Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Med anledning av stridigheterna i Libyen har jag blivit uppmanad att berätta om det så kallade barbareskkriget i början av 1800-talet, ett krig som de flesta svd-läsare sannolikt aldrig har hört talas om. Och det gör jag gärna. Det tillhör förvisso inte världshistoriens mest minnesvärda väpnade konflikter, men för USA har det stor symbolisk betydelse – medan vi svenskar har gjort allt för att glömma det.

Kriget som sådant var allt annat än uppseendeväckande. Mängder av liknande krig fördes på 1600-, 1700- och 1800-talen mellan nordafrikanska städer och europeiska stater. Det enda som var nytt med just detta krig var att även den unga republiken USA drogs in i konflikten och kom att utgöra en av huvudparterna.

Krigsorsaken var att de nordafrikanska städerna Tripoli, Tunis och Alger, liksom Marocko, utövade utpressning mot samtliga sjöfarande nationer i deras farvatten. Om vi inte betalade tribut till städerna hotade de nordafrikanska makterna att angripa våra skepp och försätta sjömännen i slaveri i väntan på lösen. Hotet blev ofta verklighet. Sammanlagt över en miljon européer (och ett antal amerikaner) satt i nordafrikanskt slaveri mellan 1500-talet och 1800-talet. Jag har i ett tidigare blogginlägg redogjort för de hundratals islänningar som högst motvilligt hamnade i Nordafrika på 1600-talet. Flertalet slavar kom aldrig hem utan dog i ofrihet.

På 1780-talet hade de europeiska länderna vant sig vid nordafrikanernas krav och rutiniserat tributbetalningen. Men USA var nygrundat och saknade liknande avtal. Redan 1784 angrep pirater amerikanska fartyg, och bekymren hopade sig snart. Inledningsvis fick USA förhandlingshjälp av Spanien och Frankrike, men i längden fungerade inte detta. USA måste konfrontera den ena nordafrikanska sjörövarmakten efter den andra. Förhandlingarna med Marocko avlöpte lyckosamt, men konflikten med Alger resulterade i mängder av tillfångatagna amerikaner och i dryga lösesummor på 1790-talet.

Konflikten med Tripoli – huvudstaden i dagens Libyen – blev akut när Thomas Jefferson tillträdde som president 1801. Paschan av Tripoli tog tillfället i akt att kräva 225 000 dollar i tribut, en för tiden oerhörd summa. Jefferson, som hela tiden varit emot de förödmjukande tributerna, vägrade betala, med följd att Tripoli förklarade krig mot USA. Den första regelrätta drabbningen var ett sjöslag den 1 augusti samma år, då det amerikanska skeppet USS Enterprise besegrade ett tripolitanskt skepp. Gustav IV Adolfs Sverige ställde sig öppet på USA:s sida. Sverige var ännu inte indraget i Napoleonkrigen, och den svenska regeringen var lika irriterad på de libyska kraven som den amerikanska.

År 1802 angrep svenska och amerikanska flottstyrkor Tripoli gemensamt, men motståndet var alldeles för starkt för att västerlänningarnas vapen skulle ha någon större verkan. I oktober hade Sverige fått nog och slöt fred på ofördelaktiga villkor. Tributen blev hög, och den amerikanska ilskan över de allierades kapitulation var stor. USA valde dock att fortsätta kriget på egen hand.

Ännu värre blev det 1803. Fregatten USS Philadelphia erövrade av Tripolis folk, och dess kanoner togs raskt i bruk mot sina tidigare herrar. Påföljande år ledde löjtnant Stephen Decatur en mindre grupp marinkårssoldater i en attack mot skeppet, som de lyckades sätta i brand. När amerikanerna gick till attack mot själva Tripoli hade de emellertid betydligt mindre framgång.

Först i samband med striderna vid Derna i april och maj 1805 vände krigslyckan till USA:s fördel. Åtta marinkårssoldater och omkring 500 legosoldater från olika Medelhavsländer genomförde en lyckad ökenmarsch från Egypten och erövrade Derna (dagens Darnah i Cyrenaika; staden kontrolleras för närvarande av den libyska oppositionen mot Gaddafi). I detta läge valde paschan att sluta fred. Avtalet slöts den 4 juni 1805. Båda sidor frigav sina fångar och USA betalade 60 000 dollar i lösen för det överskjutande antalet amerikanska fångar.

Kriget avslutade inte konflikten mellan USA och de nordafrikanska sjörövarna. Fler drabbningar ägde rum under de år som följde. Men i amerikansk historia har kriget, i synnerhet slaget vid Derna, antagit mytiska proportioner. Detta var första gången som amerikanska trupper segrade i ett krig i ett annat land. Det var elddopet för US Marines, i vars traditionella sång (Marines’ Hymn) slaget vid Derna hyllas redan i andra raden: From the Halls of Montezuma / To the shores of Tripoli (första raden syftar på slaget vid Chapultepec i Mexico 1847).

Dick Harrison

Vilken är vår äldsta lagtext? Äldre Västgötalagen, såsom ofta brukar anges? Eller kanske den omdiskuterade Gutalagen? Eller skall vi räkna med den (i och för sig danska) Skånelagen, som bevisligen existerade i nedtecknad form i början av 1200-talet?

Svaret är: ingen av dem. En betydligt äldre lagtext har överlevt i Hälsingland, inristad med runor på en järnring i Forsa kyrka. Troligen hängde den tidigare i Högs kyrka. Här kan vi läsa följande budskap (i Stefan Brinks översättning):

En oxe och två öre [i böter] till stav för att återställa vi i gillt skick första gången; två oxar fyra öre för andra gången; men för tredje gången fyra oxar och åtta öre; och all egendom i kvarstad, om han icke gör rätt för sig. Det som folket äger att kräva enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadfäst. Men de gjorde sig detta, Anund i Tåsta och Ofeg i Hjortsta. Vibjörn ristade.

Texten handlar om vilka böter som skall erläggas av den som inte har återställt ett stört eller vanhelgat vi (dvs. en förkristen kultplats). Det rör sig, med andra ord, om en typ av stadgande av underhållsplikt. Den som inte fullgör sin del av ansvaret för viet bestraffas efter en stigande bötesskala i enlighet med landets lag.

Järnringen och dess budskap stammar troligen från 800-talet, långt före de kristna lagarnas och det svenska kungarikets tid. I och med det får vi här en ovanligt detaljerad inblick i det i övrigt muntliga regelverk som präglade livet under järnåldern. Dessvärre är det svårt att sätta in Forsaringen i ett större sammanhang. Vi vet inte varför det ansågs nödvändigt att överhuvudtaget rista in budskapet. Berodde det på en lokal skandal som bottnade i slarv, vilket måste beivras? Har det förekommit kristen mission och försök till förstörelse av viet? Här kan vi bara gissa. Vi vet inte heller vad som menas med ordet ”stav” – är det en ”stavgård” med palissad, eller rentav en gudabild? Vi vet inte heller vad ”folk” och ”land” syftar på, om det gäller hela nuvarande Hälsingland (dåtidens Alir och Sunded) eller bara det närmaste omlandet. Och vilken myndighet eller vilket yrke hade Anund och Ofeg? Lagmän? Hövdingar? Ringsmeder? Vi har ingen aning.

Kanske får vi hjälp att tolka ringen av den isländska 1100-talsskriften Landnámabók, där stallarringar omnämns. Stallarringarna användes vid förkristna offer, så kallade blot, då de smordes med offerdjurets blod. Annars vilade de på stallar (altaren med gudabilder) som symboler för fred, lag och ordning. De bars vid högtidliga tillfällen av den lokale kultledaren, på Island kallad gode, och i samband med viktiga rättshandlingar på tinget skulle man svära eder på ringen.

Men det finns motstridiga ledtrådar. Kanske har ringen suttit på viets dörr. En sådan ring har avbildats på Sparlösastenen i Västergötland, en av Sveriges märkligaste och mest omdiskuterade runstenar, med svårtydd text från 800-talet.

Dick Harrison

När en engelsman eller amerikan använder uttrycket to go berserk, ”att gå bärsärkagång”, syftar vederbörande på en av våra mest kända stereotypiska visualiseringar av den vikingatida krigaren. Den rasande galningen som i tron att han är osårbar löper amok med svärd eller yxa, tuggar på skölden och ylar mot månen. Har sådana krigstokar existerat? Eller är det en romantisk 1800-talsmyt, sedermera närd och gödd av Hollywood?

Nej, bärsärken är inte uppfunnen på 1800-talet. Han dyker upp i flera skriftliga källor under medeltiden, i synnerhet i vad man skulle kunna beteckna som dåtida nordisk fantasy, de så kallade fornaldarsagorna, som nedtecknades på 1200- och 1300-talens Island.

Därmed inte sagt att historierna är sanna, än mindre att förklaringarna till bärsärkarnas beteende skulle vara korrekta. Den vanligaste förklaringen – att bärsärkarna skulle ha drogat sig med flugsvamp – kan lätt avfärdas på rent medicinska grunder. Om man äter flugsvamp blir man sjuk, kanske rentav dödligt sjuk. Man får absolut inte en adrenalinkick och börjar tugga fradga medan man desperat söker efter någon att slå ihjäl på slagfältet.

Ett stort dilemma för forskarna är tidsglappet mellan fornaldarsagorna och de påstådda bärsärkarnas epok. Sagorna, som till råga på allt är fiktion, utspelar sig hundratals år före nedtecknandet. Ett sätt att komma runt dilemmat är att även studera bildframställningar från järnåldern – till exempel dräktfynd och djurornamentik på brakteater och pressbleck. Man kan också använda sig av antropologiskt grundade hypoteser om schamanism. En svensk forskare som har gjort allt detta är Britt-Mari Näsström i Göteborg, som för några år sedan presenterade sina rön i boken Bärsärkarna: Vikingatidens elitsoldater (Norstedts, Stockholm 2006). Hon tror sig kunna identifiera en grupp krigare under järnåldern som utmärkte sig genom sitt raseri, sin närmast förprogrammerade vildhet, som gav dem ett psykologiskt övertag i stridsögonblicket. Enligt Näsström var vildheten resultatet av hård träning. Det rörde sig om en stridsteknik som bottnade i en mental avhumanisering av krigaren och hans värld. Krigaren skulle intala sig att han var en varg eller en björn och agera i enlighet med detta.

Näsström menar vidare att nordborna skall ha tillägnat sig bärsärkartekniken från romarrikets armé, framför allt från den Mithraskult som var utbredd inom armén på 200-talet e.Kr. Nordiska krigare i romersk sold länkade förmodligen, hävdar hon, Mithraskulten till kulten av Oden och tog med den till hemlandet när krigandet i söder var över.

Naturligtvis är detta omöjligt att bevisa. Det är och förblir en hypotes, och själv är jag inte övertygad. Vi kan inte en gång för alla fastställa huruvida en viss figur på en guldbrakteat är Mithras eller Oden eller någon annan. Vad vi däremot med säkerhet kan säga är att vikingatidens och den äldre medeltidens nordbor själva var fascinerade av berättelserna om bärsärkar, att bärsärkarna levde i deras muntliga kultur och att figurer som påminner om bärsärkarna framträder i järnålderns konst.

Dick Harrison

Att Italien enades på 1800-talet torde vara allmänt känt för alla läsare av denna blogg, liksom att ordet som sådant (lat. Italia) fanns redan under antiken. Men hur gammal är synen på landet som en politisk enhet? Romarna gjorde ju stor skillnad på öarna, halvön och Podalen (som länge tolkades som en del av Gallien).

Det traditionella svaret är att Italien som begrepp föddes under renässansen, då italienska lärde framhävde att de ställde sig i spetsen för antikens pånyttfödelse. Politiskt innebar detta att de förkastade den splittring som Italien kännetecknades av under senmedeltiden och 1500-talet. För Machiavelli, för att ta ett prominent exempel, var det ett huvudmål att komma förbi splittringen och skapa ett stort politiskt system – en italiensk nation. Om så skedde skulle man slippa alla franska, österrikiska och spanska invasioner. Påven, handelsrepublikerna och furstarna skulle sluta bekriga varandra.

Machiavellis lösning, såsom den presenterades i boken Il Principe (”Fursten”) gick ut på att en enda härskare måste ta makten över alla korrupta småhärskare, med fred och välstånd som resultat. Men varifrån hämtade Machiavelli idén? Svar: från antiken. Mönstret för hur Italien skulle fungera stod att finna i antikens Rom. Därtill kom emellertid ett faktum som ofta förbigås: att begreppet Italien alls icke hade dött med romerska riket. Tvärtom. Det hade existerat under hela medeltiden och ofta använts av kungar och kejsare som benämning på åtminstone norra delen av det nuvarande landet.

Den konkreta idén om ett enat Italien kan framför allt knytas till utvecklingen i det langobardiska kungariket på 700-talet. Efter det att langobarderna erövrat stora landområden på 560- och 570-talen formades deras inledningsvis bräckliga rike till en allt starkare politisk enhet, som i mitten av 700-talet var mycket nära att ena hela den nuvarande nationen. Det enda som återstod var staden Rom, Neapel med omgivningar, Calabria samt öarna Sicilien och Sardinien (däremot hade langobarderna faktiskt lagt under sig Korsika). Senare övertogs den norra delen av langobardriket av de tysk-romerska kejsarna och förenades i mitten av 900-talet i personalunion med Tyskland. Som sådant kom riket formellt att kallas ”kungariket Italien”, och de tyska kungarna kröntes till italienska kungar genom en speciell ceremoni.

Det var detta italienska rike som sönderföll i småstater på 1200- och 1300-talen men överlevde som politiskt begrepp till renässansen. Här fanns alltså en term som bevisligen hade nyttjats om en politisk enhet som hade inkluderat mängder av stadskommuner, republiker, furstendömen och herravälden. För en person som Machiavelli var det därmed ett begrepp som man lätt kunde knyta an till. ”Italien” blev därmed ett medeltida kungarike som fylldes med ny-antikt innehåll.

Men det rörde sig länge om en intellektuell vision utan verklighetsförankring. Italien var ett begrepp för geografer, historiker och politiska tänkare, inte för vanliga bönder och stadsbor. De senare såg sig snarare som venetianare, genuesare, florentinare, med mera, men inte som italienare. Majoriteten av Italiens befolkning lärde sig inte att de var italienare före det nationella uppvaknandet på 1800-talet, Risorgimento-epoken.

Dick Harrison

När jag idag öppnade mailboxen fann jag en fråga om Västeuropas kulturella arv från antiken. Vilka bidrog mest till att bevara, utveckla och inte minst överföra den antika grekiska och romerska kulturen till Västeuropa, och således möjliggöra renässansen? De muslimska länderna eller det bysantinska riket?

Frågan har ställts många gånger och lider av att vara starkt färgad av de historiska ideologier som har varit i omlopp under de senaste trehundra åren. Några av de värsta bovarna i dramat är de upplysningshistoriker – Edward Gibbon med flera – som gjorde gällande att kristendomens skadliga inflytande förstörde romarriket inifrån och orsakade en allmän kulturskymning. Detta, som länge var en populär åsikt, gjorde att man bortsåg från de överlevande resterna av romersk kultur, det vill säga det som västeuropéerna lyckades bevara, utveckla och förmedla själva. Förmedlandet skedde dels i klostren och katedralskolorna, men också i världsliga kulturmiljöer, till exempel vid kungahov.

Forskningens nuvarande ståndpunkt är att stora delar av romarnas kultur överlevde och frodades i hela Västeuropa, inte minst på Irland, som romarna till råga på allt aldrig erövrade. På 1990-talet skrev jag en bok om detta, där jag går igenom den omfattande kulturförmedlingen i detalj: Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr. (Prisma, Stockholm 1999).

Men allt överlevde definitivt inte, särskilt inte det som vilade på grekiska filosofers lärdom och som av rent språkliga skäl var svårt att tillägna sig i det latinska Västeuropa. Här kan vi istället tala om två vågor av kulturimport, en under högmedeltiden (framför allt på 1100-talet, ”1100-talets renässans”) och en under senmedeltiden (framför allt på 1400-talet). Den högmedeltida kulturimporten vilade på översättningar av arabiska verk (eller av grekiska verk som fanns hos araberna), inte minst via Spanien, den senmedeltida på immigrationen av bysantinska lärde till framför allt Italien. I båda fallen gjordes grekisk litteratur och vetenskap tillgänglig för västerländska kulturmiljöer.

Väl att märka handlade överföringen av kunskap inte bara om direkt förmedling av vad de gamla grekerna hävdat utan i lika hög grad om vidareutvecklingar och kommentarer. Det mest kända exemplet är Aristoteles, vars skrifter på 1100-talet kommenterades av den arabiske filosofen Ibn Rushd (av de kristna kallad Averroës) i Spanien. Averroës skrift fick oerhörd betydelse för den kristna filosofin i skolastikernas era, och det var vanligt att han rätt och slätt kallades ”Kommentatorn”. Averroës inflytande är desto mer remarkabelt som han på flera punkter öppet bestred åsikter som hölls för sanna av både kristendomen och islam (han menade exempelvis att själen inte var odödlig).

Dick Harrison

Ett av de vanligaste fel vi gör när vi visualiserar forna tiders människor är vår bestämda uppfattning att de trodde att jorden var platt. När vi är barn får vi (i alla fall de flesta av oss) veta att folk förr var okunniga om jordklotets sfäriskhet. Man trodde, får vi veta, att jorden var platt som en pannkaka och att man kunde trilla nedför stupet om man seglade för långt.

Detta är helt fel. Visst, en och annan knasboll, fanatiker eller alltför fritt tänkande filosof har trott – och tror fortfarande, dessvärre – att jorden är platt. Men dessa personer har, såvitt vi vet, aldrig utgjort mer än en liten minoritet. De enda framträdande förespråkarna för plattheten under antiken och medeltiden var nordafrikanen Firmianus Lactantius, ca 300 e.Kr., och greken Kosmas Indikopleustes (500-talet), men ingen av dem hade något större inflytande på omvärlden i just denna fråga. Av de personer som har uttalat sig i ämnet, allt sedan Aristoteles generation på 300-talet f.Kr., har den absoluta majoriteten varit helt övertygad om att jorden är sfäriskt formad, det vill säga som ett klot. Det de lärde har bråkat om har snarare varit hur stor sfären är, hur lång ekvatorns omkrets är, hur stor Atlantens vattenyta är, och så vidare. Här har åsikterna gått vitt isär, men debattörerna har varit rörande eniga om sfäriskheten som sådan. Uppfattningen var grundad i astronomiska observationer, hävdvunnen antik kunskap och vardaglig erfarenhet, inte minst från sjöresor.

Den som vill finna belägg för detta kan vända sig till vilken medeltida encyklopedi som helst. Gå till Thomas av Cantimpré eller Vincent av Beauvais. Eller botanisera i den astronomiska litteraturen, till exempel i Johannes av Sacroboscos Liber de sphaera från tidigt 1200-tal. Eller vänd er till den folkspråkliga litteraturen, exempelvis L’image du Monde av Gautier de Metz (1240-talet) och Mainauer Naturlehre (även den från 1200-talet). När det gäller ekvatorns omkrets beräknades denna någorlunda korrekt redan på 200-talet f.Kr. av Eratosthenes av Alexandria. Eratosthenes beräknade längden till 39 690 kilometer. Idag menar vi att den är ca 40 000 kilometer.

Men om bevisen för att folk har trott att jorden är rund är så många och vältaliga under mer än ett millennium av mänsklig skriftlig verksamhet, varför har man då inbillat sig att folk trodde att jorden var platt? Svaret är att söka i den nedsvärtning av medeltiden som inleddes under renässansen och kulminerade under upplysningstidens 1700-tal. Europeiska lärde excellerade i att demonstrera tidigare generationers allmänna dumhet. Mängder av argument kom i bruk, och därmed blandade man inte sällan ihop medeltida akademiska tvistefrågor med varandra. Ett exempel är debatten om huruvida det verkligen bodde folk söder om ekvatorn, en brännande fråga vid de medeltida akademierna (som jag gärna återkommer till i en annan blogg). Dubierna om folk söder om ekvatorn kunde lätt, för en renässans- och upplysningsmänniska, byggas ut med påhittade dubier om jordens sfäriskhet. Lägg därtill de medeltida didaktiska världskartorna, mappaemundi, som endast var avsedda att visa landmassor (och som alltid var platta). Utan kunskap om den idémässiga poängen med dessa kartor var det lätt att missförstå dem och inbilla sig att medeltidsmänniskorna verkligen trodde att jorden var platt.

Om allt detta kan man läsa betydligt mer och utförligt i min bok Skapelsens geografi. Föreställningar om rymd och rum i medeltidens Europa (Ordfront, Stockholm 1998).

Dick Harrison

Att det förekom svarta soldater, inte minst förrymda slavar, i nordstaternas arméer under amerikanska inbördeskriget är ingen nyhet. Det finns gott om böcker och filmer om de ca 186 000 svarta amerikaner (varav ca 66 000 dog i strid eller av sjukdomar) som kämpade för slaveriets avskaffande i Nordamerika på 1860-talet. Men stämmer det verkligen att svarta soldater även stred på konfederationens sida, det vill säga för att försvara slavägarnas intressen?

Vid en första anblick förefaller frågan bisarr. Varför skulle slavar, eller ens fria svarta, rikta gevär mot de soldater som sökte befria dem från bojorna? Och varför skulle slavägarna vara djärva (alternativt tokiga) nog att beväpna sina ofria undersåtar? Borde inte det, i mången plantageägares ögon, ha förefallit som steg 1 i ett kollektivt självmord?

Jovisst. Men icke desto mindre skedde det. Fria svarta gjorde militära insatser för sydstaterna under hela kriget, redan 1861, och det dröjde inte länge förrän även slavarbetskraft togs i arméernas tjänst. Länge handlade det främst om arbete bakom linjerna: vapentillverkning och vapentransport, vagn- och brobyggen, leveranser av förnödenheter till armén, grävande av skyttegravar, arbete i militärsjukhusen, och så vidare. År 1863 väcktes även frågan om man inte borde rekrytera slavar till konfederationens arméer, så att de kunde värja Södern med gevär. Det främsta skälet var brist på soldater, men det fanns fler strukturella orsaker. Kampen om slaveriets vara eller inte vara var inte den enda krigsorsaken. För många sydstatare föreföll kriget som en desperat kamp för den egna livsstilen, ett försvar för hembygdens allmänna intressen, mot ondsinta och ogudaktiga Yankees. Om man bara gav slavarna en chans skulle även dessa, resonerade man, inse försvarslogiken och ställa upp för det gemensamma bästa.

Motståndet i konfederationens politiska led mot förslaget var, som väntat, stort. År 1864 diskuterades frågan intensivt i sydstaternas kongress. Ju mer kritiskt läget blev, desto mer svängde opinionen. I februari 1865 ställde sig även Robert E. Lee, Söderns störste general, positiv till förslaget. En majoritet i kongressen röstade ja till att beväpna svarta, och den 13 mars inleddes rekryteringen i Richmond. Väl att märka förblev soldaterna slavar även efter det att de erhållit sina gevär.

Det dröjde inte länge förrän två kompanier av slavar och fria svarta hade satts upp. De fick karaktäristiska grå uniformer och kunde snart ses paradera inför nyfikna åskådare på Capitol Square. Men det var för sent. Grant, Sherman och övriga nordstatsgeneraler hade redan krossat de konfedererades trupper på slagfältet. Den 9 april kapitulerade Lee vid Appomattox Court House och kriget var slut.

För den som vill läsa mer om de svartas bidrag till sydstaternas krigföring rekommenderas James H. Brewers bok The Confederate Negro. Virginia’s Craftsmen and Military Laborers, 1861–1865 (Duke University Press, Durham, N.C., 1969).

Dick Harrison

I kölvattnet på mitt blogginlägg om sjukvård och fattigvård fick jag en påstötning om att även skriva något om skolväsendet under äldre tid. Eftersom detta är en stor fråga, alltför stor för en dags bloggande, väljer jag att börja från början och hålla mig till den svenska medeltiden.

Först och främst bör man ha klart för sig att allt skolväsende var kyrkligt. Det var också socialt och rumsligt begränsat till vissa orter, i synnerhet de större städerna. Dessutom var det bara en liten manlig minoritet som hade tid och råd att gå i skolan. Ofta tvingades skolgossarna tigga sig fram till en försörjning, så kallad sockengång, om inte förmögna personer hade donerat medel i förväg. Det absoluta flertalet svenskar (och samtliga kvinnor) fick sin utbildning i hemmet, och den var strikt praktiskt inriktad efter de behov som ställdes av lantbrukets arbetsmoment. Lägg därtill att det svenska skolväsendet under medeltiden var grovt underdimensionerat, även med ödmjuka svenska mått mätt. Att vi hade konstant ont om präster i Sverige berodde till icke ringa del på bristen på skolor.

Steg 1 i skolväsendet utgjordes av trivialskolor, där pojkar från sju års ålder fick lära sig kristendomens grunder, latin, logik och retorik. Allra först skulle man lära sig sjunga (för att kunna hjälpa till med korsången i kyrkan), läsa, skriva och räkna, medan de mer avancerade övningarna i latin och logik lät vänta på sig. I teorin skulle man gå i fyra klasser, med två år i varje klass, men det förekom många variationer.

De i särklass vanligaste trivialskolorna var de som organiserades vid domkyrkorna, varav benämningen katedralskolor. Katedralskolan i Lund (idag en gymnasieskola), möjligen med anor från 1000-talet, är den äldsta ännu existerande i nuvarande Sverige. Linköpings katedralskola är känd från 1266, Uppsalas från 1291, Västerås från 1309, Åbos från 1326. Men undantag fanns. I vissa städer etablerades även fristående stadsskolor, även de under kyrklig ledning. Redan på 1220-talet känner vi till en sådan skola i Visby. På 1300-talet förekom de i Stockholm, Söderköping och Örebro. Dessutom fanns konventskolor vid de franciskanska och dominikanska konventen, men vår kunskap om dem är mycket bristfällig. Varje konvent skulle i teorin ha en lektor, en föreläsare som hade kompetens att föreläsa vid ordensskolor, så kallade studia. Den förste store lektorn i Sverige var Petrus de Dacia (”Sveriges förste författare”) i 1200-talets Visby.

Steg 2, för den som överhuvudtaget kom så långt, utgjordes av skolbarnens övergång till att bli medlemmar av det andliga ståndet. I teorin skulle det ske vid 14 års ålder, men ofta skedde det betydligt senare. Det fanns ett antal ”vigningar” att passera (ostiarie, lektor, exorcist, akolyt, subdiakon, diakon och präst), men långt ifrån alla som trädde in i systemet gick hela vägen. Det var helt enkelt för dyrt. Bristen på präster gjorde att man ofta slarvade och lät begåvade och gynnade elever klara av flera vigningar med kort tids mellanrum. Gemensamt för utbildningsmomenten i steg 2 var att de hade en utpräglad praktisk karaktär. Nu handlade det om att kunna arbeta i en kyrka – liturgi, sång, bön, teologi, osv.

Steg 3 utgjordes – liksom idag – av universitetsstudier. Studenten kunde fara utomlands (på 1200-talet och under första hälften av 1300-talet till Paris, under senmedeltiden snarare till tyska universitet) och tillägna sig de internationella graderna baccalaureus (ungefär en fil.kand.), licentiatus, doctor, magister och professor. För att detta ens skulle vara tänkbart behövdes rejäl ekonomisk uppbackning hemifrån. Generösa donatorer ombesörjde att det fanns speciella gästhem för svenska studenter i 1300-talets Paris.

När fick vi då universitet i Norden? Enligt en vida spridd uppfattning är Uppsala universitet Nordens äldsta, grundat 1477, med Köpenhamn som god tvåa (1479). Faktum är dock – vilket jag som lundensare inte kan låta bli att påpeka – att franciskanerna i Lund etablerade ett studium generale, motsvarande vad vi idag skulle kalla en högskola, redan 1438.

Dick Harrison

Så här års inmundigas åtskilliga exemplar av ett bakverk som går under benämningar som semla, fettisdagsbulle eller fastlagsbulle. Är detta en ny svensk trend, eller är det en gammal tradition?

Traditionen är gammal, och som så ofta i svensk historia rör det sig om tysk kulturimport. Det ursprungliga tyska namnet på den bulle som har utvecklats till dagens semla är Heisswecken. Under medeltiden var bakverket format som ett kors, såsom antyds av ordet wecken (”kil”, ”vigg”). Att göra korsformade bröd var i äldre tid tämligen vanligt, något som sammanhängde med religionens betydelse i fest och vardag. Tack vare kyrkomålningar vet vi att Heisswecken var kända i Skåne senast på 1400-talet, troligen så tidigt som på 1200-talet.

Men medeltida Heisswecken smakade inte alls som dagens semlor. Först och främst saknades socker. Socker var under senmedeltiden en exklusiv krydda som visserligen producerades i Medelhavsområdet men i praktiken var alltför dyr för nordisk matlagning. Detta förändrades på allvar först på 1600- och 1700-talen, då odlingen av rörsocker på slavplantagerna i Västindien och Brasilien sänkte priset kraftigt, för att inte tala om utvecklingen under andra hälften av 1800-talet, då sockerpriset dök när odlingen av sockerbetor bredde ut sig.

När man bakade Heisswecken på 1400-talet och 1500-talet kokades degen i salt vatten före bakningen. När det var dags att inmundiga bakverket, vilket rika hansefamiljer ibland gjorde till frukost, gröpte man ur bullen och blandade det urgröpta brödet med smör (och ibland, kanske, grädde). Blandningen kokades och lades tillbaka i bullen. Rika konnässörer kryddade Heisswecken med kanel, och det var vanligt att man serverade de varma bullarna i en djup tallrik eller skål, övergjutna med varm mjölk.

”Hetväggens” expansion norrut genom Sverige kan följas på 1600-talet. År 1689 finns en notis om hetväggsätande i Stockholm. Generellt kan sägas att bakverket slog igenom starkast där vete odlades, eftersom vetemjöl var en bärande ingrediens. (I Norrland dröjde bakverkets utbredning till 1900-talet.) På 1700-talet hade hetväggen blivit mycket populär i Mälardalen och vållade (nåja, andra rätter och ett dåligt skött magsår bidrog) kung Adolf Fredriks död år 1771. I och med att sockret nu var mycket billigare än tidigare kunde man lägga in mer socker i smörmassan och även blanda kanelen med den vita kryddan. I detta skede blev bullarna dessutom större, och de fick den runda form de har idag.

Utvecklingen fortsatte på 1800-talet. Nu slutade man att koka bullarna före servering, men det var ännu populärt att dränka dem i varm mjölk och hälla på socker och kanel. En stor förändring inträdde i slutet av seklet, då man började lägga mandelmassa och vispgrädde i det urgröpta bullinnandömet.

Att bakverket kallas ”fastlagsbulle” och ”fettisdagsbulle” beror på att det traditionellt åts på fastlagsmåndagen (i Sydsverige) eller på fettisdagen (i Mellansverige). Fastlagsmåndagen var fridag för drängar, pigor och hantverkare – det var sista dagen på länge då man fick roa sig och dansa före den trista fastetiden, och ”fastlagsbullen” blev ett viktigt inslag i exempelvis den skånska allmogekulturen. I vissa bygder förväntades pojkar uppvakta flickor med fastlagsbullar, varefter flickorna replikerade med påskägg.

Under andra hälften av 1900-talet har både ”fastlagsbulle” och ”fettisdagsbulle” tvingats på reträtt av ordet semla, ett tyskt låneord som ursprungligen är en latinsk term, simila, som syftar på finsiktat vetemjöl. I takt med att vi minskade användningen av de äldre termerna och övergick till semla blev det lättare att utsträcka ätandet av bakverket från den egentliga fastetiden till hela perioden mellan jul och påsk, till glädje inte minst för konditorinäringen.

Dick Harrison

Vad vet vi egentligen om våra gamla avrättare? I litteraturen kallas de omväxlande bödlar och skarprättare. Var det ett yrke med status, eller något som man tvingade på stadens slödder?

Våra äldsta uppgifter om bödlar och skarprättare i Sverige stammar från medeltiden. Här skilde man sällan mellan de båda yrkesgrupperna, men i vårt södra grannland fanns det en tydlig distinktion. En tysk skarprättare (ty. Scharfrichter) hade huvudansvaret för avrättningen, medan bödeln var hans medhjälpare. Dessutom fanns ytterligare biträden, ”rackare”. Om någon skulle halshuggas var det skarprättarens uppgift, medan bödeln tog hand om hängning och spöstraff. Det i särklass vanligaste i det medeltida Sverige tycks ha varit att målsägaren utförde straffet personligen, vilket folk uppfattade som både praktiskt och rättvist.

Övergången till det tyska systemet med fasta yrkesroller skedde, föga förvånande, i våra tyskinfluerade städer. I en av våra få bevarade svenska stadslagar, Bjärköarätten från sent 1200-tal, omnämns en skarprättare/bödel med benämningen stupagreve. Det åvilade stupagreven att hålla de dömda i fängsligt förvar. Om de rymde fick han plikta med sitt liv.

I källor från 1400-talet finner vi att stupagreven har utvecklats till en regelrätt bödel med förhållandevis bra lön men usel social status. Ingen yrkesman i en svensk stad var mer föraktad, och få lär ha tagit jobbet frivilligt. Det var inte ovanligt att dödsdömda brottslingar fick välja mellan att dö eller bli bödel, ett rekryteringssätt som förbjöds så sent som 1699.

Vad få idag tänker på är att bödelns arbete inkluderade betydligt mer än halshuggning och hängning. Det senare straffet drabbade under medeltiden framför allt manliga tjuvar, medan kvinnliga tjuvar slapp skämmas i galgen och istället ”sattes kvicka i jord” (levande begravning). Alternativa dödsstraff var stening och bränning på bål (det senare vid, exempelvis, giftmord, trolldom och tidelag).

Allra mest fick bödeln arbeta om den dömde mannen skulle rådbråkas och steglas. Bödeln skulle då banka sönder ben och armar, varefter kroppen skulle bindas fast på ett hjul och resas på stång till allmänt beskådande.

Halshuggningsstraffet är ett kapitel för sig. Det var alltid hedersammare att halshuggas än att hängas, men det var stor skillnad på att mista huvudet medelst yxa eller medelst svärd. När bönder halshögg fogdar i upprorstider var det en medveten skymf: det var ju så man dödade kreatur. En dödsdömd adelsman åtnjöt privilegiet att halshuggas med svärd, stående på knäna.

Sveriges siste skarprättare var Albert Gustaf Dahlman (1848–1920), som sammanlagt avrättade sex personer, fem med yxa och en, den sista, med giljotin. Det föll bland annat på Dahlmans lott att döda Anna Månsdotter (”Yngsjömörderskan”, 1890) och Alfred Ander (1910), den siste person som avrättats i Sverige.