Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison
Bloggen har flyttat! Nya texter finns på adressen:

 

Senaste inläggen

  • Bloggen har flyttat
  • Sankt Göran och draken
  • Härskade Erik av Pommern i Pommern?
  • Varför började Vietnamkriget?
  • Våra kungliga nummer
Dick Harrison

Sveriges mest kända skulpturgrupp är utan tvekan Sankt Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Det sägs att verket egentligen är ett stycke propaganda. Hur hänger det ihop?

Sankt Göran och draken i Storkyrkan är tre saker: (1) ett uttryck för beställarparets (Sten Sture den äldre och hans hustru Ingeborg Åkesdotter) personliga fromhet, (2) ett uttryck för samma pars vilja att markera status på synligast möjliga plats och (3) en triumfatorisk propagandaskulptur till minne av slaget på Brunkeberg. Dessutom är det, förstås, ett konstnärligt mästerverk.

År 1484 kallades den nordtyske skulptören och målaren Bernt Notke till Stockholm för att tillverka skulpturgruppen på beställning av riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Om vi koncentrerar oss på punkt 3 ovan avsåg konstverket att hugfästa minnet av Sten Stures triumf över Kristian I i slaget på Brunkeberg år 1471. Trots att svenska bönder hade kämpat på båda sidor, med en stark uppländsk kontingent på unionskungens sida, ville Sten Sture framställa drabbningen som de tappra svenskarnas strid mot de onda danskarna. Detta program lyser igenom i Bernt Notkes arbete.

Verket, som fullbordades 1489, är en avbildning av helgonet Georg, på svenska Göran, i dennes paradroll som drakdödare. Om vi analyserar Sankt Göran och draken mot bakgrund av 1480-talets politiska kultur är det inte svårt att se vem som är vem. Sankt Göran bär Sten Stures eget frälsevapen, tre sjöblad, på hästens länd och remtyg. Draken är en symbol för Danmark. Den väna prinsessan som skyddas av Sankt Göran är Sverige och det svenska folket. Förmodligen har ännu en figur ursprungligen tillhört gruppen, en skulptur av en knäböjande Karl Knutsson med krona och vapensköld, som numera förvaras på Gripsholms slott. Karl Knutsson, som var Sten Stures morbror, avled året före slaget på Brunkeberg och kunde inte själv värna landet mot Kristians angrepp, men genom skulpturen signalerade Bernt Notke hans fortsatta andliga närvaro i riket.

Och så något helt annat: SvD:s webb håller på att förändras på ett grundläggande sätt, vilket påverkar den här bloggen. Den kommer inte att gå att läsa på det ställe ni är vana vid, men det innebär inte att den försvinner. Från och med i morgon eftermiddag, tisdagen den 26 maj, kan ni läsa mina bloggar om historia på svd.se/om/harrisons-historia. Välkommen dit!

Dick Harrison

Kung Erik, som brukar kallas Erik av Pommern eller (ibland, något anakronistiskt) Erik XIII, var som bekant unionskung av Sverige, Norge och Danmark i flera decennier. Sedan han störtats från alla tre troner fortsatte han att regera över Gotland, närmast som sjörövarhövding. Men härskade han aldrig i själva Pommern?

Jo, det gjorde han. Sedan han lämnat över Visborg på Gotland till den danske kungen Kristian I:s män år 1449 färdades Erik till sitt hertigdöme Pommern-Stolp vid den nordtyska kusten. Som landsherre i detta lilla rike fortsatte han att spela en viss, om än rumsligt begränsad, roll i Östersjöpolitiken ända till sin död. Erik förefaller aldrig slutgiltigt ha gett upp planerna på att få tillbaka åtminstone Norges krona; norrmännen hade så sent som 1448–1449 umgåtts med planer på att för andra gången hylla honom som monark.

Eriks residens under de sista åren var slottet i Rügenwalde (nuvarande Darłowo) några mil väster om Stolp, där han vårdade sig om den döde släktingen (och förre hertigen) Bogislavs döttrar och upprätthöll regeringen i samråd med dennes änka, den polska prinsessan Maria av Masovien. En av döttrarna, Sofia, bortgiftes 1451 med grannhertigen Erik II av Pommern-Wolgast, som av exkung Erik utsetts till arvtagare och som i sinom tid också ärvde hans besittningar.

Som exempel på exkungens storpolitiska intrigerande under tiden i Pommern kan nämnas hans aktioner när en annan nordisk exkung, Karl Knutsson, år 1457 gick i landsflykt till Danzig. När det gick upp för Erik att hans gamle svenske fiende befann sig inte särskilt långt från honom själv sände han en protest till hansestadens rådsherrar. Erik uttryckte sin ilska över Danzigs enligt honom obegripliga gästfrihet mot den usle förrädare som han själv för länge sedan varit dum nog att göra till marsk. Till svar fick Erik höra att Karl erhållit fri lejd i Danzig för sig och sin egendom. Den bittre pomraren underrättade den 28 mars Tyska ordens högmästare om saken och försatte inte tillfället att spy hatisk galla över sin fiende.

Efter ett decennium av regering i Pommern avled Erik på våren 1459, 77 eller 78 år gammal. Han begravdes i en sarkofag i Rügenwaldes stadskyrka.

Dick Harrison

Denna fråga dimper ned i mejlboxen då och då (jag besvarade den i februari förra året, och förra veckan dök den upp igen), ibland från gymnasieelever som håller på med ett arbete om kriget ifråga, ibland från folk som råkat i upphetsade diskussioner om ämnet och vill ha ett kvickt utlåtande. Det senare är inte helt lätt att ge, eftersom det rörde sig om en längre upptrappning med en lång förhistoria. Här följer icke desto mindre en sammanfattning av de viktigaste elementen.

Roten till det onda var den franska koloniseringen i Sydöstasien i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, en expansion som resulterade i skapandet av Franska Indokina (dagens Vietnam, Laos och Kambodja). Det dröjde inte länge förrän inhemska motståndsrörelser hade organiserat sig, men före andra världskriget kämpade de i motvind. Därefter, medan japanska trupper ockuperade regionen, fick befrielserörelserna vind i seglen. De sökte med alla till buds stående medel bryta banden till Frankrike när Japan var besegrat.

Detta gav upphov till den första av efterkrigstidens långa väpnade konflikter i Vietnam, det som i historieböcker brukar kallas Indokinakriget. Fransmännens farligaste motståndare var den kommunistiska och nationalistiska – båda ideologiska elementen var kraftigt framträdande – befrielserörelsen Viêt-minh och dess ledare Hô Chi Minh, som utropade en självständig vietnamesisk republik den 2 september 1945. Inledningsvis sökte parterna förhandla, men i december 1946 utbröt fullt krig mellan Frankrike och den unga republiken.

Indokinakriget var på en och samma gång ett typiskt kolonialkrig och en del av kalla kriget. Å ena sidan sökte fransmännen återta sin koloni, å andra sidan utnyttjade stormakterna konflikten till att manövrera mot varandra genom sina franska och vietnamesiska ombud. USA stödde Frankrike, medan Sovjetunionen, och senare det kommunistiska Kina, stödde Vietnam. Till en början hölls städerna och huvuddelen av södra Vietnam av franska trupper, medan Hô Chih Minhs kommunister dominerade landsbygden i norr. Efter att fransmännen i maj 1954 lidit ett allvarligt nederlag vid Ðiên-Biên-phu tvingades regimen i Paris till förhandlingsbordet och måste bittert acceptera att tiden som kolonialmakt i Sydöstasien var till ända. Vietnam, Kambodja och Laos blev självständiga.

I detta läge blev Indokinas funktion som kalla krigsbakgård uppenbar. Varken i Kambodja eller Laos kunde kommunisterna gripa makten, och i Vietnam var fransmän och amerikaner noga med att begränsa Hô Chih Minhs inflytande till de delar av landet i vilka kommunisterna var omöjliga att betvinga. Alltså splittrades Vietnam i två delar. Sydvietnam blev en republik med marknadsekonomi, Nordvietnam en kommuniststat. USA inträdde villigt som Frankrikes ersättare i rollen som Sydvietnams främsta beskyddare.

Det var inte meningen att delningen skulle vara permanent. Parterna kom överens om att en folkomröstning skulle hållas, varefter Nord- och Sydvietnam skulle förenas till en stat. De ideologiska motsättningarna, och den allmänna fiendskapen mellan de båda vietnamesiska regimerna, var dock alldeles för stora för att planen skulle gå i lås. I Sydvietnam, vars ledare uppträdde alltmer diktatoriskt, ville man under inga omständigheter riskera att landet blev kommunistiskt. När det stod klart för Hô Chih Minh att folkomröstningen inte skulle bli av övergick man till krigshandlingar genom att stödja den kommunistiska gerillan i Sydvietnam, FNL. Kina och Sovjetunionen stod bakom Nordvietnam och sände vapen till landet.

Det var i detta skede ridån började dras upp för Vietnamkriget. Bakom de amerikanska politikernas agerande fanns en allmän fruktan för att göra om de misstag som britter och fransmän gjort på 1930-talet, till exempel vid mötet i München 1938, då de låtit Adolf Hitler steg för steg flytta fram sina positioner i Centraleuropa. Denna eftergiftspolitik, känd som appeasement-politik, hade slutat i fiasko. Varken Eisenhowers eller Kennedys administrationer ville upprepa misslyckandet. De vägleddes av en politisk linje som har blivit känd som dominoteorin: om man inte hejdade den kommunistiska framryckningen i ett land skulle inte bara detta, utan även andra länder, snart falla som dominobrickor i en revolutionär kedjereaktion. Asiens länder skulle bli kommunistiska, såsom redan skett i Kina, Nordkorea och Nordvietnam. Alltså måste Sydvietnam – oavsett hur korrupt och dålig regimen var – stödjas, om nödvändigt med militära medel.

Till en början nöjde sig amerikanerna med att sända krigsmateriel och militära rådgivare. När det blev uppenbart att detta inte räckte fattade Lyndon B. Johnson i mitten av 1960-talet ett antal avgörande beslut om militära insatser. USA började bomba nordvietnamesiska mål och sände 1965 stridande amerikanska trupper till landet. Resten är historia.

Dick Harrison

Idag tar jag upp en fråga som jag bestämt vill minnas att jag besvarade för några år sedan, men eftersom frågeställarna är enträgna – ytterligare en dök upp förra veckan – och ämnet förvisso intressant ser jag inte anledning att inte svara.

Det gäller våra svenska kunganamn. Före 1500-talet hade monarkerna vanliga son-namn (Karl Knutsson, Magnus Eriksson, Sverker Karlsson, etc.), men därefter har vi haft höga nummer på kungar som rätteligen borde haft betydligt lägre. Varför?

Orsaken är ingen hemlighet: det började med Erik XIV, som anammade den lika patriotiska som falska historieskrivning som fabricerades av Johannes Magnus, den katolske ärkebiskop som gick i exil under reformationen. Johannes Magnus hittade på mängder av kungar som aldrig har existerat, med följd att numren blev alldeles för höga. Den förste kände kungen av Sverige som burit namnet Karl var Karl Sverkersson (d. 1167), men i regentlängden har han nummer 7. Karl I, Karl II, Karl III, Karl IV, Karl V och Karl VI är påhittade. Vår nuvarande monark borde rätteligen, om vi strikt utgår från det korrekta antalet föregångare, ha burit namnet Carl X Gustaf och inte Carl XVI Gustaf.

Kunganamnen blir ännu mer problematiska när vi kommer fram till huset Bernadottes historia. Som en och annan frågeställare har påpekat borde Jean Baptiste Bernadotte rätteligen har antagit kunganamnet Johan, eftersom Jean är den franska formen av det namn som på svenska motsvaras av Johannes, Johan och Hans. Eftersom vi har haft tre regenter med detta namn tidigare (Johan Sverkersson, Hans och Johan III) borde den förste bernadotten ha fått namnet Johan IV.

Så skedde emellertid inte. Skälet är att namnet Karl har en mycket större politisk och historisk tyngd i Sverige än namnet Johan. Det förknippas med stormaktstiden och ärorika krig. Till råga på allt adopterades Jean Baptiste av den sittande kungen, Karl XIII. Alltså valde man att kalla tronföljaren Karl och lade till Johan som andra namn.

Dick Harrison

För några dagar sedan fick jag en fråga av en dansk läsare rörande vår svenske kung Karl Knutssons förment kungliga anor. Stämmer det att han härstammade från 1100-talsmonarker? Eller var han en uppkomling som förfalskade stamtavlan?

Bakom frågan ligger de redigeringar och nyskrivningar av rimkrönikor som Karl Knutsson beordrade under sin första tid som svensk kung (han satt på tronen tre gånger men var mest aktiv första gången). Karlskrönikan erhöll sin slutliga form i Karl Knutssons kansli någon gång kring 1453 eller 1454, och under de år som följde inkorporerades den i ett större sammansatt krönikeverk på det att uppdragsgivarens regentverksamhet måtte framstå som en sublim fullbordan på en lång fas i svensk historia. Grundmaterialet utgjordes av Erikskrönikan från 1320-talet, som behandlar tiden från 1229 till 1319. För perioden 1319–1389 lät Karl Knutsson skriva den så kallade Förbindelsedikten. Han såg också till att texten i Erikskrönikan justerades till att profetiskt anspela på hans egen person.

Det senare gäller i synnerhet den nya inledning som kungen lät skriva till det samlade krönikeverket. Här ansträngde han sig till det yttersta för att framhäva sina egna påstått kungliga anor. Att göra sålunda genom att referera till faderns släkt var omöjligt och skulle inte ha tagits på allvar, men det fanns en viss öppning på mödrasidan. Karl utgick från sin morfars fader Ulf Åbjörnsson, son till Åbjörn Nilsson, son till Nils av Tofta. Denne uppges ha varit gift med Märta, en av kung Erik Erikssons (”Erik läspe och halte”, regerade ca 1222–1229, 1234–1250) systrar. Vem uppger detta? Jo, Karl själv, i en uppgift som han lät skriva ned i början av Erikskrönikan. (Märk väl: vi känner med säkerhet till endast två systrar till Erik Eriksson: Ingeborg, som var gift med Birger jarl, och Sofia, som var gift med Henrik III av Rostock.)

Sanning eller lögn? Troligen lögn, men vi vet inte. Vad som däremot är bemärkansvärt är hur Karl Knutsson genom dessa ättledningskrumbukter önskade legitimera sitt kungadöme. Kung Erik Eriksson hade varit son till Erik Knutsson (regerade 1208–1216), som var son till Knut Eriksson (regerade ca 1167–ca 1196), som var son till Erik den helige (d. ca 1160). Därmed framstod Karl som ättling i rakt nedstigande led till Sveriges helgonkung. Jag är, ville han säga, ingen nykomling. Det här är mitt kungarike.

Dick Harrison

När jag föreläser om medeltida försvarsanläggningar vid svenska östkusten – restaurerade fornborgar, försvarskyrkor, med mera – brukar jag påpeka att vi har skriftliga belägg för att det verkligen genomfördes allvarliga räder från andra sidan Östersjön mot Sverige. Men hur ser dessa belägg ut? Rör det sig om samtida rapporter eller om långt senare upptecknade annaler? I det senare fallet torde ju sanningsvärdet vara diskutabelt.

Vi har samtida uppgifter. Här är ett exempel ur högen, hämtat ur Henrik av Livlands krönika, som skrevs kort tid efter händelserna ifråga, under 1220-talets andra hälft.

År 1226 väntade den påvlige legaten Vilhelm av Modena (sedermera ryktbar i svensk historia som Vilhelm av Sabina) på förlig vind för att resa från Livland till Gotland; han hade medlat i tysk-baltiska konflikter och var på väg hem till Italien. Plötsligt upptäckte han en mängd skepp från den estniska ön Ösel, vilka återvände från en lyckosam räd i Sverige. Hedningarna – ty sådana rörde det sig om, vilket gjorde Vilhelm upprörd – förde med sig stora rikedomar och många fångar, som nu var dömda till ett hårt liv som slavar. Öselborna, berättar Henrik, hade för vana att plåga sina fångar svårt, i synnerhet de unga kvinnorna, vilka utsattes för våldtäkt och hölls som bihustrur. Det var inte ovanligt att en man på Ösel kunde skryta över två eller tre nya kvinnor i hushållet efter en sådan räd. Stundom sålde esterna kvinnorna vidare till kurer och andra hedningar.

När Vilhelm av Modena insåg vilket gissel Öselborna utgjorde för den kristna omvärlden tog han personligen initiativ till att predika korståg på Gotland (han hade påvligt mandat för detta) och uppmana alla goda krafter att invadera Ösel. Gotlänningarna var ointresserade – Öselborna var deras grannar, och de plundrade ju bara på svenska fastlandet, inte på gutarnas ö – men tyska krigare som uppehöll sig i Visby hörsammade kallelsen. I början av år 1227 tågade en kristen här över isen från nuvarande Estland till ön och underkuvade hedningarna.

Dick Harrison

Som luttrad universitetslärare och tentamensrättare har jag efter decennier av frustrerade suckar lärt mig vilka dumheter jag retar mig mest på, och när folk dessutom frågar mig om detta – vilket nu har hänt – svävar jag inte på målet. Kjesar Ceasar.

Ja, ni läste rätt. Mängder av mina studenter envisas med att stava Caesar ”Ceasar” och stava den ämbetstitel som utvecklades av namnet ”kjesare” istället för det korrekta kejsare. Det senare vittnar om bristande språkkunskaper i allmänhet, och jag låter felstavningen stå för vad den är. Men när jag nu fått frågan på dagordningen kan det vara på sin plats med en utredning om namnet Caesar som sådant.

Gaius Julius Caesar (som likt sin samtids romare lär ha uttalat namnet ”kaisar”) fick namnet som tillnamn, på latin cognomen. Julius, som ofta felaktigt framställs som ett förnamn, var i själva verket hans släktnamn; han tillhörde den juliska ätten, gens Julia. Enligt Plinius den äldre, som förvisso är en diskutabel källa eftersom han levde mer än ett sekel senare, fick den lille gossen tillnamnet i arv från en äldre släkting, som i sin tur fått det eftersom kan fötts med vad vi idag kallar kejsarsnitt, av det latinska verbet för hugga (caedere). En alternativ förklaring går ut på att namnet kommer av att den äldre släktingen hade ovanligt tjockt hår (caesaries), ljusa grå ögon (oculis caesiis), osv. – ingen av dessa, eller övriga förklaringar, kan bevisas.

För övrigt har caesarsallad – alltför ofta och alltför felaktigt stavad ”ceasarsallad” – ingenting med Gaius Julius Caesar att göra. Namnet härstammar från rättens upphovsman, restaurangchefen Caesar Cardini (född som Cesare Cardini i norra Italien), som var verksam i San Diego och Tijuana på 1920-talet, när han (enligt uppgift den 4 juli 1924) skapade salladen. Det bör dock påpekas att ett flertal av Cardinis medarbetare har sökt ta åt sig äran av att ha varit först om att blanda ihop den.

Dick Harrison

”Hej! En film om den skotske frihetskämpen William Wallace, Braveheart gick för någon tid sedan och visades även på TV. Googlar man på honom visas bildmaterial, det mesta från filmen. Alla skottar bär tartan, dvs. ett stort stycke rutigt tyg, nertill veckat och draperat som kilt, upptill svept runt kroppen med ett spänne på axeln. Men en historiekunnig person, tyvärr minns jag inte namnet, har sagt att vid denna tid (1300-talet) bar skottarna inte kilt. De var klädda som alla andra, dvs. brokor, hosor och tunika. Är detta sant? Och i så fall, när började man med kilt? Bilder på skotska soldater från 1600-tal och absolut 1700-tal visar tartanklädda män. Kan du reda ut detta?”

Ovanstående fråga trillade in i mejlboxen förra veckan. Och svaret är enkelt: lita inte på Braveheart. Få historiska filmer innehåller lika många felaktigheter och anakronismer som denna, och kilten är långt ifrån det värsta exemplet – en blogg om dumheterna i Mel Gibsons medeltidsspektakel skulle bli lång. Kilten kan spåras i källorna till 1500-talet, inte till medeltiden. Allt tyder på att plagget först skapades under detta sekel, då det utvecklades ur äldre klädesplagg till följd av den större tillgången på ylletyg. Tartanmönstren, som vi känner dem idag, standardiserades först på 1800-talet.

Dick Harrison

Överlevde slaveriet antikens övergång till medeltiden i Bysans, det vill säga det fortfarande existerande (öst)romerska riket? Eller försvann det när imperiet tvingades anpassa sig till nya tider, med anstormande araber, slaver och andra fiender?

Slaveriet fortlevde utan större förändringar i östra Medelhavsområdet under 400-, 500- och 600-talen. Genom det stora lagstiftnings- och lagnedteckningsarbete som kejsar Justinianus I ställde sig bakom på 500-talet blev slaveriet sanktionerat för hundratals år framåt. Krigsslavar fördes av segerrika fältherrar från de oroliga gränsländerna till marknader i rikets centrala delar för försäljning. Sådana marknader fanns i många städer, inte minst i Konstantinopel, dit slavar skeppades från samhällen vid Svarta havets kuster av såväl köpmän som fältherrar. Ofria eunucker var viktiga för kejsarnas hov och administration. Även inom jordbruk och hantverk var slaveriet betydande så sent som på 500-talet.

På 600-talet drabbades imperiet av stora militära motgångar, vilket reducerade antalet tillgängliga slavar, men under de mer lyckosamma krigen på 800- och 900-talen kom åter många krigsfångar till Konstantinopel, där de försattes i slaveri. I de skriftliga källorna för denna storhetstid finner vi gott om eunucker vid hovet, liksom slavar som ägnar sig åt gruvarbete, saltutvinning, myntprägling, harnesk- och vapentillverkning, med mera. Kejsaren var en betydande slavägare, liksom klosterväsendet.

Inte förrän på 1000-talet minskade det bysantinska slaveriet i betydelse. Detta berodde bland annat på att regimen öppet motarbetade storjordägarna, som hade många slavar, men det berodde främst på att krigen återigen gick allt sämre och antalet krigsfångar blev färre. Under påföljande sekler reducerades slaveriet till ett marginalfenomen. För ofrihetens historia under imperiets sista sekler har vi få källor, men det står helt klart att ett visst husslaveri fortlevde ända till 1400-talet.