Petra Månström
Från vänster: undertecknad, Therese och Clara under intervallpasset med Running Sweden i Hagaparken i tisdags. Foto: Privat.
”Usch, vad benen är tunga. Fy, inte den där backen igen. Varför springer alla förbi mig? Nu skulle man ha musik i öronen. Hoppas det här är över snart. Och nu kommer mjölksyran. Kommer säkert inte orka nästa intervall…”
Ja, det var lite av det som snurrade i mitt huvudet under intervallpasset i tisdags. På schemat stod 5 x 1 000 m i 10K-tävlingsfart med en minuts ståvila – alltså ett pass jag verkligen behöver eftersom det bygger snabbuthållighet. Men jag lyckades inte så bra med att komma upp i fart – harvade på runt 4:38-4:40 min/km fast jag helst hade velat komma ner mot 4:30. Visst – nu var banan kuperad med en jobbig backe i början, men jag hade alldeles för mycket tankar som snurrade runt i skallen, för mycket negativa tankar där och då. Så det blev inte riktigt som jag tänkt mig även om jag var nöjd med passet som helhet. Uppvärmningen och nerjoggen var lugn (för mig, dvs ca 6 min/km). Sista intervallen var den snabbaste och tekniken var god hela tiden, det är saker jag tar med mig.
Men skallen, måste jobba med den. Våga springa fort. Inte alltid det lättaste.