Jag blir kluven av att se magrutor

Dessa magrutor, att de ska ge upphov till så mycket griller i huvudet. De säger ju ingenting om hur du är som person eller hur frisk du är. Foto: Colourbox.

Jag gillar Instagram. Så mycket att jag spenderar långt mycket mer tid där än på Facebook, Twitter och andra sociala medier. Instagram är enkelt, lättnavigerat och inbjuder till internationellt nätverkande.

Så långt är allt frid och fröjd. Men – och här kommer konflikten eftersom jag genom åren har framhållit lite smink och snygga träningskläder som ett sätt att peppa sig själv till att träna – jag kan känna ett sting av besvikelse när jag ser bilder som triggar igång den där lilla tjejen inom mig med taskig kroppsuppfattning.

Tidigare idag scrollade jag som vanligt igenom Instagramflödet och kom på mig själv med att fastna på en profil där en tjej visade upp stenhårda magrutor. Jag kände förvirring eftersom jag inte tror mig ha sett den typen av bilder i det flödet förut. Då har det mest handlat om saker som jag inspireras av, som sköna träningspass, god mat och dryck och fina träningskläder. Men nu sipprade något annat igenom som gjorde att jag kände mig stressad och lite avundsjuk. Kände igen de där gamla tankarna som började fara genom huvudet: ”Tänk, hon har fött barn och ser ut så där”, ”Borde kanske jag också skära ner på god mat och börja deffa lite” och massor av varianter på temat.

Förvirringen, stinget av avundsjuka och besvikelsen gjorde att jag bestämde mig för att tillfälligt avfölja det kontot. Inte alls för att jag har något emot personen i fråga, tvärtom, utan mer för att hon representerar ett ideal som jag känner att jag aldrig kommer att uppnå. Och jag är lite arg på mig själv för att jag känner så. Jag vet ju egentligen att det viktigaste är att man mår bra och är frisk, att kroppen fungerar som den ska borde vara fokus. Så sitter jag här och nojar över avsaknad av magrutor. Det var helt enkelt en insomnad del av mig som väcktes till liv och det var inget roligt återseende.

Folk får ju se ut hur de vill, så varför bryr man sig? Slutsatsen är att det bara är tankar, de får lov att finnas. Så länge man inte agerar på dem på ett sätt som är skadligt.