Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår fick jag en fråga om en av 1000-talets mest gåtfulla svenska regenter, en person som skall ha gått under benämningen Erik Hedningen och som endast regerade en kort tid. Vem var det? Vad vet vi om honom? Spelade hans förkristna religion stor roll i sammanhanget?

Här rör det sig om en typisk efterhandskonstruktion av äldre svensk historia. Brist på information har lett till att vi har önskat fylla i luckorna och bygga in sammanhang som vi saknar belägg för. Det finns inte ett enda textställe som redovisar om den Erik det rör sig om var kristen eller icke-kristen. Det enda vi har uppgifter om är att två kungar vid namn Erik stred om makten efter kung Stenkils död, som lär ha inträffat omkring 1066, och att båda dog. Överhuvudtaget kännetecknades områdena vid Mälaren och Vättern av blodig maktkamp under det decennium som följde på Stenkils frånfälle. Flera kungar är kända till namnet i Adam av Bremens krönika och i Västgötalagens kungalängd, men endast Adam av Bremen nämner Erik och Erik, och han är ytterst kortfattad. I vissa moderna verk (till exempel i Åke Ohlmarks allt annat än källkritiska genomgång av svenska kungar) kan man läsa att den ene var son till Stenkil, och därmed kristen, och att den andre var en icke-kristen tronpretendent, men detta är alltså föga mer än vaga nutidsspekulationer.

Däremot är det högst troligt att Erik och Erik har existerat. Adam av Bremen skrev sitt verk på 1070-talet, kort tid efter händelserna ifråga. Även om han var tämligen okunnig om svensk geografi och äldre historia lär han knappast ha hittat på monarker som var samtida med honom själv.

Dick Harrison

Varför har Tyskland så många vitt skilda benämningar? Germany, Alemania, Nemetski, Deutschland, osv. Finns det någon gemensam nämnare?

Nej, det finns det inte. De många termer som cirkulerar om våra sydliga grannar stammar från två helt olika källor: dels tyskarnas benämningar på sig själva, dels grannfolkens benämningar på de tyskar de har känt till. Därför skiljer sig folktermerna åt.

Det faktum att vi svenskar kallar tyskarna för tyskar kan härledas till fornsvenskans thythisker och thysk, som i sin tur går tillbaka på ett gemensamt germanskt ord som betyder ”folk”, thiot. ”Tyskar” betyder alltså bara ”medlemmar av folket” och språket ”tyska” ”det folkliga språket” (i motsats till latinet). Att vi har fått in dessa termer i svenskan beror på tyskarna själva, som under medeltiden utövade ett så stort inflytande över vårt land att borgarnas och frälsemännens Sverige snarast fungerade som en nordtysk kulturprovins. Termerna Deutsch och Deutschland är egentligen samma ord som ”tysk” och ”Tyskland”.

Om vi går ännu längre tillbaka finner vi att denna term (tysk/Deutsch) ursprungligen syftade på tyskarnas tungomål och inte på folket i sig. År 768 nyttjades bevisligen ordet theodiscus om folkets icke-latinska språk: theodisca lingua. Omkring 900 blev ordet diutisk en samlingsbenämning på dialekterna i östfrankiska riket, det rike som senare kom att kallas Tyskland. Av diutisk har både Deutsch och ”tysk” utvecklats. Tidigast under åren kring 1180 användes ordet inte bara om språket utan också om människorna.

De folk som inte var lika kulturellt beroende av tyskarna under medeltiden kom emellertid att utveckla helt andra benämningar. Den franska termen allemands syftar på den folkgrupp som under tidig medeltid härskade över nuvarande Baden-Württemberg, alamannerna. De var fransmännens närmaste grannar i öster, varför deras namn i förlängningen kom att syfta på alla tyskspråkiga grupper. De folk som påverkats av fransk kultur har anammat fransk praxis. Engelsmännen har gått en annan väg. Deras term Germans syftar på den romersk-latinska samlingstermen för främmande folk öster om Gallien och norr om Alperna, Germani (”germaner”).

Hos många slaviska folk används en variant av ordet njemtser. Egentligen betyder termen ”stumma”, det vill säga icke-slaviskspråkiga. I åtskilliga medeltida källor syftar detta ord inte bara på tyskar utan på västliga främlingar i allmänhet, det vill säga även på svenskar, men eftersom tyskarna var fler och mer dominerande än alla andra svårbegripliga främlingar i Östeuropa övergick termen successivt till att bara syfta på dem.

Som om det inte redan vore krångligt nog har vi krånglat till det ytterligare i modern tid. Vi har vant oss vid att byta term beroende på sammanhanget. Som exempel kan vi betrakta Italien. Under medeltiden var Italien nära länkat till Tyskland, med gemensamma härskare, varför italienarna har samma grundläggande termer som vi svenskar (från ordet thiot). Tyska heter tedesco, Tyska Förbundsrepubliken Repubblica Federale Tedesca. Men om en italienare skall uttala sig om landet Tyskland växlar han i regel över till samma romerska linje som engelsmännen och de gamla romarna: Germania. Om vi vänder blicken mot Frankrike finner vi mestadels den gamla alamann-linjen, men när man på franska uttalar sig om språkliga sammanhang byter man inte sällan term, såsom i ”tyskspråkiga minoriteter”, minorités germanophones.

Dick Harrison

Idag är det dags för en musikhistorisk fråga. Det handlar om Tjeckiens nationalkompositör Bedřich Smetana, som enligt vad man ofta får höra hade nära band till Sverige. Stämmer det Smetana var göteborgare? Och är det sant att hans mest berömda komposition, Vltava (Moldau), är direkt inspirerad av Ack Värmeland du sköna?

Man skall inte överdriva Smetanas svenskhet, men faktum är att han under en viktig del av sitt liv var göteborgare. År 1856 tillträdde han en tjänst som dirigent i Göteborg, där han blev kvar i sex år. Allt tyder på att han gjorde ett bra arbete för stadens musikliv, inte bara som dirigent utan också som pianolärare. Han återvände till Prag 1862 och skrev sina viktigaste arbeten under de år som följde (Brudköpet 1866, Vltava 1874). Under tiden i Göteborg komponerade han dock de tre symfoniska dikterna Wallensteins läger, Richard III och Hakon Jarl.

Smetanas svenska period är väl känd i Tjeckien. Jag har personligen hört en tjeckisk guide i Prag förundra sig över att det inte finns ett Smetanamuseum i Göteborg. Överhuvudtaget är det en god idé att föra Smetana på tal om man är svensk turist i Prag; i övrigt möter man mest officiella beklaganden över alla krigsbyten våra förfäder och deras tyska knektar släpade bort från stadens palats (Djävulsbibeln, Wallensteinpalatsets skulpturer, med mera).

Så långt är det inga problem. Det är betydligt mer tveksamt om Smetana lånade melodin från Ack Värmeland du sköna till Vltava. Visserligen är det i princip samma melodi, men den finns i många versioner, och det är inte lätt att reda ut vilken som influerade vilken. I Italien är melodin känd som La Mantovana och kan spåras ända tillbaka till tiden kring 1600. Varianter återfinns i hela Europa, bland annat i folkmusikskatten i Polen, Skottland, Tjeckien och Ukraina, men mest berömd är den variant som sjöngs i furstendömet Moldova (numera delat mellan Rumänien och Moldavien). Idag förknippas melodin även med Israel, där den har upphöjts till nationalsång – kompositionen och arrangemanget kan knytas till judiska immigranter från både Galizien (i Polen) och Bessarabien (i Moldova).

Huruvida Smetana inspirerades av Sveriges, Italiens, Polens, Moldovas eller något annat lands folkmusik lär, gissar jag, aldrig bli klarlagt, men den som till äventyrs sitter inne med information i ämnet är hjärtligt välkommen att sprida den i kommentarfältet nedan.

Dick Harrison

Häromdagen trillade det in en fråga i min mailbox (dick.harrison@svd.se) om det engelska landskapet Cornwall och dess märkliga språk. Stämmer det att folk på den sydvästligaste halvön i England en gång talade ett eget keltiskt språk, som i våra dagar har blivit återupplivat?

Ja, det stämmer. Cornwall var en av de landsändar i England som höll ut mot anglosaxarna allra längst. Anglernas och saxarnas utbredning började i öster på 400-talet e.Kr. och pågick i flera sekler, medan Cornwall, Devon och Somerset utgjorde det självständiga kungariket Dumnonia, i europeisk kulturhistoria mest känt som scen för Tristan och Isoldes kärlekssaga (”kung Marks rike”). Faktum är att själva Cornwall kan ha varit autonomt under egna kungar; källorna är otydliga på denna punkt. I vilket fall som helst var det anglosaxiska inflytandet föga omfattande. Så sent som omkring år 700 hade kungarna av Wessex som mest endast lyckats underlägga sig landet fram till floden Tamar, som motsvarar dagens gräns mellan Devon i öster och Cornwall i väster.

Under 700-talet och 800-talet infogades återstoden av södra England successivt under Wessexkungarnas överhöghet, men Cornwall behöll i det längsta sina egna sedvanor och sitt självstyre. Först efter den normandiska erövringen av England på 1060-talet gick ridån slutgiltigt ned för det autonoma keltiska Cornwall.

Språket, som är närbesläktat med walesiska, överlevde dock betydligt längre. Ännu på 1600-talet var det fungerande talspråk i sydvästra Cornwall, men inget tyder på att det ännu talades på 1800-talet. De flesta menar att det dog ut på 1770-talet. I början av 1900-talet vände emellertid trenden, och stora ansträngningar har alltsedan dess gjorts för att återuppliva korniskan. Idag kan man läsa korniska i skolan, och språket är ett accepterat minoritetsspråk i Storbritannien. Uppskattningsvis omkring 2 000 personer beräknas kunna tala korniska.

Dick Harrison

Ikväll, vid 18-tiden, föreläser jag om Kalmarkriget på Kalmar slott, detta till åminnelse av en av Sveriges mest bortglömda väpnade konflikter, som ägde rum för 400 år sedan. De personer som numera kan relatera till denna i grund och botten helt onödiga katastrof är få. Kriget och dess efterverkningar har lämnat markanta spår i vår historia, men flertalet svenskar har förmodligen aldrig hört talas om det.

Den främsta officiella orsaken till kriget var att Sverige och Danmark grälade om rätten att beskatta samerna i Lappmarken, men egentligen var detta (och andra tvisteämnen) snarast en förevändning för den unge danske monarken Kristian IV att försöka flytta fram gränserna för sitt revir och stärka Danmarks ställning i Östersjöregionen – allra helst återupprätta Kalmarunionen. Med tyska legoknektar invaderade han sydöstra Småland på våren 1611 och hade till en början stor framgång, inte minst eftersom den svenske kungen Karl IX i det längsta hade vägrat att tro på de väl underbyggda rykten som gjorde gällande att grannkungen planerade krig. Kalmar stormades. När Karl IX:s undsättningshär nådde fram vågade kungen till en början inte angripa de danska ställningarna (vilket han borde ha gjort eftersom de var försvagade) och nöjde sig med att låta plundra det nygrundade Kristianopel i det danska Blekinge. När huvudstyrkorna till slut möttes den 17–18 juli segrade danskarna. Några veckor senare kapitulerade även den svenske befälhavaren på Kalmar slott, Krister Some, och gick i dansk tjänst, väl medveten om det förutsägbara dödsstraff som väntade honom i Sverige.

Striderna vid Kalmar blev inledningen på ett utdraget krig som ingen kung kunde slutgiltigt vinna och som civilbefolkningen fick betala dyrt för. Öland erövrades upprepade gånger – först av danskarna, sedan av svenskarna, sedan åter av danskarna. Danska trupper förhärjade Västergötland (brände ned Skara) och Växjötrakten. Svenskarna svarade med att lägga en stor del av norra Skåne i aska, bland annat staden Vä, och sprida skräck i Halland.

År 1612 erövrade Kristian IV Älvsborg och skar av Sverige från Västerhavet, varefter danska trupper från två håll marscherade mot Stockholm. Den västra hären erövrade Jönköping och den östra nådde till Vimmerby, men sedan var den danska krigskassan tom och de missnöjda legoknektarna återvände söderut. Detta hindrade inte Kristian att sända sin flotta till Stockholms skärgård, där den inte kunde åstadkomma annat än allmän skadegörelse. Någon mer invasion hade Kristian inte råd med.

Två av de landskap som drabbades allra värst var Bohuslän och Jämtland. I Bohuslän är kriget känt som Brännefejden, eftersom den svenske befälhavaren Jesper Cruus i februari 1612 plundrade och brände hela landskapet utom Marstrand och Bohus, som var ointagliga eftersom han saknade belägringsartilleri. I Jämtland kallas konflikten Baltzarfejden, efter den hårdhänte svenske befälhavaren Baltzar Bäck, som erövrade landskapet i augusti 1611 och for hårt fram under detta och påföljande år. Både i Jämtland och i Härjedalen blev många gårdar lågornas rov. För att undkomma en total katastrof svor jämtarna trohet till den svenske kungen, något som resulterade i tunga repressalier när kung Kristian sedermera återfick landskapet.

I januari 1613 slöt kungarna fred (”freden i Knäred”, trots att förhandlingarna fördes i Sjöared – svenskarna höll till Ulvsbäcks prästgård, danskarna i Knäred). Den gick ut på att båda sidor gav upp sina erövringar, men att svenskarna skulle betala 1 miljon riksdaler för att återfå Älvsborg och sju västgötska härader. Dessutom måste Gustav II Adolf, som hade efterträtt sin far på hösten 1611, erkänna den danske kungens välde över kusten vid Norra ishavet.

Ett av de i kulturlandskapet tydligaste resultaten av Kalmarkriget är Kristianstads existens. Svenskarna hade ju bränt Vä, den dominerande orten i nordöstra Skånes slättland. Kristian IV beordrade år 1614 sitt folk att bygga en helt ny stad, betydligt mer svårintaglig, som han namngav efter sig själv.

Dick Harrison

I åtskilliga mellansvenska städer kan man beskåda statyer eller friser av Engelbrekt Engelbrektsson, den lågfrälseman från Norberg som på 1430-talet reste bergsmän och bönder till kamp mot unionskungen Erik och som postumt befordrades till nationalsvensk frihetshjälte och, under ett knappt århundrade, till och med fungerade som (icke-kanoniserat) helgon. I Arboga, Örebro, Falun med flera platser förekommer han prominent i stadsbilden. På Kornhamnstorg i Stockholm, liksom vid huvudstadens stadshus, finns också monument över Engelbrekts gärning. Om vi utgår från alla dessa offentliga hyllningar tycks Engelbrekt ha varit en ståtlig karl, en idealkrigare och idealpolitiker som förenade kampvilja med folklighet.

Det finns emellertid skriftliga uttalanden från Engelbrekts egen tid som skarpt motsäger detta. Biskop Thomas i Strängnäs, som hyllade Engelbrekt i Frihetsvisan, kallar honom en ”litzla man”. Senare under 1400-talet tolkades detta som att han varit liten till växten. I modern tid har en motsatt tolkning framförts, som går ut på att orden syftar på att han var av ringa härkomst, att han inte tillhörde högfrälset. Vilket är sant? Var Engelbrekt stor och kraftfull, eller var han en ”liten man”?

En möjlig ledtråd till svaret på frågan finns i en illustration till landslagen, som tillkom 1436 eller 1437, kort tid efter mordet på Engelbrekt. Vid denna tid var den döde upprorshjälten en av Sveriges mest omhuldade och mest kända personer. Enligt Janken Myrdal, som har noggrant granskat bilderna i handskriften, är Engelbrekt faktiskt avbildad här. Han framställs som en krympling med framåtböjd gång, uppenbart funktionshindrad och försedd med krycka. (Se Janken Myrdal, Pia Melin och Olle Ferm, Den predikande räven, Signum: Lund 2006, s. 139, 152–153 och 166–167). Just så skall Engelbrekt enligt Engelbrektskrönikan ha tett sig när han mördades, då han efter en tids sjukdom befann sig på resa från Örebro till Stockholm och övernattade på en holme i Hjälmaren, inte långt från Göksholm.

Engelbrekt kan självfallet ha ändrat utseende under årens gång. Inget hindrar att han i ungdomen var en reslig karl, att han senare ådrog sig en krigsskada och att han mot slutet av livet led av svåra handikapp som bokstavligt talat gjorde honom liten. Om detta kan man tvista och spekulera i det oändliga. Det verkligt intressanta är att de svenskar som överhuvudtaget diskuterade, berättade om och avbildade Engelbrekt under decennierna närmast efter hans död lägger tonvikten vid just litenheten, något som talar för att detta var ett utmärkande drag som hade fäst sig i minnet.

Dick Harrison

Idag vänder vi oss bort från den svenska scenen och riktar blicken mot något av det vårt sydvästra broderfolk är mest stolta över: den danska nationsflaggan. Till det mången historiemedveten dansk ofta drar upp, när nationella symboler kommer på tal, är att Dannebrogen är en ovanligt gammal flagga, kanske rentav jordens äldsta nationsflagga, och att den började användas efter det att danskarna erövrat Estland 1219. Är detta sant?

Först några ord om den krigiska bakgrunden. Kung Valdemar II av Danmark och hans vendiske (västslaviske) vasall furst Vizlav av Rügen anlände sommaren 1219 till norra Estland med en korsfararflotta. Mellan 1 000 och 3 000 man deltog i invasionen; här fanns även ärkebiskop Anders Sunesen i Lund samt biskoparna av Roskilde, Slesvig och Estland. Danskarna slog läger vid Lyndanise i landskapet Reval och byggde en borg. Esterna förhöll sig till en början fredliga och vänliga, men samlade i hemlighet en stor krigshär. Plötsligt, om kvällen den 15 juni, överföll de korsfararna från fem håll och var nära att krossa dem. Danskarna flydde i panik. Den tyske biskop Theoderich av Estland blev av misstag tolkad som kung Valdemar (eftersom han hade ett ovanligt pampigt tält) och därför dödad. Furst Vizlav, vars härläger låg separat från den danska huvudstyrkan, hann emellertid formera sina vendiska trupper till strid i god ordning, och när hans motangrepp genomfördes vände krigslyckan. Det estniska anfallet mattades av och danskarna kunde återsamla sig. När även de gick till motangrepp hade esterna ingen chans. Enligt krönikören Henrik av Livland, som var samtida med händelserna, urartade drabbningen till en ren massaker på ester, varefter kung Valdemar tackade Gud för segern.

Slaget gav upphov till mer än en legend. Enligt en ryktbar historia skall en röd fana med vitt kors ha fallit från skyn, samtidigt som en dånande röst förkunnade att danskarna skulle triumfera när fanan restes. Så skedde också, och Dannebrogen var född. Tyvärr för skrönans trovärdighet (om vi bortser från det mirakulösa elementet i sig) grundar den sig endast på ett enda omnämnande, en krönika skriven av franciskanen Petrus Olai (Peder Olsen, d. omkring 1570) från Roskilde, och han uttalar sig inte ens om slaget vid Lyndanise år 1219 utan om en drabbning vid Fellin år 1208. I de samtida källorna, till exempel de danska medeltidsannalerna och Henrik av Livlands krönika, står inget om något himmelskt ingripande genom tecken i skyn. Särskilt graverande för skrönan är att vi känner till ett antal förlagor. Legenden finns i fler versioner. Den kändaste utspelar sig i slaget på Pons Milvius år 312 e.Kr., med Konstantin den store i kung Valdemars roll.

Att skrönan är falsk betyder dock inte att Dannebrogen är en sentida konstruktion. Vi har belägg för att den rödvita korsflaggan användes i Danmark redan under medeltiden. I vapenböcker från 1300-talets mitt anges Dannebrogen som en av den danske kungens symboler. Till och med namnet ”Dannebrog” (Denenbroce) kan tidfästas till 1300-talet, och för 1400- och 1500-talens räkning råder inget tvivel om att flaggan användes av danskarna.

Det finns faktiskt avbildningar av flaggan som är ännu äldre, från 1000- och 1100-talen, både i Nord- och Sydeuropa, men de kan inte knytas till det danska kungariket som sådant. Den flagga som senare skulle bli Danmarks nationsflagga har alltså använts av olika härar och olika härskare innan flaggan blev den danske kungens och i förlängningen det danska rikets symbol. Exakt när de danska kungarna tog till sig Dannebrogen är okänt. Inget hindrar att det faktiskt var Valdemar II, men det kan lika gärna ha skett senare under 1200-talet eller under första hälften av 1300-talet. Väl att märka dröjde det länge innan danskarna fick monopol på symbolen. Även den rika hansestaden Lübeck hade en röd flagga med vitt kors.

Dick Harrison

Att människan lämnar spår efter sin aktivitet i form av katedraler, slott, gravhögar, skeppssättningar, dokument, husruiner och stadsmurar är väl känt och inte sällan något som våra myndigheter och föreningar storligen yvs över. Men hur förhåller det sig med motsatsen till dessa stolta kulturminnen? Kan man skriva historia om vad som bokstavligt talat är historisk skit, det vill säga gammalt kiss, bajs, toaletter och hemlighus?

Självklart. Det är inte ens särskilt ovanligt att både historiker och arkeologer ägnar sig åt sådant. Inom miljöhistorikernas kretsar är utvecklingen av vatten- och avloppsanläggningar under 1800-talet och 1900-talet av mycket stort intresse, och ingen som blivit guidad i en gammal borg lär ha undkommit guidernas småflinande markeringar av var priveterna (toaletterna) var belägna. Vi möter fenomenet även inom rättshistorien, till exempel i medeltidens fridslagar. Till dessa hörde inte bara de mer kända paragraferna om kvinnofrid, tingsfrid, kyrkofrid och hemfrid utan även (i stadslagarna) hemlighusfrid. Om någon angrep en person som satt i hemlighuset drabbades vederbörande av extra hårda straff. I Visby stadslag regleras noga var latrinerna fick placeras i förhållande till gator, brunnar och granntomter.

1800- och det tidiga 1900-talets utedasshistoria är ett kapitel för sig, eftersom bondesamhällets hemlighus har tilldragit sig historikers och kulturhistorikers specialintresse. Se till exempel Kalle Bäcks bok Det svenska dasset – inte bara en skitsak! (1994), där det poängteras vilken socialt framträdande funktion utedasset fyllde. Det var inte bara en plats dit man drog sig tillbaka för att vara i fred. Ofta var det tvärtom: på grund av trångboddheten var det inte sällan den enskilda lokal där man och son, fru och dotter, eller goda vänner, kunde diskutera hemligheter avskilt från övriga. Av detta skäl har många gamla dass två, tre eller ännu fler avträdeshål bredvid varandra.

Inom arkeologin är utgrävningar av latriner vanliga, men också något som ställer till med bekymmer. Ibland, som i undersökningar av den för svenskt vidkommande stora medeltida staden Söderköping, hittas märkligt få gamla dass (de är i regel lätta att identifiera eftersom det ligger mängder av sönderklippta tygbitar i dem), vilket tvingar oss att ställa relevanta men svårbesvarade frågor om vart skiten tog vägen. Vi vet att man ibland använde sig av gamla sill- eller öltunnor, som när de var fulla kunde tömmas på avsedd soptipp. Som exempel kan nämnas en tunna försedd med bomärke, som påträffades i samband med utgrävningar vid en glassrestaurang i Söderköping 1999. Längst ned på tunnans botten fann arkeologerna en svart, oljig gyttja med kraftig lukt, uppenbarligen rester av senmedeltida avföring.

Dick Harrison

En av de mest sägenomspunna krigshändelserna i äldre svensk historia är den så kallade Viborgska smällen, en explosion som skall ha stoppat en rysk invasion och som, enligt ryktet, lär ha vittnat om att våra förfäder stod i förbund med Satan. Hur mycket av detta är sant? Har ”smällen” ägt rum? Hur förklarade svenskarna det inträffade?

De händelser som gett upphov till berättelserna ägde rum år 1495. På hösten detta år invaderade trupper från Moskva, Novgorod och Pskov det svenska riket från öster. Huvudstyrkan gick mot gränsstaden Viborg, medan ett mindre angrepp riktades mot fästningen Olofsborg, längre norrut. Eftersom Sverige just hade drabbats av en förödande pestepidemi var det svårt att få över trupper till den östra riksdelens försvar, och förberedelserna tog hela hösten i anspråk. Under tiden var trupperna i östra Finland utlämnade åt sig själva. Befälhavaren i Viborg, Knut Posse, försökte tillsammans med Karelens lagman Nils Bengtsson uppvigla allmogen och slå till mot ryssarna genom överraskningsanfall, men samtliga försök slog fel. Detta gällde i synnerhet en djärv nattlig manöver mot Vatukiviforsarna i oktober, som syftade till att slå in en kil mellan två ryska häravdelningar. De nyländska bönderna – källorna anger ca 800, samt 100 soldater – råkade i panik när fienden upptäckte dem. Nils Bengtsson tillfångatogs, varefter Knut Posse och den viborgska garnisonen befann sig i ett ännu sämre läge än tidigare. Däremot hade försvararna betydande framgångar i norr. De ryssar som invaderat Savolax och belägrat Olofsborg blev besegrade, varefter finnarna hämnades genom att plundra i Ryssland.

Ryssarna sökte upprepade gånger storma Viborg, väl medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den svenske riksföreståndaren Sten Sture (den äldre) skulle hinna föra över ansenliga mängder stridsfolk via Åland och Åbo. Till saken dock hör att svåra väderförhållanden – ovanligt stark kyla, is på Östersjön och häftiga snöfall – gav ryssarna en lång tidsfrist. Samma dag som Sten Sture själv landsteg på Åland, den 30 november, lyckades ryssarna riva ned delar av Viborgs murar och var nära att komma in, men Knut Posse stoppade dem temporärt genom att bygga bålverk i bräscherna. I nästa angreppsvåg valde ryssarna att överfalla de allt fåtaligare försvararna från tre håll samtidigt. De reste stegar mot murar och torn och höll på att få ett slutligt övertag när ett av tornen föll i deras händer.

Enligt vissa historier, som inte kan verifieras, agerade nu Knut Posse fort. I samma ögonblick som det stod klart att tornet skulle falla lät han föra fram brännbart material, bland annat tjära, och tända eld inne i tornutrymmet. Visserligen riskerade man att mista en och annan försvarare till elden, men ryssarna måste hejdas. Om elden spred sig i tornet skulle även fienden tvingas utrymma det. Taktiken lyckades över förväntan. En explosionsliknande brand flammade snabbt upp och ryssarna flydde i panik från infernot, allt medan Viborgs borgare ryckte ned stegar från muren och hejdade de övriga angreppsvågorna.

Stormningen misslyckades alltså, och innan ryssarna fått tillräckliga förstärkningar för att våga sig på ännu ett angrepp anlände Sten Christiernsson (Oxenstierna) med färska trupper från Sten Stures nyupprättade härläger i Egentliga Finland. Ett par dagar före jul retirerade ryssarna från Viborg.

Senare, i 1500-talsskrönor som spreds över stora delar av Nordeuropa, ryktades att Knut Posses eldmanöver varit resultatet av magi. Hövitsmannen hade lärt sig att nyttja eld likt en häxmästare, och dylika konster hade sin upprinnelse i helvetet. Satan hade alltså stått i förbund med svenskarna. Historierna om Viborgska smällen utbroderades och fick ett eget liv. Inget tyder dock på att detta var medveten svensk propaganda för att avskräcka ryssen från nya anfall. Enligt de samtida källorna tackade svenskarna istället apostelhelgonet Sankt Andreas för segern. Viborgska smällen hade ägt rum på Andreas festdag, och vissa menade sig ha sett ett kors i himlen under drabbningen, vilket skulle ha gett svenskarna och finnarna nytt mod.

De svenska (starkt tendentiösa) källorna till Viborgska smällen, och de händelser som föregick den, är Sturekrönikan (vers 3651–3872) och två brev i samlingen Finlands medeltidsurkunder (nr. 4640 och 4648).

Dick Harrison

Det händer att jag får frågor om förhistoriska lämningar i vårt kulturlandskap – högar, rösen, fornborgar med mera – varvid jag måste lämna svaret ”jag vet inte”. Ofta vet ingen annan heller, eftersom endast en ynka minoritet av dessa lämningar har varit föremål för utgrävning och forskning. Sverige är fullt av olösta arkeologiska gåtor.

Igår föreläste jag om Österlen för en pensionärsorganisation i Simrishamn, vilket fick mig att resonera kring ett av de fornminnen som oftast dyker upp i frågorna, Ales stenar i Kåseberga, dramatiskt resta på en ås alldeles vid kusten, med milsvid utsikt över Östersjön. Detta är Sveriges största skeppssättning (större har funnits, men de är inte bevarade), 67 meter lång och 19 meter bred, bestående av 59 stenar. Så långt är det inga problem. Men vad har skeppssättningen använts till? Är det en gammal grav (vilket de övriga undersökta skeppssättningarna från brons- och järnålder förefaller vara), eller en kultisk eller politisk samlingsplats (vilket inte utesluter att det också har varit en grav) eller har det ursprungligen varit något helt annat?

Flera förslag har framlagts. En hypotes som fått stor medial uppmärksamhet är att det rör sig om en solkalender från bronsåldern. Enligt denna tolkning är skeppssättningen planlagd efter sommar- och vintersolstånden och efter vår- och höstdagjämningarna. Ännu djärvare hypoteskonstruktioner gör gällande att Ales stenar är rest tidigare än så, till minne av en solförmörkelse på 2000-talet f.Kr., dvs. under yngre stenålder.

Problemet med solkalendershypoteserna är att de förutsätter att stenarna alltid har stått på samma plats, så att man kan utgå från dem när man gör sina beräkningar. Dessutom stärks sådana hypoteser om fornminnesområdet även i övrigt har sett likadant ut genom tiderna. Om man exempelvis finner att monumentet ifråga ursprungligen har omgetts av gravar (sedermera försvunna) blir det troligare att det är en grav än att det är en solkalender.

När det gäller Ales stenar har vi faktiskt en hel del kompletterande information att utgå från. Teckningar från 1700-talet visar att det då var ett mycket större monument, med flera stenar utanför skeppssättningen, däribland en mindre skeppssättning. På grund av lokalbefolkningens aktiviteter (plöjning, bortschaktning, m.m.) har de övriga stenarna försvunnit. Det är faktiskt värre än så: böndernas intensiva plöjande ledde på 1700- eller 1800-talet till att vissa stenar började luta eller föll omkull. År 1916 var Ales stenar i så dåligt skick att Oscar Montelius såg sig föranledd att restaurera monumentet. Tyvärr har vi ingen aning om hur han gjorde. Det är sannolikt att han flyttade stenar och till och med fraktade dit nya stenblock för att fylla luckor.

Och värre skulle det bli. Under andra världskriget drogs Ales stenar in i Per Albin-linjen, det skånska kustförsvaret mot en befarad invasion. En anläggning för luftbevakning uppfördes invid skeppssättningen, både ett torn och en barrack. När allt senare revs täcktes hela platsen av flygsand, som 1956 måste avlägsnas med grävmaskiner. Hela platsen tog följaktligen stor skada.

Trots det kunde arkeologerna på 1990-talet göra intressanta fynd, när man äntligen började ägna sig åt systematiska utgrävningar. De påträffade rester efter träkol, brända människoben och bränd mat, rester som daterades till tiden kring 600 e.Kr. Uppenbarligen nyttjades Ales stenar ännu omkring 900 för någon sorts ritualer med eld.

Detta ger oss inget slutgiltigt svar på när och av vilka monumentet restes, men det ger oss en trovärdig utgångspunkt. Eftersom monumentets form överensstämmer med grav-skeppssättningar från järnåldern, och eftersom de äldsta lämningarna kan dateras till 600-talet, är det mest troliga att det inte rör sig om en solkalender från bronsåldern utan om en större gravplats med hövdingagrav från tiden kring 600.