Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström

swissalpine8

Inte långt kvar till loppets andra delmål: Keschhütte. Foto: Petra Månström.

Ena foten framför den andra, lugnt och metodiskt men bestämt. Pulsen går ner och ett behagligt lugn infinner sig.

De värsta rädslorna inför distansen försvinner. Nu är det gång som gäller hela vägen upp till Keschhütte och det är en skön vetskap för jag är inte det minsta sugen på löpning. Löparna syns uppför berget som ett pärlband på de slingriga, gyttjiga stigarna. Regnet strilar och letar sig in överallt. Tackar min lyckliga stjärna att jag packat en varm underställströja och ett par vantar vattentätt.

När jag efter en lång kamp i backen upp från Chants äntligen får syn på Keschhütte får jag gåshud och börjar gråta. Det är så mäktigt att vara här, i den här storslagna naturen och känna att benen bär. Kroppen orkar ta mig framåt. Det är en mäktig känsla. Keschhütte välkomnar med två vattentäta högtalare som något ironiskt pumpar ut den tyska schlagern ”Lass die Sonne in dein Herz”. Speakern påannonserar min ankomst och konstaterar att det är gott om skandinaviska löpare i loppet.

En läkare står utposterad för att ta sig en titt på alla löpare som passerar. Finns minsta misstanke om höghöjdssjuka, s k ödem, eller annan sjukdom blir man plockad av banan. Jag klarar mig och tar mig till energikontrollen där jag förser mig med geler, bullar, buljong och cola. Tar mig in i ett skjul för att byta kläder och det visar sig bli ett helt företag att knäppa upp ryggsäcken med svullna fingrar och dra av sig de blöta kläderna. Men känslan att få på sig den torra tröjan och vantarna gör mig nästan gråtfärdig.

swissalpine9

På väg upp mot Sertigpass får man sällskap av kossor som betar i branta motlut. Foto: Petra Månström.

Det börjar med en utförsbacke och galet nog klarar jag faktiskt av att springa och hålla en riktigt okej fart. Fascinerande, för i backen upp från Bergün mot Chants orkade jag ju knappt lyfta benen. Jag växeldrar med en äldre man i splitshorts som verkar ha svårt för att bli omsprungen, varje gång jag passerar honom börjar han spurta för att ta sig förbi mig. Det verkar synnerligen energikrävande men också väldigt underhållande. Slutklämmen upp mot banans högsta punkt, Sertigpass på 2 739 m ö h, är riktigt jobbig. Blicken letar sig långt, långt upp och där ser jag återigen ett pärlband av löpare.

Bara att tugga på, lugnt och fint, och inte dra på sig syra. Sakta och metodiskt men ändå fokuserat jobbar jag mig upp mot passet och när jag äntligen är uppe känner jag vinden i ansiktet från andra sidan passet. Dags att fylla på med lite mer energi och som kronan på verket tar jag en gel med colasmak för att vara extra skärpt under nedförslöpningen från passet – ett tips från Jonas Buuds löparkompis Tom. Har ingen lust att klota på någon sten men det är lättare sagt än gjort.

swissalpine10

Sertigpass, Swissalpine Marathons högsta punkt. Foto: Petra Månström.

Benen blir glada av att få slippa mala uppför och jag chockas återigen över att det faktiskt går att springa på riktigt bra utför. Jag passerar flera löpare och är lycklig över att mina starka ben fortfarande är med i matchen. Sedan gör jag ett stort misstag och sneglar lite för länge över axeln för att se hur de löpare jag just passerat ligger till. Jag snubblar på en uppstickande sten och faller handlöst framåt. Jäklar också, nu är det kört…

Fortsättning följer snart!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar