Hetare än hetast genom Amsterdam…

I mååååål! Vilken underbar känsla, alltid lika välkommet! Undertecknad och supersnabbfotade Nina. Foto: Privat.

Det här året har ju varit lite av ett mellanår för mig. Särskilt efter halvmaran i Stockholm i mitten av september tänkte jag att nu tar jag säsongsvila och skippar det inplanerade Amsterdamäventyret. Jag hade ju runner’s high under hela det loppet i fjol och ”tokpersade”. Den bedriften visste jag redan på förhand att jag inte skulle vara i närheten av i år. Men jag gillar ju Amsterdam och resesällskapet var också på topp. Så nej, att hoppa av fanns inte på kartan. Varken från resan eller loppet.

Med tanke på hur löpningen har känts den senaste tiden var jag inställd på att slita från det att startskottet gick och ända in i mål. Riktigt så illa blev det nu inte, men fjolårets surrealistiska runner’s high-upplevelse var förstås som bortblåst. Tackade mig själv för att jag bestämt mig för att springa utan att ha igång klockan, jag stängde av den precis innan starten. Så det var bara jag och löpningen – och förstås en ansenlig skara medlöpare som ibland blev lite väl närgångna. Men den olidliga trängseln och knuffandet som jag upplevde under halvmaran i Stockholm slapp jag i alla fall idag, tack och lov.

Vid sporthallen träffade vi på de här två festliga, rosa morferna som sprang till förmån för bröstcancerforskningen. We like! Foto: Privat.

Ja, även den här medaljen klarade bittestet! Foto: Privat.

Ungefär tre kilometer in i loppet störde jag mig framför allt på två saker: Att jag av någon outgrundlig anledning bestämt mig för att springa i ”Volvo kombi”-dojorna som visserligen är supersköna men också toktunga. Det kändes som att lyfta en betongklump – vid varje löpsteg. Men största irritationsmomentet var effekterna av den där ”värmesalvan” som jag smörjt in armar och underben med. Det var ju lite kylslaget på morgonen och jag fick för mig att det var en jättebra idé att smörja in mig med den där salvan som enligt förpackningen skulle ”utveckla en långverkande, värmande effekt”. Resultatet blev att det kändes som att springa med brinnande armar och ben. Inte så smart. Fail!

På plussidan noterar jag en hel del saker. Bland annat att jag inte vek ner mig och bröt eller saktade ner alldeles för mycket. Jag höll i och kämpade på trots att kroppen jobbade lite emot mig idag och det är jag nöjd med. Och visserligen kändes det som att springa i extra seg sirap efter 13 kilometer men trots det tappade jag inte alltför mycket trots en kanske väl optimistisk start. Funktionärerna får också en guldstjärna, har sällan sett så engagerade och alerta medarbetare vid ett lopp. Behövde inte ens stanna till vid vätskestationerna utan funktionärerna stod ju där och langade på ett exemplariskt sätt.

Jag fick en fin medalj också! Foto: Privat.

Täten i maran som startade i morse. Vann gjorde Wilson Chebet på nytt banrekord, 2:05:36. Galet bra! Foto: Petra Månström.

Slutklämmen i Vondelpark blev som väntat en ytterst plågsam historia. Hade en tjej i lila linne som ibland låg lite före mig och ibland låg jag före henne. Bestämde mig för att ha henne bakom mig i mål och lyckades på så sätt skrämma upp farten några snäpp — tror jag. Jag vet ju inte säkert då klockan var avstängd. Lite synd också att det fattades en del kilometermarkeringar samtidigt som markeringarna för maran som fortfarande hade löpare kvar på banan fanns kvar. Men gissade att  när en stor portal förkunnade att man sprungit ”40 km” så innebar det att det var ungefär två kilometer kvar även av halvmaran.

Försökte mig på någon slags spurt men kom av mig när jag höll på att ramla på spårvagnsräls. Förbannade än en gång mig själv för att ha lagt på den där jäkla eldsalvan och sedan dök ingången till Olympiastadion upp i blickfånget. Nu fanns det ju bara en sak och det var att SPURTAAAA!!! Det blev en hyfsad spurt, inte alls med samma klipp som i fjol men ändå med hedern i behåll. Bara två minuter från fjolårets pers på 1.41 var jag tydligen också. Hade någon sagt att jag skulle springa halvmaran på den tiden när jag stapplade i mål på halvmaran i Stockholm för dryga månaden sedan hade jag bara skrattat. Men det gick ju! Det fanns tydligen lite krut i benen. Och löpning är ju ändå rätt kul. Eller nej, det är superkul. Särskilt efteråt!

Vill passa på tacka för alla fina hejarop och annan pepp före, under och efter loppet! Ni är bäst!