Lidingöloppet – hela storyn!

Vid Kyrkviken efter drygt 8 kilometer – fina Helena har just langat sportdryck till mig (Vitargo Electrolyte eftersom min mage har svårt för Powerade som serverades vid vätskekontrollerna). Foto: Privat.

Lördagen den 25 september. Morgonen här i Uppsala var gråmulen och regntung, men jag kände mig ändå peppad inför loppet och laddade mentalt för en lerig och blöt historia. Humöret steg flera snäpp när Lars kom förbi och hämtade upp mig – han skulle också springa och med på färden var hans trevliga kollegor Gustav och Snygg-Markus (den sistnämnde var gel- och vätskelangare till Lars).

Jag överger ogärna ett vinnande koncept – så precis som när jag och Ingmar åker till Stockholm för att tävla svängde vi också igår in på Shellmacken i Upplands Väsby för att köpa toscabulle och kaffe. Sånt springer man snabbt och länge på! När vi äntligen närmade oss Lidingö hade det spruckit upp och solen sken från klarblå himmel. Vilken vändning! Temperaturen hade också stigit avsevärt och beslutet att springa i korta tights och linne var inte svårt att fatta.

Efter att nummerlappen hämtats, chipet var fastsatt på skon och sista klunken Vitargo Electrolyte var uppdrucken begav vi oss mot startområdet i Koltorp. Lars skulle starta i grupp 2 klockan 12.40 och jag i grupp 4 klockan 13.00. I startfållan träffade jag på min kollega Ola som undrade om vi skulle springa tillsammans en bit och hjälpas åt att hålla tempot. Absolut, bra idé, tyckte jag – men när startskottet väl gick tappade vi ändå bort varandra. Ledsen för det, Ola! Men det gick bra för honom ändå.

Det var mycket adrenalin i kroppen strax efter start, trängseln påtaglig men ändå inte helt omöjlig att forcera. Blötte ner fötterna redan efter några hundra meter när jag trampade i en djup lerpöl men det var bara att springa på. Det gick mycket upp och ner i början, småknixigt och slingrigt – försökte hålla igen på farten och tror att jag lyckades hyfsat bra med det. Tydligen togs första mellantiden efter 5,5 km och inte efter 5 km, så de som följde mig via sms undrade nog vad som stod på.

När trängseln luckrades upp efter några kilometer kom jag in i en hyfsat bra lunk runt 5:30 min/km som jag hoppades kunna hålla loppet igenom. I höjd med Kyrkviken stod Helena och väntade på att få langa en flaska sportdryck till mig – det var väldigt välkommet eftersom min mage inte riktigt gillar den blåskimrande drycken Powerade som serverades vid vätskekontrollerna.

Hörde många ropa ”Heja Petra!” utmed banan och det var förstås väldigt uppskattat. Underbara MarathonMia hörde jag flera gånger – flög du helikopter längs banan för att hinna stå på så många ställen? :-)

Oj oj, efter några kilometers myskörning efter Kyrkviken började kuperingen på allvar efter Hustegaholm. Upp och ner, upp och ner utan någon riktig chans att hämta andan. Riktigt jobbigt och det speglade sig också i tiden mellan 15 km och 20 km som blev i närheten av 30 minuter. Fram till 15 km kändes kroppen enormt lätt och stark men nu började det bli tungt och mjölksyran i benen rann inte bort lika snabbt som innan. Redan efter dryga milen såg jag att folk började gå, men mellan 15-20 km var det oerhört många som gick.

Aj! Efter drygt 18 km löpta kilometrar trampade en överladdad Petra snett i en halkig utförsbacke och fick parera ordentligt för att inte ramla. Det var jobbigt att tvingas behöva hålla igen utför för att inte krocka med folk framför som tog det lugnare och det var nog orsaken till det här missödet. Kände hur smärtan spred sig i vänsterfoten och det kändes inte alls bra.

Men tack vare tävlingsadrenalinet gick smärtan över ganska snabbt och jag kunde springa på utan större besvär. I alla fall i ungefär en kilometer innan jag blev akut kissnödig – bara att lyssna på kroppen, jogga ut i skogen och göra det man skulle. Genast stelnade lederna till och det var urjobbigt att sätta igång kroppen igen. Fick peppa mig rejält, kände att silvermedaljen som jag smygsneglat på försvann ur sikte någonstans här – men inget att deppa för, på’t igen bara! Sub 2.45 var fortfarande inom räckhåll.

Det var väldigt många medlöpare som ropade ”är det inte du som bloggar” – kul! Ibland orkade jag inte riktigt svara på grund av trötthet – hoppas ni förstår. Men det var väldigt glädjande att så många kände igen mig och hejade. Det stärkte mig massor!

Langare nr 2 mötte upp i höjd med Grönsta gärde med colasmakande gel och sportdryck. Tackar för det! Tror jag fastnade på några bilder där också. Uhh, backen efter Grönsta var helt makalöst jobbig. Med mjölksyra upp över öronen och mantrat ”stark, snabb, snygg” lyckades jag forcera den och plockade några löpare på kuppen. Kändes faktiskt som att jag bara plockade folk den sista milen, ytterst få sprang förbi mig och det kändes kul.

Hörde Gax-Staffan ropa på mig och det gav massor av extra energi. Det betyder verkligen så mycket att ha folk som känner igen en och hejar längs banan! Men tar backarna aldrig slut? Under testloppet kändes alla backar utom Abborrbacken så fjösiga – men nu kändes plötsligt minsta motlut som en vägg. Å hej och hå, så kom då den där kära Abborren efter 25 kilometer och hade det inte varit för den fina IF Linnéakören som stämde upp i den gamla Chess-dängan ”Anthem” hade jag nog tvingats gå en bit där. Men jag vevade på uppför, det ringde i öronen och vristen började smärta – men nu fanns det inte tid att dra benen efter sig. Uppför, uppför!

Efter Abborrbacken vill jag minnas att det skulle vara lättsprunget. Här orkade jag hålla en snittfart under 5 min/km under testloppet – men det kunde man ju glömma nu. Benen var som cementklumpar och det gick med nöd och näppe att hålla styrfart. Att jag ändå lyckades få undan de sista 5 kilometrarna på runt 27 minuter känns som ett mirakel då jag tvingades gå några snabba, raska steg i Karins backe. Det fanns helt enkelt ingen energi kvar och att då bara veva på och dra på sig onödig mjölksyra kändes meningslöst.

Sista kilometern kändes som en mil. Minst. Trots att det mestadels bar utför var kroppen så matt att den liksom inte ville mer. Dock lyckades jag uppbringa en fin spurt (snittfart på 3:57 de sista 250 metrarna – nöjd!) och stapplade i mål på 2:43:41. Visst – jag är nöjd med att ha klarat under 2.45 som var mitt officiella mål. Men i ärlighetens namn hade jag smygsiktat lite på silvret (under 2.38) – men igår funkade det helt enkelt inte. Det får anstå till nästa år – då SKA jag knipa silvermedaljen!

Sammanfattningsvis hade jag en kanonkul dag ute på Lidingö – idag har min fot svullnat upp rejält och jag känner mig ganska matt. Men träningsvärken i övrigt lyser med sin frånvaro och jag längtar redan till nästa års lopp. Ett stort tack också till coach Ingmar – utan din eminenta coachning hade jag aldrig fixat under 2.45, eller ens tagit mig i mål. Det var MÅNGA som kramade träd och gick mot slutet, Lidingöloppet är som sagt inget man glider igenom.

Diagrammen ovan visar hur min fart samt höjden varierade under loppet. Då jag inte bar något pulsbälte har jag tyvärr ingen pulskurva att visa (gillar inte att bära pulsbandet under tävling d