Annons
X

Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

Mat

Jag har bloggat om det förut men det tål att upprepas: bantning är skit. En normalviktig person som tränar regelbundet har ingen anledning att banta. Bantning förstör ämnesomsättningen och är ofta en inkörsport till ätstörningar. Jag vet eftersom jag själv har varit där, i tonåren ägnade jag mig åt knasiga kostexperiment som bara bröt ner min kropp. Gör inte om mitt misstag!

Här ett utdrag ur ett tidigare blogginlägg i ämnet:

Råkade överhöra en diskussion mellan två tjejer i yngre tonåren på tunnelbanan idag och påmindes om min egen ungdom – som visserligen ligger en bit tillbaka i tiden, men minnesbilderna är desto klarare. Den ena tjejen hade ätit lite lättfil och pyttelite flingor till frukost och till lunch planerade hon att äta en mjukglass. Sen kanske en frukt till middag och gå och lägga sig tidigt så att hon sov förbi hungerkänslorna. Den andra tjejen hade ett liknande kostupplägg men körde med skorpor och te till frukost istället – och lösgodis till lunch.

Ahh! Jag hade god lust att bara ruska tag i de här tjejerna – som redan var tunna som halmstrån – och tala om för dem att bantning är skit. I alla fall om man redan är normalviktig. Det är en falsk vän som lätt kan bli en inkörsport till ätstörningar och annat elände. Jag vet – för jag har bantat mig igenom hela min tonår: det var så jäkla viktigt att komma i jeans med storlek 26 i midjan att jag också plågade mig igenom knasiga kostexperiment som liknade de här tjejernas. Till slut bestod mina måltider nästan enbart av lösgodis och glass i kraftigt reglerade mängder. Resultat? Jo, en blek, tunn och muskellös kropp, seg hjärna och noll ork. Träna? Vad är det?

Jag kan få en tår i ögat när jag tänker på hur jag slarvade bort så mycket av min tonår på bantningsskiten. Gör inte samma misstag som jag! Träning och vettig kost är bästa sättet att hålla sig snygg och vältränad livet ut. Ständig bantning suger! Jag kan intyga att man kan häva i sig ansenliga mängder mat utan att gå upp i vikt, bara man håller igång träningen.

En dag i fjol ledsnade jag på alla salladstuggande träningstjejer i min omgivning och skrev följande inlägg (illustrerade med bilden ni ser ovan):

Får ofta mejl med frågor om hur man ska äta för att orka träna och prestera bra på tävling. Nästan alltid när jag läser de här mejlen slår det mig att personen förmodligen ligger alldeles för lågt i energiintag. Löpning, speciellt om den utförs flera gånger i veckan, är en sport där man förbrukar väldigt mycket energi. Alltså måste man fylla på med massor av energi för att inte hamna på minus. Och energiminus är liksom inte bra, i alla fall inte om man inte behöver gå ner i vikt och vill förbättra sig som löpare.

Ungefär så här äter jag en vanlig dag, bara så ni får ett ungefärligt hum om hur det kan se ut:

Frukost: Havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk. Några ostmackor på grovt bröd. Kaffe med mjölk och 2 glas färskpressad apelsinjuice. Ett glas vatten.

Mellanmål: Energikaka med hög proteinhalt/frukt med lite keso/grov macka med ost. Ett glas Proviva.

Lunch: Rejäl portion spaghetti med köttfärssås, riven parmesanost, lite ruccolasallad och ett glas vatten. Två knäckemackor med smör. Efter det en kopp kaffe med mjölk och en chokladbit.

Mellanmål: En frukt/energikaka med hög proteinhalt/en liten yoghurtbägare.

Lite senare: Någon näve lösgodis. Lite chokladbitar.

Middag: Köttbullar med potatismos. Riven morot. En kopp te och en skorpa med honung eller en chokladpralin.

Lite senare: En frukt och kanske lite keso.

Ja, som ni ser kör jag ingen specialkost eller håller igen med godsakerna. Jag skulle säkert få mer definierade muskler om jag åt annorlunda, men det har jag ingen lust med. Jag äter för att jag tycker om mat och för att jag mår bra av det. Godis är för både gom och själ. Tränar man mycket skulle jag vilja påstå att man kan trycka i sig väldigt stora mängder mat utan att gå upp i vikt. Maten kommer att behövas, jag lovar!

Smaklig måltid!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv