Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I den stad där jag arbetar – Lund – har det blåst friskt i rasistdebatten under de senaste dagarna. Några studenter med sällsynt dålig smak arrangerade en fejkad slavauktion på en av universitetets studentnationer. Hur skall man som historiker, universitetsanställd, lokalinvånare, svensk m.m. ställa sig till detta? Journalisterna på lokaltidningarna har haft julafton. Och min mobil har gått varm.

Därav en återkommande fråga. Hur förhåller det sig egentligen med i det särklass vanligaste och fulaste av alla negativa tillmälen om svarta, såväl slavar som icke-slavar? Ni vet vilket jag menar: n-ordet. Nigger. Hur uppstod det? Vad betyder det egentligen?

Etymologiskt är det lätt att härleda. Ordet niger är latin för ”svart” och alltså ursprungligen ett värdeneutralt ord för en specifik färg. Men när termen användes som pejorativ benämning inom ramen för ett slavsamhälle omvandlades det till ett ord med starka negativa bitoner, ett ”fult” ord som kan översättas med ”svartskalle”, ”svarting” eller liknande. Det var också så termen kom att fungera i det nordamerikanska slavsamhället, som öknamn på svarta slavar. Väl att märka upplevdes ordet inledningsvis som socialt stigmatiserande för både användaren och den omtalade. Att överhuvudtaget kalla någon nigger var detsamma som att brännmärka sig själv som en sämre människa som saknade god bildning. Före 1865 använde rika plantageägare sällan termen, eftersom de ansåg att den var alldeles för vulgär. Däremot var det vanligt att fattiga vita småbrukare kallade slavar niggers. Slavarna replikerade med att kalla fattiga vita po’ white trash.

Men sitt allra största användningsområde fick ordet inom slavarnas egen värld. De flesta som använde termen var troligen själva slavar som nyttjade den om andra slavar – antingen positivt eller negativt. Värdeladdningen fluktuerade allt efter situationen. När en slav talade om en annan slav gjorde han det i regel genom att kalla honom nigger. När slavarna pratade om sina bostäder kallade de dem ofta nigger quarters. När slavarna samlades i grupp var det till ett nigger meeting. Svarta predikanter var nigger preachers. Och så vidare.

Ordet kom därmed att få tre huvudbetydelser i slavarnas egna led. (1) Det var ett i huvudsak värdeneutralt ord som syftade på dem själva, de svarta. (2) Det var ett allmänt fult ord som kunde användas om alla man tyckte illa om, oavsett hudfärg (till exempel i formen a white nigger coward, ”en vit nigger-fegis”). (3) Det var ett ord som kunde vridas i positiv riktning om någon i den egna gruppen (till exempel: ”du är allt en bra nigger”).

Med andra ord: slavarna införlivade de vitas rasistiska terminologi med sin egen sociala verklighet. De bearbetade negativa tillmälen genom att införliva dem med den egna kulturen och därmed ta makt över språket.

Efter 1865 har alla dessa användningsområden vidareutvecklats. Det rasistiska nigger-begreppet har vandrat uppåt i hierarkierna och använts även inom gamla plantageägarkretsar. Men det har också vidareutvecklats inom svart kultur, senast inom rapparnas värld, på ett sätt som har stora likheter med hur det användes i slavbarackerna.

Dick Harrison

Igår fick jag en fråga om Småland. Frågeställaren konstaterar att termen Småland kommer av ”små-länder”, det vill säga att det nuvarande landskapet ursprungligen bestod av små bygder eller riken som i ett senare skede har buntats ihop. Vet man hur många de var och vad de hette? Vad hände med dem? Gick de självmant ihop till dagens Småland eller blev de erövrade? Och när skedde allt detta?

Själva termen ”Småland” tycks ha skapats under medeltiden av en eller flera östgötar eller skåningar som ville ha en lätt memorerbar benämning på bygdemosaiken mellan Göingeskogarna och slättbygden i mellersta Östergötland. Förvisso kan man kalla ”länderna” i regionen riken, men då skall man inte föreställa sig småkungadömen med kungar, drottningar och rudimentära hov. Några sådana har vi inga belägg för. Däremot vet vi att det förekom bygdegemensamma ting och sedvanor, till exempel specifika begravningstyper under forntiden, vilket tyder på att invånarna i ett enskilt småland har känt identitet och sammanhållning med grannarna i bygden. Småländerna förefaller ha varit en sorts bonderepubliker eller hövdingadömen.

Något specifikt Småland – i egenskap av rättslig, kyrklig eller administrativ enhet som särskiljer landskapet från andra landskap – har aldrig existerat. När området integrerades i Sverige hamnade därför småländerna i olika stift och lagsagor. Småländerna Finnveden, Njudung och Värend räknades således till Tiohärads lagsaga, medan resten kom att lyda under Östgötalagen. Stiftsmässigt delades huvuddelen av området mellan Växjö och Linköping. När den tidigmoderna länsindelningen genomfördes delades landskapet in i tre ännu bestående län. Osv. Den kulturella småländska identiteten är en skapelse av 1800-talet och (ännu mer) 1900-talet (Vilhelm Moberg, Åsa-Nisse, Ingvar Kamprad, Astrid Lindgren, Glasriket, Gnosjöandan – ja, ni vet).

Frågan om vad ”länderna” hette är förvånansvärt lätt att besvara. Småland är det enskilda svenska landskap som allra bäst har bevarat resterna av sin gamla bygdemakt i det nuvarande kulturlandskapet. Det är inte lika lätt att avgöra när småländerna blev delar av riket Sverige, men ibland har vi goda hållpunkter.

Det minsta smålandet, som relativt tidigt integrerades i det svenska riket (senast på 1100-talet), hette Vista och låg vid sydöstra Vättern, kring dagens Gränna. Visingsö i Vista var ett av den svenska monarkins viktigaste fästen under äldre medeltid. Söder om Vista låg Tveta, en nyodlingsbygd (namnet betyder ungefär ”uthuggning eller röjning i skog”). Området genomfors ofta av svenska kungar på 1100- och 1200-talen och blev under andra hälften av sistnämnda sekel föremål för kungligt stadsgrundande (Jönköping).

Söder om Tveta utbredde sig ett betydligt större småland, Finnveden, som i sin tur var uppdelat i Västbo, Östbo och Sunnerbo, centrerade kring sjön Bolmen. Området nämns redan av Jordanes på 500-talet. Vi vet att Bolmsö i förhistorisk tid utgjorde Finnvedens centrum men att denna funktion under äldre medeltid hade glidit över till lokala häradsting och bygdecentra som Värnamo (i Östbo), Reftele (i Västbo) och Hamneda (i Sunnerbo). Öster om Finnveden låg i norr Njudung (vid Emåns övre lopp) och i söder Värend, det största och folkrikaste smålandet, som idag motsvaras av östra och mellersta Kronobergs län. Invånarna kallades virdar. Värend var tillräckligt starkt för att på 1100-talet få ett eget biskopsdöme (Växjö) genom utbrytning ur Linköpings stift, vilket knappast skulle ha skett om den svenska kungamakten, med dess starka förankring i Östergötlands kulturbygder, kunde ha förhindrat det. Vi måste alltså räkna med att åtminstone Värend i allt väsentligt förblev autonomt ganska länge, en bra bit in på 1200-talet. Förmodligen var även Finnveden och Njudung självstyrande vid denna tid. Ländernas representanter deltog inte i kungaval och eriksgata vid tiden för Äldre Västgötalagens nedskrivande, men uppenbarligen vid tiden för Upplandslagen (1296). När Nydala kloster i Njudung råkade i bråk med lokala storbönder på 1230-talet måste man tillkalla neutral medling, dvs. från Sverige; händelsen räknas som den blivande Birger jarls första dokumenterade uppdrag. Senare framträder Finnveden, Njudung och Värend som en separat lagsaga med egna lagar.

Värends centrum var alltså Växjö, men här fanns gott om härader och lokala bygdecentra. Njudung hade två sådana, Vetlanda och Ekesjö i Vallsjö socken. Öster om Njudung låg smålandet Aspeland (”åsboarnas land”) med tingsplats i Målilla. Ett annat inlandsområde var Vedbo, som namnet (”ved” = skog) antyder mycket skogrikt. Förmodligen var Eksjö huvudort för Vedbo även innan platsen fick stadsrättigheter under senmedeltiden.

I östra Småland var småländerna många och små. Under 1100-talets första hälft var regionen omstridd och föremål för plundring av både danska och norska makthavare, utan att de svenska kungarna i Östergötland tycks ha reagerat – antagligen eftersom området låg utanför deras maktområde. Åtminstone kustbandet drogs senast in i det rikssvenska väldet under decennierna kring 1200.

Längst i norr låg Tjust kring fjärdarna Gudingen och Gamlebyviken, med Västervik (nuvarande Gamleby) som främsta ort. Söder om Tjust låg Sevede, med ett viktigt centrum vid Stångåns övre lopp, där Vimmerby tidigt blev stad, låt vara en liten sådan. Därnäst kom Handbörd, kring Högsby, vid mellersta och nedre Emån. Under senmedeltiden delades Handbörd i två härader, Handbörd i inlandet och Stranda vid kusten. Längst i söder låg Möre, med Dörby som tingsplats men med Kalmar som den så småningom helt dominerande orten.

Väl att märka räknades Ydre och Kinda, idag i Östergötland, på medeltiden till småländerna. Mo härad, som idag ligger i Småland, räknades ända till 1600-talet som en del av Västergötland.

Hela detta område integrerades successivt i det svenska riket mellan 1000-tal eller tidigt 1100-tal (Vista) och mitten eller andra hälften av 1200-talet (Värend). Inga källor talar om att svenska kungar skulle ha erövrat småländerna med våld. Däremot vet vi att småländska stormän under 1200-talets andra hälft aktivt sökte sig in mot de svenska kungarnas kärnländer för att delta i maktutövningen; hit hörde anfäderna till sedermera mycket kända frälsesläkter, som Bielke och Oxenstierna. Vi vet också att delar av Småland utsattes för plundringståg och krigisk aggression från andra riken. Den danske kungen Sven Grate härjade i Finnveden och Värend på 1150-talet, och sjörövare från Baltikum slog till mot östra Småland under decennierna kring 1200. Detta gjorde det nödvändigt för småländernas invånare att uppföra befästningar (rekonstruerade fornborgar, försvarskyrkor, pålspärrar, tornbyggnader, etc.) och, förefaller det, att liera sig med svenska kungar.

Allt tyder följaktligen på att integreringen i Sverige var relativt fredlig i sig, men att den ägde rum i en tid av stor politisk oro då enskilda bygder omöjligen kunde bibehålla sin gamla autonomi. Man skulle kunna säga att småländerna valde Sverige i ett läge där de var så illa tvungna att uppgå i något överhöghetsvälde, varefter ambitiösa smålänningar mycket snart kom att ingå i rikets styrande skikt.

Dick Harrison

Stämmer det att Göteborg och Indonesiens huvudstad Jakarta är systerstäder, att de grundades samtidigt av samma folk? Eller är detta bara ännu en i raden av historiska myter och/eller märkliga sammanträffanden?

Det som gör de båda städernas historia intressant att parallellställa är dels årtalet 1619, dels den holländska närvaron. År 1619 tog Nederländska Ostindiska kompaniet (Vereenigde Oost-Indische Compagnie) kontroll av Jayakarta (Jakarta), en liten stad som tidigare hade styrts av en lokal vasall till sultanen av Banten på västra Java. Att kompaniets handelsfolk och krigare sökt sig dit berodde på behovet av en lokal utpost i den profitabla handeln med i synnerhet kryddor. I och med maktövertagandet 1619 kunde holländarna sätta sin egen prägel på staden. De döpte om den till Batavia efter bataverna, ett germanfolk som befolkat delar av nuvarande Nederländerna under antiken. Under det sekel som följde byggde de om staden med kanaler, broar, rådhus och gator, så att den till slut påminde mycket om de städer i det europeiska hemlandet som man lämnat bakom sig. Batavia blev ett stycke Holland i Sydöstasien.

Samtidigt, år 1619, grundade Gustav II Adolf Göteborg. Det var ett av upprepade försök att få till stånd en fungerande stad vid Göta älvs mynning. Problemet hade uppstått på 1400-talet, när svenskarna av ekonomiska och militära skäl hade grundat staden Götaholm (1473). Av ålder använde sig svenskarna av staden Lödöse, längre uppför Göta älv, för handel med Västerlandet, men eftersom norrmännen och danskarna i händelse av konflikt (och det var ofta krig på 1400-talet) lätt kunde spärra av älven föredrog Sten Sture den äldre och rådsherrarna en stad närmare havet. Götaholm låg ungefär där den göteborgska stadsdelen Gamlestaden ligger idag. Så småningom övergick man till att kalla den nya staden Nya Lödöse, eftersom den i praktiken avlöste (Gamla) Lödöse.

Det fanns även andra svenska anläggningar vid älvmynningen. Under medeltiden och 1500-talet befästes flera gånger militära utposter ännu närmare havet, som Älvsborg, Lindholmen och Gullberg. Problemen kvarstod emellertid, och stadsgrundarexperimenten avlöste varandra. Karl IX försökte grunda en stad på Hisingen, som döptes till Göteborg, i början av 1600-talet, men redan 1611 lade danskarna staden i aska. År 1619 tog Gustav II Adolf initiativ till en ny stad med samma namn (som ligger där Göteborg ligger idag), vilken började byggas 1621. Bristen på krig med Danmark under de närmaste två decennierna var ett viktigt skäl till att staden överlevde den första tiden, men ett annat skäl var att svenskarna överlät stadsbyggandet åt det kompetenta folk som skapade Batavia. Holländarna designade stadsplanen, fick kontroll över borgmästarämbetet, översåg kanalgrävandet, bistod med byggtekniken, med mera, och utgjorde länge en bärande del av det unga Göteborgs befolkning. På 1620-talet var alltså Göteborg, i allt väsentligt, en holländsk stad. (Karl IX hade för övrigt haft samma plan när han grundade ”sitt” Göteborg något decennium tidigare; även denna kortlivade stad var mer holländsk än svensk.) Att svenskar överhuvudtaget bosatte sig i Göteborg berodde, till en början, på att Nya Lödöses invånare fick order att flytta dit.

På sätt och vis är alltså Jakarta och Göteborg systerstäder, samtidigt byggda av nederländska experter, med stora likheter i gatu- och kanalnätet. Men i båda fallen fanns äldre, helt olika, traditioner att falla tillbaka på. Och i Batavia hade holländarna makt, medan de i Göteborg var underordnade den svenska kronan.

Dick Harrison

Jag blir ofta tillfrågad om varför jag är så intresserad av historia och varför jag ägnar mig åt det på heltid. Frågorna kommer inte bara från läsekretsen (som gärna vill ha svar på ännu mer konkreta frågor, som varför jag är speciellt intresserad av medeltiden och varför jag ofta skriver om Italien) utan också från journalister, släktingar och alla möjliga andra människor som jag möter. Därav detta förklarande blogginlägg.

Jag lärde mig läsa när jag var i femårsåldern, omkring 1971. Till de allra första läsefrukterna hörde den historiebok min mamma haft i skolan, Carl Grimbergs Sveriges historia för folkskolan (”den blå”). Här fanns klassikerna – tåget över Bält, Stockholms blodbad och alla de andra dramatiska episoderna som var och är spännande i sig, både för en femåring och för en vuxen. Självfallet hade jag ingen aning om att detta var ”historia”; det var bara kul att stava sig igenom berättelserna. Detsamma gällde bläddrandet mellan Gustave Dorés illustrationer i den tjocka familjebibeln. En kuslig katastrof – syndaflod, massmord, obeskrivlig sorg, gudomligt ingripande medelst våld, etc. – per uppslag. Självfallet ville jag veta bakgrunden: vilka människor dolde sig bakom namn som Ahab, Isebel och Heliodorus, och varför ”fortfor floden att stiga”? Att de gammaltestamentliga texterna var tendentiös historieskrivning från en forntida främreorientalisk kultur var inget jag reflekterade över som fem- och sexåring. Jag ville veta vad bilderna föreställde.

Med andra ord: historiska texter, såväl krönikor som läroböcker, tillhörde mina allra första läsefrukter. Intresset för historia kom med kunskapen om det tryckta ordet. När jag mer systematiskt började läsa mig igenom världslitteraturen under de tidiga tonåren fanns alltså även historiska arbeten med på listan över eftersträvansvärda läsupplevelser.

Det var så jag gjorde Paulus Diaconus bekantskap. Denne 700-talsskribent författade mot slutet av sitt liv den ofullbordade Historia Langobardorum (”Langobardernas historia”), en av de stora, senare efterapade och inspirerande, medeltida krönikorna. Kombinationen av Paulus Diaconus vilja att förklara det förflutna, hans försök att hölja det egna folket i äkta eller falsk ära, hans sållande av tillgänglig fakta, allt detta gjorde mig intresserad av att gräva vidare. Vilken sorts person var han egentligen? Hur mycket kunde man lita på i hans text? Varför skrev han? Varför kände han sig manad att inleda sin (huvudsakligen italienska) historia med en skildring av norra Skandinavien? Osv.

Jag har redogjort utförligt för min fascination för Paulus Diaconus i boken Tankar om historia (Prisma, Stockholm 2003, s. 120–144), och jag vill inte upprepa mig här. Det räcker med att konstatera att mitt intresse för hans text förde mig till ett uppsatsämne när det blev dags att skriva C-uppsats vid Lunds universitet. Min ambition var att komma åt de ämbetsmän, politiker, kyrkomän och lokala härskare som burit upp den värld som Paulus Diaconus hade skildrat. Eller som jag kallade dem i uppsatstiteln: ”den betitlade överklassen” i det langobardiska riket i Italien. Resultatet blev något som troligen är svenskt rekord i uppsatslängd: två digra luntor på 580 sidor, vilket mina stackars kursare och min arme lärare Bengt Ankarloo tröskade sig igenom under ett fyra timmar långt seminarium, uppdelat på två dagar. Jag överlevde och antogs något år senare, 1987, till forskarutbildningen, med det langobardiska riket i Italien som avhandlingsämne.

Därefter har jag kunnat ägna mig åt historia på heltid. Och jag ångrar inte mitt yrkesval.

Dick Harrison

Frågan kan verka bisarr vid en första betraktelse, men den är inte ovanlig, särskilt inte bland ungdomar som fängslats av Stephenie Meyers Twilight-böcker. Just i dagarna blir denna och andra frågor om de blodglada varelserna dessutom väl besvarade i den nyutkomna boken Vampyrernas historia (Norstedts), som min egen fru Katarina Harrison Lindbergh har skrivit. Köp den!

Ett kort svar på frågan är: nej, självfallet inte, förutsatt att man med vampyr menar en aristokratisk, nattlevande Draculafigur som bor på slott, sover i likkista och förför damer medelst manlig karisma och skarpa huggtänder. Denna vampyr är en skapelse av 1800-talets litterära skräckromantik, av personer som John Polidori och Bram Stoker. Men om vi med termen syftar på folkliga föreställningar om gengångare som återvänder till de levandes värld för att utså allmänt elände i omgivningen, då blir svaret intressantare. Även om ej heller sådana varelser kan beläggas empiriskt står det bortom varje tvivel att våra förfäder och förmödrar har varit övertygade om deras existens. Historier om dessa monster är kända från hela jordklotet, låt vara att själva termen ”vampyr” länge endast brukades om gengångare i det slaviska språkområdet. Vi hade gott om misstänkta vampyrer även i det gamla svenska bondesamhället (särskilt, tycks det, i Halland). Även svenskarna bankade pålar genom förmodade gengångare.

Under 1700-talet blev vampyrerna föremål för vetenskapens och myndigheternas intresse. Det finns åtskilliga bevarade redogörelser för konfrontationen mellan folktro och överhet under första hälften av seklet. Ett av de mest kända exemplen är en rapport som nedtecknades i januari 1732 av den österrikiske militärläkaren Johann Flückinger i Belgrad. Texten visar att dåtidens fascination för vampyrer kunde vara väl så stor som nutidens.

I Flückingers dokument skildras händelser som ägt rum i den serbiska byn Medvegja. Det hade kommit till myndigheternas kännedom att vampyrer hade dödat några personer i byn genom att suga deras blod. Militärläkaren undersökte saken tillsammans med några officerare och underfältskärer. Byns ledande personer förhördes, och snart spårades vampyrismepidemin tillbaka till en viss Arnont Paole, som fallit av ett hölass och brutit nacken omkring fem år tidigare. Dessförinnan hade Arnont ofta klagat över att han plågades av en vampyr. Han hade sökt bot genom att äta jord från vampyrens grav och smeta in sig med dess blod, men tydligen hjälpte det inte. Efter sitt eget dödsfall började Arnont Paole gå igen. I egenskap av vampyr dödade han fyra personer, varför man grävde upp honom och inspekterade liket, som då legat i jorden i fyrtio dagar.

”De fann att kroppen var ganska hel och inte hade blivit nedbruten och att färskt blod rann från hans ögon, näsa, mun och öron, samt att skjortan, svepningen och kistan var helt blodiga, att hans gamla naglar och hud både på händer och fötter hade ramlat av och att nya naglar hade kommit i stället. Eftersom de genom detta insåg att de hade att göra med en riktig vampyr drev de en påle genom hans hjärta, vilket var sed hos dem, varpå han gav upp ett tydligt stön och blödde ymnigt. Därefter brände de kroppen till aska och lade den tillbaka i graven, allt på samma dag. De här människorna säger också att alla som har plågats och dödats av vampyrerna kommer själva att bli vampyrer. Därför grävde de upp de fyra ovan nämnda människorna och gjorde likadant med dem.”

Det slutade inte med detta. Uppenbarligen hade Arnont Paole även druckit blod av boskap, och när folk åt av köttet från djuren fick de vampyrsmitta i sina kroppar. Den ena efter den andra byinvånaren dog. Österrikarna tvingades ta i med hårdhandskarna för att driva ut ondskan från bygden. De lät gräva upp alla misstänkta lik, inspektera dem och diagnosticera misstänkta vampyrer. När undersökningen var överstökad halshöggs och brändes vampyrerna. Askan slängdes i floden Morava.

Flückingers rapport väckte stort internationellt intresse och resulterade i att ordet ”vampyr” introducerades som lånord i många språk, däribland engelska, franska och svenska. Händelser likt den i Medvegja användes som underlag för djuplodande intellektuella debatter om vampyrernas vara eller inte vara.

Om allt detta, liksom om forntidens och antikens gengångare, 1800- och 1900-talens fiktiva blodsugare i litteratur och film och dagens vampyrer (det finns faktiskt amerikanska grupper som ägnar sig åt blodsugning med hjälp av frivilliga donatorer) kan man läsa i Vampyrernas historia. Man kan också lyssna till Katarinas föreläsning om vampyrer på Medborgarskolan i Stockholm den 12 maj, kl. 18.30.

Dick Harrison

Under de senaste dagarna har jag gjort den kristna påsken till tema och skrivit blogginlägg som uppenbarligen har upprört en och annan läsare. När jag ser över kommentarerna finner jag att vissa i läsekretsen menar att vi historiker överhuvudtaget inte skall ägna oss åt att studera gamla legender och skrönor. Faktum är att vi använder sådant material hela tiden, inte för att finna ”sanningen” utan för att forska om trosföreställningar och mentalitet i gången tid – hur folk föreställde sig världen och makterna, hur man relaterade till begrepp som ont och gott, hur man skapade syndabockar och målade upp fiendebilder, osv. I vilket fall som helst är påsken snart över, och då lämnar jag detta tema tills vidare. Men idag är det ännu en helgdag, varför ni som upprörs av att jag skriver om nytestamentliga protagonister får stå ut i några minuter till.

Mitt avslutande nytestamentliga blogginlägg fokuserar på en av de mest beryktade förfalskningarna i hela genren, det så kallade Barnabasevangeliet. I centrum för texten står Barnabas, som i Bibeln dyker upp först i Apostlagärningarna, dvs. en bra stund efter den första kristna påsken. Där anges att han stammar från Cypern, är medlem av den kristna församlingen i Jerusalem och blir följeslagare åt Paulus. I det evangelium som bär hans namn framstår emellertid Barnabas som Jesu främsta lärjunge.

Enligt en spridd (men antagligen osann) historia skall Barnabasevangeliet ha upptäckts av en slump i slutet av 1500-talet. En italiensk munk, Fra Marino, satt en dag i förtroligt samtal med sin vän, påven Sixtus V. De befann sig i påvens privata bibliotek. Sixtus blev trött och slumrade till. Då upptäckte plötsligt Fra Marino en bok med ett evangelium som han aldrig hört talas om – Evangelium enligt Barnabas. Han läste boken, stal den, tog till sig budskapet och konverterade till islam.

En av Barnabasevangeliets stora skurkar är Paulus. Enligt författaren har Paulus saboterat den sanna kristendomen genom att ljuga ihop en historia om att Jesus skulle vara Guds son. Paulus har också hittat på att omskärelsen är onödig och att det är tillåtet att äta oren föda. Dessutom har Paulus förtigit åtskilligt, till exempel att Adam, enligt Jesus, kort tid efter jordens skapelse skall ha sett orden ”Det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans budbärare” skrivna i skyn.

Enligt Barnabasevangeliet blev Jesus aldrig korsfäst. Judas (som är ännu skurkaktigare här än i de övriga evangelierna) försöker visserligen förråda honom, men Gud räddar Jesus, med följd att Judas grips av misstag (eftersom Gud ser till att förändra hans utseende) och korsfästs i Jesu ställe. Jesus återkommer sedan och förklarar att människorna hädanefter skall leva i den falska tron att han dog på korset, men att Muhammed skall avslöja sanningen.

Det äldsta kända exemplaret av Barnabasevangeliet är en italiensk handskrift från andra hälften av 1500-talet. Det skrevs troligen av en italiensk munk (dock knappast skrönans Fra Marino) som blivit muslim, antingen på 1300-talet eller på 1400-talet. Texten upptäcktes sedermera av den preussiske rådsherren J.F. Cramer. I början av 1700-talet köpte han manuskriptet i Amsterdam. Senare hamnade det i Nationalbiblioteket i Wien, och där finns det ännu.

Det är lätt att bortförklara Barnabasevangeliet som en muslimsk förfalskning, men faktum är att texten på 1900-talet har blivit mycket känd och ofta hänvisas till inom islam. Muslimer nyttjar det gärna som argument mot kristendomen. Enligt en vanlig muslimsk uppfattning var texten accepterad som kanoniskt evangelium i Nya testamentet ända till år 325, varefter det förbjöds och låg fördolt i mer än tusen år.

Som exempel kan nämnas en religionskonferens i Libyens huvudstad Tripoli i februari 1976. Arrangören, landets diktator Muammar Gaddafi, lät lägga ut två verk till samtliga deltagare: Koranen och – som kristen motsvarighet – Barnabasevangeliet. Efteråt berättade en av Vatikanens utsända att Gaddafi, uppenbarligen ärligt nyfiken, hade frågat hur länge det skulle dröja innan påven erkände Barnabasevangeliet, som hans företrädare hade dolt för världens blickar i flera sekler.

Dick Harrison

I sviten av nytestamentliga bifigurer har vi nu nått fram till Maria Magdalena, som enligt Bibeln skall ha varit den första som mötte den uppståndne Jesus på påskdagen. Om henne har det skrivits och hittats på åtskilligt. I slutet av 500-talet började kyrkans ledning utforma bilden av Maria Magdalena – som dessförinnan gett intryck av att vara en synnerligen dygdig kvinna, uppenbarligen medelålders – som en ung botgörerska med digert syndasamvete, något som under medeltiden vidareutvecklades till tron att hon skulle ha haft en bakgrund som prostituerad. Men i dagens blogg vill jag belysa något helt annat, som ännu färre torde känna till: det faktum att Maria Magdalena i ett tidigare skede av historien var föremål för stor beundran och rentav hade ett eget evangelium.

”Marias evangelium” skrevs på 100-talet e.Kr. och finns idag i tre fragmentariska avskrifter. Den äldsta nedtecknades på grekiska omkring år 200 och påträffades i Oxyrhynchus i Egypten år 1917. Den andra avskriften, även den på grekiska, stammar från 200-talet, medan en utförlig koptisk avskrift är daterad till början av 400-talet.

I evangeliet sänder Jesus ut lärjungarna i världen att predika för folket, men apostlarna är förvirrade. De gråter och frågar: ”Hur skall vi kunna gå till hedningarna och predika Människosonens rikes evangelium? Om de inte skonade honom, varför skulle de då skona oss?” Då träder Maria Magdalena fram och förmanar bröderna att inte frukta, ty hans nåd kommer att vara med dem. ”Låt oss istället lovprisa hans storhet”, säger hon, ”ty han har förberett oss väl”. Därefter övergår de till att diskutera Jesu egentliga budskap, om vilket det uppenbarligen råder delade meningar.

Petrus vänder sig direkt till Maria. ”Syster, vi vet att frälsaren älskade dig mer än alla andra kvinnor. Berätta för oss om de av frälsarens ord som du minns – de ord som du känner till men som inte vi känner till, och som vi inte har hört.” Maria berättar. Hon redogör för hur hon mött Jesus i en vision och hur denne har berättat om själens resa i krafternas rymd, mellan okunskapen och vreden, som själen kan och bör frigöra sig från.

När hon tystnar griper Andreas ordet. Han tvivlar på att Jesus verkligen sagt detta. Petrus håller med. ”Talade han verkligen med en kvinna utan vår kännedom istället för att tala öppet? Skall vi verkligen vända oss om och alla lyssna till henne? Föredrog han henne framför oss?”

Maria replikerar: ”Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag tänkte ut allt detta i mitt hjärta, eller att jag ljuger om frälsaren?” Levi stöder henne: ”Petrus, du har alltid haft ett häftigt humör. Nu ser jag att du strider mot kvinnan som fienderna. Men om frälsaren gjorde henne värdig, vem är då du att förkasta henne? Frälsaren känner henne säkerligen mycket väl. Därför älskade han henne mer än oss.” Levi uppmanar apostlarna att först skämmas och sedan dra ut och predika evangelium. Apostlarna lyder.

Att detta evangelium inte platsade i den slutliga versionen av Nya testamentet beror inte bara på att kvinnliga auktoritetsfigurer och kvinnliga präster blev farliga för den organiserade kyrkan på 300- och 400-talen. Det beror också på det konkreta trosinnehållet. Marias evangelium skapades av allt att döma av en gnostisk sekt som av den kristna kyrkan stämplades som irrlärig. Enligt evangeliet har ju Maria fått unik vishet, gnosis, som Jesus inte valt att förmedla till vanligt folk. Hon berättar i evangeliet om hur själen kan successivt befrias från materians kraft och lyftas till allt högre nivåer med hjälp av kunskap. Denna typ av lära, som var vanlig inom gnostiska grupperingar, fördömdes av den officiella kyrkan, när den väl fått makt att trumfa igenom sin version av kristendomen.

Om kyrkofäderna fått bestämma hade vi knappast haft kvar fragmenten av Mariaevangeliet. Men gnostikerna gömde sina evangelier i den egyptiska öknen, och i takt med lyckosamma fynd och utgrävningar har vi under 1800- och 1900-talen lärt oss åtskilligt om deras innehåll. Evangelium enligt Maria utgör därför ett titthål in i en antik trosvärld som skänker oss ett intressant perspektiv på nutidens debattklimat. I det evangelium som bär hennes namn triumferar den kvinnliga ärkeaposteln Maria över patriarkatets företrädare, med ärkepatriarken Petrus i spetsen.

En forskare, Esther De Boer, har tonat ned evangeliets gnostiska drag och istället gissat att texten minner om en verklig Maria Magdalena, som skall ha haft egna lärjungar och en egen andlig tradition, som inspirerade till skrivandet av texten (se Esther De Boer, Mary Magdalene – Beyond the Myth, SCM Press, London 1997). Hennes åsikt har dock inte vunnit allmän uppslutning. Till saken hör att Maria Magdalena förekommer i mängder av andra gnostiska texter, till exempel Pistis Sophia, Frälsarens dialog, Thomasevangeliet och Filippusevangeliet. Även här hamnar hon inte sällan i motsatsställning till Petrus. Särskilt i Filippusevangeliet har hon en framskjuten position och framstår som mycket närstående Jesus. Relationen är formulerad i så dunkla ordalag att textstället har gett upphov till en omfattande diskussion om huruvida relationen mellan Jesus och Maria Magdalena skall ha kännetecknats av andlig vänskap, eller om författaren rentav har syftat på erotik. Men det är en annan historia.

Dick Harrison

I dagens påskblogg förflyttar vi oss från skurkarnas led till hjältarnas, med fokus på en av de minst kända nytestamentliga bifigurerna – Josef av Arimataia, mannen som lär ha ordnat gravplats åt Jesus efter korsfästelsen. Efter en trevande start under senantiken och tidig medeltid kom dennes legend att utvecklas i en specifik engelsk fåra och anta drag som ingen under antiken, i sin vildaste fantasi, kunde ha siat om.

Det började vid en okänd tidpunkt i början av 1200-talet. Då skrevs ett tillägg till en historia av 1100-taslförfattaren Chrétien de Troyes berättelse om den heliga Graal, som på kort tid hade uppnått mycket stor popularitet vid de västeuropeiska hoven. Enligt tilläggstexten skall Josef av Arimataia ha varit närvarande på Golgata och bevittnat Jesu korsfästelse, men han skall dessutom ha placerat en sorts skål av guld – graalen – vid Jesu fötter, så att blodet kunde rinna ned och bevaras däri. Därefter, får vi veta, gömde han graalen och lät ett ljus brinna utanför dess skåp. Efter Jesu begravning, som Josef själv ombesörjde, gick han varje dag till graalen för att be, men folk blev misstänksamma och skvallrade för onda judar, vilka spärrade in honom i ett högt torn.

Den fängslade Josef bad nu till Gud om befrielse. Han bad även Gud att Han måtte vaka över graalen, skydda den från judarna och sända den till honom om han råkade i stor nöd. Herren hörde Josefs bön och räddade honom ur fångenskapen, men judarna blev nu så arga att de landsförvisade Josef och grupp andra kristna. De gick ombord på en båt och färdades till Vita Ön, ett område som sedermera kom att räknas till England. Efter ett nederlag i strid mot landets invånare, vilket till råga på allt sammanföll med en svår hungersnöd, bad Josef till Gud om att återfå graalen, som raskt uppenbarade sig med ett överflöd av mat och vin.

Det enda i denna märkliga historia som hade funnits med i Josefs legend sedan tidigare var historien om fängelsevistelsen i Palestina. Resten var nyheter. Vi har, ärligt talat, ingen aning om varför just Josef av Arimataia kom att förknippas med den heliga Graal. Enligt en forskargissning berodde det på ordlikhet. Josef var associerad med Kristi kropp (som han lät begrava), medan graalen förknippades med legenden om ymnighetshorn. Både kropp och horn stavades på medeltidsfranska cors. Och om graalen antogs innehålla Jesu kropp eller Jesu blod föreföll det naturligt att Josef fick åta sig arbetet som graalbevarare.

Inom kort hade historien broderats ut ytterligare i den burgundiske diktaren Robert de Borons verk Joseph d’Arimathie. Enligt denna historia var Josef ursprungligen tjänare till Pontius Pilatus och graalen ursprungligen ett kärl som Jesus hade nyttjat för att instifta nattvarden. Liksom tidigare fyller Josef graalen med blod, och liksom tidigare blir han så småningom fängslad. Under fängelsevistelsen uppenbarar sig Jesus för Josef, överlämnar bägaren med det heliga blodet och förkunnar att Josef hädanefter skall vaka över föremålet.

Robert de Boron berättar vidare att Josef förblir fängslad ända till Jerusalems fall för romerska trupper år 70. Därefter lämnar han Palestina med en grupp kristna. Efter en svit av händelser som det skulle kräva för mycket utrymme att redogöra för i denna blogg skänker Josef graalen till sin svåger Bron, som far vidare till västerns länder.

Robert de Borons verk kom att bilda utgångspunkt för mängder av medeltida graalhistorier i särskilt Frankrike och England. Den heliga Graal utformades till en symbol för den gudomliga maktens närvaro på jorden, ett nådebevis och ett mål som endast de allra ädlaste riddarna kunde uppnå. I ett av dessa verk, den anonyma prosaromanen Estoire del Saint Graal, som skrevs under 1200-talets första hälft, skildras graalen som en tallrik eller ett fat, som Josef själv tar med sig hela vägen till Britannien. Framme på ön börjar Josef dessutom utbreda kristendomen.

Varianter på denna historia dyker upp i många medeltida verk, även i sir Thomas Malorys berömda Le Morte d’Arthur från 1485, det arbete på vilket många av de sentida historierna och filmerna om kung Artur och riddarna kring runda bordet är baserade. Här uppenbarar sig Josef i en vision för sir Galahad och presenteras som kristenhetens allra förste biskop.

Senast på 1230-talet nådde historierna om Josef av Arimataia och den heliga Graal det rika engelska klostret i Glastonbury. Här hade munkarna sedan 1191 gjort gällande att kung Artur låg begravd, och under inspiration från de riddarromantiska historierna kunde de inte låta bli att även söka lägga vantarna på Josef och graalen. De lät skriva ihop en ny version av klostrets historia (De Antiquitate Glastoniensis Ecclesiae), i vilken Josef fick en viktig roll. Han påstods ha lett en kristen mission, utsänd av aposteln Filippus, till Britannien år 63, där kung Arviragus gav dem området vid Glastonbury att leva på. Sedermera byggdes här Englands första kyrka. Väl att märka hävdade munkarna aldrig offentligt att den heliga Graal fanns nedgrävd på klosterområdet (detta skulle ha gett dem problem, eftersom graalen i så fall måste kunna visas upp), men de lät undslippa sig mängder av indicier. De gjorde bland annat gällande att Josef hade tagit med sig två kannor till Britannien, den ena med Jesu blod och den andra med Jesu svett. Kannorna sades vara begravda tillsammans med Josef, men ingen visste exakt var.

Nu hade Josef av Arimataia införlivats med det engelska kulturlandskapet, och där har han förblivit. Under senmedeltiden var engelsmännen helt övertygade om att han verkligen låg begravd i Glastonbury, och man sökte förgäves lokalisera graven. Vid fyra internationella kyrkomöten på 1400-talet krävde engelska biskopar att få företrädesrätt i rangfrågor eftersom England tack vare Josef hade kristnats före alla andra länder. Detta ledde till uppretade diskussioner med andra länders representanter, bland annat ett stormigt gräl i Basel år 1434, då en spansk jurist underkände engelsmännens pretentioner. Enligt spanjorerna var ju Josef fängslad i Jerusalem ända till år 70 och kunde knappast ha farit till England sju år tidigare…

Reformationen krossade Glastonburys kloster år 1539, men inte legenderna om Josef av Arimataia. Under de sekler som följde tillkom många nya element, till exempel historien om Josefs vinterblommande hagtornsbuske på Wearyall Hill (den trötte missionären skall ha stuckit ned sin stav i marken där, med hagtornsbusken som resultat) och Josefs brunn, Chalice Well, där han skall ha gömt Jesu nattvardskalk i jorden. Sistnämnda legend kan inte spåras längre tillbaka än till mitten av 1800-talet. Enligt en annan skröna var Josef en judisk köpman som importerade tenn från Cornwall eller bly från Mendip Hills till Främre Orienten. För att affärerna skulle gå bra lät han sin bror- eller systerson Jesus fara till Britannien, och under vistelsen skall den unge Jesus ha byggt världens första kyrka i Glastonbury. Detta är, enligt fanatiska engelska lokalpatrioter, förklaringen till att Bibeln inte har något att berätta om Jesu ungdom. Den blivande frälsaren bodde ju i Britannien som tillförordnad chef för onkelns företagsfilial.

Historien om Josef av Arimataia och Jesus i Britannien må förvisso låta hur galen som helst, men den ligger icke desto mindre till grund för en av Englands mest berömda allsånger, William Blakes Jerusalem. Här besjungs de ”gröna berg” (mountains green) på vilka ”de fötter i forna tider” (those feet in ancient times) vandrade, samt de sköna engelska betesmarker (England’s pleasant pastures) på vilka ”Guds heliga lamm blev sett” (the holy Lamb of God was seen). De gröna bergen är alltså kullarna kring Glastonbury, och betesmarkerna är de vattensjuka ängsmarkerna kring staden.

Dick Harrison

Igår bloggade jag om skärtorsdagens skurk, Judas Iskariot, och idag är det dags för långfredagens, Pontius Pilatus, den romerske ämbetsmannen som dömde Jesus till döden. På film och i tv-serier brukar han inte sällan göra ett tämligen positivt intryck – en luttrad byråkrat som egentligen inte vill korsfästa Jesus men som drivs till det av omgivningens krav och av politiska nödvändigheter. I Monty Pythons Life of Brian är han en komisk figur vars talfel får mobben att vika sig dubbla av skratt. I vilket fall som helst framställs Pilatus sällan som en renodlad skurk i modern populärkultur. Annat var det på medeltiden, då han i Västeuropa gällde för att ha varit en osalig ande, en självmördare som hemsökte Alperna.

Vad få vet är att det finns en synnerligen positiv Pilatusbild som slår det mesta Hollywood kan åstadkomma i vitmålning. Den stammar från nordöstra Afrika, vars präster under senantiken till och med förlänade Pilatus en helgongloria.

Bakgrunden till den afrikanska helgonkulten var en utbredd vilja inom den tidiga kristenheten att enrollera de romerska myndigheterna i allmänhet och Pontius Pilatus i synnerhet i den kristna traditionen. Judarna beskylldes i dessa historier för Jesu död, medan romarna – som på 300-talet gjorde kristendomen till statsreligion – i möjligaste mån rentvåddes.

Utvecklingen är tydligast i Egypten. Som tidigt exempel kan nämnas ett fragmentariskt bevarat arbete som brukar kallas Gamaliels evangelium. Möjligen går texten tillbaka på ett koptiskt (dvs. kristet egyptiskt) original från 400-talet. (Den Gamaliel som beteckningen syftar på är känd både från Nya testamentet och rabbinsk tradition, men han har självfallet inte skrivit texten själv.) Enligt historien, som börjar på dagen efter uppståndelsen, förhörde Pilatus fyra soldater angående mysteriet med Jesu försvunna kropp. Hade någon stulit den? Soldaterna var oense om vad som hade hänt, varför Pilatus själv begav sig till graven. När han fick syn på den klädnad Jesus varit iförd konstaterade han att en liktjuv skulle ha tagit denna också, vilket talade emot att någon skulle ha brutit sig in i graven. Dessutom mindes han att Jesus förutspått att mirakler skulle ske vid hans grav. När en enögd romersk centurion strax därpå botades mirakulöst insåg Pilatus att Jesus talat sanning.

I nästa skede av berättelsen hittas en kropp i en brunn i närheten. Ett gräl utbryter om huruvida det är Jesu kropp eller liket efter den tjuv som korsfästes samtidigt. Pilatus drar sig till minnes att Jesus sagt ”De döda skall återuppstå i min grav.” Därför ger han order om att lyfta upp kroppen från brunnen och lägga den i Jesu grav. Kroppen, dvs. tjuven, vaknar raskt till liv och identifierar sig. Pilatus återvänder till Jerusalem och låter ödelägga översteprästernas palats.

Det finns många liknande berättelser. Ibland faller Pilatus i ett senare skede av historien offer för en judisk sammansvärjning, eller luras av högt uppsatta judar. Stundom framstår han som Jesu supporter redan före korsfästelsen. Inte sällan framställs Pilatus som egyptier, vilket säkerligen stärkte hans popularitet i Nildalen.

Senast på 500-talet hade Pilatus övergått till att räknas som kristet trosvittne och helgon i Egypten, och traditionen vidareutvecklades i det likaså kristna Etiopien. Detta framgår allra tydligast i skriften Pilatus martyrium, som även den påstås ha författats av Gamaliel. Texten har bevarats i två etiopiska predikningar och går förmodligen tillbaka på ett koptiskt verk från 400-talet eller 500-talet. Handlingen är, i sammandrag, som följer.

Efter Jesu begravning inser Pontius Pilatus att det sker underverk vid graven, dit han gått med sin hustru Procula för att be. Glad över att Jesus har uppstått firar Pilatus händelsen genom att bjuda de fattiga på en fest. Hans hustru bereder sig att gå till graven för att be. Judarna söker i detta läge upp Barabbas (som är riktigt ondskefull och dessutom råkar vara bror till Judas Iskariots hustru…) och övertalar honom att lägga sig i bakhåll för Procula och sedan även röja Pilatus och parets barn ur vägen. Gamaliel avslöjar dock planen för de goda kristna männen Josef av Arimataia och Nikodemos, som i sin tur avslöjar den för Pilatus. Tillsammans med sina romerska soldater besegrar han Barabbas och låter korsfästa honom upp och ned med krossade ben, som hämnd för Jesu död.

Judarna blir rasande. De konspirerar med kung Herodes för att en gång för alla bli kvitt den avskydde ”egyptiske” makthavaren. Herodes hittar på falska anklagelser mot Pilatus och skickar dem till kejsar Tiberius, men Pilatus har själv skickat en redogörelse för händelserna till kejsaren, som bestämmer sig för att undersöka saken noga. Tiberius sänder en emissarie vid namn Patronius till Palestina, med uppdrag att föra Pilatus till Rom, så att han kan redogöra för miraklerna vid graven.

Judarna ger inte upp. Herodes utövar starka påtryckningar på Patronius, och Pilatus arresteras i Jerusalem. Inför tribunalen tillfrågas han om han dödade Jesus på eget bevåg. Varför konsulterade han inte kejsaren? Pilatus svarar inte men förklarar att han är redo att dö för Jesu heliga namn, och att en sådan död kommer att förläna honom evigt liv. Därefter blir han avklädd, piskad och fängslad tillsammans med Procula. Judarna söker medelst lögner och mutor förmå Patronius att döma paret till döden. Samtidigt uppsöker Jesus sin forne domare i fängelset och förkunnar att Pilatus kommer att krönas med törnekrona och korsfästas på samma sätt som han själv. Enda skillnaden skall vara att Pilatus kommer att korsfästas två gånger, eftersom första försöket skall misslyckas.

Färdigmutad går Patronius med på att korsfästa Pilatus. Snart hänger han uppspikad på Golgata, till råga på allt på samma kors som Jesus nyligen dött och med törnekrona på huvudet. Då inträffar ett mirakel. Två kronor sjunker ned från himlen som belöningar till Pilatus och Procula. Korsfästelsen avbryts, Pilatus räddas och sänds tillbaka till fängelset. Än en gång uppenbarar sig Jesus, som förlåter honom allt, håller ett förmaningstal och utnämner honom till martyr. Jesus konstaterar också att ”du har dömt mig inte av din egen vilja, utan för att jag skulle uppfylla min Faders vilja, som har sänt mig hit”.

I nästa skede av historien finner vi en utvikning om kejsar Tiberius, som har övertygats om Jesu sanning och skickar sin döde son till Jerusalem, på det att liket skall läggas i den heliga graven och pojken återuppstå. Herodes försöker gömma undan kejsarsonens lik och beskyller Pilatus, Josef och Nikodemos för stölden, men Gud ingriper och dödar Herodes genom att låta eld falla från himlen. Tiberius plan visar sig fungera utmärkt. Efter fyra dagar i graven återuppstår sonen.

Men nu går det illa. Den imponerade kejsaren sänder efter Pilatus för att höra mer om Jesus. Under förhöret börjar Tiberius förebrå Pilatus för att han inte insåg Jesu gudomlighet och lät korsfästa honom, trots alla mirakler. Dessutom är kejsaren förgrymmad över att Pilatus inte konsulterade honom först. Slutligen ger Tiberius order om att Pilatus skall korsfästas och därefter halshuggas. Så sker också, varefter Pontius Pilatus lik forslas till Palestina och läggs i en grav inte långt från Jesu grav. Procula och parets två barn, som dött samtidigt som Pilatus, läggs i samma grav.

I den etiopiska kyrkan firas Pilatus och hans gemål Abroqla (Procula) som helgon den 25 juni. Inom den grekisk-ortodoxa kyrkan är visserligen Pilatus inte helgon, men hans hustru firas som sådant den 27 oktober.

Pilatus martyrium har översatts till tyska i Gamaliel: Äthiopische Texte zur Pilatusliteratur, övers. av M.-A. van den Oudenrijn, Spicilegium Friburgense 4, Freiburg/Fribourg (Schweiz) 1959. En fransk översättning finns i Martyre de Pilate, éd. critique de la version éthiopienne et trad. française par Robert Beylot, Patrologia orientalis tome 45, fasc. 4, n. 204, Brepols, Turnhout 1993.

Dick Harrison

Nu stundar påsktider. Med anledning av denna högtid har jag bestämt mig för att blogga lite om diverse aspekter hos några av den kristna påskens centralgestalter. Reaktionerna på min Jesusblogg härom veckan visade att ämnet berör många. Men istället för att rota i nytestamentliga personers historiska verklighetsbakgrund kommer jag nu att inrikta mig på vidareutvecklingar av deras historier – skrönor, föga kända evangelier, lokala traditioner, med mera, flertalet tämligen okända för gemene man.

Först ut är skärtorsdagens bad guy nr. 1, Judas Iskariot. Redan i Bibeln är svartmålningen uppenbar. Ju senare ett evangelium är skrivet, desto skurkaktigare framställs Judas. På 100-talet e.Kr. fortsatte överdrifterna att ackumuleras, och snart var Judas svårslagen i rollen som kristet hatobjekt. Detta resulterade i sin tur i mängder av följdfrågor, vilka besvarades i fantasifulla bakgrundsskildringar och fortsättningar. Varför gjorde han som han gjorde? Hade han en taskig barndom? Var hans fru en satmara vars slöseri drev honom till stöld? Var hamnade Judas efter sin död? Hur såg hans tillvaro ut i helvetet? Osv. I medeltida judiska historier blir Judas istället en superhjälte med flygkunskaper som triumferar över Jesus. Även muslimerna utvecklade Judasskrönor. En gnostisk sekt på 100-talet e.Kr. satte rentav Judas i centrum för sin tro, med följd att han fick ett eget evangelium, bevarat i fragment och härom året översatt till svenska.

Till några av de mest fascinerande historierna om Judas hör de katolska försöken att ärerädda honom under hög- och senmedeltid. Bakom detta fenomen anar jag den måhända omedvetet resonerande medeltida stjärnjuristens önskedröm: tänk att vara så skicklig att man till och med kan få Judas Iskariot frikänd…

Ett vanligt sätt att frikänna Judas från skuld till Jesu korsfästelse var att skjuta över skulden på Judas fru eller Judas syster. Visserligen nämns dessa kvinnor inte i Bibeln, men dylika petitesser betydde föga i argumentationen. I en medeltida engelsk ballad skildras hur Judas får 30 silvermynt av Jesus för att köpa mat i Jerusalem. Medan han övernattar hos sin elaka, helt okristna syster stjäl hon pengarna, och Judas måste förråda Judas till ”den rike juden” Pilatus för att återfå summan. Judas är i balladen visserligen svag och dum, men det är systern som är skurk.

Judas främste apologet var dominikanpredikanten och teologiprofessorn Vincent Ferrer (1350–1419) från Katalonien. Hans försök till äreräddning skedde i en predikan inför en stor folkskara en påskdag på 1390-talet. Vincent utgick från skildringen av Judas djupa ånger i Matteusevangeliet. Istället för att dra slutsatsen att ångern ledde direkt till självmord resonerar Vincent att den i första hand resulterade i en vilja att be Jesus om förlåtelse. Judas försökte därför tränga sig fram till Jesus, men det gick inte. Via Dolorosa och Golgata var överfulla av trängsel. Alla ville se Jesus dö, varför senkomlingen Judas inte kunde komma fram. Förlåtelsedilemmat blev följaktligen också ett kommunikationsdilemma. Landvägen var spärrad. Men inte luftvägen. Om Judas kunde flyga till Jesus skulle problemet vara ur vägen, men för att detta skulle bli möjligt måste själen först frigöras från kroppen. Alltså gick Judas bort och hängde sig. Detta frigjorde per automatik hans ande, som kvickt flög upp till den korsfäste. Jesus förlät Judas och bjöd honom att fortsätta i hans sällskap till himlen, där Judas förmodligen ännu vistas. (Dokumentet med historien är tryckt i H. Fagès, Histoire de saint Vincent Ferrier, vol. 1, Paris 1893–1894, appendix I, s. xxii-xxiii.)

Skälet till att vi känner till Vincent Ferrers predikan är att han drabbades av inkvisitionens vrede. Nicolaus Eymerich, inkvisitor i Aragonien, förskräcktes av talet, förhörde vittnen och förberedde en kätteriprocess mot Vincent. Påven Benedictus XIII i Avignon ställde sig emellertid på dominikanpredikantens sida och lät bränna upp Eymerichs handlingar i ärendet. Inkvisitorn sökte sig då till det konkurrerande påvedömet i Rom, där han såg till att Vincent Ferrers predikan noga nedtecknades omkring 1399. I Rom utnyttjades predikan som propagandamaterial mot Benedictus XIII och hans anhang, som ju uppenbarligen var befläckade med grovt kätteri.

Men det hjälpte inte. Vincent klarade sig, trots sin predikan, och blev sedermera helgonförklarad.