna bågskyttar. Fransmän och burgunder måste leja bågskyttar från England eller Italien om de ville kopiera den engelska taktiken, och detta var mycket dyrt.

Grovt räknat fanns det tre sätt att sätta långbågeskyttarna ur spel. En taktik, som fransmännen (särskilt Bertrand du Guesclin från Bretagne) med stor framgång använde sig av under 1300-talets andra hälft, var att undvika stora fältslag och istället nyttja skärmytslingar, belägringar och plundringar för att bryta ned motståndet genom småskaligt agerande; idag skulle vi kalla det gerillakrig. I och med det fick långbågeskyttarna aldrig chansen att utnyttja sin kapacitet.  En annan taktik, som landsknektar och schweizare utvecklade på 1400-talet, var att anfalla till fots med harnesk på kroppen, i täta formationer med pikar i händerna. På nära håll var bågskyttarna lätta offer för bättre beväpnade krigare. När Karl den djärve av Burgund lejde långbågeskyttar mot schweizarna blev resultatet en militär katastrof för vederbörande, till exempel i slaget vid Murten.

En tredje taktik var direkt länkad till det gamla riddarkavalleriets roll: kontra med snabbhet. Låt inte långbågeskyttarna hinna förbereda sig. Anfall dem fort, i beriden chock, innan de hinner ställa upp sig bakom pålar och avfyra pilmoln. Ett praktexempel på denna enkla men effektiva taktik är slaget vid Patay år 1429, som ägde rum en tid efter Jeanne d’Arcs triumf vid Orléans. Jeanne d’Arc och den franske fältherren La Hire utnyttjade sitt tillfälliga övertag till att rensa upp vid Loire, när plötsligt en engelsk armé under sir John Fastolf (för övrigt förebilden till Shakespeares och Verdis Falstaff) anlände. Fastolf fick veta att fransmännen befann sig vid Meung-sur-Loire, där de erövrat en viktig bro, men där engelsmännen ännu höll staden och slottet. Han beslöt sig för att ställa upp sin armé för fältslag vid den närbelägna byn Patay. Långbågarna skulle än en gång skänka England seger.

Fransmännen var medvetna om den annalkande faran och hade därför sänt ut spejare. Dessa hade turen med sig och upptäckte bågskyttarna innan de hunnit förbereda sig. Genast beslöt man att våga ett frontalangrepp. Utan större manövrar och höviska uppställningar angrep mellan tusen och tvåtusen tungt beväpnade franska kavallerister de engelska positionerna. Långbågeskyttarna blev massakrerade och de engelska riddarna lyckades inte bjuda effektivt motstånd – de hade ju förlitat sig på långbågeskyttarnas taktiska bistånd. Slaget slutade i fransk triumf och vild engelsk flykt.

Varför förlorade Pompejus?

Historia I akt och mening att variera bloggens innehåll hoppar jag idag långt tillbaka i historien till en fråga som både studenter och bloggläsare brukar ställa då och då: varför segrade Caesar i det romerska inbördeskriget mot Pompejus? Fältherrarna var ju två av sin tids främsta generaler. Vad fick Caesars trupper att triumfera mot Pompejus trupper?

Eftersom frågan om hela det romerska inbördeskriget skulle kräva ett mycket stort svar begränsar jag mig till en av de mest avgörande drabbningarna, slaget vid Farsalos i södra Thessalien, som utkämpades den 9 augusti år 48 f.Kr. Slaget ledde inte till krigets slut (det varade i ytterligare några år), men för Pompejus själv var det en katastrof – han mördades kort tid senare i Egypten, dit han flydde efter nederlaget.

Det var Pompejus som tog initiativ till drabbningen genom att ställa upp sina soldater på slagfältet. De båda arméerna hade lurpassat på varandra under ett längre fälttåg, men eftersom Pompejus inte längre kunde räkna med att Caesars armé skulle försvagas på grund av dåliga provianteringsutsikter beslöt han sig för att våga ett fältslag. Pompejus främsta trumfkort var att hans armé, som nyligen hade rekryterats i Makedonien, var större än Caesars. Pompejus hade ca 45 000 man, Caesar ca 22 000. Skillnaden i styrka var störst på kavallerisidan: 7 000 beridna pompejaner mot bara 1 000 Caesartrogna. Pompejus valde dessutom slagfält med omsorg. Terrängen var ovanligt lätt att överblicka och hade inga besvärliga hinder som indirekt skulle gynna Caesars mer stridsvana trupper.

Arméernas uppställning skilde sig åt på betydande sätt. Pompejus armé hade tio led på djupet, mot Caesars fyra eller fem led. Skillnaden berodde inte bara på att Pompejus hade fler soldater. Den berodde också på att Pompejus var väl medveten om att Caesars soldater var gjorda av bättre virke. Hans rekryter skulle konfrontera veteraner som härdats i åratal av fälttåg och strider. Om de främre pompejanska leden drabbades av panik fanns det utvilade reserver i flera led som kunde återställa ordningen. En annan viktig skillnad var att Pompejus placerade nästan hela sitt rytteri på sin vänsterflank (dvs. mot Caesars högerflank) under befäl av Titus Labienus. Planen var att sända iväg kavalleriet, som Caesar inte förväntades kunna hejda, rakt mot flanken och (helst, om allt gick vägen) i Caesars rygg, genom en kringgående manöver. Samtidigt som fotsoldaterna drabbade samman skulle, hoppades Pompejus, hans kavalleri fälla avgörandet.

Pompejus taktik var sund. Men Caesar var en mästare i samma typ av krigföring som Pompejus och visste precis hur han tänkte. Dessutom var det lätt att räkna ut manövrarna i förväg, eftersom en flod blockerade den andra flanken – där kunde alltså ingen kringgående manöver ske – och det stora pompejanska kavalleriets rörelser var lätt synliga från långt avstånd. Caesar gjorde i detta läge det enda motdrag han hade resurser till. Han förstärkte sin egen infanterilinje just på den punkt där Pompejus rytteri förväntades slå till. En kohort från tredje ledet av varje legion placerades som ett extra fjärde led snett bakom det egna lilla rytteriet, som – det insåg även Caesar – skulle vara chanslöst mot Pompejus kavallerichock.

Caesar valde även att inleda själva drabbningen. Den part som gick till angrepp stärkte vanligtvis sin stridsmoral genom det blotta faktum att den var aktivare än motståndaren, något som var av stor vikt om man, som Caesar, befann sig i numerärt underläge. Caesars infanteri marscherade följaktligen rakt fram och attackerade Pompejus infanteri längs en bred front. Pompejus valde av okänt skäl – vilket debatterades redan under antiken – att inte bemöta anfallet genom egen anfallsorder utan höll i det längsta tillbaka sitt fotfolk. Istället gav han den förväntade signalen till kavalleriet att angripa.

Till en början fungerade planen. Labienus ryttare skingrade kvickt Caesars kavalleri och krossade därefter det lätta infanteriet längst ut på Caesars högerflygel. Men därefter gick allt fel. Om Pompejus stora kavalleri hade varit välövat och drillat i åratal av fälttåg skulle fortsättningen ha kunnat bli mycket kritisk för Caesar, men istället råkade de segrande ryttarna i oordning. Mitt i kaoset på den dammiga slätten lyckades de inte följa upp triumfen. Flankangreppet rann ut i sanden, och innan Labienus hunnit återställa ordningen grep Caesars förstärkta infanteri initiativet. På synnerligen okonventionellt sett vräkte fotfolket i den fjärde linjen sina pila (tunga kastspjut) rakt mot ryttarna. (Det normala var att infanteri avhöll sig från att angripa kavalleri, och om så skedde gjorde man det snarare genom att larma och banka på sköldarna.) Det pompejanska kavalleriet råkade i panik och flydde mot kullarna.

Samtidigt hade infanterilinjerna drabbat samman mitt på slagfältet. Här blev striden mycket hård. Caesars soldater var mer erfarna, men Pompejus soldater var fler och mer utvilade. Avgörandet kom när Caesar lät sin segerrika fjärde linje genomföra ett lika oväntat som kraftfullt anfall rakt mot Pompejus vänsterflank. Angreppet var så starkt och plötsligt att Caesar lyckades göra just det som Pompejus hoppats göra med sitt kavalleri: fienden angreps både i flanken och i ryggen.

I detta läge gav Caesar order om att hans (utvilade) tredje linje skulle rycka fram över hela slagfältet. Ordern var riskabel, eftersom Caesar i och med detta offrade hela sin reserv, men effekten blev den avsedda. Pompejus främre led bröt samman, och tvärtemot vad Pompejus hoppats lyckades inte de bakre leden rädda situationen. Tvärtom: hela armén greps av panik och tog till flykten.

Enligt Caesar, som självfallet är ett partiskt vittne, stupade 15 000 pompejanska soldater och 24 000 togs tillfånga. Caesar hävdade vidare att han själv miste blott 200 legionärer och 30 centurioner, låga siffror som får tas med stora nypor salt. Caesar gjorde också gällande att Pompejus lämnade slagfältet innan drabbningen var över, medveten om att striden inte kunde vinnas.

Det som fällde utslaget i slaget vid Farsalos var alltså inte i första hand fältherrarnas respektive taktiska begåvning utan deras legionärers erfarenhet. Slaget vid Farsalos är ett praktexempel på att en mindre, men stridsvan, armé ofta är överlägsen en större men stridsovan.

Gammelstad

Historia Om någon timme tar min fru och jag flyget till Luleå för att under eftermiddagen föreläsa i Gammelstad (hon om vampyrer, jag om digerdöd). Detta ger mig ett osökt tillfälle att berätta om ett av Sveriges mest fascinerande kulturminnen, som alltför många syd- och mellansvenskar aldrig har hört talas om.

Gammelstad, föregångaren till Luleå, är känt sedan 1320- och 1330-talen och var under senmedeltiden en mittpunkt för handel, religion och sociala möten i allmänhet i hela regionen. Inget vittnar idag tydligare om platsens medeltida blomstring än kyrkan (Nederluleå kyrka), den största svenska medeltida kyrkan norr om Uppsala, som restes i början av 1400-talet och rikligen utsmyckades med tillbyggnader och målningar under seklets andra hälft – troligen på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulfsson. Konstnärer som förefaller ha verkat i Albertus Pictors skola inhyrdes till arbetet, och vackra korstolar köptes. På 1520-talet införskaffades även ett altarskåp från Antwerpen. Lägg därtill att kyrkan omges av en bevarad mur med två stigluckor. Den sydsvensk som förknippar det medeltida Norrland med fattigdom och allmän småskalighet får sig en rejäl tankeställare i Gammelstad.

Men det är bara början. Kring kyrkan byggdes hundratals stugor i syfte att underlätta för den vidsträckta socknens familjer att övernatta inför gudstjänstbesöken. Högmässorna kompletterades med marknader, där fiske- och jaktprodukter från kustlandet byttes mot lappmarksvaror. I och för sig är kyrkstadstraditionen inte unik för Gammelstad. På grund av de stora avstånden i Norrland byggdes ett flertal liknande byggnadskomplex, men den samlade kulturmiljön i Gammelstad är icke desto mindre speciell. Skälet är landhöjningen, som 1649 ledde till att staden Luleå flyttades tio kilometer bort från Gammelstad till sin nuvarande plats. Kyrkstadstraditionerna kunde därför fortleva utan att störas av stadsbyggnation, rivningar och industriell aktivitet. Resultatet är ett levande museum med små gränder och 408 stugor som fortfarande används av ägarna. Det kulturella värdet har, med all rätt, bedömts som så stort att Gammelstad 1996 uppfördes på UNESCO:s världsarvslista.

Rasism i arabvärlden

Historia Mer än hälften av de frågor som trillar in i min mailbox berör olika aspekter av islams och arabvärldens historia. Jag erkänner gärna att jag stundom känner ett visst motstånd mot att besvara alla dessa frågor, eftersom vissa kommentatorer förefaller vara ytterst känsliga när det gäller dylika ämnen. Oavsett hur man skriver brukar en eller flera storligen irritera sig på de fakta som presenteras. Men bloggen är till för att sprida kunskap och besvara frågor, varför jag fortsätter.

Nu gäller det rasism i arabvärlden. Stämmer det att starka antipatier mot svarta afrikaner utvecklades i den islamiska kulturkretsen? Var detta länkat till slavhandeln över Sahara?

Svaret kan utan omsvep besvaras jakande. Redan på 600- och 700-talen har vi belägg i form av nedtecknade anekdoter och notiser vars attityd inte kan tolkas som annat än mycket nedlåtande mot svarta afrikaner i allmänhet. Under påföljande sekler finner vi framför allt fördomar mot svarta i de geografiska redogörelser som nedskrevs av islamiska lärde. I rättvisans namn bör det påpekas att alla muslimer inte skrev under på fördomarna – vi har exempel på folk som sökte försvara afrikanerna. Men majoriteten av de bevarade skildringarna är ohöljt rasistiska: svarta människor påstås vara okunniga och dumma, och ofta likställs de med djur. Till och med den (i övrigt med rätta) lovprisade historieskrivaren Ibn Khaldun (1332–1406) gör sig skyldig till sådana uttalanden.

Det mest kända exemplet på hur fördomarna kanaliserades till vitt spridda folkliga myter är legenden om Ham, som ytterst vilade på en märklig tolkning av Gamla testamentet. Enligt Första Mosebok (1 Mos 20–27) förbannade Noa sin sonson Kanaan som straff för att Kanaans fader Ham observerade Noa när han låg berusad och naken i sitt tält och sedan berättade om det för sina bröder Sem och Jafet. Enligt Första Mosebok var Ham far till Kush, Misrajim, Put och Kanaan. Kush antogs ofta vara afrikanernas stamfar. I folklig arabisk tradition började historien om Kanaans missöde omtolkas till att det var Ham, och i förlängningen Kush, som ådragit sig förbannelsen, varför deras ättlingar var sämre människor än andra och borde förslavas.

Att sådana myter kunde utvecklas och blomstra berodde i stor utsträckning på den relation som uppstod mellan Medelhavsvärldens muslimska härskare och slavexportörerna söder om Sahara. Visserligen förkastade islamiska lärde Hamlegenden som nonsens, men på grund av hundratals år av kulturmöten, inte minst transsaharisk slavhandel och vanan att alltid se svarta i underordnad ställning, vann den i styrka och blev i praktiken omöjlig att utrota.

Rasismen närdes av erövringarna. När araberna trängde segrande fram på 600- och 700-talen fann de ljushyade människor i vad de tolkade som högtstående civilisationer – greker, syrier, egyptier, visigoter, perser, armenier, med flera. När de mötte afrikanska folk fann de inte samma blomstrande riken och skriftspråkliga kulturkomplex. I detta läge var det lätt att dra slutsatsen att svarta människor, som man till råga på allt ofta mötte i slavbarackerna och på slavmarknaderna, var sämre än vita människor. Den fortsatt omfattande slavhandeln gav ytterligare näring åt föreställningen. Eftersom endast otrogna fick försättas i slaveri enligt sharia måste, resonerade mången muslim, de svarta utgöra ett släkte av otrogna. Att vara svart blev i förlängningen detsamma som att vara naturligt ofri. Eftersom det även fanns vita slavar satte muslimerna aldrig likhetstecken mellan svarthet och ofrihet, men de associerade svarta afrikaner med den lägsta och mest föraktade typen av slaveri, till exempel grovarbete på åkrar, medan vita slavar förknippades med soldat- och husslaveri.

I de fall fördomarna motbevisades av verkligheten tvingades rasismens upprätthållare att förklara bort händelser med logiska kullerbyttor. Som exempel kan nämnas att den afrikanske (nubiske) eunucken Kafur i mitten av 900-talet blev Egyptens mäktigaste man. Istället för att tolka Kafurs framgångar som tecken på att afrikaner kunde vara intelligenta skildrades han i islamisk historieskrivning som ett undantag som bekräftade regeln om svarta människors allmänna dumhet.

Verklighetens maktförhållande, åsynen av svarta slavar på gatorna och i slavkaravanerna, influerade alltså ideologi och mentalitet. I ett senare skede, på 1600-, 1700- och 1800-talen, utnyttjade dessutom islamiska härskare myterna till att legitimera erövringskrig och förslavning av svarta undersåtar. Det mest kända exemplet är Mulay Ismail, härskare i Marocko under decennierna kring år 1700, vars politik mötte hårt motstånd från islamiska rättslärde (som förlorade kampen). Ett annat exempel är Funjsultanerna i nuvarande östra Sudan, vars armé på 1700-talet främst utgjordes av ofria svarta från Nubabergen.

(Inom parentes kan nämnas att Hamlegenden i ett senare skede även kom att utnyttjas av kristna. I 1800-talets amerikanska sydstater användes den av pro-slaveridebattörer som ett av många argument för varför ”the peculiar institution” borde försvaras mot abolitionisternas attacker.)

När blev ryssen fiende?

Historia Jag har fått flera frågor om det rysshat som i äldre tid var vanligt förekommande i Sverige. Att det blomstrade vid förra sekelskiftet är bekant för de flesta, likaså att ryssen på 1700- och 1800-talen var en huvudfiende både i svensk propaganda och i verklig politik. Men när blev det så? Under vikingatiden var ju banden mellan dagens Sverige och de rusiska städerna i öster starka, med åtskilliga vänskaps- och släktband mellan kunga- och stormannasläkter i de båda länderna.

De äldsta belagda väpnade konflikterna mellan nordbor och ryssar under medeltiden kan dateras till 1100-talets Novgorod. I den novgorodiska krönikan finner vi anteckningar om sammanstötningar mellan svenskar (ry. svei) och ryssar åren 1142, 1164 och 1188. Förstnämnda år skall en knjaz (furste) och en biskop från svei ha angripit köpmän i Ryssland, dock med liten framgång. År 1164 skall svei ha närmat sig Ladoga (Staraja Ladoga), varvid stadsfolket brände de oskyddade husen och tog sin tillflykt bakom befästningarna. Fem dagar senare anlände furst Svjatoslav från Novgorod och besegrade svenskarna. Av 55 medförda skepp miste de 43. År 1188 skall gotlänningar och nemtser (ett ord som här troligen syftar på tyskar) ha plundrat män från Novgorod.

Att sätta in dessa notiser i ett historiskt sammanhang är mycket svårt. Försök har gjorts att identifiera 1142 års knjaz med kung Sverker den äldre och 1164 års angripare med hans son Karl Sverkersson, men det är föga mer än gissningar. Vi kan inte heller avgöra huruvida krönikörerna överdriver angreppens storlek. På 1200-talet står vi på fastare mark. År 1240 besegrades en svensk här under en fältherre som brukar identifieras som Birger Magnusson (den blivande Birger jarl) av en novgorodisk här under Alexander Nevskij. Även 1256 ägde konfrontationer rum mellan ryssar och framträngande svenskar. Under dessa decennier blev dessutom, på initiativ av påven och av tyska biskopar, religionen en viktig del av den västeuropeiska krigsretoriken mot ryssarna. Tidigare hade det faktum att ryssarna inte varit katoliker saknat relevans i det vardagliga politiska, militära och kommersiella umgänget i Nordeuropa, men under åren kring 1240 definierades de ryska ”schismatikerna” som legitima mål för korståg, något som i förlängningen även kom att prägla den svenska politiken mot Novgorod.

Men det som på allvar gjorde svenskar och ryssar till fiender och maktrivaler var kampen om Karelen. Under 1200-talets andra hälft stärkte Novgorod sitt välde på de omgivande finsk-ugriska folkens bekostnad. Stormän och bönder som tidigare endast varit löst underordnade infogades med vapenmakt i ett tributförhållande som i förlängningen medförde att deras områden kom att utgöra delar av Ryssland. År 1278 ledde furst Dmitrij av Novgorod en förödande plundring i Karelen och tvingade invånarna att erkänna sig som novgorodiska undersåtar. När nemtserna (ett ord som i detta sammanhang mycket väl kan syfta på svenskar) sex år senare anlände för att avkräva karelarna tribut mötte ryssarna dem vid Neva och besegrade dem den 9 september 1284.

De ryska framryckningarna mot Finland utgjorde ett allvarligt hot mot det svenska rikets östra territorier. Särskilt allvarlig blev situationen 1292, då en novgorodisk styrka gick över den vagt formulerade gränsen och förhärjade det svenska Tavastland. Svenskarna svarade, enligt den ryske krönikören, med att sända iväg en 800 man stark här mot öster. Halva styrkan tågade mot Karelen, halva mot Ingermanland, men enligt den (i och för sig partiske) hävdatecknaren led båda häravdelningarna nederlag.

Betydligt större framgång hade den svenska framstöten 1293, då Viborg besattes och på kort tid fick en stark befästning som värn mot fortsatta ryska attacker. Detta blev signalen till en trettioårig ofredstid, visserligen ofta avbruten av informella stillestånd, som avslutades genom freden i Nöteborg 1323. Konflikten hade dock kommit för att stanna, och med varje nytt krig vässades propagandavapnen ytterligare.

Kungar och kejsare

Historia Till de återkommande frågorna i min mailbox hör frågor om titlar som kung, kejsare och furste. Jag har besvarat liknande spörsmål i olika sammanhang, även i förra årets blogg, men eftersom så många fortsätter att ställa dem finns det uppenbarligen ett behov av upprepning. Därav dagens ämne. Vad är en kung och en kejsare? Vad skiljer titlarna åt?

”Kejsare” är i mångas öron finare än ordet ”kung”. ”Kung” låter för många vardagligare, ”kejsare” äldre, mer maktfullkomligt. Vi kan göra diminutiver av ordet ”kung” (”småkungar”), men inte av ordet ”kejsare”. Termen ”kejsardöme” ger associationer till antingen en mäktig sagotid eller till en era som präglas av totalitära stater – Kaiser Wilhelm i Berlin, Franz Josef i Wien, Nero i det brinnande Rom och härskarna i Förbjudna staden i Peking. Men hur stor skillnad är det egentligen på en kejsare och en kung?

Ordet ”kung” kan spåras till urgermanskans kuningaz, men det är inte klarlagt vad ordet ursprungligen syftade på. En hypotes är att termen betyder ”konans unge”, eller i överförd bemärkelse ”tillhör/kommer från en kvinna”. I så fall kan titeln ha syftat på en präst i en kult med kvinnlig gudom, något som är fullt möjligt eftersom kungarollen i många länder har varit länkad till religiösa föreställningar. Den latinska termen rex, som under medeltiden blev synonym med de germanska språkens kungatitlar, förknippades med sakrala kröningsritualer och uppfattningen att innehavaren var utvald av Gud (rex Dei gratia, ”kung av Guds nåde”).

I vår kulturkrets fick kungabegreppet sin slutliga form när den kristna rex-termen utvecklades under medeltiden. I och med det blev det förknippat med hög världslig och religiös (kristen) status och makt att kunna kalla sig ”kung” i dokument. En gräns drogs upp mellan kungar och andra furstar, som inte hade tillskansat sig denna rätt.

Ordet kejsare (liksom tyskans Kaiser och ryskans tsar) kan härledas ur latinets Caesar. På andra språk nyttjas en term som utgår från det latinska ordet för befälhavare, imperator (eng. emperor, fr. empereur). Modellen för hur en kejsare skall uppfattas har alltså rötter i antiken, där Julius Caesars namn utvecklades till en titel buren av rikets ledare. Flertalet av de associationer vi får till termen ”kejsare” har också sina rötter i det gamla Rom – upphöjda potentater med snudd på världsherravälde, kejsarvansinne, vidunderliga byggnadsprojekt, osv.

En romersk kejsare var något helt annat än en kung. Det ovannämnda latinska ordet för kung, rex, hade under antiken negativa associationer eftersom det förde tankarna till den forntid då Rom hade styrts av etruskiska kungar, vilka störtats omkring 510 f.Kr. Dessutom var den romerske kejsaren mäktigare än alla de härskare som fanns i det kungatäta Främre Orienten. Kejsaren var en överhärskare.

Den romerska traditionen fortlevde i det medeltida Konstantinopel. Traditionen levde även vidare i det västeuropeiska kejsardöme som nygrundades efter romerskt mönster av Karl den store år 800. År 962 övertogs denna kejsartitel av den tyske kungen Otto I, varefter flertalet av Tysklands kungar upphöjdes till kejsare ända till kejsardömets avskaffande 1806. Vi brukar kalla detta långlivade imperium ”tysk-romerska riket” eller ”Heliga Romerska riket av Tysk Nation”. Kejsarkröningen genomfördes i regel av påven. Inom ramen för imperiet fanns mängder av furstendömen och till och med kungariken, som Böhmen, Burgund och Italien.

Att vara kejsare i det medeltida Europa var alltså mycket finare än att vara kung, åtminstone på papperet. I praktiken varierade kejsarnas maktbefogenheter mycket från sekel till sekel. De bysantinska (romerska) kejsarna på 1300- och 1400-talen härskade över en grekisk småstat som gick under 1453; vid denna tid fanns det också ett rivaliserande grekiskt kejsardöme i Trapezunt (dagens Trabzon), som gick under 1461. De tysk-romerska kejsarna var från och med 1300-talet i första hand herrar över sina egna arvriken (kejsarna av huset Wittelsbach dominerade Bayern, kejsarna av huset Habsburg dominerade Österrike, osv.).

Men sedan hände något. Från och med 1700-talet gick det inflation i titelbruket. Först ut var härskarna i Ryssland, som sedan 1500-talet kallat sig tsarer men först 1721 valde att officiellt tolka detta som den kejsartitel det faktiskt är. Tsar Peter I började kalla sig imperator. På 1800-talet utökades kejsarskaran betydligt. Till följd av de romerska kulturinfluenser som vällde över Europa kring 1800 (Pompejiutgrävningarna, empirestil, med mera) upphöjde sig Napoleon Bonaparte till fransmännens kejsare år 1804, en titel som försvann 1815 men återkom under Napoleon III 1852–1870 (”andra kejsardömet”). År 1804 upphöjde sig även de habsburgska härskarna i Österrike till kejsare, vilket kom att utgöra en fullgod ersättning för att de miste kejsarvärdigheten över det döende tysk-romerska riket. 1871 kom turen till det nyligen enade Tyskland, där den preussiske kungen utropades till kejsare med överhöghet över övriga tyska furstar och kungar. Den brittiska drottningen Victoria blev kejsarinna av Indien 1876. Den italienske kungen var kejsare av Abessinien (Etiopien) 1936–1941. Dessutom skapades kejsardömen i de forna europeiska kolonierna. Brasilien var kejsardöme mellan 1822 och 1889. Till och med Mexico och Haiti var tidvis kejsardömen på 1800-talet. Ett sentida exempel är Bokassas kortlivade kejsardöme i Afrika på 1970-talet (”Centralafrikanska kejsardömet”, idag Centralafrikanska republiken).

Alla dessa imperier har idag fallit. De ryska, österrikiska och tyska kejsardömena gick under i slutfasen av första världskriget och det brittiska statsöverhuvudet miste sin kejsartitel när Indien och Pakistan blev självständiga 1947.

När européerna sökte efter termer att bruka om utomeuropeiska härskare, vilka saknade de romerska traditionerna, föll det sig ofta naturligt att använda kejsartiteln. Därför finner vi gott om referenser till kejsare av Kina, Japan, Korea, Vietnam och Etiopien i historieböckerna. Det händer också att stormogulerna i 1600-talets Indien kallas kejsare, och det är inte ovanligt att termen brukas om aztekernas och inkafolkets härskare. Men vårt språkbruk är inte konsekvent. Vi brukar således sällan använda termen om andra monarker i Asien (till exempel om kungarna i Thailand och Kambodja), inte heller om härskare i Främre Orienten och Medelhavsvärlden som regerade före Julius Caesar, trots att många forntida härskare hade pretentioner och maktställning som påminde om de senare kejsarnas. Istället använder vi titlar som ”storkonung” eller ”konungarnas konung”.

Janitsjarer och ”hopsamling”

Historia Ett inlägg leder till ett annat. Efter historien om det serbiska krigsfångeödet för ett par dagar sedan har jag blivit uppmanad att skriva något om den märkliga ”blodskatt”, eller devşirme (ordet betyder egentligen ”hopsamling”), som de osmanska turkarna tog upp bland kristna befolkningar på Balkan, och som resulterade i skapandet av både den ofria osmanska administrationen och den elitarmé som förknippas med termen janitsjarer. Hur gick det till? Vilken typ av system var det?

En av de strukturella bakgrunderna var behovet av lojala slavsoldater, något som muslimska härskare, med varierande framgång, hade experimenterat med ända sedan 800-talet. På 1300-talet, när Osmanska riket blev en regional stormakt, behövdes nya trupper som komplement till det gamla turkiska kavalleriet. I första hand använde sig sultanen av kristna vasaller, till exempel serber och bulgarer, vilka antingen uppmanades att ställa upp med hjälptrupper eller krävdes på stora grupper pojkar eller unga män som fotsoldater, men även detta var en i längden opålitlig och otillräcklig resurs. Flertalet vasaller – opportunistiska undantag fanns – uppfattade de osmanska orderna som oönskade och gjorde vad de kunde för att slippa undan. Därför skapade sultan Murad I (d. 1389) ”nya trupper” (turk. yeni çeri, varav ”janitsjarer”) av f.d. kristna slavar, en militär resurs som hade framtiden för sig.

Systemet mognade under Murad II (d. 1451), som institutionaliserade det sena 1300-talets praxis. Målet var att bygga upp en elitarmé som varken var beroende av vasaller eller turkiska stamkrigare. På 1420-talet befallde Murad kristna bondefamiljer på Balkan att vid vissa tidpunkter skänka minderåriga söner i skatt, ett system som kom att benämnas devşirme. Systemet tillämpades därefter regelmässigt till 1630-talet, minskade sedan i betydelse och avvecklades efter 1705. Ibland skedde ”hopsamlingen” vartannat år, ibland vart fjärde år, eller när det ansågs nödvändigt.

Processen började med att en janitsjarofficer anlände till bygden med ett militärt följe och en skrivare. Bönderna sammankallades, och den lokale prästen ålades att notera vilka som fötts och döpts. Dopregistret analyserades, och janitsjarofficeren jämförde uppgifterna med verkligheten. Pojkarna inspekterades, varefter officeren gjorde sitt val mellan pojkar i åldern 8–20 år. Ibland inkrävde osmanerna en pojke på 10 familjer, ibland en på 40. När en pojke blivit utvald kallades han ”slav”, kul (pl. kullar) eller ghulam (pl. ghilman).

I nästa skede fördes pojkarna till Konstantinopel, där en gallring ägde rum. De starkaste och intelligentaste skickades till palatsskolan, där de utbildades till en administrativ elit. Ur denna krets valdes generaler, guvernörer och vesirer, och tillsammans med sultanfamiljen, som de ibland inlemmades i via äktenskap, kom de att utgöra den härskande överklassen i imperiet (jag återkommer gärna till deras öde i en annan blogg). Övriga pojkar sändes ut till turkiska familjer, främst i Mindre Asien, där de arbetade i tre till sju år, lärde sig turkiska och blev muslimer, varefter de återkallades till Konstantinopel för att under ett par år tjänstgöra som statliga grovarbetare. Slutligen, vid drygt 20 års ålder, inordnades de i en truppavdelning för att lära sig krigaryrket. När officerarna var nöjda förklarades de, i samband med en högtidlig ritual, vara fullvärdiga janitsjarer.

Under de år janitsjarerna tjänstgjorde i armén var det meningen att de skulle vara ungkarlar. I slutet av 1500-talet började man dock tumma på reglerna. När åtskilliga janitsjarer på 1600-talet skaffade sig familjer blev det normalt att fäderna såg till att deras söner – som var muslimer från födseln och därmed formellt uteslutna från systemet – även de rekryterades till janitsjarkåren. Detta stärkte sammanhållningen, men sett ur imperiets perspektiv var det olyckligt, eftersom det gjorde janitsjarerna till en stat i staten. Ända tills organisationen avskaffades år 1826 präglades den från och med nu av ärftlighet och lika stark som farlig kåranda. Det var inte ovanligt att janitsjarerna reste sig mot och rentav dödade fältherrar, storvesirer och sultaner. Även inom den civila administrationen reducerades devşirme-systemets konsekventa tillämpning på 1600-talet: korruption och ärftlighet ersatte slavrekrytering och meritokrati.

Devşirme var formellt sett, enligt islamisk juridik, ett illegalt system. Det stred fullständigt mot sharia. Enligt sharia hade kristna undersåtar rätt till beskydd, förutsatt att de betalade skatt och erkände överheten. Till en början protesterade också islamiska laglärde mot ”hopsamlingen”, men de ändrade sig i takt med att systemet visade sig fungera och skänkte imperiet stabilitet. Men den största invändning som har riktats mot systemet är en annan. Hur kunde undersåtarna acceptera att i flera sekler skänka barn i skatt till en sultan? Gjorde de aldrig uppror? Försökte de aldrig fly? Varför fungerade det omänskliga systemet så länge som det gjorde?

Visst förekom det uppror och folkflykt. Balkan bevittnade stora folkomflyttningar under den osmanska perioden, men inte primärt på grund av devşirme utan på grund av plundringar och krig. Inledningsvis, på 1300- och 1400-talen, uppfattades säkert ”hopsamlingen” som traumatisk och ledde till motstånd i vissa bygder. Men inte senare. Faktum är att devşirme, när vi kommer fram till 1500-talet, generellt sett inte alls var så avskytt som det är lätt att tro för en nutidsmänniska. Både osmanska och europeiska källor från 1500- och 1600-talen visar att många familjer gjorde allt de kunde för att dras in i ”hopsamlingen”. Det var inte ovanligt att rekryteringsofficeren mutades att välja söner ur en viss familj till att bli kullar. Både kristna och muslimska bondefamiljer var fullt medvetna om vilka karriärmöjligheter som väntade för de pojkar som togs i skatt. Eftersom devşirme endast berörde icke-muslimska familjer hände det till och med att muslimer mutade kristna grannar för att de skulle utge deras söner för att vara sina egna och därigenom göra det möjligt för sultanen att rekrytera dem skattevägen till palatsskolan eller janitsjarkåren. Vad som börjat som en hatad blodskatt slutade som ett hett eftertraktat privilegium.

Vad vet vi om Håkan ”röde”?

Historia I vissa svenska regentlängder, men inte i alla, möter vi namnet Håkan Röde, som skall ha regerat under andra hälften 1000-talet. Han förekommer sällan i historieböcker. Är man säker på att han har funnits? Och vem var han i så fall?

Enligt Adam av Bremen, som skrev på 1070-talet och alltså är samtida med händelserna, kännetecknades nuvarande Sverige av stora oroligheter efter kung Stenkils död i mitten av 1060-talet. Två kungar som båda hette Erik stred om makten och dog. Stenkils son Halsten försökte regera men blev fördriven. Samma öde drabbade Anund, som kommit från Ryssland för att härska. Sedan valdes Håkan till kung.

Enligt Äldre Västgötalagans kungalängd var Håkan västgöte och stammade från Levene, där han också sedermera begravdes. Han kallades ”röde” och härskade i tretton år. Problemet med kungalängden är att den i nuvarande form kan dateras till 1200-talet och alltså är en sämre källa än Adam av Bremen. Den ger dessutom ett förvirrat kronologiskt intryck: Håkan påstås ha regerat före Stenkil.

Ytterligare en text brukar anföras som belägg för Håkans kungavärdighet. På en runsten vid Hovgården på Alsnö (Adelsö) i Mälaren finns följande inskrift: ”Tyd du runorna. Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen. Tolir och Gylla lät rista, båda makarna efter sig till en minnesvård. Håkon bjöd rista.” Tolir var alltså kungens bryte (förvaltare, uppsyningsman), varför den Håkon som nämns i texten troligen var kung. Eftersom runstenen kan dateras till 1000-talet kan Håkon mycket väl vara identisk med den Håkan som nämns i kungalängden och hos Adam av Bremen. I så fall tycks han ha utövat makt både i Västergötland och i Mälardalen.

Allt sammantaget har vi alltså få skäl att betvivla att Håkan var kung, troligen på 1070-talet och i början av 1080-talet, innan Stenkils son Inge (”Inge den äldre”) grep makten. Nämnas bör att påven Gregorius VII på 1080-talet skrev brev till Inge, i vilka han endast benämner adressaten med initial (I). I ett av dessa brev vänder sig påven till två kungar, I och A, vilka uppmanas införa tionde. Både I och A kallas reges wisigothorum (ordagrant ”visigoternas kungar”, vilket i det här fallet skall utläsas som ”västgötarnas kungar”). Ofta brukar man mena att A syftar på Inges bror Halsten, som alltså har kunnat återkomma som medregent, men bokstaven kan lika gärna syfta på Håkan (lat. Aquinus).

Mer än så vet vi inte. Det har spekulerats i att Håkan var besläktad med en äldre kungaätt och kanske släkt med den från runstenar kände Ingvar (”den vittfarne”), men detta är föga mer än gissningar.

Ett serbiskt krigsfångeöde på 1400-talet

Historia I svallvågorna av mina senaste blogginlägg har jag fått en hel del frågor om olika aspekter av konflikten mellan kristendom och islam. Då vissa av dessa frågor är mycket omfattande, och det inte är meningen att denna blogg uteslutande skall handla om detta ämne, kommer jag att vänta med att besvara flertalet till ett senare tillfälle.

Men en fråga väljer jag att ta upp redan nu. Vilken typ av källor finns det egentligen till konflikten mellan islam och kristendom på det senmedeltida Balkan? I en tidigare blogg har jag ju visat på svårigheten att forska om exempelvis slaget vid Kosovo polje, på grund av dåligt underbyggda fakta (sånger, legender, etc.). Vilka andra typer av källor finns? Har vi exempelvis något kristet ögonvittne till hur den osmanska armén fungerade?

Vi har gott om källor. Det bästa sättet att lära känna dem översiktligt är att införskaffa J.V.A. Fines bok The Late Medieval Balkans. Listan kan göras lång: bysantinska krönikor, valakiska brev, turkiska redogörelser, med mera. Och ja, vi har ögonvittnen. Jag nämnde en sådan häromdagen, Johann Schiltberger. Ett annat exempel är de memoarer som nedskrevs av serben Konstantin Mihailović. Konstantin tillfångatogs i Novo Brdo år 1455, sedan staden kapitulerat för turkarna. Enligt islamisk lag (sharia) hade sultanen rätt till en femtedel av allt krigsbyte, alltså även fångar, varför Konstantin blev soldatslav i den osmanska armén.

Konstantin har själv berättat hur det gick till. Efter Novo Brdos fall för sultan Mehmet II tvingades invånarna gå ut genom en av portarna. Sultanen dömde de viktigaste männen till att halshuggas. Övriga män fick återvända hem. Åtskilliga kvinnor delades ut som krigsbyten. Pojkarna, däribland Konstantin, sändes till Mindre Asien för att tjäna som slavsoldater. Kort tid senare sökte Konstantin och nitton andra pojkar fly, men de greps, torterades och släpades bakom hästar som straff.

Konstantin Mihailović tjänade i osmanernas armé både på Balkan och i Mindre Asien, bland annat mot den ryktbare valakiske vojvoden Vlad III, även känd som Vlad Dracula och av sina fiender benämnd Vlad Ţepeş (”Vlad Pålspetsaren”). År 1463 ålades han att försvara Zvečaj i Bosnien tillsammans en trupp janitsjarer, men sedan den ungerske kungen Matthias Corvinus erövrat fästningen återfick Konstantin friheten. Han skrev senare ned sina minnen av tiden som slavsoldat, vilka besynnerligt nog har överlevt i tjeckisk översättning. Här berättar Konstantin så gott han förmår om islam, om osmanernas historia och om deras militära organisation – framför allt framhäver han arméns stenhårda disciplin, till exempel hur övergrepp mot civilbefolkning resulterar i dödsstraff. Hela arbetet har översatts till engelska (Konstantin Mihailović, Memoirs of a Janissary, övers. Benjamin Stolz, University of Michigan, Ann Arbor 1975).

Byskolan kvar
Arvid Lund och Mohamed Ahmed Jama
 leker under rasten.

De somaliska barnen räddade Yllestad

Integration i SD-land.

FOTO: Bezav Mahmod

”Kan bli hög på min egen prestation”

Söndagsintervju

Dencik siktar på Hollywood.

3 000-åriga guldringar
skickades till SvD

Försvann från museum – skickades till SvD.

”Röst åt kvinnor som tagits för givna”

Augustpriset

Välförtjänt succé för Sandberg.

Webb-tv

Dorsin: ”Jag får
skylla mig själv”

Tv

Dorsin berättar om sin uppväxt och Ove.

SvD väljer 10 böcker
för höstens bokcirkel

SvD väljer

Från Andersson till Östergren.

Webb-tv

”Jag beskylls för att upprepa mig jämt”

Filmsuccén

Roy Andersson om sin egen stil och nya hyllade film.

Spelbloggen

”Hur faen blir det
med tomten i år?

Sthlmsnatt

Live från Skäggtorget i Hornstull.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.