Petra Månström
Stockholm Marathon 2012, en blöt, kall och regnig historia. Foto: TT.
Årets höjdpunkt för många svenska långdistansare, Stockholm Marathon, är bara två veckor bort. Men fortfarande går det att anmäla sig till loppet på arrangörens hemsida. De senaste åren har tidpunkten för marans fulltecknande infallit närmare och närmare inpå tävlingsdagen och frågan nu är om det ens kommer att bli fullt.
Men varför sviker löparna Stockholm Marathon? Kan det vara så att loppet har förlorat lite av sin tidigare så magiska aura? Har det dykt upp andra tävlingar som pockar på löparnas uppmärksamhet? Tycker folk att det är roligare att köra hinderbanelopp som Tough Viking, Toughest och liknande istället för att nöta asfalt i 42,195 kilometer? Är det kanske så att de nya loppen utmanar fler kvalitéer hos löparna (förutom kondition även smidighet, koordination, styrka, rörlighet och så vidare) och kanske därför lirar bättre med dagens träningstrender? Crossfit, HIT och liknande lockar ju många och där står inte långdistansnötandet alls i fokus. I synnerhet inte på asfalt. Tough Viking har ju till exempel en variant som är 15 kilometer lång, men fördelat på en massa hinder och dessutom till stor del på mjukt underlag. Det gör att man nästan glömmer bort hur långt man springer eftersom fokus hela tiden ligger på nästa hinder.
Sedan har vi swimrun och triathlon som ju verkligen har boomat de senaste åren. Mer överkomliga swimrunvarianter som även passar nybörjare dyker upp titt som tätt och på triathlonsidan blir ju Stockholm Triathlon allt populärare. Många löpare som var med om löparboomen för 4-5 år sedan har ju också hunnit bli skadade några gånger och kanske reviderat mål och träning. Jag vet mer än en maratonfantast som numera skådas på gymmet allt som oftast. Kanske har man hamnat bland skivstänger och kettlebells för att rehabilitera någon skada och sedan har man blivit fast. Jag menar, en stark och muskulös kropp är ju inte helt fel – där stjälper ju maratonträningen mer än den hjälper. Åtminstone om man är mån om sin muskelmassa.
En ytterligare anledning kan vara att folk i större utsträckning anmäler sig till lopp utomlands. Det är ju en genial semesterform: kombinera ett lopp med en vistelse på en inspirerande plats. Dessutom kanske lättare att få med en eventuell, icke-löpfrälst familj på saker som inte enbart handlar om 100 % löpning… Vad tror ni, har asfaltsmaror som Stockholm Marathon någon framtid?