”Lika kvinnligt att snora som att mysjogga”

Mysjogg eller superfokuserad snabbdistans? Du bestämmer! Foto: Petra Månström.

Läste en intressant artikel i dagens SvD om mammabloggar, en företeelse som plötsligt exploderade någon gång under 00-talet och ofta har kritiserats för att förmedla en stereotyp kvinnobild. Men i en ny bok framkommer andra aspekter på bloggenren‚ nämligen att en av huvudfunktionerna är att utmana eller åtminstone töja på allmänt vedertagna normer för det goda moderskapet. Bloggarnas variation spränger alla entydiga bilder av mammarollen; May Friedman berättar om bloggar som drivs av svarta kvinnor och kvinnor från Indien, en sexarbetare och hustrun till en rabbin – och de skriver inte nödvändigtvis enbart om moderskapet.

Jag kom att tänka på en intervju jag gjorde helt nyligen med en genusforskare, där vi bland annat talade om kvinnors medverkan i diverse motionslopp. Och att kvinnligt tyvärr ofta (fortfarande) förknippas med kravlöst, roligt, socialt och en massa annat myspys framför prestation. Kvinnor drar iväg på husmorssemesterliknande resor med väninnor, släktingar och bekanta för att springa lopp som Tjejmilen. Och visst, det är jättebra och roligt – men det är viktigt att kvinnor inser att det är lika okej att snora, svettas, grina illa och kämpa järnet ända in i kaklet. Man måste inte stanna på en viss ansträngningsnivå, låta bli vissa utmaningar bara för att man är rädd att uppfattas som okvinnlig.

Här är jag övertygad om att vi kvinnliga träningsbloggare fyller en viktig funktion. Minns själv reaktionerna jag fick 2010 när jag började blogga om maran, fick verbala ”lilla gumman”-klappar på huvudet om att jag kanske gapar efter lite för mycket, att jag inte kommer att ro iland projektet. Minns den hårt löptränande grannen hemmavid som visste om min blogg och min satsning men som varken hälsade eller pratade med mig förrän jag sprungit i mål på Stadion under fyra timmar och då tydligen blev en ”riktig löpare” i hans ögon. Och det finns massor av underbara exempel i träningsbloggosfären som kvinnor kan inspireras av. Kvinnor som visar att det går lika bra att åka Vasaloppet, springa maran eller klämma en Ironman som att cykla Tjejvättern eller kuta Vårruset med tidsambitioner. Man har ett val och det enda som borde begränsa är ens egen vilja – inte könet.  Jag tycker att det är en fantastisk utveckling som jag är stolt över att vara en del av.