Petra Månström
Spinning är toppen, men kan vara irriterande när folk omkring en stönar högt. Foto: Colourbox.
Nu är det femte gången på en månad det händer. Vad, undrar ni kanske. Jo, att jag befinner mig på ett spinningpass och hamnar bredvid en man som stönar/hyperventilerar/flåsar i högan sky.
Senast i morse under spinninglångpasset hade jag en manlig granne som hyperventilerade högljutt under större delen av passet. Under de avslutande, riktigt snabba låtarna skrek han dessutom. Till och med instruktörerna såg förvånade ut och utbytte menande blickar. Jag kände ett starkt behov av öronproppar som tyvärr inte fanns att tillgå.
Där och då saknade jag löpningen väldigt intensivt, det är så skönt att bara dra på sig hörlurarna och stänga ute alla irriterande ljud. Jag längtar verkligen till den dag då jag återigen kan springa mina långpass. Men i morse hade jag inget annat val än att lyssna på den hyperventilerande mannen. Visst, just den här mannen kanske hade glömt sin astmamedicin hemma – eller så hade han inte lärt sig hur man djupandas. Men vid tidigare tillfällen har ljuden mer låtit som porrfilmsinspelningar. Och det har varit stört omöjligt att fokusera på den egna träningen utan att irriteras över den störande grannen.
Jag fattar att vi snackar gruppträning och man då får stå ut med vissa saker, som en och annan fis eller stönande deltagare. Men det jag frågar mig är varför man måste stöna så högt (kan det ibland handla om filmningar, månne?) och varför det uteslutande är män som står för oljudet. För jag har aldrig varit med om en kvinna som låter som ett tröskverk under ett spinningpass. Dock kan jag tillstå att jag ibland kunde låta så när jag sprang löpintervaller. Men då var det långt till nästa löpare och endast skogen (alternativt banan) hörde på.