Unionsmonarken och renässansmästaren

Historia Det cirkulerar rykten om att en svensk, eller i alla fall en nordisk, kung har blivit avbildad av en av de största italienska renässansmästarna, Andrea Mantegna. Är detta sant? I så fall vilken kung?

Ryktet är sant. Monarken är Kristian I (svensk kung 1457-1464), som framträder i en fresk som brukar kallas ”L’Incontro” (sv. ”Mötet”), och som återfinns Camera degli Sposi i hertigpalatset i Mantua. Gemakets fresker tillhör renässansens allra finaste, utförda av Andrea Mantegna, som målade dem mellan 1465 och 1474. Den nordiske unionskungen är avbildad år 1474, tre år efter nederlaget i slaget på Brunkeberg, i moderiktig italiensk dräkt. Att det verkligen rör sig om ett porträtt av Kristian I uppdagades genom konsthistorisk forskning så sent som 1974.

Skälet till Kristians vistelse i Mantua var släktbesök. Hans hustru, Dorothea av Hohenzollern från nordtyska Brandenburg, hade en syster vid namn Barbara, som var gift med Ludovico Gonzaga av Mantua. Under rundresan i Norditalien var följaktligen Mantua ett huvudmål för nordborna. Kristian besökte även Rom och fick påvens tillåtelse att grunda ett universitet i Köpenhamn.

Släkten Gonzaga, som härstammade från orten med samma namn, härskade med militära maktmedel över Mantua med omnejd. Till skillnad från grannarna i Florens, huset Medici, saknade de en bankir- och finansidentitet. De var renodlade signori, liksom för övrigt flertalet av de senmedeltida härskarfamiljerna i Norditalien – Visconti och Sforza i Milano, Malatesta i Rimini, Montefeltro i Urbino, della Scala i Verona, med flera.

Näskonung

Historia När man läser äldre texter möter man stundom besynnerliga namn som förefaller vara länkade till kungliga företeelser, men som inte dyker upp i våra regentlängder. Ett sådant namn är Näskonung. Har det funnits en svensk kung med detta namn, eller är det ett begrepp för en särskild typ av hövding?

Att namnet verkligen förekommit är ställt bortom varje tvivel. Äldsta kända exempel återfinns på en runsten vid Vaksala kyrka i Uppland, rest på 1000-talet. På 1200-talet möter oss namnet fyra gånger i bevarade dokument, och minst fem gånger på 1300-talet. Dessutom finner vi det som fadersnamn (Näskonungsson) ända till 1420. Först därefter, en bra bit in i senmedeltiden, tycks det som om namnet upphörde att användas.

De namnbärare som går att identifiera tillhörde frälset. Ett exempel är Näskonung Bengtsson. Han framträder som riddare på 1280-talet och var av allt att döma far till Erengisle Näskonungsson och Karl Näskonungsson. Den förstnämnde blev riksråd och marsk och var en av Sveriges mäktigaste män under Magnus Erikssons minderårighet, innan han avled 1328. Överhuvudtaget tycks samtliga som burit namnet Näskonung eller Näskonungsson ha varit rika och mäktiga män, men det är inte troligt att de alla tillhörde samma släkt. Vapensköldarna är för olika.

Däremot kan faktiskt namnet i sig vittna om kungligt ursprung, eller åtminstone småkungligt. Entydiga bevis saknas, men namnet kan mycket väl gå tillbaka på en titel under vikingatiden eller äldre medeltid – ”kung av ett näs”, ”kung av ett mindre område”, etc. I en isländsk förteckning av nordiska kungar, daterad till början av 1300-talet, finns en viss Olof Näskonung, far till Ragnvald Knaphövde, som i sin tur erkändes som kung i delar av Sverige på 1120-talet, innan han dödades på en västgötsk tingsförsamling. Går denna notis möjligen tillbaka på gamla svenska traditioner? Eller rör det sig om ett isländskt missförstånd? Är Olof Näskonung en av våra bortglömda kungar? Här är fältet fritt för gissningar.

Rom och Kina

Historia Den här gången tänker jag inte ta upp en läsarfråga utan en studentfråga. Jag undervisar heltid på Lunds universitet och får ibland frågor av mina studenter som läroböckerna sällan eller aldrig besvarar. En sådan kom igår. Fanns det kontakter mellan romerska riket och Kina?

En sak är säker: folk i Medelhavsvärlden hade god kännedom om Indiska oceanen. I antik geografisk litteratur är Malackahalvön bättre beskriven än Östersjön. Dessutom hade handelsutbytet gjort romare och greker uppmärksamma på att det fanns sidenproducerande människor (på latin kallade Sinae eller Seres, på grekiska Thinai) i öster. Handeln kan även spåras genom fynd: man har hittat romerska lämningar ända borta i södra Vietnam, bland annat en guldmedalj från 152 e.Kr. Men allt romare och greker kunde berätta om östasiaternas liv och kultur låg på saga- och sägennivå.

Okunskapen var ömsesidig. I Kina kände man till att det fanns en högkultur i väster, men inte mer än så. Kinesernas namn på det fjärran Västerlandet var Da Qin (”Stora Qin”). Där fanns, trodde kineserna, cypresser, odlingar, tigrar och lejon. Invånarna såg ut ungefär som kineserna, använde guld- och silvermynt, hade för vana att klippa håret och bar broderade kläder. Man trodde också att de for omkring i små vagnar täckta av vita baldakiner. När de gick in och ut ur sina hem slog de på trummor, hissade flaggor och vimplar. Kinesiska lärde trodde att Da Qin hade över 400 städer med stenmurar och att rikets vägar var försedda med poststationer och milstenar. Huvudstaden hade fem palats med kristallpelare. Här residerade en avsättningsbar härskare med 36 ämbetsmän.

Enligt kinesiska skrifter från 400-talet e.Kr. önskade härskarna av Da Qin kontakt med Kina, men de hindrades av partherna i Iran, som ville kontrollera transithandeln med siden. Detta var beklagligt även för Kina, eftersom Da Qin hade gott om ädelmetall, ädelstenar, koraller, asbestkläder, dyrbara mattor och annat värdefullt. Dessutom visste man att berätta att Da Qin förfogade över skickliga jonglörer, som for på turné i Central- och Sydasien och även visade upp sig i Kina. Sådant ville man ha mer av, men Iran låg, som sagt, i vägen.

Kineserna hävdar också att det förekom ambassadutbyte, eller åtminstone försök därtill. År 97 sändes kinesen Gan Ying som ambassadör till Da Qin. Han nådde av allt att döma Persiska viken och ämnade fortsätta sjövägen, men sjömännen avrådde honom genom att överdriva farorna, vilket fick Gan Ying att återvända hem. År 166 nådde emellertid en ambassad från härskaren av Da Qin, en man som de kinesiska källorna kallar Andun (och som mycket väl kan vara identisk med Marcus Aurelius Antoninus, kejsaren i Rom), fram till Kina via Sydostasien. Ambassadörerna skänkte kejsaren elfenben, noshörningshorn och sköldpaddsskal. På 200-talet nådde minst två beskickningar från Da Qin till Kina, år 226 och på 280-talet. Den första av dessa expeditioner hade viss framgång. Mannen från Da Qin återvände västerut med en kinesisk officer och tjugo svarta dvärgar. Kinesen avled tyvärr på vägen, och expeditionens vidare öden är okända.

Väl att märka är inga av dessa beskickningar nämnda i romerska eller grekiska källor. Det kan därför ha rört sig om köpmän som låtsades vara officiella romerska representanter för att få favörer.

Anno Domini

Historia En frågeställare undrar om de tidsbegrepp som dyker upp i historisk litteratur. Vad innebär A.D., e.v.t., BC, med flera förkortningar och begrepp? Och vad är innebörden i termerna ”Herrens år” och ”nådens år”?

Alla dessa termer syftar ytterst på vårt behov att relatera oss till den tidslinje som under medeltiden drogs upp vid det år som man (på kronologiskt felaktiga grunder, vilket man tidigt insåg utan att göra något åt det) antog att Jesus föddes: år 1. (År 0 har aldrig funnits i vår tideräkning. Man räknar från år 1 före Kristi födelse till år 1 efter Kristi födelse.) Det i särklass vanligaste sättet att visa på denna före-efter-relation i Sverige är att nyttja förkortningarna f.Kr. och e.Kr. (före respektive efter Kristi födelse). De som gör en poäng av att markera distans till det kristna arvet i dessa begrepp använder istället f.v.t. eller e.v.t. om samma år, vilket brukar uttydas som före respektive efter vår tideräkning. I uppslagsverk och på nätet kan man även hitta alternativa förklaringar, där v.t. bland annat uppges står för ”västerländsk tideräkning”. På engelska motsvaras de senare termerna av BCE och CE (Before the Common Era respektive Common Era), medan de traditionella förkortningarna är BC (Before Christ) och AD (latinets Anno Domini).

Engelskan har alltså bevarat den medeltida latinska formen för tiden från och med år 1 e.Kr.: Anno Domini, ”i Herrens år”. ”Herren” i begreppet är Jesus – termen syftar på att en ny tidsålder inleddes i och med Jesu födelse. När vi, betydligt mer sällan, använder termen ”nådens år” är det egentligen som en synonym till ”Herrens år”, enligt logiken att Jesus i och med sin födelse förde nåd och frälsning till alla. Termen återfinns för övrigt i Lukasevangeliet. Men det är mer komplicerat än så, eftersom ”nåd” i svensk tradition även syftar på många andra företeelser, inte minst det världsliga herravälde som förknippas med kung, regering och riksdag. Uttryck som ”nådigt avsked” och ”nådiga luntan” (budgetpropositionen) vittnar om detta. Termen är suggestiv och har en biton av ödestro och historia, vilket gör att den idag vanligtvis används i arkaiserande sammanhang.

Kom cimbrerna från Cimbrishamn?

Historia När jag bloggade för SvD för ett år sedan rörde de oftast återkommande frågorna i mailboxen forntida folk och deras förmenta koppling till Sverige. Oavsett hur jag svarade blev det upprörda reaktioner, inte sällan mycket negativa. (Jag glömmer aldrig vilken nygöticistisk vrede som väcktes när jag källkritiskt konstaterade att det inte går att vetenskapligt belägga att goterna har utvandrat från dagens Sverige.) Och nu, när jag börjat blogga igen, fortsätter samma typer av spörsmål att anmäla sig. De utgör mellan en tredjedel och hälften av de frågor jag får. Jag har i det längsta valt andra bloggämnen, men OK, här är ett svar på en specifik fråga:

Förr stavades Simrishamn Cimbrishamn. Vittnar detta om att cimbrerna härstammade från Österlen?

Cimbrerna var ett vandrande folk, eller krigargrupp, som anlände till Centraleuropa på 110-talet f.Kr. och orsakade romarna stora bekymmer innan de besegrades av Marius år 101 f.Kr. i slaget vid Vercellae (dagens Vercelli). Deras etniska härkomst är omdiskuterad, eftersom romarna vid denna tid ännu inte hade börjat skilja mellan germansk- och keltiskspråkiga folk. En vanlig åsikt bland forskare är att det rörde sig om en krigarkonfederation med inslag från flera områden och stammar. Romarna visste själva inte varifrån cimbrerna kom, men en vida spridd hypotes gör gällande att åtminstone kärntrupperna kom från Jylland. Orsaken till gissningen är att vissa antika geografer hänvisade till en ”cimbrisk halvö” (Chersonesus cimbrica) någonstans i Nordeuropa. Och visst, det skulle mycket väl kunna vara Jylland (personligen finner jag det högst troligt), men det kan lika gärna vara en annan halvö.

Varför inte Skåne? På 1500- och 1600-talen började många européer, även skandinaver, i patriotiskt nit söka efter rester av antika folk i de egna bygderna. Man jämförde ortnamn med gamla folknamn och drog djärva slutsatser om varifrån folken härstammat. På Österlen antog man, på grund av namnlikheten, att cimbrerna varit fornskåningar som utvandrat från Simrishamn. I konsekvensens namn ändrade man stavningen, så att Simrishamn blev Cimbrishamn och grannbyn Simris blev Cimbris.

Dessvärre, för dåtida lokalpatrioter, var de etymologiska spekulationerna förfelade. Simris och Simrishamns namn minner om en helt annan historia. I slutet av 1000-talet utvecklades staden Tumathorp på den plats där byn Östra Tommarp ligger idag. Vid samma tid uppstod ett bysamhälle vid kusten, stavat Simbrosa och belagt på 1140-talet, idag känt som Simris. Namnet kom från ån Svimr (idag Tommarpsån) och efterledet –os, som betyder mynning. Både Tumathorp och Simris behövde en god hamn, vilken är dokumenterad redan 1161: Symbirshafn, ”byn Simris hamnplats”. Senast i mitten av 1300-talet, troligen tidigare, hade hamnen blivit en stad – Simrishamn.

Ända in på 1900-talet var formen Cimbrishamn vanligt förekommande i olika sammanhang, trots att etymologerna sedan länge påvisat det betänkliga i stavningsbytet.

Baggar och garpar

Historia Det finns ord man inte använder om andra. Det finns djupt nedsättande benämningar om folk med annan hudfärg, annat språk och annan etnicitet som det är synnerligen politiskt inkorrekt att ta i sin mun, och det är tabu att bruka dem i offentliga sammanhang. Ni vet vilka termer jag menar. Men hur länge har sådana ord förekommit? När dyker de upp i skrift?

Frågan ”hur länge?” är omöjlig att besvara men lätt att spekulera om. Sannolikt har de existerat så länge folk har utvecklat en vi-känsla och haft anledning att profilera sig mot omgivningen, det vill säga sedan stenåldern. I svensk historia hittar vi våra första bevisligen existerande nedsättande tillmälen om grannfolk under medeltiden. Två typiska exempel är bagge och garp.

”Bagge” betydde på medeltidssvenska ”fårtestikel” och var det fulaste man kunde säga om en norrman. En känd historia från 1200-talet, som mycket väl kan vara sann, berättar om hur Birger jarl inför ett påskmöte med en vänligt sinnad norsk delegation på Lenaborg i Västergötland förmanade sina män att inte kalla gästerna för ”baggar”. Uppenbarligen förutsåg han att en och annan drucken herreman eller soldat skulle bruka termen för att retas, med potentiellt farliga följder för relationen till vännerna i väster. Men ju mer en chauvinistisk term används, desto mer mister den sin kraft. ”Baggar” går igen i nutidens ”norrbaggar”, som inte alls har den elaka biton som förknippas med originaltermen.

”Garp” (ursprungligen ”garper”) syftade först på en bråkstake, pratkvarn eller otrevlig figur i allmänhet. Det låg ingen etnisk konnotation i ordet, men i ett senare skede kom termen att syfta på tyskar. I synnerhet under andra hälften av 1300-talet användes ordet flitigt som öknamn på kung Albrekt av Mecklenburg och hans folk, vilket ledde till att ordet för mången svensk blev den normala termen för tyskar i allmänhet. I förlängningen miste därför termen sin negativa klang. Ortnamnet Garpenberg betyder således Tyskberget, men av det följer inte att alla som bodde där betraktades som hatade inkräktare.

Varför enklaver?

Historia Vid en blick på Europas karta framträder ett antal små territorier, som lyder under andra stater än de omkringliggande länderna. Den ryska delen av gamla Ostpreussen och de azerbajdzjanska och armeniska enklaverna i södra Kaukasus är de största, mest kända och mest lättupptäckta exemplen, men det finns många fler, betydligt mindre. Varför?

För tydlighetens skull bör det påpekas att termen ”enklav” betecknar ett område inom ett lands gränser och termen ”exklav” ett område utanför ett lands gränser. Båda termerna kan alltså syfta på samma område, men sett ur olika perspektiv. Ett utförligt svar på samtliga europeiska enklavdilemman är omöjligt att ge i detta forum, eftersom varje område har sin egen specifika (inte sällan mycket invecklade) historia, men i de flesta fallen rör det sig om rester av den splittring som präglade den europeiska kontinenten före nationalstaternas formation på 1800-talet. Under senmedeltiden och tidigmodern tid var i synnerhet Tyskland och Italien fragmentariserade länder; i Tyskland fanns tidvis tusentals småriken. Ett fåtal av dessa lever ännu vidare i egenskap av självständiga stater. San Marino är den sista av de en gång så talrika italienska stadsrepublikerna. Liechtenstein är resultatet av att två fria riddarvälden (Schaan och Vaduz) slogs samman och lyckades undvika att dras in i ytterligare sammanslagningar på grund av läget mellan Schweiz och Österrike. Även Monaco hör till denna kategori.

Allra tydligast framgår den historiska splittringen om vi betraktar Schweiz, vars kantoner i sig är kvarlevor av senmedeltida territorieutveckling. I södra Schweiz har lilla Campione hamnat under italienskt välde, trots att området är helt omslutet av Schweiz. Detsamma gäller den tyska enklaven Büsingen i norr, som är den sista återstoden av ett flertal habsburgska territorier som successivt såldes till kantonen Zürich. På 1770-talet var endast Büsingen kvar. Under de oroliga Napoleonkrigen bytte området ägare upprepade gånger för att slutligen tillfalla Baden år 1810 – varför det idag lyder under Tyskland.

Ett annat typiskt exempel är Baarle-Hertog, ett miniterritorium som skapades i samband med en arvdelning år 1479. Staden Baarle splittrades i Baarle-Hertog och Baarle-Nassau. Arvsprinciper och storpolitik ledde i förlängningen till att just Baarle-Hertog i samband med gränsdragningen 1839 kom att lyda under Belgien, trots att det är helt inneslutet av Nederländerna.

Spanien har ovanligt många enklaver/exklaver. I Nordafrika kontrollerar spanjorerna Ceuta, Melilla, Alhucemas och två mindre områden, vilka ofta hamnar i fokus för nutida politik eftersom marockanerna vill ha tillbaka dem. Tvärtom vad man lätt tror rör det sig inte om direkta rester av 1800-talets kolonialism (ett sådant område har funnits, Spanska Marocko, men sedan länge återlämnats) utan av 1400- och 1500-talens konflikter mellan spanska, portugisiska och nordafrikanska makthavare. Förhållandet återspeglas på andra sidan sundet i relationen mellan Storbritannien och Spanien i fallet Gibraltar. Britterna erövrade klippan 1704 och Spanien avträdde den formellt 1713, men spanjorerna ser gärna att det lilla området återlämnas. Betydligt mindre bråk har det varit om en annan enklav, Llivia, som spanjorerna behöll vid Pyreneiska freden 1659, då hela det övriga landskapet Cerdagne avträddes till Frankrike.

Vad hände vid Glencoe?

Historia Skotska klanfejder tillhör inte de vanligaste ämnena i denna blogg, men eftersom en fråga har dykt upp och det dessutom är februari, den månad då den mest ökända av alla klanmassakrer ägde rum, tar jag tillfället i akt att redogöra för vad som hände vid Glencoe år 1692.

De inblandade klanerna hette MacDonald och Campbell. Klanhövdingen Alexander MacDonald of Glencoe och hans folk tog emot ett hundratal soldater under ledning av Robert Campbell of Glenlyon, och bjöd dem på mat och dryck i en vecka. Det skulle de inte ha gjort. Kort före gryningen den 13 februari satte gästerna en blodig plan i verket. De steg upp, grep till vapen och överföll sina värdar i akt och mening att döda så många som möjligt. Minst 33 män, samt klanhövdingen själv, mördades, liksom två kvinnor och två barn. Sett ur alla perspektiv var detta ett nidingsdåd som inte kunde legitimeras av gammal ovilja eller något hämndkrav – ingen, inte ens den värsta fiende, fick anfalla värdfolket om natten. Följaktligen har dådet fördömts å det strängaste i all historisk tradition, och folk med MacDonald som efternamn har ända in i modern tid anklagat Campbellarna för att ha varit skyldiga.

I själva verket rörde det sig snarare om ett myndighetsövergrepp än om en klanfejd. Den man som bar det största ansvaret var varken skotte eller ens engelsman utan holländare. Kung Vilhelm III av Oranien, en nederländsk ståthållare som gripit makten i England under den ”ärorika revolutionen” år 1688–1689, ville befästa sin makt, i första hand inför hotet från den störtade kung Jakob II av huset Stuart och hans talrika sympatisörer. Kampen fördes med stor brutalitet både i Skottland och på Irland; tidvis rådde inbördeskrig. Vid Vilhelms sida stod skotska rådgivare, däribland lågländaren John Dalrymple, som gärna såg att ett blodigt exempel statuerades.

När Alexander MacDonald på grund av myndigheternas slarv (eller medvetna försumlighet) kom för sent till ett möte där han förväntades svära trohetsed till Vilhelm och hans gemål Maria valde man att döda honom. Det var denna order Robert Campbell och hans soldater hörsammade.

Tyskar och svenskar

Historia En fråga har dykt upp rörande svenska myndigheters förmodade språkpolitik i äldre tid. Idag har vi, som bekant, en förhållandevis generös attityd mot språk, med svenska som huvudspråk och därtill fem officiella minoritetsspråk. Men hur var det förr? Stämmer det att man på medeltiden sökte aktivt hindra svenska stormän och borgare från att överge det svenska språket till förmån för tyska, dåtidens lingua franca i Nordeuropa?

Svaret är nej. Språkligt sett har det historiska Sverige varit allt annat än enhetligt, något som erkändes snarare än motarbetades av myndigheterna. I synnerhet 1600-talets folkomflyttningar och invandringar resulterade i en språksituation som för en nutidsmänniska ger intryck av stor öppenhet mot fast bofasta främlingar och deras tungomål. I finnbygderna i mellersta Västsverige talades finska (faktum är att det ännu på 1960- och 1970-talen fanns enstaka personer i norra Värmland som ännu talade detta språk), medan vallonsmedernas familjer och hugenottemigranterna i det längsta bevarade franskan. Stockholm var i praktiken trespråkigt (svenska, tyska och finska), medan Göteborg till en början snarast var en holländsk stad.

Om vi vänder blicken mot medeltiden, då statsmakten var betydligt svagare än på 1600-talet, blir det ännu svårare att finna kraftfulla åtgärder mot främmande språk. En stor del av handelsstädernas befolkning var tyskspråkig, något som i sig inte var ett problem. Däremot kunde, i vissa lägen, politiska motståndare till de tyska köpmännen välja att bruka etniciteten som argument gentemot dem. Så skedde vid ett antal tillfällen under senmedeltiden. Vissa svenska stormän och borgare uppfattade tyskarna som farliga konkurrenter, vilket resulterade i lagstiftning och propagandaverksamhet för att minska deras inflytande. Dessa offensiver hade inget med det tyska språket att göra utan var i flertalet fall en följd av det hårdnande samhällsklimatet efter digerdödens härjningar, då tyska knektar och fogdar sökte sig till Sverige samtidigt som tyska Hansan stod på höjden av sin makt. I tendentiösa skrifter från 1300-talets senare hälft och från 1400-talet skildras tyska herremän i Sverige som tyranniska rovfåglar. Enligt Magnus Erikssons stadslag från 1350-talet skulle en svensk stads styrelse bestå av hälften svenskar och hälften tyskar, men efter slaget på Brunkeberg 1471 ändrades lagen, med följd att tyskarna miste rätten att representeras i stadsstyrelsen.

Hur många var trälarna?

Historia En frågeställare undrar hur det egentligen stod till med träldomen, det vill säga det vikingatida och äldremedeltida nordiska slaveriet. Hur många trälar fanns på gårdarna? Vad arbetade de med?

De skriftliga källorna om träldomen utgörs främst av texter i landskapslagarna (skrivna mellan 1100-talet och 1300-talet) och av isländska sagor, mestadels nedtecknade på 1200- och 1300-talen. Därtill kommer uppgifter hos reseskildrare, som araben Ibn Fadlan på 900-talet, men de uttalar sig sällan om slaveriet i själva Norden (desto mer om nordbornas slavhandel). Ett problem är att de mest utförliga texterna stammar från slutfasen i träldomens historia, när systemet var på väg att avvecklas. Under 1100- och 1200-talens lopp frigavs flertalet trälar i Norge och Danmark, medan processen dröjde till sent 1200-tal och tidigt 1300-tal i Sverige.

Att döma av källorna ägnade sig de manliga trälarna åt att sköta gårdarnas nötkreatur, får, svin och getter. De fungerade som herdar och mockade gödsel. Dessutom fiskade de och arbetade i skogsmark. Trälkvinnorna bakade, lagade mat, slet vid handkvarnen, mjölkade kor och kunde fritt utnyttjas sexuellt av ägaren. I synnerhet handmalningen var ett socialt deklasserande och allmänt avskytt arbete, som ingen fri kvinna, än mindre en man, gjorde frivilligt. Förutom dessa utpräglade trälsysslor arbetade trälar och trälkvinnor sida vid sida om de fria männen och kvinnorna i de stora arbetsmoment som krävde uppslutning från hela gårdsfolket: bärgningen av skörden och byggandet av hägnader för boskapen.

Vi har faktiskt skriftliga uppgifter om hur många trälar en gård kan ha haft, och om vi lägger till de indikationer som arkeologin tillhandahåller får vi en bild av det fornnordiska slaveriets betydelse. Uppenbarligen var det allt annat än oviktigt. Ett någorlunda välbeställt hushåll på 1000- och 1100-talen hade mellan tre och åtta tjänare, varav alla eller några var trälar. På verkligt stora gårdar var antalet större. I Olav den heliges saga, som ingår i Snorre Sturlassons Heimskringla (skriven på 1200-talet) anges att stormannen Erling Skjalgsson på Vestlandet, en av Norges rikaste och mäktigaste män under 1000-talets första hälft, hade fler än 30 trälar på sin huvudgård Sola. På kvällar och nätter fick de, om de ville, tjäna ihop egna medel, så att de fick en chans att köpa sig fria. För vinsten köpte Erling nya trälar. De frigivna fortsatte dessutom att vara knutna till honom, och han omgav sig alltid med ett nittiotal frigivna. Av andra uppgifter, till exempel i den isländska 1100-talsskriften Landnámabók, vet vi att förmögna huvudgårdar med 10–15 slavar inte var ovanligt.

Hela detta system avvecklades mellan 1100-talet och 1300-talet. Trälarna ersattes av två kategorier människor: legohjon (eller drängar och pigor, som vi senare skulle kalla dem, det vill säga arbetare som inte ägdes utan fick lön) och landbor. Landborna var inte sällan före detta trälar – vi har till och med vissa frigivningsdokument i behåll – som brukade markägarens jord mot erläggande av ränta.

Skivor
The Amazing Snakeheads.

Snakeheads är stentuffa på riktigt

Lokko:”En oerhört rar liten best”.

FOTO: Domino/Playground

”Vi vill se flexibel pensionsålder”

Debatt

Mycket oklart hur allt ska fungera.

Höns och madeira när livet känns tungt

Krönika

”Det blev en stor läsupplevelse!”.

The grand Budapest hotel slår rekord

Film

Wes Andersons mest inkomsbringande.

Triangulering – hippt ord används fel

Politik

Få behärskar modeordet.

Därför är humaniora så viktigt

Under strecket

Ny bok ger svar.

”En konstnär kan
inte vara rädd”

Söndagsintervjun

Claire Messud skäms inte.

Vi kommer skämmas över köttfrossandet

Krönika

Det systematiska mördandet av djur