Maratonbloggen

Petra Månström

Petra Månström


Grymma Helena, Jens och coach Ingmar (som stod bakom kameran) var med på långpasset som vi körde i morse. Foto: Privat.

Coach Ingmar hade förvarnat om ett tufft långpass på bortåt två timmar med långa avsnitt i tänkt tävlingsfart på Frankfurt Marathon, någonstans mellan 5:10-5:15 min/km – därför började jag ladda redan igår kväll med mycket mat. I morse blev det några rejäla mackor och fil, sedan fyllde jag vätskebältet med Enervit (har tyvärr inte lyckats hitta Rosbacher som tydligen är det som serverad i Frankfurt) och gav mig iväg. Mötte upp Helena, Jens och coach Ingmar och sedan började vi med en lugn uppjogg bort mot Graneberg innan vi kickade igång första farthöjningen ner till marafarten som skulle pågå i 20 minuter. Vi följde mer Granebergsvarvets tävlingsbana som ju inte är direkt flack (det vet nog alla som sprungit loppet…) och det var stundtals ganska tufft att hålla farten, särskilt med en ganska tung träningsvecka i benen.

Äntligen var första farthöjningsblocket över och vi sänkte farten, drack lite sportdryck. Eftersom jag antingen springer mycket långsammare eller mycket fortare än 5:10 min/km på mina pass tar det ett tag att vänja sig vid den här farten. Det går inte supersnabbt men ”raskt och bestämt” liksom, pulsen höll sig runt 160 vilket är ungefär 85 % av max. Med andra ord är det bra att försöka få in ett gäng pass i marafarten så här i slutspurten, så man får ett hum om hur den känns. Någon njutningslöpning handlar det inte om, men det är ju inte meningen heller. Försökte påminna mig om att jag i fjol tyckte att 5:30 min/km kändes så här jobbigt – kul att det har hänt lite saker på snabbhetsfronten!

Så på’t igen. Jobbigt, jobbigt men inte oöverkomligt. Lättare än halvmara men inget myspys. Orkade inte riktigt hänga med i det allmänna snacket utan gick in i mig själv och försökte tänka på löptekniken, fästa blicken långt framåt och slappna av i överkroppen. Thank God när de 40 minuterna var över och vi hade kommit fram till Stadsskogen. Sällan har en fartsänkning och en drickapaus känts så skön! Men det var inte slut här. Vi avrundade med fyra tvåhundringar i 4:10 min/km. Uj uj, det gillade inte mina trötta långpassben, men Ingmar menade att det här är mumma för maraformen.

STORT tack till Jens för lån av den underbart fina mössan som din mamma hade sytt!

Nu sitter jag med matkoma efter att ha ätit en stadig lunch med efterföljande dessert. Har nästan somnat med huvudet i tallriken flera gånger men hejdat mig i sista stund. 21,15 km på 1:57:15 – snittfart 5:33 min/km och 55 minuter i marafarten – blev dagens facit. Utan Helena, Jens och Ingmar hade jag aldrig grejat det, ni är grymma!!

Lyssna på min podcast!


Hör Lisa Nordén berätta om ”optional runs”, Jonas Colting om sin kärlek till prinsesstårta och Markus Torgeby om varför han klev av elitsatsningen. Allt i min podcast Maratonpodden. Mycket nöje!

MARATONBLOGGEN


Om Petra: Petra är tjejen som löpvägrade fram tills hon fyllde 33 då hon av en slump blev utsedd att blogga om sin träning inför Stockholm Marathon 2010 på en av landets största dagstidningssajter. Med svenska folket som publik genomförde Petra sin första mara och klarade dessutom målet att komma in under fyra timmar.

Sedan dess har Petra fortsatt med löpning och på senare tid fått upp ögonen för ultralöpning. Den 26/7 2014 genomförde hon det 78 km långa bergsultramaratonet Swissalpine Marathonoch den 23/8 deltog hon i urpremiären av UltraVasan 90.

Hon är frilansjournalist med uppdragsgivare som Stadium Magazine, Vagabond och Amelia. 2011-2012 ledde hon tillsammans med maratonexperten Anders Szalkai webbtv-programmet Spring.

I mars 2014 bokdebuterade Petra med Det är bara att springa (Karavan förlag). Hon är också programledare för Maratonpodden, en podcast om uthållighetssporter.

Bonusfakta om Petra: Drömmer om att designa leopardmönstrade träningskläder, älskar lakrits och säger inte nej till en välgjord kaffe latte.

Kontakta Petra Månström här


Foto: Micke Sjöblom/Zebrabild

Arkiv

Fler bloggar