Vad hände med alla sunda träningsförebilder?

Japp, jag har träningshetsat i mina dagar. Nu försöker jag istället lyssna mer inåt och träna så som jag känner för. Att bara köra på för att kanske förbättra maraperset med någon minut orkar jag inte längre med. Inte just nu, i alla fall. Och det är helt okej. Foto: Privat.

”Jag är morgonmänniska och går jag upp vid 04.30 och tränar. Min man har hakat på, så numera kör vi ofta tillsammans. Jag har valt bort allt jag inte vill göra och träffar bara dem jag verkligen vill umgås med. Att leva i en familj med fem barn kräver en ordentlig struktur i grunden, så jag är van att organisera min vardag.”

Ovanstående är ett utdrag ur ett reportage om det stundande Vasaloppet och den elitmotionärstrend som råder i Sverige just nu. Den som uttalar sig är en egen företagare som har fem barn och tränar 15-17 timmar i veckan, året om. Jag är full av respekt för den här tjejen, samtidigt som jag kan känna mig lite matt. Av flera anledningar. En del av mig skulle vilja vara lika effektiv, orka hantera enorma mängder träning samtidigt som man rattar ett krävande jobb och fem barn. Ja, kanske är jag lite avis någonstans. Men en annan del av mig blir matt därför att jag tycker att det är synd att den här elitmotionärstrenden, som ofta anammas av människor på höga chefspositioner, får vanliga dödliga människor att rygga tillbaka och associera träning med något blodsmakande och plågsamt.

”Allt ska mätas och man måste ha mål och inte bara delta för att det är kul. Det är managementtänkande som tagit sig in på idrottens område”, säger Sverker Sörlin, författare och professor vid avdelningen för Historiska studier vid KTH, i reportaget jag nämnde ovan. Målhetsen som råder i motionssvängen just nu har jag bloggat om tidigare. Den har sitt ursprung inom elitidrotten och lever och frodas på många träningshåll. Jag vet till och med personliga tränare som vägrar ta emot klienter som inte har uttalade mål.

Jag tycker att det hade varit uppfriskande om jag i ett reportage inför Vasaloppet eller liknande hade fått läsa om en motionär som eftersträvar balans i tillvaron. Som planerar in såväl sofftid som tid med den eventuella familjen och tid för att träna. Jag har full förståelse för att folk väljer att leva som den morgonpigga tjejen i SvD-reportaget, det är intressant att läsa om, men det vore kul om vi också kunde betrakta människor som tränar lagom mycket och har lite lägre eller inga mål alls med sin träning som förebilder. Många människor skulle nog känna mindre prestationsångest då.

”Man ska träna för att må bra, men det är många som tränar över 500 timmar per år och börjar försaka relationer, familj och karriär. När idrottandet tar energi istället för att ge, då är det dags att tänka om”, läser jag vidare i reportaget.

Jag är böjd att hålla med. Eller vad säger du?