Petra Månström
Laddad maratonbloggare i startfållan. Snart går den historiska starten i UltraVasan 90. Foto: Privat.
Berga by klockan 04:40, lördagen den 23 augusti 2014. Gryningen är nära, men än så länge vilar mörkret över platsen där den klassiska masstarten i Vasaloppet går den första söndagen i mars varje år.
Men nu är det augusti och dags att skriva historia. Om 20 minuter går starten i UltraVasan 90, det allra första löparloppet härifrån och ner till det efterlängtade målet i Mora.
Banan följer till stor del Vasaloppsspåret och kontrollerna är desamma som för skidåkarna. Precis som på vintern är det nio mil som ska avverkas, en sträcka som redan på skidor är respektingivande. Men med löparskor på fötterna får man verkligen jobba för varje meter och att hämta andan medan man glider utför någon backe kommer det inte finnas möjlighet till nu.
Det är Jonas Buuds fel att jag tillsammans med 760 andra löpare står här och frivilligt inväntar starten i ett 90-kilometerslopp. Efter min bergsultradebut i Schweiz (där Jonas alltså vann för åttonde året i rad) luftade jag i en Facebookstatus mina ytterst tveksamma tankar om en start i det här nya niomilaloppet, varpå den svenske ultrakungen svarar:
”Swiss var ju bara träning inför UltraVasan. Klart att vi ses i Sälen (och i Mora).”
Tja, då var ju saken mer eller mindre klar. Jag bilade upp till Sälen och står alltså nu här i en startfålla och inväntar starten i mitt andra ultralopp på en månad, till tonerna av Vangelis pampiga Conquest of Paradise.
Men vi tar det från början. Det hinner bli sen eftermiddag dagen före loppet då min support och jag hoppar in i bilen och påbörjar färden upp mot Sälen. Turligt nog har jag i sista stund fått fatt på en stuga som bara ligger 300 meter från starten. Banan går faktiskt förbi stugfönstret! Middag intas i form av hamburgare och milkshake på Max utanför Falun och i Mora handlar vi frukost innan vi klämmer sista biten mot Berga by.
Sedan tar några förvirrade timmar av förberedelser vid. Tävlingskläder ska läggas fram och väderappen kontrolleras flera gånger i kvarten. Hur smart är det att springa i sprillans nya skor och var någonstans ska supporten stå? Kanske inga världsproblem, men icke desto mindre. Vid midnatt släcker jag nattlampan och har då tre och en halv timme på mig att ”sova ut” innan väckarklockan åter ringer.
03:30 skär väckarklockans klang genom stugmörkret. Sömndrucken harvar jag runt i stugköket och fixar frukost samtidigt som jag nogsamt smörjer in fötterna med Sportslick (tack för att du bekantade mig med denna fantastiska produkt, MarathonMia!) och drar på mig tights, ylletröja och annat. För tröjvalet faller på en t-shirt i ull från Icebreaker, det talas ju om risk för regn och ull värmer även i vått tillstånd. Minns fortfarande med fasa hur mycket jag frös under Swissalpine Marathon när jag hade en råkall funktionströja i syntet mot huden. Det funkar toppen i uppehållsväder men inte vid regn.
Tackar min lyckliga stjärna för att vi fick fatt på den här stugan så pass nära starten, vilket gör att vi inte behöver dra iväg förrän en dryg halvtimme före start. Speakerrösten och sorlet från löpare och publik gör att jag snabbt kommer i rätt stämning. Ser några bekanta ansikten, däribland Jonas Buud med fru Zandra samt Anders Szalkai, Lena Gavelin och Sophia Sundberg. Carina Borén som tillsammans med Kristina Paltén sprang från Turkiet hem till Sverige i fjol träffar jag också på liksom Anders och Per-Göran från Uppsala Löparklubb. Kul!
Nu är det nära. En tår letar sig fram i ögonvrån medan Talang Sverige 2014-vinnaren Jon Henrik Fjällgrens stämningsfulla Daniels jojk strömmar ut ur högtalarna. Så ljuder startskottet och jag får vara med om något unikt: den största masstarten någonsin i ett svenskt ultralopp. Och jag får ta de första stapplande stegen mot målet i Mora, nio mil bort…
Fortsättning följer inom kort…