Jag och mina reskompisar som samtliga gjorde supertider på Vasaloppet. Från vänster: Ken, Patrik och Richard. Foto: Privat.

Klockan 03.45 ringer väckarklockan i villan i Transtrand där vi övernattar på madrasser. Frukost intas även om det är svårt att få ner så mycket mer mat i en mage som dagen innan har fyllts av mängder med pasta, pizza, energikakor, sportdryck och mycket mer. Brer några mackor att ha med mig i bilen, borstar tänderna, stryker på lite mascara på ögonfransarna (åka Vasaloppet HELT osminkad gör jag INTE!!) och sedan iväg. Jag som är Vasaloppsnovis fattar inte riktigt grejen med att åka iväg så här tidigt när starten går först 08.00, men jag får snabbt förklarat för mig att det är väldigt bra med en framskjuten placering i kön framför grindarna till startfållorna som öppnas 05.30. För det betyder nämligen att du kan lägga din skidutrustning långt fram i startledet och får en bra position när loppet väl startar.

Redan i kön till grindarna lägger jag märke till den trevliga stämningen. Alla pratar med alla och växlar vänliga ord om tankar inför loppet, hur man har vallat och vad man ska ha på sig. Jag pratade lite med en trevlig herre i helskägg som menade att jag nog inte skulle kunna göra så mycket åt min Öppet Spår-tid (7.45) med tanke på att jag stod i led 8 och således obönhörligen skulle fastna i ”väggen” i första backen. Jag nickade och höll med, men i mitt stilla sinne tänkte jag ”vi får väl se…”

Så öppnades äntligen grindarna, alla skyndade sig att lägga skidorna så långt fram som möjligt och jag ångrade att jag inte tagit med mig något snöre eller annat att märka upp skidorna med. Höll tummarna för att jag skulle hitta fram till skidorna sen när det var dags för start. Knallade sedan tillbaka den dryga kilometern till bilen där Patrik, Ken och Rickard redan satt och fikade – alltså drack kaffe och sportdryck och åt energikakor och mackor. Nojade hit och dit om huruvida jag var för kallt klädd eller inte. Det slutade med att jag tog på mig en extra underställströja över den långärmade kompressionströjan jag redan hade på mig. Och så väst med rejält tilltagna fickor ovanpå det – perfekt att förvara extrahandskar, geltuber och annat i.

Så blev det dags att knalla tillbaka till starten; kylan bet rejält i kinderna och jag nojade hela tiden över om jag hade för lite kläder på mig. Och om jag var helt knäpp som frivilligt skulle harva igenom de där nio milen igen. Varför gör man vissa saker liksom? Så där, framme. Knäppa obligatoriskt gruppfoto, lämna väskan till lastbilen, klara av sista toabesöket och sedan in i startfållan. Leta skidor. MEN VAR FASEN ÄR SKIDORNA?? Fjärde spåret från grinden skulle de ju stå. Nu såg jag bara ett massivt skidmyller utan att lyckas lokalisera mina egna. Panik, panik. Enligt speakern är det nu bara åtta minuter kvar till start. Helikoptern hoovrar över våra huvuden och jag letar febrilt efter mina skidor. När det är fem minuter kvar får jag äntligen syn på dem! Vilken lättnad! Snabbt av med överdragskläderna, ner i förvaringssäcken och iväg med den till högen utmed grinden. Hopp in i skidorna. Växlar några ord med den vänlige mannen i spåret intill som tycker att min mössa är snygg och sedan går starten.

I startfållan bara minuter innan starten går. Foto: Petra Månström.

Hinner inte tänka mer än att nu jäklar är vi igång, starta igång Garmin och så på’t bara. Ser hur överladdade motionärer framför mig går omkull på platten och bakomliggande åkare ramlar på dem. Jag lyckas hoppa ur spår i tid och det går hyfsat fort ända tills det så att säga tar stopp. Igenkorkat. Mänsklig vägg. Backen som jag i stort sett var helt ensam i under inledningen av söndagens Öppet Spår är nu helt översållad av åkare. Det går knappt att röra sig framåt och man får ständigt hålla koll på stavar och skidspetsar  - för när som helst kan någon antingen kliva sönder dina grejor eller ramla på dem. Eller så ramlar du själv på dem. Koncentration, koncentration. Ser en tjeckisk, blind tjej som åker tätt, tätt bakom sin ledsagare. Hinner tänka att de båda lätt hör till dagens största hjältar innan jag nästan får trugan avtrampad. Hinner med blotta förskräckelsen sätta min stav i säkerhet. Puh. Andra kilometern tar 35 minuter enligt Garmin. Kul. Tredje kilometern tar en kvart – nästan en timme har man alltså ägnat åt att åka bara några ynka kilometer, nästan allt är kvar.

Från kilometer fem och fram till första energikontrollen i Smågan kan jag äntligen åka i min egen takt. Nästan – för omkörningsfilen till vänster är nästan hela tiden igenkorkad av långsammare åkare som vägrar flyttta på sig. Frustrationen växer bakom och det ropas ”Ur spår!” åtskilliga gånger, utan resultat. Den där frustrationskänslan, att ha en långsammare åkare framför dig som liksom ”täpper igen” vägen skulle jag komma att uppleva flera gånger under loppet. Tänker att ska det bli fler Vasalopp måste jag se till att seeda upp mig till ett startled längre fram.

Vasaloppets sträckning. Skärmdump från Garmin Connect.

Blir bryskt väckt ur mitt drömmande tillstånd när åkaren framför plötsligt går omkull i en brant utförslöpa. Jag har inte en chans att väja utan flyger över honom och landar på den stenhårda isen med vänster skinka. Aj som fanken! Luften går nästan ur mig och jag får ställa mig och pusta ut mot ett träd några minuter. Undersöker så att alla kroppsdelar känns okej och sätter sedan igång igen, försiktigt och rätt så mörbultad. Funderade återigen på varför jag gör det här, nu igen. Började få rätt ont mellan skulderbladen och kroppen kändes seg. Oj nej, bort med de tankarna, flytta fokus. Andas. Skänkte istället massor av tacksamma tankar till Skigo som än en gång ryckt ut till min räddning och tagit hand om mina skidor när vi passerade Mora på väg till Sälen. De har verkligen gjort ett grymt jobb.

Sedan kom jag snart åter in i ett meditativt tillstånd där jag gled in i en energikontroll, tog av stavar och drog i mig en energigel, sportdryck, blåbärssoppa och en halv Vasaloppsbulle. Satte bara upp nästa energikontroll som nästa mål, försökte släppa tankarna på att jag faktiskt skulle åka nio mil – idag igen. Kom in i en halvskön lunk och den varade nästan hela vägen in i mål. Tills jag i Eldris kollade Garmin och efter ett snabbt överslag såg att jag hade chans på nytt pers. Förra veckan hade sträckan mellan Eldris och målet i Mora gått på 44:18, nu bestämde jag att jag skulle göra allt för att kapa den tiden.

Så jag lade i en växel till i stakningen. Dubbelstakade och dubbelstakade. Jobbade med magen och ryggen. Lyfte hälarna och försökte förflytta tyngdpunkten på ett smart sätt. Märkte hur jag började plocka ännu mer åkare och fick en kick. Ja, det kanske låter fånigt – men sista biten in i mål kändes det faktiskt som att jag flög fram. Jag åkte snabbare än 4 min/km vilket är snabbt för att vara jag, jag flåsade för första gången under hela loppet och det var rejält jobbigt. Bytte spår massor av gånger för att kunna passera åkare framför och när det bara var tjugotalet meter kvar stakade jag som en galning. Såg målfotografen och sträckte upp armarna i skyn. Jag klarade det!!!! 7:43:10!  Pers med över två minuter. Nästa tanke: fy sjutton vad jag är hungrig – ge mig mat!

I fäders spår – för andra gången på en vecka. Helt sjukt. Många tyckte jag borde söka för detta. Själv är jag bara så himla nöjd! Och ja, det är inte omöjligt att det blir fler niomilafärder mellan Sälen och Mora… Men då ska jag se till att träna lite mer längdskidåkning (och framför allt skaffa mig en bättre teknik) samt seeda upp mig några led innan… Är väldigt imponerad av min kropp som pallade ett Öppet Spår och ett Vasalopp inom en vecka. Kände mig oerhört mycket piggare efter Vasaloppet än efter Öppet Spår – och det beror säkerligen på att jag laddade bättre inför det föregående. Åt mer dagen innan och fick mer sömn. Och sedan visste jag ju vad som väntade när det var dags att klämma loppet för andra gången.

Fler som åkte Vasaloppet i söndags? Hur gick det?