Historia Inom vissa ortodoxa kyrkor har det funnits så kallade styliter, det vill säga pelarhelgon. Har detta förekommit även i den västliga kulturkretsen?

Stylitismen (av det grekiska ordet stylos, pelare) var ursprungligen ett syriskt fenomen under senantiken. På 300- och 400-talen utvecklades i Syrien en särskild typ av vördnad för asketer. Enligt historikern Peter Brown berodde detta på en kombination av det senantika välståndet på den syriska landsbygden och det sociala vakuum som inträdde när de klassiska antika institutionerna började försvinna. De syriska asketerna kom att fylla en viktig funktion i lokalsamhället. Stundom manifesterades deras helighet genom en verkligt extrem form av askes: de bokstavligt talat bosatte sig högst upp på pelare. 400-talets styliter, såsom Sankt Simeon Styliten d.ä. (d. ca 459), drog till sig pilgrimer från hela den kristna Östern och även från fjärran regioner som Pyreneiska halvön, Gallien, Britannien och Italien. Väl att märka kontrollerades styliterna inte av biskoparna. Styliterna kunde själva bli politiska maktmänniskor av rang. Det var inte ovanligt att kejsarna frågade dem om råd i viktiga frågor.

Men i väster uppkom aldrig någon stylitism. Förhållandet är desto mer uppenbart eftersom ett försök att införa denna variant av helighet även i Västeuropa bevisligen gjordes. Asketen ifråga, en langobard vid namn Vulfilaic (sedermera dyrkad i Frankrike som lokalhelgonet Saint-Walfroy), besöktes år 585 av Gregorius av Tours, för vilken han berättade sitt livs historia. Den imponerade Gregorius infogade berättelsen i sin Decem Libri Historiarum.

Vulfilaic hade, enligt vad han berättade för historieskrivaren, lagt sig vinn om att omvända den hedniska befolkningen på landsbygden utanför Trier till kristendomen. Under sin mission tog han för vana att utmärka sig genom extrem askes. Från höst till vår stod han tappert på en pelare och vägrade att kapitulera inför den bitande vinterkylan. Tånaglarna föll av och regnet frös till is i hans skägg. Efter att ha lyckats omvända hedningarna fick emellertid Vulfilaic problem med de kyrkliga myndigheterna. Biskoparna beordrade honom att lämna pelaren och leva som en vanlig människa. De sade rent ut att han under inga omständigheter kunde tillåtas tävla med Sankt Simeon i asketisk levnad. Dessutom poängterade de att platsen inte var lämplig för pelarhelgon på grund av klimatet. Vulfilaic lydde delvis biskoparnas order – han började åtminstone inta sina måltider på fasta marken. Men pelaren stod kvar och Vulfilaic utnyttjade den ofta. En dag lurade en biskop bort honom längre än vanligt och lät en skara arbetare förstöra pelaren. Den bedrövade Vulfilaic vågade inte resa en ny trots att han av allt att döma fortfarande ansåg att han fullgjorde Guds verk bäst från en upphöjd position. I fortsättningen fogade sig Vulfilaic efter överhetens krav, uppgav sin karriär som frilansande stylit och framlevde sitt liv till Guds ära på ett mer konventionellt sätt.

Det är svårt att tro att biskoparnas inställning motiverades av deras ingående kunskaper om det västeuropeiska klimatet. Vulfilaic, som faktiskt hade stått på pelaren under en hel vinter, hade större kunskaper än biskoparna i denna fråga. Biskoparnas uttryckliga hänvisning till Sankt Simeon visar att stylitismen som fenomen var känt för dem. De kan alltså ha varit väl medvetna om det samhälleliga inflytande ett pelarhelgon kunde erhålla, ett inflytande de ville reservera åt sig själva och åt sina biskopskyrkor. Vulfilaic var därmed ett potentiellt hot, vars asketiska maktbas måste krossas.

Historia Idag tar jag upp en stor fråga om ett ord som dyker upp här och var i historiska redogörelser utan att förklaras: ikonoklasmen, även känd som bildstriden eller bildstormen. Vad var detta?

Ikonoklasmen (ett grekiskt ord som betyder just bildstrid) var en statlig och religiös konflikt i östra Medelhavsområdet som bröt ut 726 och varade ända till 843. Att konflikten kunde uppstå berodde på idén om den romerske kejsarens ansvar inför Gud. En samvetsöm och ärlig kejsare var så illa tvungen att ta de religiösa och politiska konsekvenserna av sin övertygelse, även om detta innebar en smärtsam omställning för andra. Den kejsare som år 726 tog konsekvenserna av sin tro hette Leo III.

Leo betraktas allmänt som det österomerska/bysantinska imperiets militäre frälsare, oavsett vad man anser om hans religiösa idéer: Leo hade med framgång slagit tillbaka de araber som år 717–718 belägrat Konstantinopel. I skuggan av kriget mot islam hade emellertid en hätsk inomkyrklig konflikt blossat upp. Debatten gällde huruvida religiösa bilder (ikoner) fick vördas och tillbedjas. Problemet var lika gammalt som kristendomen, egentligen ännu äldre. Kärnfrågan var hur förbudet mot bilder i andra budordet (2 Mos. 20:4–5) skulle tolkas. Enligt vissa uttolkare förbjuder Gud i detta budord människan att överhuvudtaget göra bilder. Att dessutom ägna vissa bilder religiös dyrkan är enligt denna tolkning att likställa med avgudatillbedjan. De mäktigaste bildfienderna på kejsar Leos tid var dennes värsta fiender, muslimerna. Islams antikristna propaganda beskrev ikondyrkan som dyrkan av avgudabilder; kristendomen framstod med andra ord som en polyteistisk religion. Med tanke på att 600-talet hade varit ett katastrofalt sekel ur östromerskt militärt perspektiv – hela Nordafrika och Syrien hade gått förlorade till muslimerna – låg det dessutom nära till hands för de kristna själva att söka förklara olyckorna med hänvisning till Guds vrede. Leo III bestämde sig till slut för att den ikonfientliga falangen inom kyrkan hade rätt, och eftersom det var kejsarens plikt och skyldighet att rädda den kristna läran från villfarelser angrep han personligen ikonerna år 726.

Ikonoklasmen medförde först och främst att bilder av Jesus, Maria och alla helgonen togs bort från kyrkliga institutioner och offentliga platser. De kyrkliga ledarna, både patriarken av Konstantinopel och påven i Rom, opponerade sig bestämt mot Leos tilltag, och i väster var motståndet mot bildstormarna kompakt. Langobarderna i Italien och påvemakten, som annars inte utmärkte sig för någon ömsesidig vänskap, samarbetade militärt mot ikonoklasmens förespråkare. Den teologiska oppositionen, framför allt representerad av syriern Johannes Damaskenos (d. ca 750) – som levde under muslimskt välde och därför var oåtkomlig för kejsaren – hävdade att hela idén bakom bildstormen var vansinnig: bildförbudet i Gamla Testamentet riktade sig till till judarna och inte till de kristna. Eftersom Jesus personligen hade förkroppsligat Gud i jordisk gestalt var det tvärtom syndigt att inte avbilda honom. Leo lät sig dock inte övertygas och striden blev ännu hetare under dennes efterträdare Konstantin V (741–775). Konstantin påpekade gentemot motståndarsidans argument att en ikonmålare endast förmådde avbilda just den mänskliga aspekten av Jesus, inte den gudomliga, som var omöjlig att måla av eller skulptera. Den som framställde eller dyrkade en ikon förnekade med andra ord genom sin handling att Jesus även hade en gudomlig sida, något som var kätteri.

De främsta offren för Konstantin V:s attacker mot bilddyrkarna (”ikonodulerna”) var klostren. Klosterväsendet hade utvecklats till ett grundmurat fäste för ikonkulten, och här krävdes stora militära insatser för att krossa motståndet. Vissa forskare har ansett att den egentliga förklaringen till ikonoklasmen som fenomen ligger just i det spänningsfyllda förhållandet mellan kejsarmakt och klosterväsen. Man har hävdat att klostren genom sina stora jordegendomar och sin auktoritet hade blivit stater i staten och utvecklats till ett allt allvarligare hot mot kejsardömets ekonomi.

Efter Konstantins död gick ikonodulerna till offensiv. År 787 förkastades Leos och Konstantins idéer på ett kyrkomöte sammankallat av kejsarinnan Irene (som regerade 780–790 och 797–802). Man kom överens om en kompromiss, enligt vilken ikoner visserligen fick tillverkas och ägnas vördnad men under inga omständigheter tillbedjas. Något decennium senare drog emellertid nya kejsare ut på ikonoklastiska korståg och först 843 blåstes striden slutgiltigt av. Ikonodulerna hade segrat och vägen var röjd för det blomstrande ikonmåleri som har kommit att prägla den ortodoxa kyrkans ansikte utåt.

Ur kejserligt maktperspektiv innebar den ikonoklastiska epoken en bekräftelse på och ett stärkande av banden mellan hov och kyrka. Pendlingarna mellan ikonoklastiska och ikonoduliska segrar var beroende av härskarens personliga inställning. Det var kejsaren eller kejsarinnan som tog initiativ till kyrkomöten och dikterade beslut.

Historia I krigshistorien finns det gott om fängslande historier om belägringar – en angripare försöker med alla medel betvinga en försvarare. Men har det hänt att belägraren själv har blivit belägrad av en fiende som anlänt till försvararens hjälp?

Ja, det har hänt. Ett ryktbart exempel i medeltida historia är belägringen av Acre i Palestina. Mellan 1189 och 1191 belägrades staden, som hölls av en muslimsk garnison, av en kristen armé under Guy av Lusignan, samtidigt som Saladins muslimska armé tågade dit för att undsätta garnisonen och började belägra Guys läger. Kampen slutade med att Rikard Lejonhjärta anlände med så mycket stöd till den kristna armén att denna kunde inta Acre efter förhandlingar, varefter Saladin drog bort. Sådana händelseutvecklingar – att undsättningsexpeditioner börjar belägra belägraren – är inte ovanliga.

Det mest extrema exemplet på komplicerade belägringar som jag känner till är kampen om Turin på sommaren 1640, ett led i det savojardiska inbördeskriget mellan regenten Kristina Maria (änka efter den avlidne hertig Viktor Amadeus I) och Thomas, en bror till hennes döde make. Thomas, som stöddes av spanjorerna i Milano, invaderade Piemonte i mars 1639 och erövrade huvudstaden Turin på sommaren. Men stadens befästning, som hölls av en fransk garnison (Kristina Maria var syster till Ludvig XIII av Frankrike), vägrade kapitulera.

Under våren och sommaren 1640 utvecklades belägringen av slottet till en synnerligen utdragen historia. Samtidigt som Thomas försökte betvinga fransmännen bakom fästningsmurarna anlände en fransk armé under greven av Harcourt och började belägra Thomas och hans soldater i själva staden Turin. Kort tid senare anlände spanjorer under markisen av Leganés, guvernör av Milano, och inledde ett ställningskrig mot Harcourt. I praktiken blev de franska belägringsstyrkorna belägrade av spanjorerna medan de själva belägrade savojarderna i Turin, som i sin tur belägrade fransmännen i Turins slott.

Under de månader som följde belägrade alla dessa parter varandra. Endast vid sällsynta tillfällen vågade befälhavarna riskera skärmytslingar, och det gick aldrig så långt som till regelrätta fältslag. Framför allt stred man om försörjningslinjer. I flera veckor kontrollerade Thomas trupper inte bara staden Turin utan också befästa platser utanför staden, genom vilka han kunde kommunicera med Leganés. I och med det kunde han också få färsk proviant. Inte förrän i slutet av juli lyckades Harcourt inta den sista av dessa baser och allvarligt försvåra för Thomas att finna livsmedel. Samtidigt hade Harcourt själv besvär att få tillräckligt mycket proviant åt sina egna trupper, eftersom Leganés sökte skära av de franska försörjningslinjerna.

Belägringskriget slutade med att Thomas, som led störst matbrist, tvingades kapitulera för Harcourt i mitten av september. I enlighet med villkoren fick han fritt avtåga och retirerade med sina återstående trupper till Ivrea. Kriget fortsatte i ytterligare ett par år innan det avslutades genom en kompromiss mellan Thomas och Kristina Maria i juni 1642.

Historia För några veckor sedan besvarade jag en fråga om Engelbrektsupproret. Nu är det dags för ännu ett spörsmål om en av den svenska historiens klassiker – slaget på Brunkeberg den 10 oktober 1471. Denna ryktbara drabbning, som ägde rum mitt i nuvarande Stockholm City, framställs ibland som en dansk invasion av Sverige, ibland som resultatet av en koalition mellan en unionsmonark och uppländska bönder, som av ekonomiska skäl motsatte sig den svenska riksföreståndarregimen. Vad anser forskarna idag? Var det en invasion eller en uppgörelse mellan två ekonomiska fraktioner?

Unionskungen Kristian I hade i juli invaderat Mälardalen sjövägen. Vad han ville är ingen hemlighet: han ville återta den svenska tron han mist i 1464 års uppror. Mot honom stod en koalition av svenska frälsemän, borgare och bönder som anslutit sig till riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Hans mål är inte heller någon hemlighet: han ville behålla makten. Till herr Stens främsta anhängare hörde Nils Bosson Sture, med västmanlänningar och dalkarlar, och Arvid Trolle, med ett stort uppbåd från södra Sverige. Även under Kristian I:s Dannebrog, sida vid sida om danska frälseryttare och tyska legoknektar, kämpade dock många svenskar, främst bönder från sydvästra Uppland och mellansvenskt frälse. Det är alltså helt fel att skildra fältslaget som en uppgörelse mellan Sverige och Danmark. Snarare bör det uppfattas som en av många drabbningar mellan gränsöverskridande grupperingar under Kalmarunionens epok, men jämfört med andra strider var slaget ovanligt stort och fick långtgående konsekvenser.

Inom forskningen har åsikten tidigare framförts att arméerna i första hand vägleddes av ekonomiska intressen. Sten Sture skall enligt denna tolkning ha stötts av allmoge, bergsmän och frälse som var beroende av utrikeshandel med boskap, smör och järn. Kristian I skall ha stötts av stormän och bönder som inte var lika beroende av sjöfarten på Östersjön utan representerade de självhushållande agrara strukturerna på Mellansveriges gods och gårdar. Numera anser nästan alla historiker att detta är en övertolkning. De allianser som slöts om våren och sommaren 1471 var, på samma sätt som föregående decenniers allianser, resultat av temporära förbund mellan bondeuppbåd och frälsegrupperingar, vilka snabbt kunde byta sida om så krävdes. Kristian I stöddes framför allt av folk som hade varit den svenske kungen Karl Knutssons fiender i slutet av 1460-talet och som nu – ett år efter Karls död – såg en möjlighet att återta förlorade positioner.

Slaget på Brunkeberg är utförligt skildrat i Sturekrönikan, som skrevs något decennium senare. Här antar det närmast episka proportioner. Ändå var det, som i alla medeltida nordiska fältslag, inte någon stor drabbning, sett till antalet deltagare. Kristian I:s styrkor uppgick kanske till två eller högst tre tusen man. Sten Stures krigare var säkert fler, men i gengäld hade Kristian I mer välövat stridsfolk och förfogade över kanoner. Striden böljade fram och tillbaka över Norrmalm, och manfallet var stort på båda sidor. Kristian träffades själv av en kula som slog ut tre framtänder. Till slut valde unionskungen att retirera och embarkera sina återstående soldater på skeppen. Han seglade hem till Danmark och återkom aldrig.

Historia Idag besvarar jag en fråga som jag har för mig att jag har besvarat för några år sedan, men det kan vara dags igen. Det gäller termen furste. Vad är det för något?

Problemet med titeln furste är att termen används på två helt olika sätt. Inte ens inom ramen för dessa två användningsområden är titeln konsekvent. Betydelsen varierar mellan länder och tidsepoker.

Ordet ”furste” kommer av medellågtyskans vurste, som rätt och slätt betyder ”den förste”. Därmed är ordets innebörd identisk med innebörden i latinets princeps, ursprunget till ordet prins. ”Furste” och ”prins” betyder alltså, språkligt sett, samma sak. Detta gör att termerna ofta används om samma personer och samma titlar, allt beroende på språk. I Sverige gör vi en åtskillnad, men om vi vänder oss mot engelskan finner vi att ordet principality motsvarar vad som på svenska kallas ”furstendöme”. I linje med detta borde vi kalla den brittiske tronföljaren, the prince of Wales, ”furste av Wales”, men eftersom det rör sig om sonen till en monark envisas vi med att kalla honom ”prins av Wales”.

Användningsområde 1. Det vanligaste användningsområdet är, om vi följer Nationalencyklopedins definition ”generell benämning på monark oavsett titel”. Alla kungar, kejsare, storhertigar, markgrevar med flera kan sammanfattande kallas furstar.

Användningsområde 2. Om vi med en furste menar en specifik titel och/eller ett specifikt ämbete, är variationsrikedomen på betydelser mycket stor. I Sverige brukas ordet som en värdighetstitel för icke-regerande medlem av kungahuset, som i ordet ”arvfurste”. Andra europeiska länder har följt samma regel, men långt ifrån alla. Ibland nyttjas termen som regelrätt adelstitel med rang närmast efter hertig men högt över greve och friherre. Detta sätt att bruka titeln är ovanligt i Sverige, men inte okänt (furst Fredrik Vilhelm von Hessenstein 1785 och furst Wilhelm Putbus 1807). Ibland används termen istället om statschefer i mindre länder. Så är fortfarande fallet när vi refererar till statsöverhuvuden i Andorra, Liechtenstein och Monaco.

Detta gäller alltså nutiden, och det är nog så krångligt. Verkligt besvärligt blir det om vi vänder oss till historisk litteratur, där termen har brukats på ett minst sagt förvirrande sätt. Ryssland är ett bra exempel. Se bara på den ryska termen velikij knjaz, som på svenska översätts med ordet ”storfurste”. På 1700-talet och 1800-talet var termen i första hand en värdighetstitel för tsarens nära manliga släktingar, men på medeltiden syftade titeln på den mäktigaste av de självstyrande ryska furstarna – först på härskaren av Kiev, sedan på härskaren av Vladimir och slutligen på de härskare av Moskva som i sinom tid anammade titeln tsar. Senare brukade tsarerna titeln om sig själva när de refererade till sig som härskare av vissa underlydande områden. När tsaren på 1800-talet agerade i egenskap av härskare i Finland var han alltså storfurste av Finland, inte tsar av Ryssland. (I parentes sagt var detta även ett exempel på kontinuitet med den svenska tiden i Finland: från Johan III:s tid till 1809 ingick titeln ”storfurste av Finland” i den svenska kungatiteln).

Förvirringen ökar ytterligare när vi vänder blicken mot härskare i mellersta Östeuropa vars titlar har översatts på olika sätt i västeuropeiska språk. Titeln på den mäktige regenten av det senmedeltida Litauen har således översatts med både ”storfurste” och ”storhertig”.

Historia Jag får ofta frågor om gamla svenska kungar, i regel tämligen okända sådana som personer i läsekretsen vill ha mer information om – Blot-Sven, Inge den yngre, Erik läspe och halte, med flera. Idag är det dags för Ragnvald Knaphövde. Vad vet vi egentligen om honom?

Om det de sparsamma källorna har att berätta är sant har ingen statschef i Sverige någonsin haft en lika kort och misslyckad karriär som Ragnvald. Tillnamnet, som inte nödvändigtvis måste ha brukats under hans livstid, betyder ordagrant ”rundhuvud” eller ”tjockskalle”. Att vi överhuvudtaget känner till Ragnvald beror på att han omtalas i Äldre Västgötalagens kungalängd, vilket gör att vi kan placera honom i 1120-talet, ett oroligt decennium med flera tronpretendenter. Den kortfattade texten gör gällande att Ragnvald, som var djärv och högmodig (”baldær” och ”huxstor”), ignorerade reglerna för ställande av gisslan när han red genom Västergötland för att hyllas som kung. Följden var att en uppretad folkmassa slog ihjäl honom. Mordet ägde rum på ort vid namn Karllæpitt, vilket troligen skall tolkas som Karleby utanför Falköping. Historien nämns även, mycket kortfattat, i Saxo Grammaticus danska krönika Gesta Danorum. Enligt Saxo tävlade den danske prinsen Magnus Nilsson om makten över Sverige med en till namnet okänd tronpretendent hos svearna, som dock raskt dödades av götarna, varefter makten övergick till Magnus.

Väl att märka kan Ragnvald mycket väl ha varit en bra karl som föll offer för en sammansvärjning och en illasinnad skribents klander. Men faktum kvarstår: kungen hann inte ens inleda sin regeringstid innan folk dödade honom.

Historia Härmed avviker jag från det sedvanliga svarandet på läsarfrågor till att berätta om ett av flertalet svenskar föga känt jubileum. Idag, för exakt 250 år sedan, den 16 maj 1763, slöt Sverige det första bilaterala avtalet med Marocko.

Bakgrunden var den osäkerhet som rådde på Medelhavet och i angränsande farvatten på Atlanten. Fartyg som kom från nationer som saknade avtal med Nordafrikas makter kunde kapas och besättningen försättas i slaveri intill dess lösen betalats. Svenskarna hade i mitten av 1700-talet lyckas sluta avtal med Tripoli, Tunis och Alger, men det var betydligt svårare att förhandla sig till goda villkor med Marocko. Danskarna var mer lyckosamma än svenskarna, men även för dem tog det lång tid innan relationerna blivit så goda att Köpenhamn kunde andas ut. Sedan de slutit ett första avtal med marockanerna inrättade Danmark ett handelskontor i staden Safi, men inom kort bröt sultanen avtalet och fängslade alla danskar inom synhåll. Ett år senare, 1753, slöts ett nytt avtal mellan staterna, varefter fångarna frigavs.

Påföljande år kapades två svenska skepp av korsarer från Tétouan. De båda kaptenerna Marcus Berg från Stockholm och Hugo Weili från Kalmar fördes till Marocko för några års eländigt liv i slaveri. (Marcus Berg skulle sedermera bli frigiven och skriva en fascinerande redogörelse för sin tid i marockansk ofrihet.) Deras fångenskap sammanföll med att de sista danskarna frigavs, något som ökade trycket på att även Sverige skulle förhandla sig fram till trygga villkor för handelssjöfarten.

För exakt 250 år sedan lyckades det. År 1763 fick Sverige en freds- och handelstraktat med sultanen av Marocko. Ett konsulat inrättades 1764, först i Salé, sedan i Tanger.

Historia Vem grundade världens första imperium, det vill säga ett krigiskt rike som utbredde sig över ett stort landområde?

Svaret beror på hur man definierar ett imperium. Om man bara menar ”stort rike som inkluderar tidigare riken” blir svaret att ett sådant grundades av egyptiska faraoner omkring 3000 f.Kr. Riksenaren kallas i vissa källor Menes, i andra Narmer. Men om man syftar på ett imperium som består av mängder av riken och städer med olika folk (Egypten var ju någorlunda homogent) måste vi blicka mot Mesopotamien, landet mellan floderna Eufrat och Tigris. Det är fullt möjligt att en sumerisk härskare skapade ett imperium någon gång i början eller mitten av 2000-talet f.Kr., men källorna är svårtolkade. Däremot står vi på fast mark på 2300-talet, då Sargon av Akkad (regerade från 2330-talet till 2279 f.Kr.) erövrade hela Mesopotamien och enligt bevarade texter även utvidgade imperiet till Medelhavets kust samt till områden på Arabiska halvön och i Iran. Det akkadiska imperiet överlevde till 2150-talet f.Kr., då det störtades av en invasion av folk från Zagrosbergen.

Historia I läroböcker hävdas ofta att det var Vasco da Gama som upptäckte sjövägen till Indien. Innebär det att inga européer hade färdats på Indiska oceanen tidigare? Visst måste det ha funnits en viss trafik från Röda havet och Persiska viken?

Javisst. Det var visserligen inte vanligt i europeiska led, men det var absolut inte okänt. Indiska oceanens kuster hade varit kända bland medelhavsvärldens geografer ända sedan antiken, och vi har ett antal exempel på i synnerhet italienska sjöfarare som åkte till Indien och Sydöstasien under medeltiden.

Ett bra exempel är den olycklige genuesaren Hieronimo di Santo Stefano. I slutet av 1400-talet tog han sig via Kairo och Röda havet till Aden, seglade till Calicut i Indien och fortsatte via Ceylon till Pegu i Burma. Här tvingades han sälja varor till den lokale härskaren, som dock tog alltför lång tid på sig att betala vad han var skyldig. Santo Stefanos kompanjon, Hieronimo Adorno, avled, men själv lyckades Santo Stefano fortsätta till Sumatra med sin last. Myndigheterna sökte konfiskera varorna under förevändning att de tillhört Adorno och vid dennes död, enligt landets sed, automatiskt tillföll den lokale härskaren. Först efter en lång process förmådde genuesaren övertyga sina motståndare att låta honom behålla sin rättmätiga del av lasten.

Återresan blev ännu värre än motgångarna i Sydöstasien. Under ett halvår tvingades Santo Stefano vänta på gynnsamma vindar på Maldiverna, och när han väl kom i väg råkade han ut för en våldsam storm. Fartyget sjönk, och genuesaren lyckades med knapp nöd rädda livhanken genom att klamra sig fast vid en planka. Med hjälp av en köpman från Damaskus, i vars tjänst han trädde, kunde Santo Stefano därefter ta sig västerut via Ormuz och Tabriz. I den syriska hamnstaden Tripoli (i dagens Libanon) skrev han ned sin korta reseskildring i form av ett brev, daterat 1 september 1499, till sin vän Giovan Jacobo Mainer.

Historia Det finns böcker som hävdar att irländarna räddade den romerska kulturen från undergång genom att föra den vidare i sina kloster. Utan Irland, ingen lärd medeltid. Är det sant? Hur blomstrande var epokens irländska kultur egentligen?

Nej, det är inte sant. Den lärda romerska kulturen överlevde i stora delar av Västeuropa, både vid kloster – exempelvis Monte Cassino i Italien – och vid furstehov. Men det stämmer att Irland upplevde en kulturell blomstring under de sekler som följde på romarrikets fall i Västeuropa.

Den iriska intellektuella eliten fördelades på fyra kategorier lärda: en ecnae (eller fer léignid) berömde sig över latinsk bildning, en brithem fungerade som lagkunnig, en senchaid höll reda på genealogier och en file kunde skalda och berätta historier. De fyra kategorierna kunde inkludera medlemmar av såväl den världsliga som den kyrkliga sfären, men de fick samtliga sin utbildning vid klostren, där de ofta förblev bosatta livet ut. Klostren var under tidig medeltid betydligt viktigare på Irland än någon annanstans i Västeuropa. I avsaknad av städer utgjorde dessa kyrkliga centralorter de mest tätbefolkade platserna på ön. Eftersom klostren även var stora jordägare var de guld värda för de kungliga dynastierna (som ofta kontrollerade dem genom ärftliga abbotämbeten). I avsaknad av konkurrerande centra blev klostren koncentrat av kunskap och tankekraft.

Man brukar räkna med att de irländska klosterskolorna under andra hälften av 500-talet hade genomgått en första utvecklingsfas – man hade utvecklat en avancerad latinundervisning och börjat importera böcker från kontinenten. Redan i mitten av 600-talet hade Isidorus av Sevillas nyligen skrivna ”Etymologier” skeppats till Irland, där denna encyklopedi snabbt blev populär. Inom kort uppkom en irisk hagiografisk tradition med Adomnáns (d. 704) biografi över Sankt Columbas liv som mest kända verk. Även den latinska poesin upptogs och införlivades med den iriska munkkulturen. De ur eftervärldens perspektiv mest imponerande frukterna av den irisk-latinska klostervärldens intellektuella ansträngningar på 600-talet berör dock exegetik och grammatik.

Parallellt med uppkomsten av en latinskspråkig litteratur utvecklades även en litteratur på folkspråket. Senast omkring 600 var bruket att skriva iriska med latinska bokstäver etablerat. Till en början tog dessa texter formen av sporadiska anteckningar mellan raderna eller i marginalerna i latinska böcker, men snart skulle den iriskspråkiga litteraturen stå helt på egna ben. Samtliga lagtexter från ön är skrivna på folkspråket.