Petra Månström
Grymma Helena, Jens och coach Ingmar (som stod bakom kameran) var med på långpasset som vi körde i morse. Foto: Privat.
Coach Ingmar hade förvarnat om ett tufft långpass på bortåt två timmar med långa avsnitt i tänkt tävlingsfart på Frankfurt Marathon, någonstans mellan 5:10-5:15 min/km – därför började jag ladda redan igår kväll med mycket mat. I morse blev det några rejäla mackor och fil, sedan fyllde jag vätskebältet med Enervit (har tyvärr inte lyckats hitta Rosbacher som tydligen är det som serverad i Frankfurt) och gav mig iväg. Mötte upp Helena, Jens och coach Ingmar och sedan började vi med en lugn uppjogg bort mot Graneberg innan vi kickade igång första farthöjningen ner till marafarten som skulle pågå i 20 minuter. Vi följde mer Granebergsvarvets tävlingsbana som ju inte är direkt flack (det vet nog alla som sprungit loppet…) och det var stundtals ganska tufft att hålla farten, särskilt med en ganska tung träningsvecka i benen.
Äntligen var första farthöjningsblocket över och vi sänkte farten, drack lite sportdryck. Eftersom jag antingen springer mycket långsammare eller mycket fortare än 5:10 min/km på mina pass tar det ett tag att vänja sig vid den här farten. Det går inte supersnabbt men ”raskt och bestämt” liksom, pulsen höll sig runt 160 vilket är ungefär 85 % av max. Med andra ord är det bra att försöka få in ett gäng pass i marafarten så här i slutspurten, så man får ett hum om hur den känns. Någon njutningslöpning handlar det inte om, men det är ju inte meningen heller. Försökte påminna mig om att jag i fjol tyckte att 5:30 min/km kändes så här jobbigt – kul att det har hänt lite saker på snabbhetsfronten!
Så på’t igen. Jobbigt, jobbigt men inte oöverkomligt. Lättare än halvmara men inget myspys. Orkade inte riktigt hänga med i det allmänna snacket utan gick in i mig själv och försökte tänka på löptekniken, fästa blicken långt framåt och slappna av i överkroppen. Thank God när de 40 minuterna var över och vi hade kommit fram till Stadsskogen. Sällan har en fartsänkning och en drickapaus känts så skön! Men det var inte slut här. Vi avrundade med fyra tvåhundringar i 4:10 min/km. Uj uj, det gillade inte mina trötta långpassben, men Ingmar menade att det här är mumma för maraformen.
STORT tack till Jens för lån av den underbart fina mössan som din mamma hade sytt!
Nu sitter jag med matkoma efter att ha ätit en stadig lunch med efterföljande dessert. Har nästan somnat med huvudet i tallriken flera gånger men hejdat mig i sista stund. 21,15 km på 1:57:15 – snittfart 5:33 min/km och 55 minuter i marafarten – blev dagens facit. Utan Helena, Jens och Ingmar hade jag aldrig grejat det, ni är grymma!!