Historia Idag släpper jag fram en djurrelaterad fråga, denna gång rörande små vilda djur som sällan förekommer i historiska redogörelser. Kan man skriva groddjurens historia i det mänskliga samhället? Vet vi hur folk uppfattade dem förr? Hade man fördomar mot dem, eller ansåg man att de var magiska? I sagan skall ju prinsessan kyssa just en groda för att finna sin prins.

Det är faktiskt fullt möjligt att analysera människans syn på grodor och paddor i förfluten tid, men det har knappast tillhört en huvudfåra inom historia och arkeologi. Ibland hittas grodben på intressanta ställen på utgrävningsplatser, till exempel i Gamla Uppsala, men bristen på komparativ forskning gör det svårt att tolka fynden.

Att nordborna under medeltiden var fascinerade av grodor och paddor är väl belagt. Folk visste att djuren gärna uppehöll sig på mörka, fuktiga platser, bland annat på kyrkogårdar, vilket medverkade till uppkomsten av tron att de vaktade nedgrävda skatter och åt lik. Föraktet och hatet – kanske rentav rädslan – mot groddjur är lätt avläsbara i källor, som i Heliga Birgittas skrifter. Till de djärvare (men hittills inte bevisade) spekulationerna hör hypotesen att groddjuren hade en stark ställning i förkristen europeisk religion, varför prästerskapet under tidig medeltid lät dem förknippas med djävulen.

Inom den gamla folkmedicinen fanns det gott om grodbaserade recept. Av askan efter brända grodor tillverkades lut, som gnoddes in på skallen för att få håret att växa. Mest ryktbar av alla medeltida paddkurer var bruket av den så kallade paddstenen, som ansågs finnas i gamla paddors huvuden. Med paddstenens hjälp kunde, menade man, den läkekunnige behandla förblödning, frossa och epilepsi, och den som svalde en paddsten ansågs erhålla skydd mot viss typ av förgiftning.

Historia Det händer ofta att jag blir anmodad att berätta om historiska sevärdheter i Sverige som inte faller inom ramen för allmänbildningen. Idag väljer jag därför att berätta om en verklig pärla, som alltför få svenskar känner till. Om ni befinner er i trakten av Jönköping, allra helst om ni kör bil nordväst om staden, finns det ingen anledning att inte stanna till vid Habo kyrka. Det är en av de märkvärdigaste och mest sevärda byggnaderna av denna sort i landet.

Kyrkan ligger, namnet till trots, inte alls i tätorten Habo utan några kilometer därifrån, mitt på landsbygden. Här reser sig en treskeppig basilika med torn och kor, spånklädd på utsidan och försedd med väldiga sidoläktare. Benämningen träkatedral är helt adekvat, vad det rumsliga omfånget beträffar. Men storleken är inte det enda som imponerar på en besökare. Väggarna täcks av färgstarka målningar från golv till tak, vilka gör det möjligt för en nutidsmänniska att dyka rakt in i det svenska 1700-talets ärkeprotestantiska mentalitet. Motiven är hämtade från Martin Luthers lilla katekes.

Habo kyrka har föregåtts av en medeltida kyrkobyggnad, vilket förklarar varför detta monument i västgötsk senbarock har medeltida träskulpturer och en dopfunt från 1200-talet. Den nuvarande kyrkan började byggas 1680, men dagens utseende kan dateras till 1720-talet och till 1740-talet, då väggmålningarna tillkom. Särskilt intressanta är de loger som byggdes in i kyrkan för de mest välbeställda böndernas räkning, nästan som i en teater. Vanliga bondfamiljer satt på de vanliga bänkarna, medan drängar och pigor trängdes på läktarna – drängarna i söder och pigorna i norr, mitt emot varandra.

Historia Det är ingen hemlighet att arabiska och berbiska muslimer, efter att de erövrat nuvarande Spanien och Portugal, även anföll nuvarande Frankrike. De trängde ända fram till Loiredalen, där de led nederlag omkring 732 (”slaget vid Poitiers”). Men hur länge bestod deras välde i södra Frankrike? Retirerade de genast till området söder om Pyrenéerna, eller stannade de kvar norr om bergskedjan även efter nederlaget?

Den muslimska erövringen av visigoternas rike ägde rum mellan 711 och 721. Den antog formen av en svit av framgångsrika fälttåg och belägringar som dels fick visigotiska stormän, som Tudmir, att byta sida och bli muslimska vasaller, dels lade huvuddelen av Pyreneiska halvön under direkt muslimskt välde. Visigoterna hade även dominerat Septimanien, ett landskap norr om bergskedjan som idag närmast motsvaras av Languedoc, och det föll sig naturligt för muslimerna att fortsätta expansionen där. Denna fas inleddes 718 och började med Barcelonas och Kataloniens erövring. Den sista visigotiska residensstaden, Narbonne, föll för muslimerna 720 eller 721.

I och med det hade en stor del av dagens Sydfrankrike fått muslimska härskare, och expansionen fortsatte. Till en början stoppades framryckningen av hertig Eudo av Toulouse år 721, men tio år senare överflyglade muslimerna hela dennes hertigdöme (Akvitanien ) och ryckte vidare mot Loire, vilket ledde till den drabbning som har gått till historien som slaget vid Poitiers. Tvärtom vad man brukar hävda ledde detta inte till ett stopp för vidare muslimsk krigföring i dagens Frankrike. Eftersom det uppenbarligen var besvärligt att avancera norrut valde man istället att rycka fram österut, rakt in i Provence. Segerherren vid Poitiers, den frankiske härskaren Karl Martell, allierade sig i detta läge med langobardkungen Liutprand i Italien för att ställa muslimerna inför två fiender och tvinga dem att dra sig tillbaka.

Det sporadiskt uppflammande kriget avstannade omkring 740, av allt att döma som en direkt följd av att muslimerna i Spanien drabbades av inbördeskrig. Det dröjde till andra hälften av 750-talet innan situationen stabiliserades genom upprättandet av ett umayyadiskt emirat i Córdoba.

Under hela denna tid, från 720 till 759, var Languedoc, och möjligen även andra sydfranska regioner, kontrollerade av muslimer. De senare hade ingen tanke på att retirera frivilligt utan måste drivas bort med våld. År 759 lyckades slutligen Karl Martells son, Pippin den lille, infoga hela området norr om bergskedjan i det egna riket. Väl att märka uppfattade inte frankerna Pyrenéerna som en självskriven politisk gräns, lika lite som muslimerna hade gjort det. Under de krig som fördes av Pippins son Karl den store utsträcktes det frankiska maktområdet en bra bit söderut, varför gränsen mellan kristendom och islam kom att löpa tvärs igenom Katalonien.

Historia Vilka anor hade egentligen den på 1600-talet så mäktiga svenska högadelsfamiljen De la Gardie? Var familjen högadlig redan innan den flyttade till Sverige?

För svar på frågan bör vi studera den familjemedlem som flyttade hit och gjorde makalös social karrär i Sverige: Ponce d’Escouperie, sedermera känd som Pontus De la Gardie. Pontus är en svensk-latinsk variant av Ponce, men ingen vet varför han bytte ut släktnamnet Escouperie mot De la Gardie. La Gardie var en liten avelsgård i Languedoc som under en tid var i familjens ägo, men så länge medlemmarna endast levde i Frankrike kallade de sig Escouperie. Det var först när Ponce blev knuten till Sverige år 1565 som han började kalla sig De la Gardie. Folk i allmänhet kallade honom bara ”herr Pontus”, men det nya släktnamnet slog an, och i nästa generation var det etablerat.

Det bör tilläggas att Pontus äldre bror Étienne blev kvar i Frankrike, där familjen i mitten av 1600-talet imiterade de prominenta svenska släktingarna och även de började kalla sig De la Gardie. Étiennes släkt dog ut på manssidan 1664, men på spinnsidan levde den vidare, och namnet De la Gardie upptogs sålunda av en ingift familj som i sin tur dog ut 1782, varefter stamgodset gick i arv till ännu en ingift familj. Således har namnet förts vidare till nutiden även i herr Pontus gamla hembygd.

Men var den blivande herr Pontus adlig? Egentligen inte. Hans ungdomsårs historia är oklar, och många uppgifter kan ha tillrättalagts i efterhand.  Klart är att han föddes omkring 1520 som yngste sonen i en sydfransk köpmannafamilj. Fadern hette Jacques och levde i en liten ort vid namn Caunes. Unge Ponce lär, förmodligen mot sin vilja, ha kastats i kyrkans famn. Enligt en notis tillbringade han sex år i kloster. Det finns även uppgifter om att han skulle ha studerat i Bologna. Till slut lämnade han kyrkolivet, övergick till protestantismen och blev krigare.

Som soldat var Ponce en typisk representant för sin tid. Han bjöd ut sina tjänster till högstbjudande och flyttade mellan länderna. Som fransk soldat stred han under marskalk de Brissac i Piemonte, men det som blev av avgörande betydelse var kontakterna med Skottland. Sedan 1300-talet hade Frankrike och Skottland stått varandra nära, ”the Auld Alliance”, till följd av den gemensamma fiendskapen mot England. När den franske kungen Henrik II sände en legotrupp till Skottland för att hjälpa den fransk-skotska änkedrottningen Maria av Guise följde Ponce med. Väl i Skottland blev han föremål för ännu en legotruppshandel. I enlighet med ett fördrag av år 1560 skickades Ponce och hans soldater till Danmark och deltog i nordiska sjuårskriget mot Sverige.

Här gick det inte bra för Ponce. År 1565 råkade han i fångenskap i Varberg, och det såg mörkt ut för lyckoriddaren. Nu hade han emellertid tur, och det på ett livsavgörande sätt. Även Erik XIV hade legoknektar och militära medhjälpare från utlandet. Den främste av de senare var en man vid namn Charles de Mornay, som blev glad när han fick en oväntad möjlighet att prata franska med en landsman i Varberg. De Mornay rekommenderade Erik XIV att ta sig an krigsfången och uppta honom i svensk tjänst. Den danske kungen Fredrik II beviljade Ponce avsked.

Ett decennium senare hade Ponce d’Escouperie blivit Pontus De la Gardie och befordrats rakt i in i den svenska högadeln. Resten är historia.

Historia Som uppföljning till gårdagens irländska blogginlägg tar jag idag upp ett närstående ämne. Det gäller synen på skilsmässa på det gamla katolska Irland. Att katolska kyrkan normalt har varit mycket skeptisk till skilsmässa är allmänt bekant, men stämmer det att irländarna, även efter övergången till kristendom (katolicism), hade en betydligt mer liberal inställning till fenomenet under äldre medeltid?

Svaret är ja, och det är väldokumenterat i lagsamlingen Cáin Lánamna (”Lagen om par”).

I den äktenskapsform som var vanligast på Irland i slutet av 600-talet, och som diskuteras utförligt i Cáin Lánamna, bidrog man och hustru till hushållets ekonomi på jämlika villkor. Hustrun hade rätt att granska mannens förslag till kontrakt rörande familjegårdens skötsel. Inget av vikt för hushållet kunde säljas eller skänkas bort utan att makarna var överens.  Både man och hustru behöll äganderätten till vad de fört med sig i boet, och vid skilsmässa delade man på den eventuella vinst som erhållits i hushållsekonomin.

Den kvinna som tog initiativ till skilsmässa behövde, åtminstone i teorin, inte riskera något från vare sig kyrkan eller någon annan yttre faktor. Tvärtom: lagen omfattade så många som 14 legitima skilsmässoberättigande orsaker. Hit hörde psykiska skäl, som sexuell otillfredsställdhet (en kvinna kunde ta ut skilsmässa om mannen var steril eller impotent), upptäckten att mannen var vad vi skulle kalla bi- eller homosexuell och vetskapen att mannen redogjort för intima sängkammardetaljer offentligt. Dessutom existerade rent materiella grunder för skilsmässa, till exempel om mannen var en slarver som drog omkring på vägarna. Våld kunde också användas som argument. Det var visserligen tillåtet för en man att aga sin hustru, men bara om det inte syntes efteråt. Synliga blåmärken eller sår – även lätta blåmärken som försvann efter någon dag – berättigade till skilsmässa.

Historia Eftersom jag för tillfället befinner mig på södra Irland väljer jag idag att besvara en fråga om den gröna öns historia. I vissa historieverk kan man läsa att Irland under tidig medeltid, på 500-, 600- och 700-talen, styrdes av en överkung som under sig hade ett flertal underkungar, ordnade i en hierarki. Överkungen skall ha residerat i Tara, dåtidens Temair. Men i andra verk förnekas överkungens existens. Vad anser forskarna idag? Har han funnits eller inte?

Vi saknar utförliga skriftliga källor om Irlands historia för tiden före 400-talet, men det som trots allt finns tyder på att perioden från 200-talet till 500-talet var en strukturellt händelserik era. Äldre folkgrupper och dynastier förefaller ha förlorat makten till yngre maktgrupperingar. Huruvida vanligt folk berördes av de politiska förskjutningarna är omöjligt att säga. Vissa familjer förlorade kontrollen över Irlands centralbygder till andra ätter, vilka hänvisade till sig med termer som Uí (”sonsöner”), Cenél (”släkt”, ”ätt”), Clann (”familj”) och Síl (”avkomma”). De plundringståg och kolonisationsprojekt som irerna under dessa sekler genomförde i Britannien var antagligen länkade till dessa förändringar på den egna ön.

Hela förloppet är dock höljt i dunkel. De svårtolkade sagor som utgör våra enda ”källor” ger vid handen att ett dittills mäktigt rike kallat Ulaid (motsvarande det nutida Ulster) med centrum i Emain Macha tvingades upplåta territorier åt några av de expanderande släkterna. Vid vilken tidpunkt detta skedde, och om det överhuvudtaget skedde, är dock en öppen fråga.

När Irlands politiska karta börjar framträda i skarpare konturer på 500- och 600-talen kännetecknades den av ett hundratal småriken, så kallade túatha, vars härskare (rí, ”kung”) oftast erkände en mäktigare kung som herre, vilken i sin tur kunde erkänna en överkonung över ett helt landskap. Irland var indelat i fem huvudregioner: Ulaid (senare Ulster) i norr, Connacht i väster, Mumu (senare Munster) i sydväst, Laigin (senare Leinster) i sydöst och Mide (senare Meath) i mitten. Hierarkin kungarna emellan blev dock aldrig klart fastställd och dess betydelse skall inte överdrivas. Oavsett hur högt på rangstegen en rí befann sig var han i grund och botten endast härskare över sitt eget smårike. Beroende på släktens anseende och egna bedrifter kunde han därutöver räkna med stöd från grannkungar, i bästa fall från ett område som omfattade omkring en femtedel eller en fjärdedel av ön.

Någon allmänt erkänd överkung över hela Irland fanns alltså inte. Däremot utvecklade iriska munkar på 1000- och 1100-talen en politisk teori om en all-irländsk överkung (árd rí Érenn). Ett av skälen till teorikonstruktionen var att allt större välden nu faktiskt etablerades på ön, låt vara att de var högst temporära, och att kung Brian Boru för en kort tid dominerade nästan hela ön i början av 1000-talet. Detta inspirerade munkarna, och de eningsförsök som genomfördes av Connachtkungarna av ätten Ua Conchobair (O’Connor) på 1100-talet tycktes peka framåt mot ett verkligt iriskt kungadöme. – Men så kom den anglo-normandiska invasionen på 1160-talet, och hela utvecklingen stoppades.

Historia Jag har vid olika tillfällen diskuterat Askeberga, platsen för ett av mina favoritfornminnen. För mer än ett år sedan bloggade jag om Askeberga i Svenska Dagbladet. Jag har uttryckligen påtalat bristen på forskning kring orten och behovet av arkeologiska undersökningar för att dess betydelse skall kunna utrönas. Nu har en inledande undersökning äntligen ägt rum, vilket är mycket glädjande, och jag nyttjar självfallet möjligheten att berätta om den här.

Askeberga ligger inte långt från Tidan i Västergötland. Här finns 24 klumpformade stenar, omkring 2 meter höga, uppställda i en 55 meter lång och 18 meter bred nordsydlig oval. Ibland kallas monumentet skeppssättning, den näst största i Sverige efter Ales stenar i Skåne, och ibland domarring, men ingendera benämningen är bra. De för skeppssättningar karaktäristiska stävstenarna saknas. Våra domarringar är betydligt mindre. Så vad är det för något? Ingen vet.

Skälet är att detta besynnerliga jättemonument inte har blivit utforskat. En liten grävning 1928 ledde bara till att området återställdes efter potatisodling. Eftersom vi saknar arkeologiska grundfakta är det omöjligt att uttala sig om monumentets ålder eller vetenskapligt spekulera i vad det kan ha använts till. Hypotesen att stenarna har forslats hit under yngre järnålder är bara en gissning.

Men nu har man alltså äntligen börjat forska i saken. Louise Henriksson, Martin Toresson och Roberto Grassi har genomfört en arkeologisk markundersökning för Tidanbygdens hembygdsförening (publikationen har den formella titeln Arkeologisk markundersökning Vad 10:1 – Askeberga Skeppssättning). Det rör sig inte om en utgrävning, eftersom medel till detta saknas, utan om en analys med georadarutrustning, en teknik som visade sig fungera mycket väl på platsen.

Undersökningen visade att det finns många hål och mindre nedgrävningar i marken i och runt monumentet, vilket innebär att detta inte har varit isolerat utan inlemmat i ett större komplex av aktiviteter. Allra intressantast är en 60 centimeter bred, ovanligt rak linje som löper mitt i skeppssättningen. I monumentets södra del kommer den breda linjens georadarsignal från omkring 2,45 meter ned i marken. På vissa håll är linjen störd, detta på ett sådant sätt att vi med goda skäl kan misstänka att folk har grävt ned något just där.

Dessutom inventerades åkermarken öster om monumentet, varvid man fann lösfynd i form av slaggklumpar och bränd sten. Eftersom vi redan känner till en järnframställningsplats söder om monumentet kan detta tyda på en ännu större forntida metallhanteringsaktivitet än forskarna tidigare har vågat tro.

Summa summarum: Askebergamonumentet har med största sannolikhet utgjort en del av en större helhet, som kan vara fullt möjlig att komma åt genom en omfattande arkeologisk utgrävning. Redan nu kan man gissa sig till en damm, en större järnframställning, brandgravar och andra nedgrävningar i och runt fornlämningen. Eftersom större ingrepp inte har gjorts i och kring monumentet bör mycket ha bevarats i jorden.

En av Sveriges största arkeologiska gåtor kan alltså lösas. Det är bara att sätta igång – under förutsättning att någon är villig att finansiera projektet, vill säga.

Historia I slutet av 1800-talet och vid förra sekelskiftet skedde en omfattande våg av marktransaktioner, som fullständigt förändrade fastighetsägarstrukturen i framför allt norra Sverige. Mängder av bönder sålde sina skogar, ofta även hela gårdar, till skogsbolagen. I berättarkulturen har detta ofta skildrats som en kombination av hänsynslös girighet, på gränsen till svindleri, och ett utbrett armod i gamla Fattig-Sverige. Men vad var det egentligen som hände?

Bakgrunden till utvecklingen är att söka i ångsågens genombrott på 1800-talet. Sågverksnäringen revolutionerades, den svenska industrialiseringen inleddes och behovet av råvaror, det vill säga skog, ökade drastiskt. Många bolag löste problemet genom att sluta avtal med bönder om avverkningsrättigheter, i regel för 50 år. Inte sällan behöll bonden en hel del inflytande, eftersom han enligt kontraktet ofta skulle göra avverkningarna själv. Många bönder tyckte att det var en god affär, eftersom de fick ett välkommet tillskott till hushållsekonomin, ett tillskott som de aldrig hade kunnat få om bolagen inte efterfrågat deras timmer, men i brottet mellan kontrakt och verklighet blev det gott om missförstånd och otaliga rättstvister.

Hela situationen resulterade i en politisk debatt som slutade med att riksdagen 1889 beslöt att begränsa avverkningsrättigheterna till 20 år. 1905 infördes en ny gräns vid 5 år. Effekten blev emellertid inte den avsedda. För att säkra råvarutillgångarna började skogsbolagen nu sträva efter att inte bara tillskansa sig avverkningsrättigheter utan helt sonika köpa skogen. En vanlig metod blev att först köpa hela fastigheten, inklusive bondgården, för att sedan sälja eller arrendera ut gården och jordbruksmarken men behålla skogen och den eventuella strandrätten vid älvarna. En liknande taktik, men i mindre skola, hade prövats redan tidigare.

Hur resonerade bönderna? Blev de lurade? Några blev det självfallet – samvetslösa spekulanter har alltid existerat. Men flertalet lurades inte, inte med vårt sätt att se, även om de långsiktigt kom att framstå som förlorare. Ofta ägde avyttringen av fastigheterna rum i flera faser, över mer än en generation. Först avhände man sig strandrätt och slöt avtal om avverkningsrättigheter, varefter det föll sig naturligt att sälja (i synnerhet om man kunde få behålla gårdsbyggnaden samt brukningsrätten till marken). Ur det kortsiktiga perspektivet var detta en lönsam strategi för många enskilda bondefamiljer, men ur ett längre perspektiv miste de en stor inkomstkälla. Allra vanligast, och lättast att förstå, var försäljningarna i de relativt nyanlagda gårdsbruken, vars jord var mindre bördig och avkastningen sämre än i de gamla kulturbygderna. För en nödställd nybyggare var ett erbjudande om att sälja gården och få pengar för skog mycket frestande.

Fram till 1880-talet valde de flesta bönder som sålde sina hemman till skogsbolagen att bli kvar i hemsocknen. Ett fåtal köpte faktiskt nya gårdar som ersättning för sina gamla. Men från och med 1880-talet, när huvuddelen av transaktionerna ägde rum, förändrades detta mönster i grunden, bland annat eftersom fastighetspriserna gick upp. Den som sålde sitt hemman kunde möjligtvis bli kvar som arrendator eller torpare, men det blev allt vanligare att bonden flyttade, ofta hela vägen till Amerika.

För den som önskar läsa mer om skogsbrukets historia och dess stora konsekvenser på den svenska samhällsutvecklingen kan jag varmt rekommendera Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (Jengel, Östersund 2011).

Historia För några dagar sedan fick jag en fråga om åldern på den skånska flaggan, det vill säga den röda flaggan med gult kors som ser ut som en korsning av den danska och svenska. Användes den som skånsk symbol redan under medeltiden?

Nej, det gjorde den inte. Åtminstone går det inte att bevisa. De teorier som förekommer om att Skåneflaggan söker sitt ursprung i äldre medeltid, exempelvis hos Lunds ärkebiskopar, bör tas med stora nypor salt. Visserligen har färgkombinationen gult (ursprungligen guld) och rött förekommit i Skånes gamla landskapsvapen i flera sekler, men korsflaggan med färgerna ifråga kan inte beläggas före 1800-talet, då familjen Weibull – i synnerhet Martin Weibull – började använda den. Det kan mycket väl ha varit en person i deras krets som själv skapade flaggan, antagligen med den svenska och den danska som förlagor.

Den stora expansionen för Skåneflaggan, som idag är Sveriges vanligast förekommande regionala flagga, ägde dock inte rum förrän på 1960- och 1970-talen, när en ny typ av kulturell och politisk regionalism började utvecklas. Försök har även gjorts att vidga betydelsen från ”skånsk” flagga till ”skåneländsk” (det vill säga även inkluderande Halland, Blekinge och Bornholm). Bornholm har dock sedan några decennier tillbaka två egna flaggor, den ena en Dannebrog med grönt kors inuti det vita korset, den andra en Dannebrog med det vita korset helt ersatt av ett grönt.

Historia Hur kommer det sig att det finns luckor i den franska regentlängden? Den förste Johan som dyker upp kallas Johan II. Mellan Napoleon I och Napoleon III finns ingen Napoleon II. Ludvig XVI följs av Ludvig XVIII. Varför?

Svaret är att det rör sig om medvetna val från de franska furstehusens sida att även räkna med monarker som bara regerade i teorin. Johan I var således kung blott i ett par dagar år 1316 – han var nyfödd när han tillträdde tronen men överlevde inte upphöjelsen länge. Med Napoleon II avses Napoleon I:s son, som var titulärkejsare för anhängarna av huset Bonaparte. När Louis Napoleon blev kejsare 1852 valde han att kalla sig Napoleon III för att hedra familjetraditionen.

Den mest fascinerande av dessa historier tillhör Ludvig XVII. Han var son till Ludvig XVI och Marie Antoinette men undslapp föräldrarnas öde att giljotineras under franska revolutionen. Istället placerades han i fängelse, där han vanvårdades och till slut försvann. Officiella källor anger att titulärkungen avled, och flertalet forskare anser att detta är så nära sanningen man kan komma, detta sedan DNA-analyser har gjort det möjligt att studera hans påstådda kvarlevor. Det cirkulerar dock mängder av alternativa historier om ”kungens” öden, varför det finns mer än en gravvård tillägnad personen ifråga.

För den som vill fördjupa sig i Ludvig XVII:s öden kan jag rekommendera en fängslande bok, Deborah Cadburys Den försvunne prinsen. Franska revolutionen och sökandet efter Ludvig XVII (Historiska Media, 2004).