En äkta kapten Haddock?

Historia I år fyller den fiktive figuren Archibald Haddock 70 år. Eftersom en och annan i läsekretsen vet att jag hyser ett stort intresse för tecknade serier har jag fått frågan om det har funnits en verklig kapten med detta namn. I Tintinalbumet Enhörningens hemlighet finns ju en historisk tillbakablick, i vilken den törstige kaptenen berättar för Tintin om en förfader med namnet François av Hadoque, kapten i Ludvig XIV:s flotta. Lånade Hergé från verkligheten, eller hittade han på namnet?

Svaret är att Hergé hittade på namnet men, förmodligen utan att han visste det, råkade välja ett namn som faktiskt har burits av prominenta sjökrigare. På franska betyder det engelska lånordet haddock ”rökt kolja”. Enligt Björn Wahlberg, som har skrivit en artikel om Haddock i senaste numret av Tintinism (årsbok 2011), finns det en skröna om att Hergés fru Germaine gav honom idén till namnet när hon under en middag förklarade att haddock var ”en ledsen engelsk fisk”. Troligare är att Hergé inspirerades av musikalfilmen Le Capitaine Craddock (1931). I filmen förekommer en sång som Haddock ses sjunga i det franska originalet till albumet Krabban med guldklorna, det första album i vilket han medverkar.

Om vi vänder oss till den verkliga historien, vilket Hergé alltså inte gjorde, finner vi ett antal sjökaptener som burit namnet Haddock, men de var inte fransmän utan engelsmän. Som exempel kan nämnas den Richard Haddock (1629–1714) som konfronterade den holländske sjöhjälten Michiel de Ruyter i slaget vid Sole Bay 1672 och utnämndes till amiral 1690. Richard Haddock var medlem i en prominent sjökrigarfamilj, varför den som studerar engelska flottan på 1600- och 1700-talen ofta stöter på efternamnet. Richards son, Nicholas Haddock (1686–1746), gjorde stora insatser under spanska tronföljdskriget och i sjöoperationerna mot Spanien under åren kring 1740, vilket resulterade i ännu en amiralstitel för familjen.

Var det OK att muta politiker förr?

Historia En politiker som i våra dagar blir överbevisad om att ha tagit mutor kan säga farväl till karriären. Åtminstone i ett någorlunda välutvecklat västland. Men hur var det förr? Stämmer det att våra politiker fordom levde i en mutkultur?

Ja, det stämmer. Låt mig ta ett typiskt exempel ur svensk historia, daterat 1771. Svenska riksdagsmän som tillhörde det så kallade mösspartiet lät sig detta år mutas av Ryssland. Detta var inget ovanligt. Mössorna hade goda förbindelser med regeringen i Sankt Petersburg, och de tog gärna emot pengar för att rösta som Ryssland ville. Men nu gick något fel. Ryssarna dröjde med utbetalningen av mutorna. Det vill säga: mösspolitiker röstade ryskt men fick inte betalt. Alltså begav sig ilskna politiker till ryska ambassaden i Stockholm och krävde över tre miljoner daler kopparmynt som ersättning för sina tjänster under valrörelsen och den första månaden av 1771 års riksdag.

Förvisso blev en och annan svensk upprörd, eller snarare gav sken av att bli upprörd, över händelsen. Men de flesta visste att andra svenska riksdagsmän tog emot betydligt större mutor från Frankrike. Sverige hade mer än en gång förklarat krig mot grannländer eftersom Frankrike mutat oss med subsidier. Det var så det politiska samhället fungerade på 1600- och 1700-talen. Mutor, bestickning, internt spioneri och vad som idag skulle betecknas som uppenbart förräderi ingick i det politiska spelet. Politiker som vägrade ta emot mutor misstänktes ofta för att inte ha rent mjöl i påsen, för att vara lite underliga. Om någon, som Maximilien de Robespierre, blev allmänt känd för att vara omutlig blev detta rentav en beteckning på personen (”den Omutlige”). Alla visste vem man syftade på eftersom beteendet var så abnormt.

Hur försvann mutkulturen? När jag får frågan brukar jag peka på tre utvecklingslinjer.

För det första har öppenheten, offentligheten, expanderat kraftigt under 1800- och 1900-talen. Idag tvättas politisk byk i dagsljus. ”The people have a right to know”, som det brukar heta i engelskspråkig skvallerjournalistik.

För det andra har vi vanliga västerlänningar blivit både rikare och fått mer fritid än någonsin tidigare. Vi har tid och råd att bry oss om politikers åsikter och politikers moral. Demokratin bygger på att välfärden gör oss potentiellt omutbara, att vi inte kan köpas av högstbjudande. På 1700-talet var svensken i gemen ointresserad av mösspartiets relationer med ryska ambassaden, men om samma situation ägt rum idag hade partiet gått under, eftersom vi har lärt oss att ställa krav på de folkvalda.

För det tredje har 1800- och 1900-talens utveckling medfört en kraftig medialisering av samhället – tidningar, radio, tv, med mera – vilket har ökat möjligheterna att kapitalisera på och raljera över allehanda oegentligheter och skandaler. Och då drabbas mutkolvarna obarmhärtigt. Med rätta, skulle de flesta säga. Men en 1700-talsmänniska hade inte förstått.

For våra vikingar inte västerut också?

Historia Idag hittade jag ett flertal vikingarelaterade frågor i min mailbox. Eftersom det var ett tag sedan jag berörde vikingarna plockar jag en fråga ur högen:

Det sägs ofta att ”svenska vikingar for i österled”, och i populärvetenskapliga artiklar brukar en stor pil utgå från Stockholmstrakten, pekande österut. Är detta ett tecken på en mälardalscentrerad historiesyn eller saknas det belägg för att även andra farit på vikingatåg, och då i västerled?

Det rör sig inte så mycket om en mälardalscentrering som en grov förenkling av verkligheten, även Mälardalens. I kortfattade översiktsverk har man generaliserat historien för att göra den begripligare, varvid nya förmenta sanningar har skapats. Den som vänder sig till källorna finner en betydligt mer komplicerad historia.

Att Mälardalen är den enskilda del av Sverige som brukar hamna i fokus när man diskuterar vikingatiden beror främst på att antalet runstenar är mycket, mycket större här än i alla övriga delar av Norden, och för svenskt vidkommande är runstenarna de viktigaste skriftliga källorna (vi har ju ingen Snorre eller Saxo att komplettera informationen med). Det innebär att vi helt enkelt vet mer om mälardalingarnas resvanor än om exempelvis smålänningars, värmlänningars och östgötars. Det är fullt möjligt att västgötarna i stor utsträckning följde Göta älv till Västerhavet för att plundra i England och Frankrike, men de skriftliga tecknen på detta är betydligt färre än beläggen för att upplänningar sökte sig ut på haven.

Ett bra exempel på att även icke-mälardalingar lämnade hembygden är runstenen på Högby gamla kyrkogård i Östergötland, vars text uppenbarades i samband med en ombyggnad av ortens kyrka år 1874. Inskriften lyder som följer:

Torgerd reste denna sten efter Assur (sena?), sin morbroder, som dog österut i Grekland. Söner fick Gulle en god bonde fem. Vid Furi föll Asmund orädde kämpen, Assur omkom i öster i Grekland, Halvdan blev på Hulmi dräpt, Kare vid Tuti och död är Boe. Torkel ristade runorna.

Assur Gullesson har måhända varit väring och dött i bysantinsk tjänst. Han nämns vid två tillfällen och har alltså stått runstensresaren Torgerd nära. Stenen är framför allt ett monument över honom. En av hans bröder, Halvdan, sägs ha dödats på Hulmi, vilket sannolikt syftar på Bornholm. Var Asmund och Kare dog är mer problematiskt att klarlägga. ”Furi” har tolkats som Fyris och gissningsvis satts i samband med det mytomspunna, halvhistoriska slaget vid Fyrisvallarna utanför nuvarande Uppsala (historiker träter fortfarande om huruvida det har ägt rum) någon gång på 980-talet. Men ”Furi” kan lika gärna syfta på något helt annat. ”Tuti” har ibland tolkats som Dundee i Skottland, vilket skulle göra Kare till en viking i västerled, men ordet kan också betyda ”vid udden”.

Vad jag framför allt vill påpeka är att västerledsvikingarna är fullt synliga även om vi blir kvar i Mälardalen. Visst, de kända Ingvarsstenarna minner om en expedition i riktning mot Kaspiska havet och många andra stenar omtalar ”Greklandsfarare”, men vi behöver inte anstränga oss för att finna människor som dragit ut åt motsatt håll. Som exempel kan nämnas stormannen Ulf i Borresta, som vid tre tillfällen satte segel mot Nordsjön och tog tribut eller gäld i England.

Byggdes Egyptens pyramider av slavar?

Historia Frågan tillhör de allra vanligaste i hela den historiska frågerepertoaren, och jag inser att jag förr eller senare åtminstone måste försöka besvara den. Huvudproblemet, och skälet till att det överhuvudtaget är en återkommande fråga, är vår grundläggande okunskap om fakta. Vi saknar dokument som uttalar sig om vilken status de egyptiska pyramidbyggarna hade. Alltså är forskarna utlämnade åt hypoteser.

I många äldre agrarsamhällen fanns det en gråzon mellan frihet och ofrihet som utgjordes av statligt tvångsarbete. I historievetenskaplig litteratur brukar man använda den franska termen corvée om företeelsen. Slavarna var nästan alltid befriade från detta, just för att de var slavar. En slav är ju per definition ägd av någon eller några och ingår därmed inte i de fria människornas juridiska system. Därför kan slavarna inte utan vidare disponeras av kungen, kejsaren eller faraon. I vissa länder (ett välbelagt exempel är det gamla Siam) har de fria männen påtvingats drakoniskt hårda plikter å det offentligas vägnar, såväl militärtjänstgöring som dagsverken inom jordbruket, vilket slavarna undslapp.

Mycket tyder på att de forntida högkulturerna i Egypten och Mesopotamien vilade på sådana pliktsystem. Om inte den fria bondebefolkningen mötte upp vid kanalgrävning, sådd och skörd riskerade hela samhället att kollapsa i översvämnings- och svältkatastrofer. Detta gäller i synnerhet för högkulturernas tidiga faser, på 3000- och 2000-talen f.Kr., innan krigen hade utvecklats så mycket (och folkmängden stigit så mycket) att storskaligt slavarbete med krigsfångar blev praktiskt möjligt.

Lägg därtill att den fornegyptiska flodkulturen skilde sig från andra tidiga jordbrukskulturer genom det omfattande statliga ägandet av jord. I Mesopotamien var det privata jordägandet utbrett, men i Nildalen dominerade centralmakten och dess tempel. Många egyptiska bönder var bundna till jordplätten (eller till sitt hantverk) och sin härskares välde. Däremot var de inte slavar. Slavarna i Egypten, som vi framför allt möter i förhållandevis sent tillkomna källor, hade specifika benämningar (till exempel hemw och bakw och, när det gäller utländska krigsfångar, khenetw eller sekerw ankhw). Till skillnad från dessa kunde de förtryckta bönderna och hantverkarna inte säljas, och de hade rätt att införskaffa personlig egendom.

Forskarna är idag tämligen eniga om att slaveriet inte hade någon större betydelse under pyramidernas tillkomsttid, under det så kallade Gamla riket (ca 2700–2270 f.Kr.). Till råga på allt har vi få belägg för krig under denna epok, varför egyptologer brukar hävda att det dröjde till Mellersta riket (cirka 2040–1675 f.Kr.) och Nya riket (cirka 1575–1087 f.Kr.) innan antalet asiatiska och afrikanska krigsfångar blev så stort att denna temporära form av storskaligt slaveri kunde utvecklas på allvar.

Det lättaste sättet att förklara Gamla rikets konstbevattning, liksom byggandet av städer, murar och monument (som pyramiderna), är att sysslorna utfördes av vanliga bönder som hade ålagts arbetsplikter av faraos administration. Exakt hur det gick till är omöjligt att fastställa, men en vanlig gissning är att många bönder, stenhuggare, ingenjörssoldater, bogserare, murare, livsmedelsleverantörer och arkitekter ägnade sig åt pyramidbyggnation under de årliga översvämningsperioder då Nilens flodvatten omöjliggjorde slit på de vattenfyllda åkrarna. Andra forskare har dock opponerat sig mot denna tolkning och snarare hävdat att arbetet fortgick året runt och att behovet av arbetskraft inte var särskilt stort. Som mest mellan 20 000 och 25 000 man (av en befolkning på drygt två miljoner) torde ha varit sysselsatta vid pyramidbyggena. Fler än så fanns det inte utrymme eller mat till på arbetsplatserna.

Historiska semestertips i västerled

Historia Vid den här tiden på året får jag ofta frågor från bilburna semesterplanerare om vilka historiska sevärdheter man lämpligen kan besöka under en eller ett par veckor i närområdet. För svenskt vidkommande har jag nyligen kommit ut med en bok i ämnet (betitlad Upplev Sveriges historia), som jag inte skäms för att göra reklam för, men dagens blogginlägg handlar om något annat. Har jag några goda historiska tips för den som vill bilsemestra i Norge och helst undviker storstäder?

Visst. De norska storstäderna är få, men eftersom frågan uppenbarligen syftar på Oslo hoppar vi över huvudstaden. Dessutom utgår jag från att alla historiskt intresserade vet att Bergen är högintressant. Men vad bör man se i övrigt, om man färdas söderifrån i riktning mot Trondheim?

En lämplig första anhalt är Halden med Fredrikstens fästning, där Karl XII stupade. Det ligger alldeles norr om gränsen, om man har följt E6:an genom Bohuslän. Mitt tips är att ni sedan rundar Oslo och tar er in på E16, som löper i en vid båge tvärs genom ett underbart berg- och dallandskap ända till Bergen. Rasta gärna i Hønefoss och titta på forsen, men fortsätt sedan till några av de verkliga pärlorna i skandinavisk byggnadskultur: stavkyrkorna i Hedal, Borgund och Urnes. För att nå Hedal måste man visserligen göra en avstickare från huvudvägen, men utsikten är så bedövande vacker att det är värt besväret. Borgund ligger inte långt från Europavägen och är ett måste, trots turisthorderna.

För att komma till Urnes måste man lämna E16 bakom sig, passera Lærdal, ta färjan över Årdalsfjorden, vika av till höger i Sogndal och slutligen hinna med färjan i Solvorn. Stavkyrkan må se oansenlig ut på avstånd, men dess ornamentik, som har inspirerat allt från nationalromantiskt konsthantverk till utsmyckningen av Edoras i Tolkienfilmerna, gör den besvärliga avstickaren fullt befogad. Det verkliga eldprovet för en svensk bilist kommer i nästa fas, på den bisarrt smala vägen längs Lustrafjorden mellan Urnes och Skjolden. Men vi har kört där och överlevt.

Om man väl har tagit sig fram till Skjolden rekommenderar jag en av Norges vackraste och historiskt viktigaste vägar, som leder över Sognefjell till Leirdalen och Lom (med ännu en stavkyrka). Kör sedan åt nordväst till Ålesund, en av Europas intressantaste jugendstäder med förunderligt väldekorerade och underhållna fasader, ett titthål in i den borgerliga smaken för ett sekel sedan. Då får ni dessutom Geirangerfjorden på köpet, eftersom denna Norges mest fotograferade natursevärdhet råkar ligga på vägen.

Efter Ålesund måste ni åka tillbaka österut, antingen längs Romsdalsfjorden eller, vilket jag rekommenderar om ni inte redan har varit där (eller lider av svindel), längs Trollstigen. I trakten av Åndalsnes fortsätter ni antingen österut mot Gudbrandsdalen och Sverige eller tar någon av rutterna norrut mot Trondheim. I havsbandet mellan Molde och Kristiansund ligger en av Norges mest berömda och sevärda vägar, Atlanterhavsveien, vars enda fel är att den är alldeles för kort.

Efter att ha besett Trondheim med Nidarosdomen och den gamla kungsgården är det måhända frestande att åka rakt österut till Storlien och Östersund, men jag rekommenderar att ni fortsätter på E6:an ytterligare en bit norrut. Gör gärna en avstickare till den medeltida klosterruinen vid Tautra, belägen på en ö i Trondheimsfjorden vid sidan av de stora turiststråken. Om er bilresa äger rum vid tiden för det norska skyddshelgonet Sankt Olavs dag (29 juli) bör ni absolut stanna till i Stiklestad (ordna helst boende i förväg), på platsen för den stora drabbningen år 1030, och se det dramatiska musikspelet om Olav den helige på ortens amfiteater. Jag har upplevt det ett par gånger och kunnat konstatera att regissörerna tar sig stora friheter med handlingen, men musiken är densamma. I Stiklestad finns även ett nationellt kulturcenter med utställningar och en vacker medeltida stenkyrka.

Följ sedan vägen längs Inndalen till Sverige, och glöm inte att beundra Tännforsen på vägen mot Östersund.

Tatarer, tartarer och tattare

Historia Jag har fått en fråga om ett antal folk med likalydande benämningar. I historisk litteratur talas det ofta om både tatarer och tartarer, men endast den förstnämnda termen dyker även upp i nutiden, som beteckning på ett antal folk som återfinns i Östeuropa och Asien. Hur hänger det ihop? Finns det en koppling mellan dessa termer och den gamla svenska benämningen på resandefolket, ”tattare”?

Javisst, men vi måste gå långt tillbaka i tiden för att finna sambandet. Ursprungligen syftade termen tatarer på ett mindre mongoliskt folk i norra Centralasien. Tatarerna var en av de många grupper som besegrades och inlemmades i Djingis khans välde i början av 1200-talet, det vill säga innan Djingis och hans söner byggde upp det mongoliska världsvälde som till slut sträckte sig från Korea till Ryssland.

Det var dessa erövringar som gjorde tatarnamnet ryktbart. Liksom övriga mongolfolk följde tatarerna med på erövringstågen, bland annat under krigen i Ryssland mellan 1236 och 1240. De militära segrarna ledde till att de ryska furstarna erkände mongolkhanernas överhöghet och lydde under deras välde i ett par århundraden. Djingis khans sonson Batu grundade ett vittomfamnande rike vid namn Gyllene horden (”Gyllene tältlägret”; orda betyder ”tält”), med centrum vid nedre Volga och på stäppen däromkring. Här kom mongolkrigarna och deras familjer snart att assimileras med det turkiskspråkiga folk som redan levde i området, och det dröjde inte länge förrän de anammade deras religion (islam). Det demografiska resultatet – det folk som formades i sammansmältningen av kiptjaker och mongolfolk – började så småningom att hänvisas till som tatarer. Den lilla folkbenämningen övergick alltså till att bli en stor, och mycket vag, folkbenämning.

Detta gällde i synnerhet i Europa, mest på grund av en språklig slump. Européerna medverkade aktivt till att sprida tatartermen. De använde den ofta och gärna i hänvisningar till grannarna i öster. Lärda européer fascinerades nämligen av folknamnet, som de associerade med antika historier om de osaligas hemvist. I grekisk mytologi är Tartaros namnet på en pinohåla längst ned i underjorden. Enligt antik tro hamnade de allra värsta brottslingarna i Tartaros efter döden. Termen kittlade fantasin, och det var lätt att dra paralleller mellan namnet på det antika helvetet och namnet på de farliga stäppkrigarna. Alltså stoppade man in ett r i termen: tatarer blev tartarer. Européer kallade ibland hela Centralasien ”Tartariet”, men eftersom Gyllene hordens folk var de ”tartarer” som bodde närmast kom termen framför allt att syfta på dem.

Orden tatarer och tartarer (båda förekom) fortsatte att användas även när turkfolken drevs på defensiven och successivt besegrades av ryssarna mellan 1500-talet och 1700-talet, och den används ännu om exempelvis krimtatarer , volgatatarer och sibiriska tatarer. Men deras historia får vänta till ett annat inlägg.

Hur kommer tattarna in i bilden? De hade, såvitt vi vet, ingenting med mongolkhanerna att göra. Men resandefolket omgavs, liksom flertalet icke bofasta främlingar i det gamla bondesamhället, av fördomar. Många grupper i Europa förknippades, mestadels med orätt, med Tartariet och dess tartarer, och fick därför liknande benämningar. På 1500-talet kallades de första romerna i Sverige för ”tatare”. På 1600- och 1700-talen förekom termerna ”zigenare” och ”tartarer” omväxlande om kringresande grupper som blev föremål för myndigheternas misstro. De människor som i 1900-talets Sverige gick under benämningen tattare, och som tidvis utsattes för svåra förföljelser, tillhörde därmed de sista som drabbades av ett språkligt missförstånd med rötterna i högmedeltiden.

Hur svenskt är midsommarfirandet?

Historia Denna närmast förutsägbara fråga har börjat dyka upp i min mailbox, min telefon och lite överallt. Det påstås ofta att midsommar är den svenskaste av alla helger. Men stämmer det? Hur långt tillbaka kan firandet spåras? Är det inte i själva verket ännu ett exempel på kontinental (läs: tysk) kulturimport?

Jag är faktiskt beredd att slå ett slag för midsommarens svenskhet. Av flera skäl.

För det första: oavsett om firandet har stenåldersanor eller inte (vilket många forskare hävdar) är det skriftligt belagt i Norden redan under medeltiden. I isländska sagor berättas om hur kristna härskare söker förbjuda förkristna midsommarritualer och ersätta dem med kristet midsommarfirande. Olaus Magnus berättar om midsommarbål. Ergo: vi har firat (varianter av) midsommar sedan urminnes tid.

För det andra: kristendomens seger ledde till att midsommaren även förknippades med Johannes Döparen. Därmed blev firandet dubbelt redan under medeltiden – dels folkliga upptåg, dels helgonkult.

För det tredje: även konkreta detaljer i firandet, som dansandet och midsommarstången, har medeltida anor, om inte ännu äldre. Vad stången beträffar finns visserligen ett memento i form av hypotetisk tysk kulturimport, men i så fall inträffade denna redan på 1300- eller 1400-talen. Och medan folk på kontinenten reste majstången i början av maj har vi av tradition gjort det långt senare i Sverige – vid midsommar.

Väl att märka delar vi dessa tre punkter med många andra folk, men därtill kommer:

För det fjärde: vi firar inte ens midsommar på samma dag som alla andra, detta enligt ett officiellt svenskt påbud under sistlidna sekel. Den svenska midsommardagen infaller numera alltid på en lördag mellan den 20 och den 26 juni. Övriga, även våra grannar i Norge och Baltikum, firar i regel midsommar den 24 juni, oavsett vilken veckodag datumet infaller på.

För det femte: den nutida svenska midsommarmaten (sill, gräddfil, nypotatis, nubbe och jordgubbar) är resultatet av en specifik svensk kulinarisk utveckling, som på allvar började formas på 1920-talet och som mig veterligen saknar goda paralleller utomlands.

För det sjätte: lägg därtill en uppsjö folkliga sedvanor och allmän vidskepelse som vi kan välja till eller välja bort allt efter behag (till exempel plockandet av sju eller nio sorters blommor och klättrandet över lika många gärdsgårdar för att drömma om den tillkommande; antalet blommor och gärdsgårdar varierar mellan bygderna).

Summa summarum: om det finns någon helg under året som i sin nuvarande form sticker ut i ren svenskhetsbemärkelse, och som därtill har långa bevisliga historiska anor, är det midsommar.

Hur gammal är antisemitismen?

Historia Detta är en allt annat än liten och lättbesvarad fråga. Det är inte svårt att finna material till att skriva digra volymer om antisemitismens ursprung. Men eftersom bloggen inte bara är till för lättviktare om gräsmattor, engelska palats och allehanda historiska filmer viker jag idag lite tid åt tidig antisemitism.

Svaret är beroende av definitionen. Om man med antisemitism menar själva användandet av termen hamnar vi på 1800-talet, närmare bestämt år 1879, då tysken Wilhelm Marr myntade begreppet. Detta var vid en tidpunkt då många mer eller mindre grumliga idémässiga strömningar gavs sken av vetenskaplighet för att legitimeras, och det var i denna anda Gobineau, H.S. Chamberlain med flera kom att föra de antisemitiska rastankarna vidare in i nutiden. Det nya med 1800-talets antisemitism var framför allt det uttryckligen rasbiologiska elementet. De övriga idéer som Marr sammanfattade under termen antisemitism var betydligt äldre än så.

Om vi studerar de stereotypiska uppfattningar av juden som karaktär och judarna som folkgrupp, som ofta hamnar i fokus för antisemitismen (till exempel girighet), finner vi att de har successivt byggts upp under minst två millennier av antijudiska skriftställares verksamhet. Vissa uppfattningar kan beläggas redan under antiken. Romerska författare som Tacitus och Juvenalis kritiserade judiska sedvanor och religiösa bruk, exempelvis förbudet mot svinkött, och det förekom att man anklagade judarna för att vara ett särskilt farligt folk som hatade alla andra folk. Det senare har varit en antisemitisk standardanklagelse, med mängder av konspirationsteoretiska variationer, ända in i modern tid (se bara på Sions Vises protokoll och andra förfalskade skrifter som har anspelat på judiska försök att ta över världen – de var legio även på medeltiden; se nedan). Det är fullt möjligt att vissa antisemitiska inslag fanns även långt före Kristi födelse, till exempel hos de seleukidiska härskare som bekämpade mackabéerna, men här tvingas vi i regel endast sätta vår lit till Gamla testamentets tendentiösa skrifter, vilket försvårar forskningen.

Om vi nöjer oss med utvecklingen efter antiken står det helt klart att de antisemitiska argumenten har ökat i kraft och omfång ju starkare och mer organiserade de konkurrerande religionerna har blivit. Efter det att romarriket antagit kristendomen som statsreligion ökade diskrimineringen mot judarna betydligt (förbud mot att inneha statliga ämbeten, attacker mot synagogor, etc.). Liknande strömningar är belagda i de tidigmedeltida kungarikena i Västeuropa. Allra värst var situationen i det visigotiska Spanien på 600-talet. Under kung Reccesvint (649–672) frångick den visigotiska centralmakten sin tidigare taktik att enbart avskärma och försvaga judarna. Firandet av den judiska påskhögtiden förbjöds, liksom judiska bröllopsceremonier, omskärelse och specifika judiska regler rörande livsmedel. Judar miste rätten att inleda juridiska processer mot kristna. Det nionde toledanska kyrkomötet år 654 ålade judar som blivit döpta att tillbringa samtliga kristna helgdagar samt de judiska helgdagar de firat före sin omvändelse tillsammans med sin lokale biskop. Man litade inte på att de verkligen blivit kristna i själ och hjärta. Från att ha angripit judarna enbart i deras egenskap av religiösa avvikare började lagarna nu motiveras av en fruktan, ett underliggande hat, mot judar såsom medlemmar av en främmande, fientlig ras. Under kung Ervig (680–687) förbjöds alla judiska ritualer överhuvudtaget, även sabbaten. Judar på resa ålades att registrera sig hos biskopen i trakten. Under Egica (687–702) gick visigoterna ännu längre. I november 694 stiftade kungen och biskoparna en lag om att alla judar utom de som hade turen att leva i Septimanien (den militärt utsatta gränsprovinsen norr om Pyrenéerna) skulle försättas i slaveri. Varför? Förutom standardanklagelser om judarnas allmänna skurkaktighet förekom idén att det fanns en judisk världssammansvärjning mot de kristna. Rykten om judiska revolter i ”andra delar av världen” togs som belägg för denna gigantiska konspiration.

Generellt sett behandlades judarna bättre i islamiska länder än i kristna medeltidsmonarkier, men även där är det lätt att finna länkar mellan religiösa och ideologiska renlärighetsoffensiver och förföljelser av judar. Det almohadiska Spanien under 1100-talets andra hälft är ett dystert exempel härpå.

Den specifika västerländska antisemitism som 1800-talets rasbiologer kunde knyta an till utvecklades successivt mellan 1000-talet och 1500-talet. Den fick näring av korstågen, som ofta hade en antisemitisk slagsida (judar i Europa angreps samtidigt som andra krigare for till Heliga landet), och av jakten på syndabockar under digerdödens era. Åren 1349 och 1350 organiserades veritabla utrotningskampanjer mot judar i nuvarande Schweiz och västra Tyskland, med tortyr, inspärrningar i nyuppförda lägerbyggnader, masskremeringar och propagandaskrifter som leder tankarna till Tredje riket. Dessa tankar nådde även till Gotland, men i brist på verkliga judar (det bodde inga på ön) brände man istället kristna, i synnerhet stockholmare, som man misstänkte hade mutats av judarna att sprida pesten, och som erkände efter tortyr. I Spanien uppkom på 1400-talet idén att judarna inte hade rent blod utan tillhörde en lägre grupp människor. Denna tanke på ”det rena blodet ” (sp. limpieza de sangre) skulle sedan utgöra en av hörnstenarna i utvecklingen av antisemitism som en raslära.

När blev det inne med gräsmattor?

Historia Frågan dök inte upp i mailboxen utan på den egna grusplanen. Vår villa i Åkarp omges till största delen av en liten parkliknande trädgård, men i öster förfulas vyn av en ogräsövervuxen grusplan. Vi har i åratal umgåtts med planer på att göra oss av med eländet och istället skapa en stenlagd yta, men det har aldrig blivit av, inte minst på grund av bristen på lokala entreprenörer och hantverkare som dels är villiga att åta sig jobb, dels verkligen dyker upp och gör vad de lovat. Men i år skrinlade vi planerna och beslöt att istället anlägga ännu en gräsmatta. Det klarar vi av själva, och vad som helst, även en gräsmatta, är bättre än den kombination av grus, sten och ogräs som i nuläget lätt skulle kunna utgöra underlag för en skräckfilm för hortonomer.

Men hur länge har folk resonerat så? När blev gräsmattan – den stora, rena ytan som är helt (eller borde vara, tills mossan hittar dit) bevuxen med gräs – populär?

Inte under antiken och medeltiden. Inte i de arabiska trädgårdarna. Inte under renässansen och barocken, då idealet för dem som överhuvudtaget hade råd att anlägga trädgårdar snarare lutade åt det formstränga, geometriska hållet, med symmetriskt anlagda häckar, långa dammar och kanaler.

Gräsmattan, eller pelousen, som den kallades och kallas på trädgårdsfranska, var en nyhet för 1700-talet. En liten och konturskuren gräsmatta (fr. tapis vert) hade förvisso funnits tidigare och haft sin givna plats även i äldre trädgårdar utanför slott och herrgårdar, men den stora, medvetet gräsbevuxna ytan tillhörde rokokons och romantikens era. Engelska trädgårdsarkitekter, som var tongivande under seklet, såg helst att man lät pelousen gå ända fram till husets fasad, något som enligt mången slottsherre dock var alldeles för radikalt. De föredrog gärna att låta en mindre barockträdgård ligga kvar inom det närmaste synfältet.

De luttrade villaägare som likt undertecknad offrar ogräsdjunglerna för gräsmattor kan alltså luta sig tillbaka mot en stolt, cirka 250 år gammal, tradition.

De äldsta sjukdomsdiagnoserna

Historia Hur länge har vi känt till, det vill säga kunnat identifiera och föreskriva botemedel för, våra allvarliga sjukdomar? Rör det sig generellt sett om 1800- och 1900-talshistoria (som i fallet med 1980-talets AIDS) eller kan man spåra diagnoser hundratals år tillbaka?

Svaret är självfallet beroende på sjukdomen. Att AIDS inte blev känt förrän i början av 1980-talet (de äldsta kända fallen är daterade till andra hälften av 1950-talet, men då visste man inte vilken sjukdom det rörde sig om) beror på att det, för oss människor, är en påfallande ung sjukdom som tycks ha vandrat från apor till människor i Afrika under decennierna kring 1900. Smittkoppor, för att ta ett extremt exempel på motsatsen, är lätt att diagnosticera på grund av själva kopporna och har därför varit känt sedan urminnes tid. Sjukdomen brukar främst förknippas med 1700-talet men är belagd redan i forntiden, till exempel på egyptiska mumier och i indiska läkeböcker.

Pestbakterien (Yersinia pestis) identifierades visserligen först på 1890-talet, men sjukdomen har beskrivits i mängder av brev, dikter, krönikeverk och medicinska handböcker och ända sedan antiken. Vissa (inte alla; texterna är för vaga för att vi skall vara helt säkra) menar att den första kända diagnosen ställdes av Rufus av Efesos, som levde under första seklet e.Kr. Hans observationer citeras av Oribasius, en läkare som var verksam på 300-talet; till saken hör att Rufus egentligen stöder sig på ännu äldre iakttagelser, varför det är fullt möjligt att sjukdomen var känd bland hellenistiska läkare redan på 200-talet f.Kr.

Dagens mest fruktade allvarliga sjukdom, cancer, förekommer inte lika ofta i historiska källor som exempelvis kolera, pest, syfilis och smittkoppor, men det innebär inte att den har varit okänd. Cancerns moderna expansion är en indirekt följd av ålderdomens expansion (och tobaksrökningens, förstås). Vi lever numera så länge att sjukdomen får en chans att bryta ut i stor skala. Men den äldsta kända diagnosen ställdes redan av egyptiern Imhotep på 2600-talet f.Kr., i vars skrifter vi ännu kan läsa en korrekt skildring av bröstcancersymptom. Imhotep var helt på det klara med den fornegyptiska läkekonstens begränsningar. Som svar på frågan om botemedel noterade han lakoniskt: ”Det finns inget”.

Social housing i östra London, med lägenheter för stora familjer. Husen, ritade av Peter Barber, belönades 2013 med pris från Royal Institute of British Architecture.

Social housing inte längre tabu i Sverige

Ljust, fräscht och billigt boende.

Sockersöt älva står
stadigt på egna ben

Film

Tingeling - legenden om önskedjuret.

”Per Bill kan vara
det bästa som hänt”

Krönika

Nosferatu-skuggan över kulturvärlden.

Lindgren som stridbar politisk kraft

TV-dokumentär

”Välbehövligt i SD-tider.”

Kortfilm, julsång
och Vera Nilsson

Helgval

Tips vad du kan göra i Stockholm.

Jag vill inget hellre än att viska försiktigt

Lokko

Men 2014 är megafonens år.

”Dataintrång utan
motstycke i USA”

Hot

FBI pekar ut Nordkorea som ansvariga.

Film stoppas även i Sverige

Se andra satirer om Nordkorea.

Åtta understreckare
om invandring

Perspektiv på debatten om migration

”Det är fruktansvärt
och skandalöst!”

Läs chatten med Wästberg om Stockholm.

Downton Abbey är
lika välgjord på skiva

Lyssna

Här är de allra bästa julskivorna.

Årets mest korkade uttalande

Lista

Amster om 2014 års toppar och dalar.

Spelet viktigast i Paradise Hotel

Spelet bakom: Därför klipptes hjälteinsats bort.

”Bästa dagen i mitt liv”

Nobel

Modiano rörd av mötet i Rinkeby.

Breven berikar bild
av Tove Jansson

Under strecket

En kokett konstnärssjäl.

Se Tove Janssons liv i bilder

Se den mänskliga förebilden till Muminpappan.

”Demonstrerar
för jag är rädd”

Lokko

"Genuint obehagliga knasbollar."

Klassisk Croft
i lättsamt äventyr

Veckans spel

"Klurig pusselösning.”

Bästa romanerna 2014

julklappsstips

Valda av SvD:s kritiker.

Webb-tv

”Jag beskylls för att upprepa mig jämt”

Filmsuccén

Roy Andersson om sin egen stil och nya hyllade film.

Spelbloggen

Tecken på att man
blivit medelålders

Sthlmsnatt

Den magiska gränsen passerad.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.