Flagellanter i Sverige?

Historia I Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1957) kommer plötsligt en grupp gisslare, så kallade flagellanter, intågande i en by och piskar sig blodiga för att blidka Guds vrede över sin egen synd, som de antar har förorsakat digerdöden. Men har verkligen flagellanter funnits i Sverige? Och vad ansåg myndigheterna om deras gisslartåg?

Svaret på den första frågan är entydigt nej. Vi har aldrig haft flagellanter i Sverige, om vi undantar de skådespelare som har gestaltat flagellanter i bland annat just Det sjunde inseglet. Svaret på den andra frågan är svårare att besvara, eftersom myndigheternas attityd varierade kraftigt från tidpunkt till tidpunkt och från land till land.

Såvitt källorna låter oss veta började gisslandet som offentlig botgöring i kollektiv form förekomma omkring 1260, men företeelsens blomstringstid sammanföll med digerdöden i mitten av 1300-talet. Flagellanterna vandrade mellan städer och byar, ställde upp sig framför kyrkorna och piskade sig blodiga för att efterlikna Kristi lidande, mildra Guds vrede och reducera det lidande de misstänkte att de skulle underkastas i livet efter detta. På våren 1348 var påven i Avignon entusiastisk över gisslarna och tog personligen initiativ till fromma processioner som påminde om flagellantmarscherna – män, kvinnor och barn, många barfota, piskade varandra så att blodet rann. Enligt en uppgift (av ögonvittnet Louis Heyligen) deltog närmare 2 000 människor, vilket möjligen är en överdrift. Liknande positiva vittnesmål finns från andra håll i Väst-, Syd- och Centraleuropa. Ett känt exempel är en krönikenotis från Neuberg i österrikiska Steiermark om fromma självplågarscener på orten under hösten 1348 och våren 1349.

Längre norrut uppstod dock en schism mellan flagellanter och myndigheter. Flagellantismen radikaliserades och blev en massrörelse som skrämde både prästerskapet och herremännen. Gisslarna nöjde sig inte med att piska sig själva utan angrep även folk som de definierade som Herrens fiender, allt från judar till präster och munkar. Abbot Gilles i Tournai (i dagens Belgien) har skildrat hur flagellanter tågade genom landsbygden i två dagspass under 33 dagar tvärs igenom Europa, barfota och i det närmaste nakna, och piskade sig ända tills de nådde Flandern. Liknande redogörelser finns hos den franske krönikören Jean Froissart, kaniken Jean le Bel i Liège, i världskrönikan från Köln och i Erfurtkrönikan. Kölnkrönikans skribent använder ordet detestabilis (”avskyvärd”) om flagellanterna. I Erfurt förvägrades flagellanterna inträde.

En av de mest berömda redogörelserna för flagellantrörelsen har lämnats av dominikanbrodern Heinrich von Herford (d. 1370). Enligt honom var gisslarna ”utan huvuden”, det vill säga utan ledning eller intelligens. De dök plötsligt upp i Tyskland 1348 och kallades ömsom korsbärare, ömsom flagellanter. Heinrich noterar att flagellanterna fäste skarpa metallbitar i piskornas knutar för att göra pinan desto större: ”Jag har sett hur dessa metallbitar ibland, när de piskade varandra, bet sig fast i köttet så djupt att det krävdes fler än två försök innan man hade ryckt ut dem.” I städerna förvandlades gisslarnas oordnade hopar till väldrillade botgörartåg på led. Gisslarna drog kåpor över sina ansikten och sänkte huvudena mot marken. De tågade fram på gatorna och sjöng sorgliga hymner. När de nådde fram till en kyrka gick de in och tog av sig kläderna på överkroppen. Därefter gick de ut genom kyrkans nordport och kastade sig till marken, varefter själva gisslandet vidtog genom att flagellanterna turades om att slå varandra. När en flagellant var färdig sade han: ”Må Gud förlåta dig alla dina synder. Stå upp.” När alla hade piskats och blivit förlåtna tågade de vidare på led, två och två, och sjöng hymner. Så fort de nådde en passage i sången som handlade om Kristi lidande kastade de sig raklånga till marken och bad. De predikade även för folket, ringaktade prästerskapet, föraktade den officiella kyrkan och struntade i sakramenten. En dominikanbroder som försökte lugna ned dem utanför Meissen stenades till döds.

Biskoparna svarade givetvis med bannlysning, och påven fördömde flagellanterna, men eftersom de i detta läge hade tagit avstånd från den officiella kyrkan ignorerade de påbuden. Gisslarrörelsen blev alltmer fanatisk under 1349 och 1350. Myndigheterna övergick nu till aktiv förföljelse och alltfler vanliga borgare vände sig emot dem. Under 1350 och 1351, då rörelsen ebbade ut, slutade många flagellanter i galgen eller på bålet.

Namnet Sidenvägen

Historia I nästan alla redogörelser för de gamla karavanlederna mellan Kina och Europa förekommer termen ”Sidenvägen”. Termen återfinns framför allt i redogörelser för medeltida förhållanden, medan karavanvägarna under antiken sägs vara ”föregångare” till Sidenvägen. Men hur gammal är egentligen termen? Förekom den på Marco Polos tid?

Nej, termen är i själva verket inte alls särskilt gammal. Ordet myntades av den tyske friherren, resenären och geografen Ferdinand von Richthofen (1833–1905). En betydande del av Richthofens liv, innan han blev professor vid ett antal tyska universitet, tillbringades på långa resor över hela världen. Framför allt färdades han kors och tvärs genom hela Asien, men även i västra USA, där han deltog i prospekteringen efter ädelmetall. I synnerhet resorna i Kina ledde till stort intresse i Europa, och han publicerade ett omfattande arbete om sina kinesiska erfarenheter på 1870- och 1880-talen. Till de studenter som inspirerades av Richthofen hörde Sven Hedin.

Det var alltså denne preussare, och inte Marco Polo eller någon annan medeltida resenär, som först brukade termen ”Sidenvägen” (Seidenstraße; eller Seidenstraßen, eftersom det rörde sig om mer än en rutt). Första kända användande av benämningen kan dateras till 1877.

Och ja, Ferdinand von Richthofen var nära släkt med flygarässet Manfred von Richthofen (”Röde baronen”).

Led svenska medeltidskungar av Marfans syndrom?

Historia I takt med att gamla kunga- och jarlagravar öppnas för att göra det möjligt för forskarna att analysera skeletten har en av flertalet svenskar föga känd sjukdom förts på tal: Marfans syndrom. Att döma av analyserna av skeletten i Birger jarls grav i Varnhems klosterkyrka led hertig Erik Birgersson, bror till kungarna Valdemar och Magnus Ladulås, av Marfans syndrom. Vilka andra kan ha varit drabbade av sjukdomen? Kungar?

Marfans syndrom, som fått sitt namn av den franske barnläkaren Antoine Bernard-Jean Marfan, är en bindvävssjukdom som försvagar kroppen och stundom (men inte alltid) leder till tidig död. En skada eller mutation på en gen resulterar i att proteinet fibrillin påverkas, och eftersom detta protein ingår i bindvävsfibrer kan ett flertal komplikationer uppstå. Vanliga symptom är utvidgning av aortan, långsmal kroppsbyggnad (med smala fingrar – det har spekulerats i att violinvirtuosen Paganini led av sjukdomen), krökt ryggrad, plattfot och utskjutande eller insjunket bröstben. Väl att märka kan sjukdomen arta sig på mycket olika vis. Hos vissa individer märks inte sjukdomen alls, vilket självfallet gör den svår att upptäcka.

De flesta, ca 75 %, av alla som lider av Marfans syndrom har fått sjukdomen i arv från en av föräldrarna. Om den ena föräldern har sjukdomen är risken för att Marfans syndrom ärvs av ett barn, såväl son som dotter, 50 %.

Eftersom Erik Birgersson hade sjukdomen borde följaktligen hans far Birger Magnusson (Birger jarl) eller hans mor Ingeborg Eriksdotter ha haft Marfans syndrom, såvida inte Erik fick den genom egen mutation. Med tanke på att Birger jarls skelett inte uppvisar tecken på sjukdomen är det sannolikt att Erik ärvde den från sin moder. Ingeborgs bror, kung Erik Eriksson (”Erik läspe och halte”) kan alltså med stor sannolikhet ha varit drabbad. Det skulle förklara de kroppsliga men som nämns i Erikskrönikan, att kungen var ”nokot swa läsper wid, haltan thet war ok hans sidh”. Det skulle också förklara varför Erik Eriksson dog i unga år – och, i förlängningen, varför andra svenska medeltidskungar avled efter blott några års regeringstid. På grund av ingiften (äktenskapsallianser) var åtskilliga medlemmar av svenska kungahus och stormannafamiljer besläktade, vilket måste ha ökat risken för spridning av sjukdomen genom arv. Erik Erikssons far Erik Knutsson avled 1216 efter endast åtta år på tronen, hans unge efterträdare Johan Sverkersson redan 1222.

Men detta är än så länge bara spekulationer. Så länge skeletten inte har påträffats och analyserats – Erik Knutsson och Erik Eriksson lär vila i Varnhems klosterkyrka, men vi vet inte exakt vilka skelett som är deras – förblir dödsfallen och de kungliga hälsotillstånden ouppklarade.

Hur gammal är badsemestern?

Historia Förvisso har andra hälften av juli månad inte varit optimal ur sol- och badsemester detta år, men frågan dyker likväl upp. Hur länge har vi egentligen uppskattat att resa till stranden eller insjön för att bada på vår ledighet? Finns det en koppling mellan den antika badkulturen och badandet vid dagens sandstränder?

Nej, är det enkla svaret, inte en direkt koppling, även om det i båda fallen rör sig om kroppar som nedsänks i vatten av hälso- och nöjesskäl. Antikens romare och greker höll sig till inomhusbad, på latin thermae, inte sällan storskaliga anläggningar som är värda åtskilliga separata blogginlägg. Under medeltiden förekom också bad i speciella badhus, såväl privata som offentliga. De senare blev så småningom förknippade med prostitution och allmän osedlighet, varför de utsattes för hårda attacker under det puritanska 1500-talet. Inomhusbadandet fick en renässans på 1800-talet i takt med att hygien- och hälsotänkandet utvecklades.

Semesterbadandet i havsvatten är en modern företeelse och närmast en vidareutveckling av promenerandet på stränder. Under sent 1700-tal började förmögna västeuropéer söka sig till fashionabla kustorter för att vandra längs stränderna och insupa havsluften, detta som alternativ till inlandets populära brunns- och kurorter. I nästa skede (under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet) övergick man till att bada i själva havsvattnet, först av hälsoskäl och sedan av rena nöjeskäl, men det dröjde till införandet av lagstadgad semester för arbetare under mellankrigstiden innan sommarbadandet blev ett massfenomen.

De första stora badorterna, i egentlig mening, i Europa utvecklades följaktligen på 1800-talet för över- och medelklass. Kända exempel är Brighton i Storbritannien, Rimini i Italien och Deauville i Frankrike. Tidiga svenska exempel är skånska Mölle och Ljugarn på Gotland, som blomstrade vid sekelskiftet 1900.

Hur uppstod trafficking?

Historia En nutidsrelaterad fråga som jag ofta får, inte minst vid besök i skolvärlden, är hur den storskaliga försäljningen av flickor och kvinnor för sexuellt utnyttjande (trafficking) uppkom. Att sexslaveri som sådant är en urgammal företeelse – det kan i skrift spåras till bronsåldern i Främre Orienten och är säkert äldre än så – känner många till, men hur uppstod den specifika form som vi känner från modern historia?

För att finna svaret får vi söka oss till de globala arbetsvandringarna och migrationsvågorna under 1800-talets andra hälft. Först i denna situation blev företeelsen så omfattande att den upphörde att vara ett kostsamt elitfenomen och övergick till att bli en veritabel massindustri.

För att få arbetare till sina plantager och gruvor, i synnerhet sedan slaveriet avskaffats, tvingades entreprenörer och kolonisatörer att hyra kontraktsarbetskraft. Genom kontraktet förpliktade man sig att arbeta under en specificerad tid, eller tills man betalat för reskostnaden till det nya landet. Ibland, som i fallet med indierna på Mauritius, skedde detta genom att hela familjer flyttade över världshaven, men i många fall flyttade endast männen. Fru och barn, om sådana fanns, blev kvar i hemlandet. Miljoner fattiga kinesiska män hamnade på detta sätt i brittiska kolonier som Singapore och Malaya, men de for även till fjärran belägna destinationer som Afrika och Amerika. Ett typiskt exempel är järnvägsbyggandet i USA, som till stor del utfördes av kineser. När slaveriet minskade i betydelse på Cubas sockerplantager importerades kinesisk kontraktsarbetskraft även dit. Könsfördelningen i vissa kolonisamhällen och regioner blev bisarr: år 1900 gick det 14 män på en kvinna i Singapore. Lägg därtill att det fanns gott om europeiska soldater i kolonier över hela jordklotet. Även de var i regel ensamma män.

Kvinnobristen resulterade i ett uppsving för prostitution. I synnerhet från Kina och Java exporterades stora mängder flickor och unga kvinnor över Indiska oceanen och Stilla havet. Ju längre bort de såldes, desto högre blev vanligtvis priset. På 1880-talet kostade en i praktiken ofri kinesisk prostituerad 1,5 dollar i vissa delar av norra Kina. I Hongkong kostade hon 45 dollar, i Singapore 350 och i San Francisco mellan 1 000 och 3 000.

Traffickingen följde alltså i övriga migrationers kölvatten. Den könsmässiga obalansen och utvecklingen av migrationsleder var två förutsättningar för att det skulle fungera. Den tredje, och viktigaste, förutsättningen var dock fattigdomen. Många traffickingoffer slussades in på könsmarknaden eftersom deras föräldrar var för fattiga för att kunna försörja hela familjen och därför sålde döttrarna. Alla visste inte vilket öde som väntade flickorna, men i andra fall var valet medvetet – hellre bordellen än svältdöden. Vi känner även till fall där flickor mer eller mindre frivilligt gick in i systemet för att lösa en skuld eller (tro sig kunna) tjäna pengar utomlands till sina fattiga familjer. Dessutom förekom självfallet lurendrejeri och kidnappning, men fattigdomen var den främsta orsaken till att trafficking blev en miljonindustri.

Den kinesiska situationen är särskilt väl känd. Här var de primära agenterna i traffickingindustrins första fas medelålders kvinnor, ofta från Kanton, som själva hade en bakgrund som prostituerade. Under sken av att kunna erbjuda utbildning och arbete som sömmerska, hårfrisörska eller småhandlare övertalade de fattiga föräldrar att sälja eller adoptera bort döttrarna. I fas 2 såldes eller lämnades flickorna över till bordellägare, som satte dem i arbete när de kommit upp i 12- eller 13-årsåldern. Det förekom att formella prostitutionskontrakt slöts mellan föräldrar och köpare, inte sällan med specificerade tidsspann (vanligtvis sexårskontrakt). Flickorna fick ofta en teoretisk chans att tjäna ihop pengar till att själva lösa ut sig ur kontrakten, men i praktiken var det sällan möjligt att komma upp till den önskade summan.

Under 1900-talet försökte staterna och polismyndigheterna komma tillrätta med missbruken och lagöverträdelserna. Trafficking var och är ju i princip lika kriminellt som övrigt slaveri. Kriminaliseringen av näringen ledde dock inte till att den försvann, bara till att den gick under jorden och flyttade fokus till delar av världen där kontrollen var svagare, exempelvis krigszoner.

Nordbor i fjärde korståget?

Historia I början av 1200-talet omdirigerades ett korståg från att ha varit riktat mot det muslimska Egypten till att riktas mot det grekisk-ortodoxa Konstantinopel. I praktiken kom korståget att glida in i ett bysantinskt inbördeskrig för att i ett senare skede avslutas med en regelrätt erövring av en betydande del av Bysantinska riket. Detta ”fjärde korståg” brukar inte förekomma i redogörelser för nordiskt deltagande i korstågen, vilket är fallet för många andra korståg. Finns det inga belägg för att skandinaver deltog i kriget?

Jo, det finns det faktiskt, men på motståndarsidan. Skandinaver hade ju i flera sekler sökt sig till Bysantinska riket för att ta tjänst som soldater i väringagardet. Under andra hälften av 1000-talet ökade visserligen det engelska (anglosaxiska) inslaget i gardet markant, men nordborna fortsatte att ansluta sig. Så var även fallet på 1100-talet och i början av 1200-talet, varför det fanns nordbor redo att försvara staden när fransmän, italienare och andra korsfarare angrep år 1203. Att vi vet detta beror på ett ögonvittne, den franske fältherren och skribenten Geoffroi de Villehardouin (d. 1213), som stred i korsfararnas led. I dennes krönika Histoire de la conquête de Constantinople (”Historia om Konstantinopels erövring”) finner vi notiser om ”daner” som tillsammans med engelsmän slog tillbaka ett stormningsförsök mot stadsmurarna. Senare kunde Villehardouin även konstatera att väringarna var utposterade som betrodde vakter utanför det kejserliga Blachernaipalatset, där den återinsatte kejsar Isak Angelos tog emot korsfararna. (Se översättningen till engelska i Joinville and Villehardouin, Chronicles of the Crusades, övers. M.R.B. Shaw, 1963 och senare utgåvor, kapitel 9 och 10).

Det är dessvärre omöjligt att identifiera Villehardouins ”daner”, eller ens med bestämdhet säga från vilket land de kom. Skribenter i Medelhavsområdet använde ofta daner-termen som samlingsbenämning för nordbor överhuvudtaget, ungefär som muslimerna i Mellanöstern kallade flertalet västeuropéer ”franker” (arab. ifranj). Till historiens ironi hör att vissa av de väringar som bekämpade fjärde korståget 1203 mycket väl kan ha varit korsfarare själva. På 1190-talet hade åtskilliga nordbor dragit mot Heliga landet för att strida mot saracenerna och uppsöka pilgrimsmål. Vi vet att några av dem tog vägen tillbaka över Konstantinopel (se exempelvis det latinska verket De profectione Danorum in Hierosolymam, i M. Cl. Gertz, red., i Scriptores minores historiae Danicae medii aevi, 2, Köpenhamn 1922), och det är inte osannolikt att en och annan då lät sig värvas som väring.

Hur stor var risken att Sverige dragits in i andra världskriget?

Historia Jag har länge undvikit den här frågan, eftersom den är dömd att resultera i spekulationer snarare än fakta. Sverige blev ju, bevisligen, aldrig en krigförande part. Men jag får den ideligen, i alla möjliga sammanhang. Eftersom jag faktiskt har skrivit i ämnet (se nedan) kan jag lika gärna dra argumenten i bloggen. Dock: allt detta är och kan bara vara spekulationer. Det står envar fritt att dra kontrafaktiska slutledningar med annat resultat.

Först och främst: varje spekulation i dylika frågor grundar sig i regel på att uppfattningen att de krigförande staternas ledare vägleds av rationella argument när de invaderar länder. Så är dock inte fallet i varje enskilt historiskt fall. I praktiken gör människor sig ofta skyldiga till irrationella handlingar som omöjligen kan förutses. Nedanstående scenarier kan därför lätt kompletteras med allehanda tankelekar som ger irrationaliteten fritt spelrum, till exempel farliga manövrer som baserats på fellästa kartor, alltför impulsiva handlingar från generaler och gränsbefäl eller plötsliga hugskott från Hitler. Men allt detta lämnar jag alltså därhän.

I så fall återstår tre någorlunda tänkbara rationella scenarier: (1) att Sverige dragits in i finska vinterkriget, (2) att Sverige råkat i krig med Tyskland under ”midsommarkrisen” 1941 och (3) att Sverige invaderat Tyskland eller tysk-ockuperade områden, till exempel Norge, i krigets slutskede.

Scenario 1 är det mest intressanta. I början av 1940 förklarade Storbritannien och Frankrike för Sverige och Norge att de hade för avsikt att sända en allierad expeditionskår via Narvik och Luleå till norra Finland för att bistå finnarna i kriget mot Sovjetunionen. Detta riskerade att leda till att tiotusentals fransmän och britter for över järnmalmsfälten i Lappland. Många svenskar gissade att detta var expeditionens egentliga syfte, det vill säga att britter och fransmän ville ockupera Kiruna och skära av den svenska järnmalmsexporten till Tyskland. Den svenska regeringen röstade ned förslaget. Icke desto mindre förklarade Storbritannien och Frankrike att de tänkte genomföra fälttåget oavsett vad skandinaverna tyckte. Sverige riskerade därmed en allierad invasion av Lappland. En sådan kunde mycket väl ha ägt rum om inte de ryska framgångarna hade avslutat finska vinterkriget den 12 mars.

Om vi förutsätter att kriget hade varat längre och att de allierade verkligen anlänt till Lappland skulle Sverige ha varit tvunget att välja sida, att antingen försvara sig mot västmakterna (och därmed ha riskerat att i förlängningen bli förbundet med Tyskland) eller låta britterna och fransmännen ockupera malmfälten. Att bekämpa västmakterna hade i praktiken varit detsamma som att stödja Stalin mot Finland, vilket var mycket svårsmält för alla svenskar, undantaget kommunisterna, något som ytterligare hade komplicerat situationen. En allierad ockupation av malmfälten kunde i sin tur ha resulterat i att tyskarna kort tid senare inte bara ockuperade Norge och Danmark utan även Sverige. Flera olika krigsscenarier blir därmed möjliga att spekulera om. Men alla stupar på det enkla faktum att finska vinterkriget slutade innan någon expedition hann genomföras. Dessutom är det långt ifrån säkert att den hade blivit av. Britter och fransmän hade mycket annat att tänka på under våren 1940.

Scenario 2 brukar ofta dyka upp i debatter, men i själva verket bygger det på orealistiska antaganden om Sveriges betydelse för Tyskland. Mellan den 25 juni och den 12 juli överfördes en stridande tysk division, 163:e infanteridivisionen (kallad Division Engelbrecht), till Finland för att delta i angreppet på Sovjetunionen. Vad hade hänt om Sverige sagt nej till tyskarnas krav? Hade Tyskland invaderat?

Nej. Soldaterna hade, låt vara att det hade varit besvärligare, kunnat överföras längs en nordligare rutt, utanför svenskt territorium. Tyskarna hade blivit irriterade och kanske svarat med en diplomatisk not eller rentav sanktioner, men de hade ingen orsak att invadera, i synnerhet som de just hade invaderat Sovjetunionen och behövde trupperna där. Dessutom var den tyska krigsmakten nöjd med järnmalmsexporten från Sverige. Det allra troligaste är att ett svenskt nej hade följts av ännu en begäran, i betydligt skarpare tonläge, vilket hade gett Per Albin Hansson och utrikesminister Günther ett bättre utgångsläge för att övertala regeringen att acceptera kravet. I så fall hade infanteridivisionen bara transiterats några dagar senare än vad som nu blev fallet.

Scenario 3 är det minst sannolika. Militärt sett hade det inte varit några större problem för Sverige att, tillsammans med välutbildade norska polisstyrkor i Sverige, gå över gränsen till Norge och föra krig mot de ca 350 000 tyska ockupanterna. Men politiskt var det orealistiskt. Den svenska regeringen hade hela tiden strävat efter att undvika att landet drogs in i krig. Man var glad över att kriget höll på att sluta utan svenskt deltagande. Om en svensk politiker i detta läge hade yrkat på att man borde gå in i Norge eller Danmark, eller rentav invadera Tyskland för att påskynda krigets slut eller befria fångar i koncentrations- och dödsläger, skulle han ha fått en förkrossande majoritet av folkvalda emot sig.

Slutsatsen kan bara bli att Sverige löpte tämligen liten risk att bli indraget i kriget – så länge vi håller oss till resonemang som bygger på rationella kalkyler. Den som vill ta del av mer utförliga argument från undertecknads och andra forskares sida om möjliga men aldrig realiserade händelseutvecklingar under andra världskriget rekommenderas boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier (red. D.E. Showalter och H.C. Deutsch, Fischer & Co., övers. G. Andolf, 2010).

Vildhussens dåd

Historia Eftersom jag redan har tipsat om syd- och mellansvenska historiska sevärdheter, till fromma för er som har valt att stanna i Sverige över semestern, fortsätter jag idag med en av mina favoriter i Norrland. Den som har vägarna förbi östligaste Jämtland, rakt in i landet från Sollefteå och Höga kusten, finner mitt i naturen ett lika kusligt som storslaget minne av 1700-talets norrländska entreprenörsanda. Jag syftar på Döda fallet och minnet av Vildhussen.

Egentligen hette han Magnus Huss (1755–1797). Han anställdes av 1793 av invånarna i Ragunda socken och Stuguns by – ”Storfors Bolag” – för att gräva en kanal förbi Storforsen i Indalsälven, som varje år förstörde stora mängder timmer. Både de jämtländska skogsägarna och affärsmännen i Sundsvall ville råda bot på eländet, och Sundsvallsköpmannen Huss trodde sig ha en lösning. Det fanns redan en bäck bredvid forsen. Den borde byggas ut till en kanal, vilken skulle kunna användas som ränna för flottning vid sidan av älven.

Dessvärre för Huss och bönderna vid Ragundasjön fanns det även bestämda motståndare till projektet. Bönderna nedom älven tjänade på att forsen saboterade för flottningen, eftersom det föll på deras lott att samla ihop stockarna, mot betalning. För dem var Indalsälven en inkomstkälla som de inte ville kanalisera bort.

Om det inte varit för sabotagen skulle troligen kanalen ha blivit färdig utan problem, men eftersom arbetet ideligen försenades sammanföll det till slut med en oförutsedd naturkatastrof, framkallad av det höga vattenståndet i Ragundasjön. På natten mellan den 6 och 7 juni 1796 bröts fördämningarna och den skyddande rullstensåsen eroderade när vattnet forsade fram. Både Ragundasjön och Storforsen tömdes. Den planerade kanalen blev istället Indalsälvens nya lopp.

Följdverkningarna var avsevärda. Timmerflottningen gynnades, och den torrlagda marken övertogs av människor; här ligger exempelvis orten Hammarstrand idag. Värre gick det för bönderna nedanför fallet, som miste både mark och gott laxfiske.

Resultatet av att forsen tystnade kan idag beskådas in i minsta detalj, eftersom ”Döda fallet” har bebyggts med en lättvandrad led med trappor, broar och informativa skyltar om projektets och Vildhussens historia (han drunknade redan 1797 under en båtfärd på Indalsälven). Området är naturreservat sedan 1926.

Sigurd Fafnesbane i Sörmland

Historia I en kommentar till bloggen för någon vecka sedan nämndes Sigurdsristningen i Södermanland som något väl värt att besöka för bilburna semesterfirare. Eftersom jag fullständigt håller med – jag har, just i rollen som bilburen semesterfirare, besökt den upprepade gånger – väljer jag att skriva lite om den idag. Bland våra runhällar är den unik. Ni som har gott om tid, befinner er i närheten av Mälaren och är intresserade av äldre svensk historia har egentligen inget giltigt skäl att missa den.

Verket skapades på order av en kvinna vid namn Sigrid Ormsdotter. Inskriften lyder:

Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder Orms dotter, för själen Holmgers Sigröds fader hennes make.

Släkthistorien är inte lätt att reda ut. Sigrid var mor till Alrik och dotter till Orm. Möjligen var hon änka efter Sigröd, som i sin tur var son till Holmger. Men hon kan också ha varit änka efter Holmger, som hade sonen Sigröd i ett tidigare äktenskap. Sigrid hade minst ytterligare en make, eftersom det på en närbelägen runsten framgår att Alrik var son till Sigrid och Spjut. Vi kan också sluta oss till att Sigrid var kristen, eftersom det var vanligt bland de första generationernas kristna nordbor att resa broar till minne av döda släktingar, en praxis som jag gärna återkommer till i ett annat blogginlägg. Bron ifråga fanns alldeles bredvid berghällen och gick över Ramsundet, som idag är en å. Man kan ännu se rester efter brofästena.

Det som gjort runhällen ryktbar är emellertid varken bron eller Sigrid och hennes familj utan utsmycknaden: ristaren har knackat in ett antal scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane. Den operaintresserade känner igen handlingen i akt 2 i Wagners Siegfried. Runslingan är formad som draken Fafne, som Sigurd ses döda med svärd underifrån. Vi ser också hur han därefter sitter naken vid en eld med tummen i munnen, eftersom han har stekt drakens hjärta över elden och bränt sig. Han är avbildad omgiven av allehanda smidesverktyg, som tillhör fosterfadern Regin (Wagners Mime). Scenen visar det ögonblick då Sigurd plötsligt, tack vare det drakblod han får på läpparna, kan förstå vad fåglarna berättar. De sjunger att Regin har för avsikt att dräpa honom och stjäla Fafnes skatt. Nästa steg i berättelsen avbildas också: vi ser Regin med avhugget huvud och hästen Grane lastad med skatten. Sigurd har alltså dödat fosterfadern och berett sig att rida vidare.

Jag vet vad många läsare tänker nu. Varför sätter jag inte in en bild på hällen? Om jag har varit där borde jag väl ha bilder? Visst. Men det är inte lätt att fotografera Sigurdsristningen, och även om jag blev bättre på bloggandets teknik än jag är skulle jag inte kunna använda de bilder jag har. Hällen och dess konst lämpar sig dåligt för foto. Den som verkligen vill uppleva konstverket får sätta sig i bilen och åka dit. För flertalet läsare av denna blogg torde det inte vara särskilt långt, ca en mil nordost om Eskilstuna.

Broder Evert av Söderköping

Historia Jag får ofta frågor om svenska helgon, både halvhistoriska missionärsgestalter i medeltidens gryning och historiska men svårgripbara personer längre fram i tiden. Vissa undrar hur länge vi fortsatte att utveckla katolska helgonkulter, huruvida detta avbröts av reformationen eller om det redan hade tagit slut under senmedeltiden.

Just för 1400-talets räkning är de svenska ansträngningarna att trumfa igenom kanoniseringar av inhemska helgon ovanligt väldokumenterade. Att ingen gick hela vägen till formell helgonförklaring av påven berodde delvis på bristande penningmedel (det var dyrt att föra en process i hamn), delvis på att reformationen drog ned rullgardinen för dylikt. Efter reformationen förbjöds helgonkult i Skandinavien, men vissa kulter levde kvar på lokalplanet (som i Sankt Olof på Österlen, en kult som är omvittnad av Linné på 1700-talet).

Ett ypperligt, men föga känt, exempel på att nya helgonkulter utvecklades ännu under decennierna omedelbart före reformationen är historien om broder Evert i Söderköping. År 1480 utnämndes han till föreståndare för stadens hospital, detta sedan den förre föreståndaren avsatts på grund av korruption och en annan kandidat tackat nej till posten. Broder Evert utnämndes av riksrådet, förmodligen på initiativ av Henrik Tidemansson, biskop i Linköping.

Under de arton år som följde – han avled omkring 1498 – gjorde broder Evert betydande insatser inom den söderköpingska sjuk-, åldrings- och fattigvården. Han lyckades ansluta Söderköpings hospital till Helgeandsorden (lat. Ordo sancti Spiritus), med huvudsäte i Rom, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja medlemskap i orden (så kallade konfraternitetsbrev), något som kraftigt ökade hospitalets inkomster. Dessutom utverkade han talrika donationer, vilket också gynnade verksamheten.

Efter sin död fick broder Evert helgonrykte. I dokument från 1520 framgår att den avlidne föreståndaren kallades ”helge Evert i Söderköping”. Om det inte varit för reformationen hade han mycket väl kunnat bli föremål för en etablerad helgonkult och gått till historien som Sankt Evert. Istället blev han, liksom många andra svenska lokalhelgon, bortglömd.

Se tröjan

Dikter om en urholkad flyktingpolitik

Litteratur

”Uppfodrande poesi.”

Breaking Bad triumferade på Emmy

Gala

Emmy till Cranston för drogkung.

Obekvämt hångel som aldrig tog slut

Emmy

Kyssen varar 11 sekunder.

Galleridebut som bränner till

konst

Kroppsligt, sinnlikt, abstrakt.

Webb-tv

Heta Jarmo går på export till Finland

Serie

Om klena Sverige ur Jarmos perspektiv

Sprakar av färger, becksvart inuti

Konst

Fernströms pensel doppad i sömn.

Svensk comeback i årets Venedig-tävling

Guldlejonet

”Duvan” kan ta hem ett lejon.

”Hon gav alltid ett annat svar än andra”

Perspektiv

Birgitta Stenberg kan inte dö.

Ny bok av Birgitta Stenberg inom kort

Avsked till livet

Kunde skriva färdigt den med hjälp av sin hustru.

Teatern kontrast mot vår tids lyckobilder

Krönika

Död, religion, politik och dekadens.

Millennium får britter att läsa utländskt

Dörröppnare

Utländskt inte längre svårt.

Cyrus i protest –
skickade en hemlös

Se bilder

Kyssen som skakade galan.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Tv-val avslöjar din kultursmak

Krönika

”Tro inte att du är unik”.

Skinheads nästan rörande idag

Krönika

De riktigt farliga klär sig i kostym.

SvP är inte alla svenskars parti

Reportage

Soran Ismail åker till Sjöbo.

De får inte förgifta vår demokrati!

Perspektiv

Vi lever i en demokratisk dal.

Krönika

Viktig vänskap i utbytbarhetens tid

Viljan att upplösas tillsammans.

Finns hopp för
förbisedda författare

Krönika

Vem läser Ivar Lo i dag?

Sverige blir inget Danmark

Under strecket

SD har misslyckats.

Han fick Svenska Dagbladets operapris

Gav glöd och glans åt ”Rhenguldet”.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Inspireras till nya Attefallshuset

Bildspel

Se det flyttbara strandhuset.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.